Med ljus och lykta

By Axel Hambræus

Mannen flackade planlöst omkring i staden mitt i natten, sökandes efter sin hustru. Han visste inte var han skulle leta. Inte vem han skulle fråga. Vart skulle han ta vägen? Han kom att tänka på kyrkan, men när han gick och kände på porten var den låst. Varför var porten låst? Guds hus borde aldrig vara låst ...

"Med ljus och lykta" är en novellsamling av författaren och prästen Axel Hambraeus. Samlingen består av 18 berättelser om kristendom, tro, hopp och längtan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726697919

Book preview

författaren.

Klärobskyr

Mannen som flydde undan domen

Han visste inte att han drömde.

Han vaknade mitt i natten och såg stjärnorna glittra genom fönstret med hustruns blommande pelargonior.

Men så började stjärnorna snurra runt och växa i klarhet. Och det vart ett dån som väckte hela världen. Och det hördes ett rop som uppfyllde hela världen: Yttersta domen kommer!

Mannen sprang upp, fick i hast på sig kläder och skor. Han stod barhuvad på gatan. Människor ropade, skrek och grät: Yttersta domen kommer!

Ett sken lyste i öster, och mannen såg hur alla människor drogs dit som av en magnet.

Men mannen ville inte dit. Han började springa åt motsatt håll. Han mötte miljoner människor. Men han knuffade sig hårdhänt fram mellan dem, och till slut var han igenom.

Han såg en stor slätt. Ändlöst vid. Och han sprang. Längre och längre bort kom han från det förfärliga skenet i öster. Det vart skymning och natt. En isig vind mötte honom. Han tänkte: Detta är mörkrets och dödens land. Men vart som helst, blott inte till domen.

När han var alldeles förbi av trötthet, såg han ett ljus. Det liknade ljuset i hans eget lilla hus.

Han stod i en farstu, som liknade hans egen. Han steg in utan att knacka och stod i sitt eget kök.

En kvinna stod vid spisen.

Det är min hustru, tänkte mannen.

I detsamma vände sig kvinnan om. Det var inte hans hustru.

— Vem är du? frågade han.

— Känner du inte igen mig? svarade kvinnan.

Då kände mannen igen henne.

— Varför är du här? frågade han.

— Varför? sade hon och skrattade. Varför jag är här. Därför att du så många gånger har önskat, att jag skulle stå här i stället för din hustru. Är du inte glad nu, att jag är här?

Men mannen blev så förskräckt, att han sprang ut och slog igen dörren efter sig.

I samma stund kände han en ropande längtan efter sin hustru. Kanske är hon ute i lagården, tänkte han.

Det lyste ett ljus i ladugården. Han gick in.

Där satt en kvinna och mjölkade. Hon hade ett huckle neddraget över pannan.

Han ropade hustruns namn.

Kvinnan lyfte sitt ansikte mot honom och sköt undan hucklet. I skenet av lyktan såg han en ung flicka med runda kinder och röda läppar och spelande ögon.

— Vem är du? frågade han.

— Känner du inte igen mig? svarade flickan.

Då kände han igen henne.

— Varför är du här? frågade han.

— Och det frågar du, svarade hon. Du, som så ofta har smekt mig i dina tankar! Är du inte glad att jag är här?

Men mannen sprang ut och slog igen dörren efter sig.

— Var är min hustru? ropade han. Han gick och sökte efter henne bland lador och uthus, vid brunnen och i källaren, där hon så ofta hade sin gång. Men ingenstädes fanns hon.

Kanske har hon gått till handelsboden, tänkte han. Och han gick ut genom grinden.

På vägen förbi handelsboden kom han till skolan. Det lyste i fönstren och han hörde sång av barn därinne.

Jag skall gå in och fråga barnen, om de sett till mor, tänkte han.

När han kom in, satt läraren vid orgeln och spelade, men det var en främmande lärare som han aldrig sett förr. Barnen stod vid bänkarna och sjöng. Men det var främmande barn. Sina égna barn såg mannen inte till.

När barnen slutat sjunga, vände sig läraren mot honom.

— Vad vill du här? frågade han.

— Jag är här för att träffa mina barn, sade mannen.

— Dina barn, sade läraren, när har du någonsin frågat efter dem?

Då slog mannen ned sina ögon. Ty han hade sällan frågat efter sina barn. Många gånger hade de frågat efter honom. Men då hade han inte haft tid för sitt arbetes skull. Och när han slutat sitt arbete, hade han sina intressen. Och när han inte sysslade med dem, hade han inte tid för sina nöjens skull. Anders kom ibland med sina räknetal, Gunilla med sin trasiga docka och Lill-Olle med sitt läggspel. Men aldrig hade han tid.

