När någon bara sticker

By Anna-Greta Winberg

Det var en helt vanlig torsdag, den där dagen när katastrofen kom. Madde var tretton år. Lika gammal som hon hade varit i en hel evighet. Men det brydde sig inte katastrofen om, den körde bara på utan att stanna. Plötsligt skulle inte mamma och pappa bo tillsammans längre. Och lillebror Steffe blev så ledsen att han skrek och grät. Madde hatade honom då, för hon ville ju också bara skrika och gråta. När Madde är arg och ledsen och inte vet vad hon ska ta sig till, finns bästa vännen Cessi där. Och så har hon Johan. Snälla, vardagliga, fina Johan. Cessi säger att han är helt nere i Madde, men stämmer det verkligen? Kanske skulle Madde kunna bli kär i honom också. Om hon nu bara får någon ordning på sina känslor först... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726923261

Book preview

Redan här på första raden vill jag tala om att det här ska handla om en KATASTROF. Så att du vet.

Katastrof vad då? frågade min lillebror Steffe när han hörde ordet första gången. Så alla vet alltså inte vad en katastrof är. Och egentligen kan det ju vara vad som helst; för en dansös är det en katastrof att stuka högra handen, men för mej är det ganska lyckat om det händer t.ex. dagen före en skrivning, … för en clown är det en katastrof om ingen skrattar åt honom, men för mej är det en katastrof om nån råkar skratta åt mej.

En katastrof är om nån man tycker hemskt mycket om bara packar sina grejor i en väska och sticker … som i den här boken.

Katastrofen får en att stortjuta. Men rätt som det är sitter man där och är glad. Klappar takten till en skön låt i P 3 eller provar en ny frisyr framför badrumsspegeln. Sånt man gör när man för en stund glömmer bort att man egentligen är dödsledsen. För en stund – kom ihåg att jag skrev att man glömmer för en stund.

För en katastrof glömmer man aldrig helt så länge man lever.

Oftast överlever man ju ändå. Se på mej – hade jag inte överlevt min katastrof, så skulle jag ju inte kunnat berätta om den nu.

Men skyll dej själv om du börjar tjuta om en stund. Nu har jag i alla fall varnat dej.

Har jag förresten talat om att jag heter Madde? Ja, jag är faktiskt döpt till Madeleine, men det är det bara rektorn som kallar mej. Och så har jag varit tretton år i evigheter nu. Aldrig blir jag fjorton, det börjar jag förstå. Men ibland säjer mamma att jag nästan ser ut som femton, och då blir jag så där varmglad en lång stund.

Den här katastrofen inträffade en torsdag i slutet på oktober, och nu efteråt minns jag nästan ingenting av den dagen. Så är det nog med katastrofer, man anar ingenting före och minns ingenting efteråt. Hur det var innan, menar jag.

Men eftersom det var torsdag så hade vi väl engelska sista timmen som alla andra torsdagar. Vi har Plisan i engelska, så då forstår du. Om du vet vem Plisan är förstås?

Hon är vår klassföreståndare och heter fru Stenberg, Vi har henne i samhällskunskap och engelska och alla kallar henne Plisan.

Keep your mouths, pliiiiis, säjer hon alltid, och så drar hon ut på det där pliiiset så hon ser ut som en gammal gädda.

Men egentligen är Plisan ganska skaplig. När Bosse och några till sätter igång med att psyka henne, sitter hon bara tyst. Det börjar med att Bosse visslar eller sjunger och så kommer dom andra med och då tystnar Plisan. Hon blir flammig i ansiktet och ner på halsen och ser hela tiden ut genom fönstret. Hela tiden ut genom fönstret.

En gång höll det på i evigheter. Dom visslade och sjöng och kastade papperstussar. Plisan satt där flammig och stum med tussarna omkring sej tills det ringde ut. När vi störtade ut satt hon kvar, orörlig satt hon och såg ut genom fönstret.

Efteråt var jag alldeles våt inuti händerna. Jag avskyr att vara med och psyka lärare och ändå kan jag inte låta bli ibland. Jag märker hur Bosse eller nån annan börjar trixa och bubbla och jag tänker, att nu ska jag inte vara med. Sen växer det omkring huvet på mej, ljuden och fnissen och alla orden, och plötsligt hör jag, hur jag sitter där och sjunger och babblar. Det är som om hela klassrummet gungar och sjunger omkring mej och jag kan inte låta bli att vara med.

Men jag är alldeles våt om händerna efteråt. Och jag skäms och tycker synd om Plisan. Men nästa lektion är hon som vanligt, nickar och ler, och vad ska jag då sitta och skämmas över?

