Prästen i Uddarbo

By Axel Hambræus

Gustaf har länge vetat att hans liv ligger Guds händer och när han träffar Hanna vet han att det är hans tro som fört dem samman. Men hans jobb som predikant på ön Allerö går inte riktigt som han tänkt sig. Han kommer på kant med de högt uppsatta i församlingen som är missnöjda med hur han utövar sin tro och tvingas snart att lämna församlingen. Gustaf ger sig av, fast besluten att inte ge upp på Guds kall eller kärleken till Hanna, men vägen han tvingas gå är långt ifrån enkel och hans dröm om att bli präst långt ifrån lätt att uppnå ...

"Prästen i Uddarbo" är författaren Axel Hambraeus mest välkända och lästa roman. Boken filmatiserades även 1957 med den välkända skådespelaren Max von Sydow i huvudrollen.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726623994

Book preview

författaren

I

Skärgårdspreludium

I.

Söndagsmorgonen var ljuvlig. Alla Stockholms kyrkklockor sjöng i rymden, när den lilla skärgårdsbåten ångade förbi Kastellholmens leksaksfästning. Granitkullarna lyste violetta mot den friska sommargrönskan. De vackra villorna kring stränderna badade i morgonljus, måsar seglade i luften och vita båtar i vattnet. Skärgårdsångaren var fylld av glada människor.

Ensam längst framme i fören stod en svartklädd man i bonjour. Han var barhuvad, och hans glesa röda hår lockade sig i det friska saltstänket. Han såg oavvänt framåt, liksom var han rädd att vända sig om och visa sitt föga vackra ansikte.

Brygga efter brygga angjordes. Folk strömmade över landgången. Det var inte många människor kvar på båten, när den nalkades Allerö brygga.

Redan på långt håll såg man, att bryggan var full av folk. Män i mörka kläder, kvinnor i svarta schalar, unga flickor i ljusa sommartoaletter. Nu var man så nära, att båtsmannen redan stod med trossen i hand. Då lyfte en gråskäggig herre på bryggan armen, och ögonblickligen stämde en sångkör upp:

Få vi mötas bortom floden...

Klara och klingande steg unga kvinnoröster, blandade med mörka basar och skrikiga tenorer, upp mot den ljusa rymden i tystnaden, när maskinen stannat. Båtsmannen dröjde med landgången, kaptenen svor över dröjsmålet. Den svartklädde mannen i fören såg upp mot en skylt av väv, som var spänd mellan två stänger på bryggan och där stod det målat: Välkommen till Allerö! Det dröjde en stund innan han begrep, att den där skylten var rest för hans skull. Men när sången var slut och anföraren vinkade åt honom, förstod han. Med ett halvt förläget leende i sitt rödlätta anlete tog han sin kappsäck och gick över landgången.

Den gråskäggige kom emot honom och tog honom i famnen med orden: Välkommen, dyre broder i Kristus! Sedan vände han sig mot kören och övriga församlade och sade med armen om sin gästs axlar:

— Detta är nu vår nye predikant, Pastor Gustaf Ömark. Välkommen, välkommen!

Han tryckte med båda sina händer än en gång den nykomnes hand. Denne var i samma ögonblick omsvärmad av hela skaran på bryggan. Hans händer kramades, hans rygg dunkades, det var ett surr i luften av namn och välkomstord. Medan båten sakta gled ut från bryggan och maskinen sattes igång, tågade hela skaran uppför en stenig backe till det vita missionshuset, som låg vackert inbäddat bland björkar och blommande syrenbuskar.

Missionshuset blev fyllt till sista plats av en feststämd församling. Den ljusa salen var klädd med björkar, och på fondväggen över estraden var girlander av blommor omkring ordet »Välkommen» i prästkragar och klöver. Ett stort kaffebord var dukat längst framme.

