Bortsnappad

By Robert Louis Stevenson

17 år gamla David Balfours föräldrar har gått bort nyligen och han försöker hitta sin plats i världen. En dag får David ett brev som han ska leverera till Shaws hus där hans farbror Ebenezer bor. Men när han frågar om vägen dit får han bara höra berättelser om hur huset är en plats för rädsla och ondska...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728103203

Robert Louis Stevenson

Poet and novelist Robert Louis Stevenson (1850-1894) was the author of a number of classic books for young readers, including Treasure Island , Kidnapped, and Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Born in Edinburgh, Scotland, Mr. Stevenson was often ill as a child and spent much of his youth confined to his nursery, where he first began to compose stories even before he could read, and where he was cared for by his nanny, Alison Cunningham, to whom A Child's Garden of Verses is dedicated.

Book preview

R. L. Stevenson

Bortsnappad

Översatt av Harald Jernström

SAGA Egmont

Bortsnappad

Översatt av Harald Jernström

Originaltitel: Kidnapped

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1886, 2021 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728103203

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

JAG BEGER MIG PÅ MIN VANDRING TILL SHAWS

Jag vill börja berättelsen om mina äventyr med en viss morgon i början av juni månad nådens år 1751, då jag för sista gången tog nyckeln ur dörren till min faders hus. Solens första strålar belyste bergens toppar när jag gick vägen fram, och då jag hunnit så långt som till prästgården visslade koltrastarna i trädgårdens syrener, och dimman, som legat över dalen i gryningen, började höja och skingra sig.

Herr Campbell, pastorn i Essendean, stod och väntade på mig vid trädgårdsgrinden, den gode mannen! Han frågade mig, om jag hade ätit frukost, och då han fick höra, att jag redan hade spisat, tog han min hand i sina båda och drog den vänligt under sin arm.

»Nu, Davie, min gosse», sade han, »skall jag följa dig på vägen så långt som till vadet».

Och vi började vandra framåt under tystnad.

»Kännes det ledsamt för dig att lämna Essendean?» sade han efter en stund.

»Ja, herr pastor», sade jag, »om jag visste vart jag skall styra kosan och vad det sannolikt kommer att bliva av mig, skulle jag ge er ett ärligt svar, men nu vet jag ej vad jag skall svara. Essendean är verkligen ett bra ställe, och jag har varit mycket lycklig här, men å andra sidan har jag ju aldrig varit annorstädes. Då min far och mor båda äro döda, skulle jag ej vara närmare dem i Essendean än i kungariket Ungern; och för att säga sanningen, skulle jag gärna begiva mig dit jag nu går, om jag trodde mig ha utsikter att där komma mig upp.»

»Så?» sade pastor Campbell. »Nåväl, Davie. Då tillkommer det mig att säga, vad du bör göra; så långt jag kan göra det. När din moder var borta och det började lida mot slutet för din fader (den hedervärde kristne mannen), överlämnade han till mig ett visst brev, vilket han sade var ditt arv. ’Så snart’, sade han, ’jag är borta och huset blivit iordningställt och lösöret sålt’ (allt det har blivit gjort, Davie) ’skall ni överlämna detta brev till min gosse och säga honom, att han skall begiva sig till herrgården Shaws, ej långt från Cramond. Det är där jag är hemma’, sade han, ’och det är dit det anstår min gosse att återvända.’»

»Herrgården Shaws!» utropade jag. »Vad hade min fattiga far att göra med herrgården Shaws?»

»Nå», sade pastor Campbell, »vem kan säga det med säkerhet? Men David, min gosse, den familjens namn är det samma som du bär — Balfour av Shaws, en gammal, hederlig, ansedd släkt, måhända i dessa tider något på retur. Dessutom var din fader en lärd man såsom det anstod hans ställning; ingen har skött en skola på ett mera tillfredsställande sätt än han. Ej heller i sitt sätt och tal var han som en vanlig skolmästare, utan det var mig alltid (som du nog själv minnes) ett nöje att bjuda honom till prästgården för att sammanträffa med ståndspersoner. Slutligen, för att lägga alla delar av denna affär framför dig: här har du det testamenterade brevet självt, med adressen egenhändigt skriven av vår bortgångne broder.»