Och vi vet ju allihop varför Bosse är som han är. Därför att han har så trist därhemma. Därför att hans pappa nästan aldrig är nykter. Därför att han är elak mot Bosses mamma och syskon. Därför att polisen faktiskt varit där några gånger, men då säjer alltid Bosses mamma att nu har det lugnat sej. Och egentligen är han snäll, säjer hon om Bosses pappa.

Allt det där vet Mari, för hon bor i samma hus som Bosse.

Om jag var gift med en sån eller hade en sån till pappa skulle jag flytta ifrån honom, sa jag en gång till mamma.

Men hon såg på mej, allvarligt och fundersamt. Men inte blir sjuka eller olyckliga människor bättre eller gladare av att man lämnar dom ensamma, det tror du väl ändå inte? sa hon.

Nej, livet är jättekonstigt när man blir vuxen, det börjar jag förstå.

Det är inte så lätt att vara fjorton år, det minns jag nog, sa Plisan en gång. När man både vill vara glad och ledsen på en gång och allting gör ont i en, sa hon. Jag satt och knep ihop ögonen och kisade och försökte se hur hon sett ut som fjorton år. Men det gick ju inte och så blev jag bara full i skratt och började fnissa. Och då gav hon mej en sån där TRAGISK blick som vuxna ger hopplösa ungar som det inte går att prata med.

Ofta är det så för mej när nån börjar prata vuxet med mej; det känns fint och roligt och vuxet till att börja med, men plötsligt hör jag hur jag sitter och gaggar som en gammal höna för att verka vuxen och så kommer fnisset. Och då ser dom på en så där TRAGISKT.

Den här katastrofdagen hade jag säkert sällskap med Cessi, min bästis, på hemvägen. Hon heter egentligen Cecilia, men det kallar ingen henne för. Jo, i höstas hade vi en vikarie i matte och han ropade:

Cecilia!

Tre fyra gånger satt han där och gol, innan Cessi pep sitt ja. Vi vände oss om och glodde och fnissade allihop. Så människor som inte alls känner Cessi kallar henne för Cecilia.

Både Cessi och jag bor tusen evigheter från stans centrum, eller rättare sagt är det femton stationer från T-centralen. Och skolan ligger två stationer ännu längre ut på stäppen.

Förra året cyklade vi till och från skolan, men sen stal dom våra cyklar och så blev det förbjudet att cykla till skolan. Så nu har vi kort och åker tunnelbana fram och tillbaka. Vid båda stationerna finns det en pressbyråkiosk och båda kioskerna har världens maffigaste kokosbollar, så då förstår du resten.

Jag älskar kokosbollar. En gång när jag var deppig köpte jag tre och stoppade i mej från kiosken och hem till vårt hus. Men jag ångrade mej bums så jag bara ville dö. Jag nästan tjöt inne i hissen, alla sex trapporna upp var jag alldeles stel i ansiktet av ånger.

För varför ska allt som man blir tjock av vara så himla gott, kan någon tala om det för mej? Kokosbollar och prinsessbakelser, sån där med grön marsipan omkring och ett rött bär mitt i grädden eller strut med vispgrädde och blåbärssylt till efterrätt och köttbullssås, massor med köttbullssås att mosa potatis i.

Men du gör väl inte så där när du är borta, raring? säjer mamma när jag riktigt mosat till det på min tallrik. Ibland tror hon visst att jag har knäck i hela skallen.

Jag glömde färska kanelbullar, så där lite kladdiga och sega inuti som mormor är specialist på. Kanelbullar som magen blir som en tunna av.

Jag kan aldrig låta bli att stoppa i mej om det finns sånt där världsgott inom räckhåll, och sen blir jag jättedeppig och full av gråt. Inte för att jag är tjock som en gris, men jag skulle i alla fall vilja vara smalare. Som Cessi skulle jag vilja se ut. Åtminstone skulle jag vilja ha hennes svarta hår. Inte mitt fisbruna med den där tunna spretiga luggen.

Ibland på lördagarna åker Cessi och jag in till stan och går på varuhus. Det roligaste som finns är att prova peruker. Vi bestämmer att vara allvarliga och vuxna och se ut som om vi hade minst hundra kronor i fickan och ska köpa en peruk. Och vi provar och lägger huvet på sned och ser på den andra och säjer:

Tycker du jag ska ta den här, raring?

Nej, lite mörkare ska du ha, söta du.

Men den här då?

Tror du Oskar tycker om dej i den långa?