Efter en sång av kören steg den gråskäggige, som presenterat sig som direktör Alsing, upp i talarstolen, läste Davids första psalm, bad en bön och riktade några välkomstord till den nye predikanten.

»Det är en glädje och en ära för oss att i dag få hälsa f. d. resepredikanten, numera pastorn i Allerö fria missionsförsamling välkommen. Vi har hört mycket talas om dig, käre broder, vi har läst dina resebrev i missionstidningen, men vi har aldrig sett dig, och du har aldrig sett oss. Men nu är du här, och du är mycket välkommen. Och vi önskar, att du skall trivas här och verka Guds verk på Allerö, där så många fromma finnas men också många ogudaktiga, vilket du nog snart skall bli varse. Välkommen, broder, och Gud vare med dig och oss alla. Amen.»

Så sjöngs en sång, och pastor Ömark gick dröjande upp på estraden. Han stod en stund och såg ut över församlingen, blinkande med ögonen, som hade åsynen av så många festklädda människor bländat honom. Så tog han med handen åt sitt rufsiga hår, grävde i västfickan efter något och fick fram en tandpetare. Han böjde sig framåt med armbågarna på bokstödet och knäppte händerna.

— Kära bröder och systrar! började han.

En äldre kvinna i svart schal böjde sig stelt mot en granne i bänken.

— Tänker han inte börja med bön? muttrade hon.

En ung flicka i skär klänning och med ett smalt svart sammetsband kring det ljusa håret viskade till en kamrat.

— Så ful han.

— Ja, han är så ful, att han är vacker, viskade flickan tillbaka. Flickorna slog sina huvun samman och fnittrade.

— Kära bröder och systrar! sa’ predikanten en gång till.

— Ja, det har vi hört, mumlade en gammal skeppare och tog upp snusdosan men stoppade ned den igen, ängslig, att någon sett den.

— Kära bröder och systrar!

— För tredje gången! viskade flickan i skära klänningen. Han måtte vara väldigt kär. Flickorna fnittrade igen.

— Jag vet rakt inte hur jag skall börja. För jag är så överraskad. Lika överraskad som Jesus blev en gång när han åkte båt. Minns ni, hur det står? Han och hans lärjungar hade så mycket att göra, så de hade inte ens tid att äta. Då sa’ han: »Kom med mig bort till en öde plats och vila er litet.» Och så steg han i båten och for med dem till andra stranden. Men när han kom dit, vad fick han se? Ja, vad hade han väntat att få se? Han hade väntat att få se en öde strand. Kala klippor. Små gräsplättar här och där. Kanske några träd med skugga under. En liten klar bäck med friskt vatten. Och där skulle de dra upp båten och sträcka ut sej i gräset och göra upp eld vid källan och ta fram sin matsäck. Kanske hade Johannes och Petrus sina metspön med sej, och de skulle få sitta hela dan och meta och få härliga napp.

Ja, så hade de tänkt sej, att det skulle bli.

Men när de kom fram, vad fick de se! Folk, folk och åter folk. Människorna hade sett, att de gav sig iväg. Och kanske var det inte nån vidare vind den dagen. Knappt så mycket, så båten rörde sej. Men de skulle ju vila sej, och de hade god tid. Hela dagen på sej. Det är en vila att vara på sjön. Hur stod jag inte själv och njöt av båtfärden hit i dag. Semester! tänkte jag. Och så tänkte Jesus och lärjungarna också. Vi har semester. Vi har god tid.

Men människorna, som de farit ifrån, såg dem allt. Människorna ser en alltid. Man kommer inte ifrån dem. Och man ska inte heller försöka komma ifrån dem. Vi människor behöver varandra. Vi behöver framför allt Jesus och alla, som är i hans sällskap. Och det behövde de där människorna. Det var tomt, när Jesus for ifrån dem. Det blir alltid tomt utan Jesus. Och så gav de sej iväg. Runt stranden. De hade god tid. Och de i båten såg dem inte. De låg på bänkarna eller på durken och tittade rakt upp i himmelen. Ni vet hur märkvärdig himmelen är på sjön. Den är inte alls som på landbacken. Himlen är mycket närmare på sjön.