Han gav mig brevet, vilket bar följande adress: »Herr Ebenezer Balfour av Shaws i handom skall detta på hans gods Shaws överlämnas av min son, David Balfour.» Mitt hjärta slog hårt vid de storartade utsikter, som nu plötsligt öppnade sig för mig, en yngling på sexton år, son till en fattig byskollärare i Ettrickskogen.

»Pastor Campbell», stammade jag, »skulle ni gå dit, om ni vore i mina skor?»

»Säkerligen», sade pastorn. »Det skulle jag göra, och det genast. En duktig gosse som du borde hinna till Cramond (som ligger nära Edinburgh) med två dagars vandring. Om det värsta skulle hända och dina höga släktingar (ty jag kan icke annat än antaga, att de äro dina blodsförvanter) visa dig på dörren, har du endast att vandra två dagar tillbaka igen och knacka på prästgårdens dörr. Men jag vill hellre hoppas, att du blir väl emottagen, som din salig far beräknade att du skulle bliva, och då vet jag ej vad som kunde hindra dig från att med tiden bliva en betydande man. Och nu, Davie, min gosse», fortsatte han, »ligger det mig om hjärtat att begagna mig av detta avsked och ge dig några goda råd angående huru du skall skydda dig emot världens faror.»

Han såg sig om efter en bekväm sittplats, fick syn på en stor sten under en björk vid vägen, slog sig ned på den med överläppen mycket lång och allvarlig, och då solen nu sken in på oss mellan två bergstoppar, lade han sin näsduk över sin trekantiga hatt för att skydda sig. Med höjt pekfinger varnade han mig där först för ett avsevärt antal irrläror, vilka jag ej hade någon dragning till, och lade mig på hjärtat att flitigt bedja och läsa Bibeln. När det var gjort, beskrev han den stora herrgård, dit jag skulle begiva mig, och huru jag skulle uppträda mot dem, som bodde där. Så tillade han:

»Och för att nu komma till det i bokstavlig mening väsentliga men i djupare mening oväsentliga, så har jag här ett litet paket, som innehåller fyra saker.» Medan han talade drog han med en viss svårighet fram det ur fickan i sitt rockskört. »Av dessa fyra saker tillkommer den första dig med laglig rätt: den lilla smulan pengar för din fars böcker och husgeråd, vilka jag har köpt (som jag från början sagt) i avsikt att sälja dem igen med förtjänst till den nya läraren. De tre övriga äro små gåvor, som min hustru och jag hoppas du vill mottaga. Den första, vilken är rund, kommer sannolikt att behaga dig mest till en början; men, o Davie, min gosse, den är blott en droppe i havet: den hjälper dig ett steg framåt och försvinner som morgonens dagg. Den andra, vilken är platt och fyrkantig och påskriven, kommer att stå dig bi livet igenom liksom en god vandringsstav och en god kudde för ditt huvud när du är sjuk. Och vad beträffar den sista, som är kubisk, skall den — det är min innerliga bön — leda dig fram till ett bättre land.»

Därmed steg han upp, tog av sig hatten och bad en stund högt i rörande ordalag för en ung man, som begiver sig ut i världen. Sedan tog han mig plötsligt i sina armar och omfamnade mig mycket hårt; därpå höll han mig på en armslängds avstånd och såg på mig, medan det ryckte av sorg i hans ansikte; och så vände han sig hastigt om, sade ett halvkvävt farväl och begav sig tillbaka samma väg som vi kommit, i ett slags lunkande lopp. En annan åskådare hade kunnat finna det skrattretande, men jag kände ingen lust att skratta. Så kom jag att tänka på att sorgen vid min avfärd hade varit helt och hållet på hans sida, och mitt samvete slog mig genast svårligen för att jag å min sida var överförtjust att få lämna den tysta landsbygd, där jag växt upp, och begiva mig till en stor herrgård med mycket folk, till rika och aktade ståndspersoner, som buro mitt eget namn och voro av samma blod som jag.