Men till slut blir vi så fnittriga och varma och vindar med ögonen för att lura den andra att skratta. Expediten närmar sej som en stor svart orm och vi exploderar och skrattar oss alldeles sjuka.

Är det nåt jag kan stå till tjänst med? säjer ormen inpå oss.

Och vi bara fnissar oss iväg till en annan avdelning eller till damrummet. Vuxna tittar på oss med alldeles vita ögon och fnisset bara växer och växer.

Men jag skulle berätta om katastrofen nu. Cessi och jag hade säkert sällskap hem på tunnelbanan. Hon bor tre hus från mej och vi säjer ajö hundratvå gånger, bestämmer att ringa efter middagen. Eller om vi kan träffas, helst då hos mej som har eget rum. Cessi delar rum med sin knasiga lillasyster Betta som är bortskämd och skriker för allt.

När jag kom hem hade Steffe säkert nån kompis inne hos sej. Byggde modellplan eller petade i nån gammal radio. Han får alltid gamla radioapparater eller klockor av folk och sen plockar han sönder dom … ja, inte människorna utan apparaterna och klockorna. Sen sätter han ihop det och alla vuxna säjer att …

… ATT SA FANTASTISKT ATT HAN KAN OCH JAG FATTAR INTE HUR HAN GÖR …

Steffe är nio år och heter egentligen Stefan. Men det heter han bara när man ska ropa in honom för att äta eller sova eller sånt.

Stefaaaaaan ropar mamma från balkongen och Steffe är tvärarg när han sen kommer upp. Men han kommer inte alls om hon bara ropar Steffe.

Mamma var också hemma som vanligt den här torsdagen. Hon är nästan alltid hemma när vi kommer från skolan, men sen går hon när vi ätit middag.

Mamma är skådespelerska och det tycker alla är så hemskt spännande. Men för Steffe och mej är hon ju bara mamma. I hela vårt långa liv har hon varit skådespelerska, sovit på morgnarna när vi gått till skolan och gått hemifrån på kvällarna sen vi ätit middag. Men då har ju pappa varit hemma i stället.

Det är väl inget särskilt, säjer jag generat när kamrater suckar om att det är spännande med en mamma som är skådespelerska.

Men ändå – om jag jämför mamma med andras mammor, så finns det ju ändå skillnader. Andras mammor är ofta hispigt nervösa för att man ska komma för sent, för att man har för lite på sej, för att man är uppe sent på kvällarna, för att man har olämpliga kamrater.

Mamma är aldrig hispigt orolig, för hon säjer att det inte är nån idé.

Och andras mammor jäktar jämt, jämt.

Jag blir galen om jag inte får hålla på med det här nu och jag hinner aldrig med det jag tänkt göra och nu har jag inte tid, söta du, säjer dom.

Visst har jag tid, säjer mamma, för tiden tar ju aldrig slut, säjer hon. Och på hennes röst låter det faktiskt som om tiden aldrig kan ta slut.

Hemma går mamma alltid barfota, och nästan alltid har hon en blå hemmaklänning av manchestersammet, flera år gammal och lite blanknött på armbågarna.

Hennes hår är svart men nästan brunt när hon har tvättat det. Och det är kortklippt som en len mössa kring huvudet och ner mot ögonbrynen. Mamma är alltid varm om händerna, och det tycker jag är mumsigt. Det är läskigt med vuxna som är iskalla om händerna.

Och mamma har ett skratt som man måste skratta åt. Det börjar nånstans långt inne i henne och så syns det i mungiporna. Sen fyller skrattet hela henne och hela rummet och hela världen och man sitter där och skrattar med.

Det är klart att mamma kan vara ganska deppig ibland. Då blir hon liksom smalare i ansiktet och tystare. Hon försöker spela glad inför oss, men vi hör på hennes röst att hon inte är den vanliga mamma.

Idag har jag halkat ner i stövlarna och nån passade på att dra upp blixtlåsen, säjer hon och då vet vi. Alla måste ha rätt att få vara deppiga ibland, säjer hon och därför tycker hon inte det är nåt sjukt när jag halkar ner i mina stövlar.

Men Cessis mamma säjer alltid till Cessi, att var du glad att du är ung och frisk och i den lyckligaste åldern. Sånt blir man ju bara mer deppig av.

Mamma är ingen känd skådespelerska. Hon har nästan aldrig haft en huvudroll på teatern där hon är anställd. Mest får hon spela väninna till den som har huvudrollen eller också hennes syster eller hennes barns sköterska. Men jag tycker det