Och så kom de fram. Och människorna hade hunnit före. För båten gick så långsamt.

Och där satt de på hällarna, och där låg de på gräsplättarna, och där drack de ur källan. Och kanske hade de gjort upp eld också mot myggen.

Vart inte de i båten besvikna? Visst vart de besvikna. De önskade säkert alla de där människorna åt skogen. Lärjungarna åtminstone. Helst hade de väl seglat förbi. Men de hade inte kommit undan med det. Man kommer aldrig undan människorna. Så de steg i land. Kan ni se, hur buttra de var. Lärjungarna. Jesu lärjungar är buttra ibland. Fast de har Mästaren med sej. För den gamla människan sitter i. Har ni inte märkt, hur svårt vi har att övervinna besvikelse. Vi väntar oss något, och så blev det inte som vi väntade. Och då blir vi buttra. En man blir butter på sin hustru. Och hustrun på sin man. Och barn blir buttra mot sina föräldrar.

Men Jesus, han var inte butter. Vad gjorde han? Jo, det står, att han undervisade dem med många ord. Han slarvade inte ifrån sig och tänkte: »Det här är snart undanstökat, sen får vi sträcka på oss.» Nej då. »Han undervisade dem med många ord.» Han som har skrivit det, kom nog ihåg just de där många orden. Han tyckte det aldrig ville ta slut. Liksom ibland när predikanten predikar och någon tänker: Tar det då aldrig slut? För man har något annat i kikarn. Men Jesus han hade människornas själar i kikarn han. Och han gav dessa människor vad de behövde. Rikligt, utan knussel och prutmån.

Men när han äntligen slutat, vad hände då? Jo, just det som man kunde vänta sej. Lärjungarna kom fram, uttröttade, utledsna och sa’: »Skilj folket ifrån dej, så de får gå bort i byarna och köpa sej mat.» De ville bli av med dem helt enkelt. För de skulle ju ha semester. Det är konstigt med människor på semester ibland. Då kan de koppla av till och med kärleken till människor, ja, till Gud själv. »Ska du inte gå till bönhuset i dag, det är ju söndag», sa en predikantfru till sin man. »Nej, jag har ju semester», sa’ predikanten.

Men vad sa’ Jesus? »Ge ni dem att äta», sa’ han.

Det tyckte de gick för långt. Skulle de arbeta under semestern! Men fast Jesus såg, hur ovilliga de var, gav han sej inte. Ty svar fick han. »Om vi också hade tvåhundra kronor», sa’ en, »så skulle det inte räcka för så många.»

Då kom en annan och sa’: »Här är en pilt, som har fem kornbröd och två fiskar. Men inte räcker det åt så många?»

Men Jesus vinkade fram pilten och sa’: »Nej, var har du hittat det där?»

»Dä’ ä’ våran matsäck», sa pojken.

»Tror du det räcker för så många?» sa’ Jesus.

»Ja då», sa’ pojken.

Se barnen, de har tro de. »De små barnen, de små barnen, som älska sin Jesus.»

Och Jesus tog de fem bröden och de två fiskarna, och han såg upp i himmelen och tackade Gud och välsignade den lilla maten, som han hade i händerna. Och han gav det åt lärjungarna och sa’: »Dela ut det här»! Men när han såg upp, så hade han nya fiskar och nya bröd i händerna. »Se här, dela ut bara!» Och det kom mer. Det strömmade i hans händer och ur hans händer, och lärjungarna delade ut, och människorna delade med sej.

Hur det gick till? Ja, det är ett Guds under, och det kan ingen förklara.

Men om någon skulle tvivla på att Jesus gjorde underverk med bröd och fiskar, så vill jag säga honom, att han i alla fall kan göra under med människohjärtan.

