Han sa ja!

By Bo R. Holmberg

Till slut säger en kille JA! Det är Stefan, och Desirée är den som frågar åt Linda – som är alldeles för nervös för att själv våga ta steget. Men när Stefan säger ja blir skoldansen något helt nytt för Linda. En helt ny värld öppnar upp sig: en värld full av killar, äventyr och intriger. Men det är en värld som i längden är rätt utmattande. Det finns kanske mer i livet än killar och skoldanser, men livet vore allt bra tråkigare utan dem!
Berättelsen om Linda är en klassisk ungdomsberättelse, skriven av en mästare av formen.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726520187

Book preview

Elin

MARS

Denna kärlek med början i mars

är blodigt allvar och alls ingen fars

I dröm och vaka ska du vara min

på samma sätt som jag är din

Herr Bert, han varen riddare djärv

Han tog sig en vän unger mö

Den fagra Linnea

T redje gången jag frågade på honom sa han äntligen JA!

Inte till mig direkt. Det var Desirée som frågade åt mig. Jag stod kvar i korridoren. Slaskigt var det ute men pojkarna höll på att sparka boll ändå. Då gick Desirée ut. Jag kunde se henne från fönstret, när hon gick fram till honom. Jag såg hur han stod och hoppade framför henne och så såg jag hur han nickade. Då visste jag. Redan innan Desirée kommit tillbaka visste jag. Hade hon då sagt att svaret var NEJ, hade jag väl dött där jag stod. Men det behövde jag alltså inte.

Han sa JA.

Jag tror aldrig jag blivit så glad.

Ja, ja, ja – han sa ja.

Desirée hade ingen, men jag tror inte att det är så viktigt för henne att ha någon heller. En gång hade hon Tobias, men det var nästan på skämt. Det var han som frågade chans på henne, genom mig. Han frågade på alla men ingen sa ja åt honom, så jag tog det inte helt på allvar. Man tar inte Tobias riktigt på allvar, inte när det gäller chans och sånt. Han är bra på många sätt. Vi är ofta tillsammans, men det beror på att han är intresserad av hästar som vi tjejer.

– Tobias frågar chans på dej, sa jag till Desirée så där i forbigående.

Men hon tog honom på allvar. Hon tar allt på allvar. Hon stod länge och funderade och till slut sa hon ja. Men hon hade två villkor.

1. Det får inte bli långvarigt.

2. Inga tryckare tillåts.

Med det sista villkoret menade hon DANS. Och främst då danskursen. Tobias är vad jag skulle kalla en dansare.

Han dansar med alla. Med alla menar jag ALLA – alltså även tjejerna i fyran. Han är bra på att dansa. Han kan bugga, han vågar det också. Han vågar en massa. Han står inte i något hörn och gruvar sig.

Men inte vill man dansa tryckare med Tobias.

Det ville inte Desirée heller.

En vecka var de tillsammans – och det kan man ju inte kalla långvarigt. Tobias var den ende som Desirée sagt ja till, så hon hade ju egentligen aldrig haft någon. Och inte hade hon någon nu heller.

Men det hade jag!

Vi stod inne i korridoren medan blötsnön virvlade utanför fönstren och jag kramade om henne.

Önskesnö, snöek, öns ek

På marsch i mars

i snö och slask …

Han hade sagt JA.

H an heter STEFAN.

S står för Stilig och Snäll

T står för Tillgiven, Trogen

E står för Evig, Evinnerlig kärlek

F står för Förunderligt Fin

A står för Allt som är bra

N står för Något jag än inte vet

Stefan Forslund heter han.

S F.

Suomi, Finland (mammas förslag)

Svensk Filmindustri (pappas påhitt)

Science Fiction (Desirée)

Svenska Ferieresor (Ulrika)

Svensk Färskpotatis (Matilda)

Mina förslag:

Skimrande Framtid

Sällsam Fröjd

Söt Förförare (= en som alla faller för)

Fast egentligen heter han Stefan Herbert Forslund, men Herbert gillar han inte. Det har han efter sin farfar som är död nu.