Och mannen gick ut ur skolsalen. Det sved i hans hjärta av längtan efter barnen.

Han gick vägen bortåt handelsboden. Men på vägen dit låg biografen. Och mitt emot låg klubblokalen.

Ofta hade han stannat just där, mitt emellan de två lokalerna, undrande vilken han skulle välja.

Klubblokalen, det var alla studiecirklarna. Musikcirkeln, politiska cirkeln, engelska språkcirkeln och schackcirkeln. Men på sistone drog biografen mer än cirklarna. Visserligen, kunde man lära sig engelska, så kunde man resa ut i världen, till Amerika. Det hade alltid varit mannens dröm: resa ut! Men det hade blivit bekvämare att gå på bio. Där kom ut i världen billigare, och där lärde man sig en del engelska.

Nu stod en man och ropade in honom till klubbhuset, han hade en studiehandbok i handen. Och där stod en annan man med en bunt brokiga affischer och ropade in honom till bio. Men mannen slog båda händerna för öronen och rusade förbi.

Han längtade efter något. Han visste inte vad. Var det hemmet? Han måste bort till handelsboden och få tag på sin hustru och sina barn.

Men på vägen dit kom han förbi verkstaden. Kanske hade någon av kamraterna sett hans hustru gå förbi. Han gick in.

Där surrade symaskiner, och där klippte saxar och där dunkade pressjärn. Där stod hans egen symaskin.

Men platsen var inte tom. Det satt någon där. Han liknade läraren i skolan.

Mannen gick fram till maskinen.

— Vem är ni? frågade han.

Den andre svarade inte. Han fortsatte bara att sy. Mannen såg, att han sydde med en fenomenal skicklighet.

Han lade sin hand på hans axel.

— Det här är min maskin och min plats, sade han.

— Är det så säkert? hörde han främlingen säga. En låg-mäld, vacker röst.

Mannen tänkte svara: Javisst. Men han hejdade sig. Han kom ihåg hur ofta han suttit vid den här maskinen och tänkt: Nej, detta är inte min plats. Ibland hade det skrikit i honom, ehuru orden aldrig fått luft och ljud: Nej, nej, detta är icke min plats. Livet är stort och rikt. Det finns så många vägar ut i livet, så många stora, underbara vägar. Det finns så mycket av skönhet och rikedom, som kunde vara mitt. Varför sitter jag här vid den här dumma maskinen och sömmar och sömmar och sömmar … åt andra … för så usel lön, när jag kunde ha blivit något stort, blivit rik och mäktig och berömd som andra stora män.

Ja, så hade han suttit och drömt sig bort från allt han ägde, från det enkla hemmet, den slitna hustrun, de besvärliga barnen, det tarvliga kallet.

Men nu kände han en längtan att få slå sig ner, just här, vid den här maskinen, och sy, sy, sy för brinnande livet, sy så där fenomenalt skickligt som främlingen sydde.

Då kom han ihåg att han måste ut och leta efter sin hustru. Men han skämdes för att fråga efter henne på verkstaden, och därför gick han ut.

Men han kunde inte hitta handelsboden. Då kom han ihåg att det var yttersta domen. Det behövdes inga handelsbodar mer.

Men vart skulle han då ta vägen?

Han kom att tänka på kyrkan.

Mannen tog av vid vägen neråt älven. Gick över bron vid bäcken och öppnade grinden i granhäcken. Stilla och tyst låg kyrkan där bland avlövade träd, bland kors och gravstenar. Mannen gick runt kyrkan och kände på porten. Den var låst.

Varför var porten låst?

Mannen kom ihåg att han nyligen läst en insändare i tidningen om att en kyrka borde vara öppen natt och dag. Guds hus borde aldrig vara låst.

Den insändaren tyckte mannen om. Där fick allt prästerna nånting att tänka på! Han hade funderat på att själv skriva en insändare och uttrycka sitt gillande. Han var specialist på att skriva insändare, naturligtvis anonymt.

Men när han nu stod där i natten vid den stängda kyrkan, kom det för honom att han ju aldrig själv gick i kyrkan! Ja, vid jul förstås och på bröllop och begravning nån gång, och när barnen gick fram.

Vad tjänade det då till att skriva insändare om att kyrkan skulle vara öppen! För vem skulle den vara öppen?

Men just nu kände mannen en svidande längtan efter att få komma in i kyrkan. Han kom att tänka på alla de söndagar han hört klockorna ringa och sett människor klä sig i helgdagsdräkt för att gå till kyrkan.