Kanske var det så, att många i den där stora skaran hade matsäck med sej. Man ger sej inte ut på långresa i österlandet utan matsäck. Och ni vet, hur det är med matsäcken. Den är man rädd om. För den gäller livet. Och livet är man rädd om. Och de var hårt tillknutna de där matsäckarna, lika hårt tillknutna som människohjärtan kan vara. Men den där lille pojken, han löste upp sin matsäck han. Han hade tron han. Han hade ett frikostigt hjärta, som barn ofta har, de välsignade små, som hör himmelriket till. Och »utan att I varden såsom barn».

Och när nu den lille öppnade sin matsäck och sitt hjärta för Jesus, så skedde det där märkvärdiga undret, som är störst av alla under, att människan öppnar sitt hjärta. Öppnar sitt stängda, tillbommade, hårt tillknutna hjärta. Ä, så hårt tillknutet det kan vara, ja, det vet ni allesammans, hur frälsta ni än är eller tror, att ni är.

Det där stora bespisningsundret, det var nog inte som när en trolldoktor plockar fram bröd och fisk ur en hatt inte. Utan det kan helt enkelt ha varit så, att Jesus öppnade människornas hjärtan. Och när hjärtat väl är öppnat, då öppnas matsäcken också, och då är den enes nöd den andres nöd, och den enes bröd är den andres bröd.

Och nu, kära bröder och systrar. Nu står jag här som en enfaldig Jesu lärjunge. En av de där vrånga, motspänstiga fiskarna han hade i sällskap. Och jag står här på hans order, som lyder: »Given I dem att äta.» Men det som jag har att giva Er, det är Guds ord, som förvandlar människohjärtan — ordet som smälter hårda hjärtan, öppnar stängda hjärtan, löser upp girighetens hårda band kring våra matsäcksknyten och penningpåsar.

Må det ordet bli min mat och min dryck, och må jag få den nåden att villigt och gärna dela med mej av den maten och drycken åt alla, som behöver den. Amen! Nu sjunger vi sången »Herre, samla oss nu alla».

Församlingen hade suttit andlöst lyssnande till Ömarks ord. Människorna hade glömt, att de befann sig i Allerö missionshus. De var ute på Gennesarets sjö i båten med Jesus och lärjungarna. De satt på hällarna och låg i gräset bland de femtusen männen, som Jesus bespisade. De var värmda av orden från den fule predikantens mun, uppbyggda av vad han sagt om den käre Jesus. Okritiskt hade de anammat hans enkla tolkning av bespisningsundret. De sjöng med i den jublande sången på den glada melodien. De flockades kring predikanten vid kaffebordet och följde honom i triumf till direktör Alsings stora grosshandlarvilla, där han skulle äta middag och sova den första natten.

II.

Predikantbostaden i missionshuset var ytterst torftig. Den låg en trappa upp vid gaveln över ingången och bestod av två små rum och kök. Där fanns varken vatten eller avlopp. Endast köket var möblerat. I ett av rummen stod en rankig tältsäng, som någon lämnat kvar.

När direktör Alsing efter middagen följde Ömark upp i hans bostad, bad han om ursäkt för dess bedrövliga skick.

Men Ömark avbröt honom.

— Behövs inga ursäkter. Det duger bra åt mej.

— Men vi hade tänkt att dra’ in avlopp och vatten.

— Bra tänkt, sa’ Ömark. Men till dess bär jag mina hinkar upp och ner. Jag ser det finns två hinkar. En för vatten, en för avlopp.

— När får ni ert möblemang?

— Jag har inget möblemang, sa’ Ömark.

— Men era sängkläder och er garderob?

— Har varken det ena eller andra. Jag har inte mer än som ryms i kappsäcken där.

— Då får vi låna Er litet.

— Det tackar jag för, tills jag får skaffa mig eget.