Herr Bert, han var en riddare djärv

Han tog sig en vän unger mö

Den fagra Linnea.

Linnea, det är jag det.

Linda Linnea Lindström.

Ni hör hur det låter: li, li, li.

Det kallas allitteration, säger pappa. Det är inte riktigt som rim, men nästan. Varje ord börjar på samma ljud eller bokstav.

Stefan: ståtlig, stolt, stilig …

Så här är han:

Han är duktig i skolan. Han ligger alltid först i matte och har högt över medel i engelska.

Han är 1.59 lång.

Han har ganska ljust hår i en lugg som ibland spretar lite ostyrigt. Han har ljust blå ögon. Allvarliga ögon kan man kanske säga. Och öppna. Med det menar jag spegelblanka som en sommarvik.

Han spelar libero.

Han spelar flöjt.

Han är M I N.

J ag är en och sextiosex. Tala om långt. Mamma säger att jag kommer att bli en och sjuttiofem. Det har hon läst i en tidning. Ja, inte att just jag ska bli så lång. Men i tidningen stod att flickor som är omkring en och sextio när de är tolv kommer att bli så långa när de blir stora.

När du är fullväxt, säger mamma.

Mannekänglängd, tycker pappa.

För långt, tycker jag. Men en gång i Umeå såg jag en kvinna som säkert var en och nittio. Det är långt! Men hon gick rakt, liksom bar upp sin längd med stolthet. Hon såg ut som afrikanska kvinnor i filmer på TV som bär vattenkrukor på huvudet. Så stolt såg hon ut, den där kvinnan i Umeå. Men jag hoppas att jag inte blir längre än en och sjuttiofem. Det är nog långt.

Redan nu har jag problem. Alla killar i klassen är kortare, de flesta tjejerna också. Desirée är en och sextiotvå och Ulrika bara en och fyrtionio.

– Fan, vad lång du är, sa Patrik Bergström när han bjöd upp mig på sista skoldansen.

Jag ville kapa av benen jäms med knäna när han sa så där. Jag önskar att jag kommit på någonting att säga, som: Det är du som är liten, din plutt! Men ingenting kom jag på.

Det är för att jag är så lång som jag kurar ihop mig lite.

– Sträck på dej, säger mamma åtminstone en gång varje dag.

Jag är längre än hon nu.

Stefan är sju centimeter kortare än jag. Sju centimeter, det är som en halv penna, ett läppstift, en saltströare eller en biobiljett.

Jag är en biobiljett längre än Stefan.

Väx på, väx på. En och åttiofem ska du bli. Det blir lagom skillnad.

L ite trög var han.

Vi var ihop men det hände ingenting. Jo, vi tittade på varandra på rasterna och under lektionerna och log. Han satt då snett bakom mig tillsammans med Sofie.

Fröken flyttar om oss varje månad och försöker fa en pojke och flicka tillsammans.

Det blir lugnast så, brukar hon säga.

Med Stefan hade jag inte suttit sedan hösten i fyran. Då var han så barnslig och larvig att jag var glad när månaden var slut. Men nu skulle det bli min lyckligaste månad om jag fick sitta med honom. Lite svartsjuk var jag på Sofie som hade platsen bredvid honom, men hon var ju ihop med Rickard, så jag behövde inte oroa mig så mycket. Jag tror att hon frågade chans på honom i slutet av januari, så de firar snart tvåmånaders. Jag tror Rickard var lika trög som Stefan.

Trög, trög, trög.

Ingenting hände. Jag skickade meddelanden med Desirée. Det var sådana här: Vad hade du på engelska-provet? Vilken spelläxa har du den här veckan? Vad ska du göra till helgen?

Svar fick jag alltid, men det var också allt.

Till slut var det Desirée och Ulrika som gjorde slag i saken. De bestämde att vi skulle kyssas. Jag och Stefan, Sofie och Rickard.

Dagen som