P som i Puck som i Party!

By Helena Östlund

Puck har kommit in i tonåren och ska ha sin första fest. Så kul med party! Men är det verkligen så roligt? För Puck leder planeringen av festligheterna mer till ångest än någonting annat. Vad ska hon ha på sig? Kommer mamma och pappa skämma ut henne? Vilka ska man bjuda? Orosmolnen ligger tätt ovanför Pucks huvud och hon får snabbt lära sig hur det är att vara tonåring."P som i Puck som i Party!" är den tredje, fristående delen i serien om tjejen Pucks uppväxt.Följer Pucks uppväxt med vänner och killar och allt annat som hör till

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728062142

Book preview

Helena Östlund

P som i Puck som i Party!

SAGA Egmont

P som i Puck som i Party!

Copyright © 2000, 2022 Helena Östlund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728062142

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag vet hur det är

Jag ska ha party.

Det trodde jag aldrig.

Inbjudningskorten ligger på skrivbordet i mitt rum och varenda gång jag går in till mig så måste jag titta på dem. För tillfället är de sorterade i två högar. En för killar och en för tjejer.

En inbjudan måste vara personlig och speciell, det är viktigt. Annars kommer ingen.

Jag har skrivit mina med ballongbokstäver och fyllt i med guldpenna. Först hade jag tänkt att göra bokstäverna i graffiti men det var för svårt. Och jag vet att jag är bra på ballongbokstäver. Alla säger det när vi har bild i alla fall.

Jag är nöjd med mina inbjudningskort, förutom en sak.

Pappret är lite tunt.

Jag förklarade det för pappa när vi stod på hans jobb och skulle kopiera. Inbjudningkort måste kopieras på finare papper! Inte det där vanliga som man har när man kopierar!

Men det blev det tunna pappret.

Vi hade tagit bussen ut till Teco Metall, pappas jobb som ligger långt ute på Barkarslätten i Stensta industriområde. Klockan var över åtta och det var becksvart på kontoret. Pappa trodde att det skulle vara tomt men helt plötsligt kom det ut en städare från en av toaletterna. Det var en kille med långt brunt hår i hästsvans. Han sa tjenare till pappa och kopplade in en rund dammsugare i väggen bredvid oss.

Det var då pappa slutade att låtsas om mig.

Det har hänt förut och det är hemskt. Det gör mig galen. Annars är jag en mycket stillsam och lugn person som inte bråkar med någon, eller säger emot. Men när pappa låtsas som om jag inte finns vill jag bara lägga mig på golvet och skrika. Det spelar ingen roll att det är ett fruktansvärt barnsligt beteende. Jag känner bara att ingenting annat spelar någon roll.

Som där på Teco. Jag struntade i att det var pappas jobb och att en ganska snygg städkille kunde höra varenda ord. Det var tvärtom bara bra.

– Finns det inte nåt finare papper? skrek jag i örat på pappa.

Han stod böjd över kopiatorn och knappade in siffror. Helt i onödan, för vi skulle varken förminska eller förstora.

– Man kan inte ha det där skitpappret till inbjudningskort! fortsatte jag att skrika. Det är som toapapper!

Pappa öppnade locket och petade på mitt original fast det redan låg perfekt.

– Nähä! Då skiter jag i partyt! skrek jag och sprang.

Teco Metall är flera hus med verkstäder och kontor som sitter ihop med långa korridorer och tunnlar under jorden. Pappa har berättat om sin kompis Bengan som har dåligt lokalsinne och tappar bort sig ibland fast han har jobbat där lika länge som pappa, i nio år.

Nu sprang jag genom Tecos korridorer och i ändarna när jag fått upp farten gled jag fram. Tydligen hade städkillen nyss moppat golven. Verkstäderna var fulla av maskiner och robotar med gula och röda armar. Jag kunde se dem för alla korridorerna hade glasväggar. Men jag hörde ingenting annat än mina egna fotsteg och ett svagt brummande som jag hade hört så fort vi kom in i huset. Inga andra ljud. Pappa följde alltså inte efter mig.

Plötsligt hoppades jag att någonting hemskt skulle hända.

Att jag skulle bli skadad på något vis, för livet.

Att jag skulle snubbla framlänges och slå ut tänderna i en brandpost, eller baklänges och knäcka ryggen. Kanske bli förlamad från nacken och ner. Eller att datorsystemen skulle krascha och en robot sticka ut en klo genom glasrutan just när jag sprang förbi. Ett tag runt halsen med den och struphuvudet krossas på en sekund. Kras kras och sen blodbad.

Pappa skulle hitta resterna av sin älskade och begåvade dotter som aldrig hann fylla tretton eller kyssa en kille med tungan. Eller ha party.

Expressen och Aftonbladet skulle skriva om den fruktansvärda tragedi som skakat Stensta.

Det skulle sitta en bild av det unga offret på förstasidan.

En ful.

Det finns bara fula bilder på mig. Nej, förresten, jag har en bild som är bra. Det var Emelie som tog den i uppehållsrummet när jag var oförberedd. Jag vänder mig om och kastar med håret. Jag ser förvånad ut, men äldre och förförisk på samma gång.

Det ansiktsuttrycket skulle jag vilja ha jämt.

Jag påminner om Marilyn Monroe på den bilden. Det är mycket sällsynt. Jag vet inte vem jag påminner om i vanliga fall. Inte någon kändis i alla fall. Jag ser ut som vem som helst, bara lite fulare.

Pappa skulle inte få något