Älskar han mig?

By Bo R. Holmberg

Linda har nu blivit fjorton och i livet pågår en massa spännande saker. Småstaden är dock fortfarande lika trist som tidigare. Plugget är lika hopplöst. Om inte till och med värre. För bortanför Lindas inramade liv sträcker nämligen världens möjligheter ut sig. Linda vet om detta, men hon är trots det fast med sitt lilla, en smula tråkiga, liv. Men när helt plötsligt en kille börjar visa intresse för Linda vänder allt i en handvändning. Kanske finns det ändå saker att göra här? Kanske kan Linda få till ett äventyr? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726520200

Book preview

Bo R. Holmberg

Älskar han mig?

SAGA Egmont

Älskar han mig?

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1992, 2020 Bo R. Holmberg och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726520200

1.E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Till Elin än en gång

DECEMBER

Now we have December

I will remember

Christmas and school

and that I became a fool

FOR LOVE

Vilse

en villrådig

ekorre

i vindfället

ser sig

yrvaket

kring

V et ni vem Ted Levine är?

Det är han som spelar Buffalo Bill i När lammen tystnar. Om ni sett den filmen vet ni att den handlar om en galning, en kannibal som sitter i säkert förvar i en stålbur eller bakom rejäla galler. Släpps han ut får han en mask för munnen också för att han inte ska ta sig en munsbit av folk.

Jag har sett den, den är barnförbjuden, men ibland kan man lirka sig in ändå. Jag är bara fjorton. Det är fem månader tills jag fyller FEMTON. Men redan efter jul kan jag komma in på Parken i varje fall.

Ted Levine, ja. Han är inte i säkert förvar. Han är ute bland folk och tar ihjäl kvinnor. Han vill nämligen själv vara kvinna och på fritiden sitter han och SYR sig en kvinnokropp från den hud han skrapat av sina offer. Han är alltså helt galen. Han är bra skådespelare och så där, han är också med i Brottets väg på TV. Där är han också obehaglig. Han har släpig röst och ett tunt, lite stripigt hår som hänger ner i ögonen.

Men jag har honom att tacka för en del. Tidigare i höst var jag nämligen förtjust i en kille i 8B som heter Andreas. Jag har allmän matte med honom. Allt det här var lite på avstånd kan man säga, men nog låg jag vaken på nätterna och tänkte på honom allt. I fem veckor höll det här på. Jag fick bultningar inför varje mattelektion och kunde inte koncentrera mig. Läraren hade halvt om halvt lovat mig en fyra till hösten och vårt första BETYG, men under de här veckorna presterade jag inte mycket.

Men så såg jag När lammen tystnar och gissa vilken som var lik Ted Levine. Jo, Andreas. Samma släpiga röst och tunna hår.

Tack, Ted Levine som öppnade mina ögon.

Kärleken eller förälskelsen eller förtjusningen eller vad man nu ska kalla det var som bortblåst. Inte kan man vara kär i någon som ser ut som en som sitter vid symaskinen och syr sig en kvinna.

Allt tack vare att jag smög mig in på en barn-förbjuden film. Här går det verkligen att använda uttrycket tack vare. Det kan man inte i en mening som Donald Persson läste upp och som Mattias skrivit. Den var så här: Tack vare att jag körde min trimmade moppe i åttio hamnade jag i diket och bröt nyckelbenet. Det var i somras. Nu är han återställd.

Men hur ska jag orka se alla de här småfjantarna ett och ett halvt år till!

J ag heter Linda.

Mitt hela namn är Linda Linnea Lindström. Det kallas allitteration, det här li li li. Jag har två systrar som heter Veronica och Annmari. Pappa är konstnär och mamma jobbar på Posten. Mina intressen är ord, engelska, mina kompisar och hästar en aning. Förr red jag en del men det har jag slutat med, därför att hästarna Santana och Abraxas som jag skötte om har flyttat tillsammans med familjen Bertin som rår om dem.