Jag satte mig på den sten, som den gode mannen just hade lämnat och öppnade paketet för att se, varav mina gåvor bestodo. Varav den, som han hade kallat kubisk, bestod hade jag från början varit ganska säker på; och mycket riktigt: den utgjordes av en liten bibel, avsedd att bäras i plädfickan. Den sak, som han hade kallat rund, fann jag vara en skillingslant; och den, som skulle bistå mig så underbart både i hälsa och sjukdom i alla mina livsdagar, var ett litet stycke grovt, brunt papper, på vilket följande var skrivet med rött bläck:

»Framställning av Liljekonvaljevatten. — Tag blommorna av liljekonvalje och destillera dem i vin och tag in en sked eller två vid behov. Det återskänker talförmågan åt dem, vilka lida av tunghäfta. Det är välgörande emot gikt, det gör gott åt hjärtat och stärker minnet; och blommorna, lägg dem i ett glas, väl övertäckt, och lägg det i en myrstack för en månad, tag sedan bort det och ni skall finna en vätska, som kommer från blommorna och som förvaras i en flaska; den är god vare sig man är sjuk eller frisk, man eller kvinna.»

Och så var där tillagt med pastorns egen handstil:

»Likaså mot försträckning, den gnides in; och mot kolik, en stor matsked i timmen.»

Jag skrattade visserligen åt detta, men det låg en skälvning i skrattet, och jag var glad då jag fick mitt knyte hängt på ändan av min stav och begav mig över vadet och uppför backen på andra sidan, ända tills jag nådde upp på den gröna stigen, som ledde ut över heden, och kastade en sista blick på kyrkan i Essendean, träden omkring prästgården och de stora rönnarna på kyrkogården, där min fader och moder vilade.

II

JAG NÅR MÅLET FÖR MIN VANDRING

Då jag andra dagen på förmiddagen kom upp på krönet av en backe, såg jag hela landet framför mig slutta nedåt mot havet, och på en lång ås mitt på denna sluttning låg staden Edinburgh och rökte som en torkugn. En flagga var hissad på slottet, och fartyg rörde sig eller lågo förankrade på fjorden; både flaggan och fartygen kunde jag urskilja tydligt trots det stora avståndet och de kommo mitt landsbohjärta att flyga upp i halsgropen.

En stund senare passerade jag ett hus, i vilket en herde bodde, och erhöll en ungefärlig anvisning om vartåt jag skulle gå för att komma till trakten av Cramond; och från den ena till den andra arbetade jag mig på detta sätt fram till Colinton, som ligger väster om huvudstaden, och vidare tills jag kom fram till stora landsvägen till Glasgow.

Ett stycke ännu, och jag befann mig i Cramonds församling, och började i mina förfrågningar insätta godset Shaws namn i stället för församlingens. Det var ett namn, som tycktes överraska dem, av vilka jag frågade mig för. Först trodde jag det var mitt enkla utseende i min lantliga dräkt, vilken dessutom var alldeles betäckt med damm från vägen, som gick illa ihop med den förnäma herrgård, dit jag var på väg. Men när två eller kanske tre hade givit mig samma blick och samma svar, började jag få för mig, att det var någonting särskilt med själva Shaws.

För att bättre kunna frigöra mig från denna farhåga, ändrade jag formen för mina förfrågningar; och då jag fick syn på en hederlig lantman, som kom gående längs en biväg vid sidan av sin kärra, frågade jag honom, om han någonsin hört tala om en herrgård, som kallades Shaws.

Han höll in sin häst och såg på mig på samma sätt som de andra.

»Ja», sade han. »Vad med det?»

»Det är en stor gård?» frågade jag.

»Visserligen», sade han. »Där är ett stort, ståtligt slott.»

»Ja», sade jag, »men folket, som bor där?»

»Folket?» utropade han. »Är ni förryckt? Det finns intet folk där — som kan kallas folk.»

»Vad?» säger jag; »inte herr Ebenezer?»

»Å, jovisst», säger mannen; »herr Ebenezer finns ju nog där, om det är honom, ni söker. Vad kan ert ärende vara, unge man?»

»Man har låtit mig förstå, att jag skulle få en plats där», sade jag och såg så anspråkslös ut jag kunde.

»Vad?» skrek körkarlen i så skarp ton att till och med hans häst ryckte till. Och så tillade han: »Ja, unge man, den saken angår inte mig, men ni tycks vara en hygglig gosse, och om ni lyder mitt råd, så håller ni er borta från Shaws.»

Följande person, som jag mötte, var en livlig liten man i vacker vit peruk, som jag kunde inse var en barberare stadd på sin rond, och då jag gott visste, att barberare voro stora nyhetskrämare, frågade jag honom rent ut vad slags karl herr Balfour av Shaws var.

»Håhå, håhå», sade barberaren, »ingen karl, ingen karl alls». Och så började han listigt utfråga mig angående mitt ärende, men därvidlag var jag honom mer än vuxen, och han var lika klok som förut, när han fortsatte till sin nästa kund.

