#nörd

By Johan Rönn

Boken "#nörd" väver samman populärkulturfenomen som Twisted Sister, Kiss, The Boppers, Mupparna, filmen Mio Min Mio och Solstollarna & Toffelhjältarna med livshistorier om livslång vänskap genom eld och vatten, snatteri, en arg farmor och livsupplevelser i New Orleans.

Tillsammans bildar de en av de största nördarna som vuxit upp i lilla Tollarp, utanför Kristianstad i Skåne.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 22, 2019
• ISBN: 9789178512836

Johan Rönn

Johan Rönn är författaren, journalisten, skribenten, föreläsaren, filmaren och formgivaren som helst bara kallar sig nörd. Nörd på det som är roligt att göra. Han började sin mediakarriär som lokal-korrespondent på Kristianstadsbladet. 2019 släppte han sin debutbok. Han tycker om att varva fakta med visdomsord och en stor näve humor och pratar helst om popkultur och hembyn Tollarp.

Book preview

Service.

1.

Hur man inte snattar

- Vi kan börja med dig. Vad heter dina föräldrar?

Mannen, som vanligtvis jobbade i charken på Vivo, spände ögonen i mig där vi satt på kontoret i byns ena affär. Där satt jag tillsammans med mannen och två klasskompisar och kumpaner. Jag tittade ut genom fönstret med vita galler mot parkeringen och började nynna på en låt i tankarna för att lätta på pressen jag kände. Gallerna tyckte jag var en passande och beskrivande detalj, för jag hade åkt fast. I was busted. På riktigt.

- Leif och... Lena, svarade jag efter en stunds betänketid. Leif heter förvisso min pappa, men Leif och Lena var ett gift par i TV-såpan Tre Kronor och inget annat, för min mamma heter Lotta.

- Är du trög, eller? Fattar du inte att de kommer ringa dem, så du kan lika gärna tala sanning på en gång. Vi har åkt dit. Det är kört, säger den ena i vår lilla liga och knuffar till mig med sin axel.

- Lotta. Hon heter Lotta, sa jag och sänkte huvudet.

Mannen vände sig sedan till mina två kumpaner och tog deras föräldrars namn och de svarade uppriktigt och korrekt. Han fick våra hemtelefonnummer också och lyfte luren. Paniken infann sig när jag såg fingrarna vandra över knapparna. 0... 4, 4. 3. 1. 1. 1... Tankarna forsade genom huvudet. Snälla, ring någon annan. Slå inte de där slutsiffrorna, tänkte jag. 6. 2. Fan också. Jag kände hur ryggen frös till is. Trodde jag. Men det var en Piggelin-glass som låg och tryckte mot ryggen som jag inte hade hittat när jag tömte jackan och fick bytet beslagtaget. Jag kan ju inte plocka fram den nu, tänkte jag. Nej, det hade ju varit för himla dumt. Resten av dagen hade ju varit väldigt intelligent genomförd och bra i övrigt... Jag tänkte att jag förtjänade kylan mot ryggen. En samvetets isglass som smärtar.

- Hej, jag heter Ulf och ringer från Vivo. Jag sitter här med din son och två kumpaner till honom som stulit en hel del hockeybilder från oss. Kan du komma ner hit? Tack. Hej, säger mannen.

Om han heter Ulf, det vet jag inte riktigt. Han känns som en Ulf när jag tänker på honom. Därför kallar vi honom Ulf. Jag uppfattade inte hans namn då, för vi det laget hade paniken infunnit sig. Johan Rönn, dömd till livstids fängelse för stöld. 10 år gammal. Jag kommer väl ut strax innan 25-årsdagen, tänkte jag. Om jag inte får pålagd tid för att jag snott något inne på fängelset också. Jag är ju trots allt inget annat än en äcklig tjuv. Tankarna forsade på.

Mamma kom ner först, innan de andra killarnas föräldrar. Vi fick gå ut och sätta oss på lagret och vänta. Där satt jag och funderade på hur jag hade kunnat agera annorlunda. Hela händelseförloppet var att vi hade traskat in på Vivo. Mina kumpaner hade rekat och höll utkik, medan jag ogenerat plockade på mig av paket med hockeybilder och stoppade innanför jackan. Sen gick jag ett varv, tog någon påse godis också. Och den tidigare nämnda glassen. Och ett paket batterier. Ja, allt möjligt som kan ha stått på vår handlarlista, som vi satte ihop i vår rövarkula i pojkrummet tillhörande den ena av oss, där vi också fördelade bytet.

Några veckor tidigare hade jag gjort en solokupp och snattat ett par babystrumpor, ett vykort och köpt en blomma som jag gav till en kompis mamma för att gratulera ett nytillskott till deras familj. Åh, vad fina!, sa hon när hon öppnade paketet. Mamman, inte bebisen då. Vad svarar man på det? Tack. Jag har snott dem själv.?

Min karriär som tjuv hade börjat eskalera med andra ord, så det var bra att vi åkte fast när vi gjorde det. När den aktuella kuppen var klar hade vi passerat kassan och köpt någon liten grej, för det var strategin: handla alltid någon liten pryl. Vi hade två affärer i byn; Vivo och ICA och min mamma jobbade på ICA. Jag hade förstått av hennes prat att det är misstänkt med ungar som går in i affären utan att handla något. Sådant drar ögonen till sig, därför köpte vi alltid något litet.