Ömark lånade. En madrass, en kudde. Örngott och lakan och några handdukar. När han fick sin första månadslön, köpte han eget och lämnade igen lånet. Vädrat, tvättat, struket. Det hade han gjort själv. Sådant kom ut i församlingen och bidrog till att stadfästa hans rykte och det goda intryck han gjort vid sin inträdespredikan, om vilken dock en gammal fiskare sa’: »Nåja, nån predikan var det inte, men det var bra ändå.»

Ömark predikade. Och han ledde möten. Bibelmöten. Ungdomsmöten. Möten för gamla. Möten för män. Syföreningar. Ön var stor och det fanns ännu ett litet kapell, som tillhörde församlingen. Det låg på öns norra, numera tämligen obebodda sida, där kyrkan låg. Man kunde ju inte lämna de församlingsbor som bodde nära kyrkan utan andlig föda, så man hade byggt ett kapell där, och Ömark predikade där på söndagseftermiddagarna.

Efter en sådan kvällspredikan avböjde han inbjudan från en församlingsmedlem att komma hem och dricka kaffe med orden: »I dag hade jag tänkt gå och hälsa på prästen.»

Prästgården låg inte långt från kyrkan. En låg rödmålad gård med vita knutar och gröna fönsterluckor. En väldig lönn överskuggade ett bord och några trädgårdsstolar. Prästen satt och läste sin tidning.

Ömark steg fram och hälsade. Kyrkoherden såg förvånad upp. Han var en liten man, tämligen korpulent, med nedhängande grå mustascher och pipskägg. Hade en glansig slängrock på sig och på huvudet en mjuk halmhatt.

— Nej, vilken ära! sa’ han, när Ömark sagt vem han var. Det är första gången en predikant kommer och hälsar på mig här på ön.

— Då var det inte för tidigt, sa’ Ömark och slog sig ner.

— Får det lov att vara en rök? Kyrkoherden sköt fram en låda havannacigarrer.

— Tackar som bjuder! sa’ Ömark. Jag röker sällan, men röker jag, så vill jag ha en god cigarr. Jag kan inte med cigarretter.

— Vi har samma smak då, sa’ kyrkoherden. Det gläder mig.

Men hur är det, får ni predikanter röka?

— Det står väl ingenting i Skriften om det, sa’ Ömark. Och något annat frågar jag inte efter.

— Nå, det var då friska toner, sa’ kyrkoherden. Annars anser väl de flesta predikanter, att det är synd att röka.

— Får dom inte anse det då? sa’ Ömark.

— Visst, visst, sa’ prästen. Men hur är det, skulle det inte smaka med en kopp kaffe?

— Jag gick liksom hit i den förhoppningen, sa’ Ömark. Jag tackade nej till lotsen Jansson eller vad han heter och sa’ att jag skulle gå hit.

— Det skulle jag aldrig ha vågat i ert ställe, sa’ kyrkoherden.

Men vänta ett slag. — Ina!

— Jag kommer, hördes en röst inifrån prästgården.

Ut kom en liten kvinna, ännu kortare än kyrkoherden och ännu rundare. Hon rörde sig förunderligt lätt över gårdsplanen.

— Du får väl se så småningom.

— Nej, Teodor, har du fått främmande?

— Ja, och kan du gissa vem det är. (Till Ömark: — Tyst, tyst, låt henne gissa!)

— Det är väl en handelsresande igen. En som vill sälja skrivmaskiner. Eller symaskiner.

— Nej, kära Ina, det är ju söndag i dag. Ånej, bättre får du allt gissa.

— Säj att det är en, som vill ha kaffe, så gissar ni rätt, sa’ Ömark. Jag har blivit lovad kyrkkaffe, för jag kommer direkt från bönhuset, dit kyrkoherden aldrig går.

— Det är väl aldrig den nye predikanten, som alla talar om?