Det var i stort sett vad jag fick ihop när vi skulle berätta om oss själva förra svensktimmen. Vi har fått en ny lärare i höst, som är bra mycket bättre än Knaket, som vi hade hela sjuan och som satt och drog i sina fingrar hela tiden. Vår nye heter Donald Persson och får röda fläckar på kinderna när han blir arg men det blir han inte så ofta. Han kallas Duck efter Donald Duck, eller Fläcken av en del. Men ibland är han bra som när han berättar om författare och läser högt. Av Strindberg har han läst en historia om en papperslapp som är ett helt liv, om en man som har förlorat sin fru och sitt barn. Sedan berättade han om när Strindberg friade.

– Vill ni ha barn med mig, fröken Bosse? frågade han.

– Ja, sa hon och neg.

Då höll alla på att garva ihjäl sig, men jag tyckte det var vackert på något sätt.

Fyrtionio sekunder tog min beskrivning av mig och min familj. Det var egentligen bara Desirée som höll på de fem minuter som man skulle. Hon malde på en massa om deras sommarstuga och om pappa som har bokhandel och en massa annat ointressant.

– Bra, sa Donald Persson. Så ska det låta.

Nog för att jag har en hel del jag kunde berätta, men jag tycker det känns fånigt att stå där framme och prata.

Det är det viktigaste med svenskan, säger alltid Donald. Man måste lära sig att tala, man måste kunna framföra sin åsikt. Talträning är en viktig del i demokratifostran.

De flesta höll på ungefär en minut. Jag lyssnade inte på alla, särskilt inte på Kattan Katrin med storbrösten. Hon borde få tillfälle att prata om silikon eller berg i Himalaya eller hur man spänner ut sina bröst istället.

Stefan lyssnade jag på. Hans tal tog tjugoåtta sekunder. Jag tänkte på hur jag hade kunnat vara så dödligt förälskad i honom våren i sexan och hela sommaren efter. Han har inte blivit längre. Nu är jag en bok längre än vad han är. En och sjuttiofem har jag hunnit bli.

Det kanske jag borde ha sagt och att jag väger femtioett kilo. Jag är inte längre en spigg.

Du har fått kvinnliga former, brukar mamma säga. Du är inte för fet, du är alldeles lagom.

Du är perfekt, säger pappa.

Stefan sa att han hette Stefan Herbert Forslund, hade två bröder och bodde sex kilometer utanför samhället i en by med femton gårdar.

Det var i stort sett allt. Fort sa han det och röd i ansiktet var han.

Honom hade jag älskat…

D en jag kunde ha berättat om är Raoul.

Det är ett och ett halvt år snart sedan jag träffade honom första gången. Under den tiden har jag pratat med honom fyra gånger, om jag räknar bort när jag träffade honom i stallet och när han kysste mig nere vid vägen. Fyra gånger bara och ändå har vi varit till farfar och farmor minst tio gånger. Det är där han bor.

Två gånger har jag farit ensam upp dit, men det har blivit slut med det nu. Pappa vägrar skicka mig sedan han insett att det inte är hans föräldrar som lockar. Det är farmor som berättat att jag bara är ute och går på byn när jag är där.

Går på byn! Jag är ute för att försöka träffa Raoul. Men svårfångad har han varit. Det är nog för att han går i skola i Sollefteå. Verkstads. Han är faktiskt snart arton år. Senaste gången jag såg honom var i somras. För mamma och pappa låtsades jag att jag fått ett återfall i hästtokighet och ville fara till farmors för att träffa Casaubon och de andra hästarna. Förrförra sommaren var jag på läger där och red Casaubon till en tredjeplats. Nog för att jag var och hälsade på ledarna nu i somras också, men nog tyckte jag att det mest var småglin som var med på lägret. Jag provade inte ens att rida. Nej, det var för att träffa Raoul. Och det gjorde jag också och åkte med honom och två andra killar en sväng i en gammal svart Amazon. Det var först flera veckor senare jag fick veta att han inte har något körkort, att han fyller arton först nästa år i januari, samma år som jag själv blir femton.

Det är egentligen ingen märklig åldersskillnad. Tre