När vi hade passerat kassan och var på väg ut ropade en man i jacka på oss - den som visade sig vara mannen jag kallar Ulf - och visade in oss i pantrummet, där han öppnade sin jacka och visade Vivo-västen han hade på sig under. Han hade spanat på oss ett tag, under cover. Han bad oss öppna våra jackor. Mina kumpaner öppnade sina och hade ingenting på sig vid tillfället. Sedan öppnade jag min jacka. Jag hade som bekant desto mer.

Det jag satt och tänkte på var tyvärr inte varför stal jag, jag borde låtit bli. Utan det var mer varför sprang vi inte när han ropade på oss, då hade vi inte suttit här. Det är fint med samvete. Mitt var inte riktigt på plats än.

Plötsligt kom mamma ut. Hon var inte glad, precis som jag redan räknat ut. Hon sa ingenting, men jag ser på hennes blick att det var dags att åka hem. Eller rättare sagt, jag förstod det när hon gick, så jag hängde på. Hon sade ingenting. Och det gjorde inte jag heller. Johan, som pratat konstant sedan han upptäckte talets gåva, är tyst. Äntligen. På cykelvägen hem slet jag fram Piggelin-glassen och slängde den utmed vägen. Jag behöver inte samvetets påtryckning längre, för den delen kommer mina föräldrar att tillgodose nu, tänkte jag. Och jag var inte så jättesugen på glass heller.

- Gå upp på ditt rum och vänta på att pappa kommer hem, säger mamma när vi kommer innanför dörren där hemma. Du visste att du var i deep shit när den psykningen kom. Vänta tills pappa kommer hem. Åh, fuck.

Jag har aldrig någonsin blivit slagen av min pappa, eller min mamma. Möjligtvis dragen någon sekund i örat någon gång, men inget jag minns eller lider av. Min syster fick en klapp i rumpan en gång i samband med en utskällning. Jag såg det och bröt ihop fullständigt och sprang ner till mamma i köket och grät allt vad jag kunde. Något dylikt upprepades aldrig igen.

Men skälla, det var pappa bra på. Är än idag förundrad över att taket inte ramlat av huset så många gånger som tonerna varit så pass höga att takstolen borde lyft. Eller att det inte finns några hål efter att min käre far gått igenom taket" som man brukar säga. Det var aldrig roligt att bli utskälld av min far. Han hade en grym fingerfin blandning av att gapa som gjorde en pyttelite rädd och infoga moralkakor som samtidigt gav ett dåligt samvete. Sådant ger respekt. En sådan respekt att man hade ångest över att vänta på att pappa skulle komma hem. Om man hade i sönder något eller ställde till med problem som fogade högljudd diskussion så löste man det genom att se till att ha lagt sig för kvällen när farsgubben kom hem från jobbet.

Samtidigt som jag vankade av och an på mitt rum och hade ångest inför Leif Rönns hemkomst från det dagliga jobbet på Erik Olssons Mekaniska Verkstad, så kändes det skönt att han skulle komma hem, läxa upp mig och sedan skulle denna dagen vara över. Ett straff, antagligen utegångsförbud, kanske TV-förbud också. Sedan skulle det vara torsdag och då var det Rederiet och Arkiv X på TV. Om jag inte skulle få TV-förbud. Fan också!

Farsgubben kom hem. Han samtalade med morsan i köket. Jag blev nedropad. Som ett lamm till slakten kände jag mig när jag gick ned för trappan, genom hallen och in till köket. Sätt dig ner, beordrade patriarken i det Rönnska hemmet och pekade på en av de två köksstolarna. Nu jävlar i mig kommer det!

...inte. Farsgubben vankade av och an, som jag själv gjort på mitt pojkrum nyligen. Det gjorde han en bra stund.

- Vad ska folk säga, Johan?

Va? Folk? Vad har de med det här att göra?

- Vad har jag gjort fel?

Han hade ju inte gjort något fel? Det var ju jag som hade gjort galna grejer den där dagen. Eller under ett par veckor, om man räknade noggrant. Pappa ställde sig vid köksfönstret.

- Där går han. Pappan till en tjuv. Så kommer de säga när de ser mig på byn. Jag kommer att skämmas. Jag skäms nu. Mina jobbarkompisar kanske kommer tänka att jag också stjäl. Men det gör jag inte. För att stjäla är fel. Men jag har gjort något fel. För du stjäl, Johan.

Detta sagt i en sansad men uppgiven ton. Jag var helt spak. Inuti mig bubblade det. Snälla, snälla. Skäll på mig. Gorma och gasta på mig, ge mig förbud. Få det här överstökat, snälla. Det är ju jag som gjort fel, inte du. Snälla.

Pappa fortsatte vanka av och an i köket och kom med fler liknelser i stil med det han precis inlett i den enda utskällning jag någonsin minns.

- Får jag utegångsförbud nu? undrade jag efter en stund.

- Nej. Vad skulle det hjälpa? Har jag inte kunnat lära dig vad som är rätt och fel nu kommer jag inte kunna göra det genom utegångsförbud heller. Du kan gå, sa han.

Jag reste mig och gick. Helt krossad inombords. Han demolerade mig fullständigt. Plockade ner mig i legobitar. Jag hade fram tills dess aldrig funderat så där jättemycket på min skuld i saker och ting som hänt när jag fått en utskällning, för så fungerar det nog för de flesta. Få en utskällning, upp på rummet, gör inte om det och sitt och muttra över hur dumma i huvudet föräldrarna är som inte fattade någonting. Tandborstning på det, sedan sängen och uppvaknande till en ny dag.

Men nu funderade jag. Jag funderade på allt jag gjort. Vad skulle det få för konsekvenser för mina föräldrar. För mig själv. Skulle jag hamna i brottsregistret hos