— Ja, antingen dom talar om honom eller ej, så är det han i alla fall, Ömark, Gustaf Ömark, heter jag. Och det här är kyrkoherdinnan Eriksson, kan jag tro.

Fru Ina skrattade, så hon kunde kikna. — Kyrkoherdinnan! Det har jag aldrig hört förr. Sån rolig titel! Det vill jag heta, eller hur Teodor! Hon klappade sin man på kinden. Har ni hittat på det själv, pastor Ömark?

— Det flög i mig, när jag fick se Fru Eriksson.

— Ser jag kanske ut som en herdinna, jag? Hon strök med händerna över sina runda höfter.

— Precis som jag har tänkt mig en herdinna, sa’ Ömark. Liten och rund och rar och allting.

— Nej, nu blir jag rent blyg och går min väg. Men jag kommer igen med kaffet.

När fru Ina kom tillbaka med kaffet, hade kyrkoherden och hans gäst lagt bort titlarna och var inbegripna i ett livligt resonemang om Allerö och dess befolkning.

— Jag har levat här i tretti år och menar mig känna folk utan och innan. Och det säger jag, att trevligare folk finns inte, bara dom inte vore så skvalleraktiga. Här vet folk allting om alla. Och oftast vet dom mer än dom vet. Jag skulle tro, att halva ön i denna stund vet, att frikyrkopastorn sitter här och röker med mig och skämtar med min hustru, och Gud vet om du inte också redan är full och måste köras hem med trilla i kväll. Jag skulle förresten gärna vilja bjuda på en liten grogg, men jag vågar faktiskt inte för ditt rykte.

— Tack, men jag är absolutist på den linjen.

— Ja, jag tänkte nog det, och det är kanske förståndigast. Jag själv räknas till de frossare och vindrinkare, men jag tröstar mig med att jag är i gott sällskap. Och jag har i verkligheten aldrig blivit hemkörd på trilla från något kalas.

— Jag hoppas, att det inte är mitt folk som är värst att skvallra sa’ Omark.

— Ja, vi får leva på hoppet, sa’ kyrkoherden. Men nu ska vi ha kaffe. — Ina!

Men kära Teodor, jag sitter ju här. Har varit här en god stund.

— Kära Ina, vill du intyga för denne hedervärde gäst, att du aldrig sett mig berusad.

— Vad i all världen, säger du, Teodor?

— Jo, han kommer att få höra så mycket ont om mig, i synnerhet sedan han vågat hälsa på mig, så han behöver höra något gott också.

Fru Ina slog sina runda armar om sin mans hals.

— Du är den raraste, godaste, bästa man, som finns på hela jorden. Och aldrig, aldrig har du någonsin smakat för mycket.

— Kära Ina, du är jävig. Ditt vittnesmål gäller inte. Men nu ska’ vi ha kaffe.

Ömark blev sittande hela kvällen hos kyrkoherden. Ju mer de språkades vid, desto mer tyckte de om varann. Kyrkoherden hade en butter och kärv godmodighet, en viss uddig humor och en förmåga att karakterisera människor som slog huvudet på spiken.

Men när Ömark frågade, vad han tyckte om direktör Alsing, blev kyrkoherden tyst.

— Han är din chef, blev det korta svaret. Honom diskuterar vi inte.

— Min chef är ingen annan än Gud, sa’ Ömark.

Ömark gick hem den kvällen, så upprymd och glad som han inte känt sig, sen han kom till ön. Och kyrkoherde Eriksson och hans Ina låg länge och språkade om honom i sin stora säng, när lampan var släckt och augustimånen tecknade runda skuggor under lönnen på den tysta gårdsplanen.

III.