Hur många gånger hade inte hustrun tittat in i kammaren där han satt och skrev eller läste tidningen.

— Följer du inte med till kyrkan i dag?

— Nä! Vad har jag där att hämta?

Och åter såg han hustrun för sina ögon. Såg henne gå med det där ensamma, litet bittra draget kring munnen. Såg henne komma hem liksom med ett sken omkring sig. Ställa med kaffet. Ordna med barnen. Alltid stilla, mild, tålmodig. Utan att begära någonting. Utan att klaga över att han tog sig en sup ibland eller grälade ibland eller skämtade litet grovt ibland. Om han nu skämtade. Det gjorde man mest borta.

Kanske hade man ändå något att hämta i kyrkan?

Mannen mindes heliga stunder i kyrkan. Jularna i barndomen med mor. Den rysning av salighet han kände när klockorna slutade ringa och församlingen stämde upp: Var hälsad, sköna morgonstund! Stunden vid altaret den första — och enda — nattvardsgången. Han kom ihåg att han nästan velat dö i den stunden, ty han tyckte att han skulle kunnat gå rakt in i himlen, så heligt var det.

Men nu var det yttersta domen. Nu avgjordes det någonstans långt borta. En del skulle till himmelen. En del till helvetet. Men han själv hade lyckats rymma från alltsammans. Hur hade det gått till?

Men var hade han hamnat? — Ingenstans! Ute i tomheten, utestängdheten! Inte hemma någonstans på hela jorden, inte i hela universum. Inte i himmelen och inte i helvetet.

Var i Guds namn, var i Jesu namn var han hemma!

Mannen började i förtvivlan dunka och slå på den stora kyrkporten.

Då öppnade sig porten … inåt.

Och mannen hörde en röst från en osynlig i mörkret därinnanför: Vad vill du?

Mannen kände igen rösten. Det var främlingen som suttit vid maskinen i verkstaden och vid orgeln i skolan. Och han frågade full av undran: Vem är du?

Rösten svarade: Jag är din domare.

Då sjönk mannen ned på sina knän och sträckte full av bävan händerna mot den osynlige i mörkret. Och denne böjde sig ned och lade sin hand på mannens huvud och frågade än en gång: Vad vill du?

Mannen bröt samman i en snyftning: Jag vill hem!

Och rösten svarade: Då skall du få komma hem.

Mannen slog upp ögonen. Han låg i sin säng i kammaren.

Hustrun sysslade vid spisen.

Barnen höll på att klä sig.

Han såg på klockan, som hängde på sin spik vid sängen. Det var tid att stiga upp, om han skulle hinna till verkstaden.

Men längst inne i hans hjärta darrade glädjen över ett nytt liv.

Min vilotimma ljuder …

Uppför den knaggliga och branta fäbodvägen skakade en åktrilla, dragen av en seg hästkrake. Gamle Ingel Anders stapplade bredvid åket, och i kärran satt det gamla lektorsparet.

Lektorn liknade mest en gammal avdankad överste med sitt gråa pipskägg, sina buskiga ögonbryn och sin ännu i åldern militäriska hållning. Hur än vagnen krängde höll han sig alltid upprätt. Men den stackars lektorskan, som såg tio år äldre ut än sin man fast hon var tio år yngre, skakade hit och dit. Man kunde befara att hennes vithåriga darrande huvud skulle kunna ramla av vid de häftiga, oväntade knyckar åket gjorde, när en sten eller en grop i vägen förrädiskt höll på att välta vagnen. Hade de två varit på väg undan en förföljande fiende, kunde man förstått nödvändigheten av en så besvärlig resa, men nu var de på väg till sitt sommarnöje!

Men ingen som såg dem nu kunde föreställa sig den första resan de gjort till sin kära fäbod.

Det var i cykelåkningens barndom. Liksom det nu är vanligt att folk i bil sommartid färdas långa vägar för att se nya trakter, var det då icke ovanligt att ungt folk, inte minst ungt nygift folk, tillbragte en smekmånad eller en sommarsemester på cykel.

Så hade den unge lektorn och hans lektorska gjort. Och de hade en gång efter mycket irrande hit och dit funnit världens vackraste fäbod. Den låg långt bort, och sista vägbiten var brant och oländig, men en gång uppkomna på den fria Högåsen hade de äntligen nått målet för sitt sökande. Här skulle de tillbringa denna sommar och alla somrar så länge de kunde ta sig hit upp. Första sommaren bodde de i en lada, andra i ett härbre, tredje i en fallfärdig stuga, fjärde i en mindre fallfärdig, och när åtskilliga år gått, hade de själva fått köpa en egen stuga, som