Ömarks popularitet växte alltjämt. Direktör Alsing, som under den vänlighet han visade, alltid var på sin vakt gent emot människor, blev mer och mer intagen av den originelle och godmodige mannen, som skötte sitt arbete med ett nit, som var nästan besvärande. Men när han såg honom bära sina hinkar upp och ner och någon gång hälsade på i hans ytterst torftiga boning, skämdes han å egna och församlingens vägnar. Nu hade ett halvt år gått utan att Ömark börjat på att tala om att flytta, vilket inte hade hänt med någon predikant, så långt tillbaka direktör Alsing kunde minnas.

En dag sa’ en församlingsbo ett ord, som fastnade i direktör Alsings minne: »Jag skulle önska att Ömark stannade här beständigt. Kyrkoherde Eriksson har varit i församlingen i trettio år. Kan det bero på den dåliga bostaden, att våra predikanter inte trivs?»

Det var då Alsing fick en idé.

— Vänta till Ömarks födelsedag, sa’ han.

Den dagen inföll på en söndag det året, och församlingen hade tänkt överraska sin pastor med en fest på eftermiddagen. Lokalen var fullsatt. Ömark predikade, och sedan höll direktör Alsing tal. »Församlingen och jag», sa’ han, »har tänkt överraska vår pastor med en present. Det är tyvärr så att våra predikanter är ena riktiga flyttfåglar. Och nu har vi börjat tro att det beror på den dåliga bostaden. Nu är det så, som ni alla vet, att den första villan som jag byggde mig här på ön, står obebodd. Och nu har vi tänkt att skänka den, inte till predikantbostad, utan som en personlig gåva till Pastor Ömark, i förhoppning att han vill slå sig ner där för resten av sitt liv. Ty jag tänkter, att det är ingen här, som vill att han skall flytta ifrån oss.»

Det vart ett väldigt ropande och hurrande i salen, några klappade i händerna men hyssjades ned, ty handklappning var lika strängt förbjuden som tobaksrökning i lokalen.

— Se här, var så god. Här är ett presentkort på villan.

Ömark reste sig tvekande.

— Kom fram bara, pastorn! Direktör Alsing viftade från pulpeten med presentkortet.

Ömark tog det. Presentkort å villa, stod det.

— Innan jag tar emot det här, sa’ Ömark, måste jag veta, om jag måste förbinda mig att stanna på ön hela mitt liv.

— Nej, nej, det är inte ovillkorligen meningen, sa direktörn. Vi hoppas det bara.

— Vidare, sa’ Ömark, så är det här kortet inget gåvobrev.

— Nej, inte precis, sa’ direktörn. Men det gäller lika högt och säkert.

— Nå, sa’ Ömark, om det är meningen att skänka mig något, som jag skall äga som mitt eget, så hoppas jag få ett ordentligt gåvobrev på det.

— Det skall bli skrivet, sa’ direktörn.

— Ett ordentligt gåvobrev, lagfaret och allting, annars får det vara. Hur är det, följer tomten med villan?

— Naturligtvis, naturligtvis.

— Är den tomten avstyckad?

— Nej, men det är en lätt sak.

— Det är inte en lätt sak, invände Ömark, det är en lantmäterisak, och det vet alla, hur pass lätt en sån sak är! Men är det nu så, att direktörn verkligen vill avstycka en tomt genom lantmäteri och skänka mej den med villan på och allting genom ett ordentligt gåvobrev, ja, då kan jag inte annat än tacka.

Stämningen i salen hade under Ömarks ordande sjunkit betydligt från den höga punkt till vilken den drivits upp. Församlingen tittade ömsom på Ömark, ömsom på direktörn. Alsing hade de farliga röda fläckarna på kinderna, och blicken var vass och skarp bakom hans glasögon. Ömark gick fram till honom, när han kom ner från estraden och sträckte fram sin hand. Men direktörn såg inte handen, ty han måste i hast torka sina glasögon.

Men Ömark var inte den som lät andras misstämning inverka på humöret. Han viftade med presentkortet mot församlingen.

— Det här är precis som när man håller missionsauktion. Nån kommer och sticker en lapp i