Det är svårt för mig att beskriva vilket slag detta var för mina illusioner. Ju mera obestämda anklagelserna voro, desto mindre tyckte jag om dem, ty de lämnade så mycket vidare fält för fantasien. Vad var det med den herrgården, eftersom alla människor i församlingen ryckte till och gjorde stora ögon när man frågade efter vägen dit? Och vad var det för en godsherre, som hade så dåligt rykte, att han var illa känd av varje vandrare på landsvägen? Om en timmes vandring hade kunnat föra mig tillbaka till Essendean, skulle jag på stället ha avstått från mitt äventyr och vänt åter till pastor Campbells. Men då jag redan hade tillryggalagt så lång väg, var det mig för skams skull omöjligt att avstå från att fullfölja min avsikt, innan jag själv övertygat mig om huru saken förhöll sig.

Det led mot solnedgången då jag mötte en grov, mörk kvinna med buttert uttryck, vilken kom vankande utför en backe, och när jag hade riktat min vanliga fråga till henne, gjorde hon tvärt helt om, följde mig tillbaka till backkrönet och pekade på en stor byggnad, som stod mycket naket på ett fält i bottnen av nästa dal. Landskapet runt omkring var vackert med låga kullar, vackra vattendrag och skogsdungar, och grödan föreföll mig underbart god, men huset självt tycktes vara ett slags ruin: ingen väg ledde till det, ingen rök uppsteg ur någon av skorstenarna, ingen antydan om någon trädgård syntes. Mitt mod sjönk. »Det där!» utropade jag.

Kvinnans anlete lystes upp av ondskefull vrede. »Det där är Shaws!» skrek hon. »Blod byggde det; blod kom arbetet på det att upphöra; blod skall rasera det. Se här!» skrek hon till ånyo. — »Jag spottar på marken och knäpper med fingrarna åt det! Svart bleve dess fall! Om ni råkar godsherren, så säg honom vad ni har hört, säg honom, att det här var den tolvhundranittonde gången, som Jennet Clouston har nedkallat förbannelse över honom och hans hus, ladugård och stall, dräng, gäst och son, hustru, dotter eller barn — svart, svart blive deras fall!»

Och kvinnan, vars röst hade stigit till en sorts sjungande trollpackston, vände om med ett skutt och var borta. Jag stod där hon lämnat mig, med håret på ända.

Jag slog mig ned och stirrade på slottet Shaws.

Lantfolk på hemväg från fälten passerade förbi mig där jag satt på dikesrenen, men jag hade ej ens mod att hälsa på dem med ett go’afton. Slutligen gick solen ned, och då såg jag en rökslinga stiga rakt upp mot den gula himmeln; den föreföll mig knappast tjockare än röken från ett ljus, men den fanns där i alla fall och betydde en eld, värme och matlagning och någon levande invånare, som hade tänt den: och detta hugsvalade mitt hjärta på ett underbart sätt — i högre grad, det var jag säker på, än en hel flaska av det liljekonvaljvatten, som fru Campbell satte så stort värde på.

Jag fortsatte därför längs en liten, svagt markerad stig i gräset som ledde åt det håll, dit jag skulle. Den var verkligen bra litet trampad för att vara den enda vägen till en bebodd plats, men jag kunde ej upptäcka någon annan. Snart förde den mig till ett par med vapensköldar krönta portstolpar av sten och en vid dem stående stuga utan tak. Tydligen hade det varit meningen att här anordna en huvudinkörsport, men den hade aldrig blivit fullbordad: i stället för en port av smitt järn hade ett par grindhalvor av träspjälor bundits mellan portstolparna med halmrep, och då det ej fanns några parkmurar eller något spår av en uppkörsväg, ledde den stig, som jag följde, höger om pelarna och fortsatte slingrande mot huset.

Ju närmare jag kom detta, dess dystrare föreföll det. Det såg ut som ena flygeln av ett hus, vilket aldrig blivit fullbordat. Det, som skulle ha varit inre ändan, stod öppet i de övre våningarna, och lät ofullbordade stentrappor avteckna sig mot himmeln. Många av fönstren saknade glas, och flädermöss flögo in och ut som duvor vid ett duvslag.

Jag gick försiktigt framåt, och då jag därunder lyssnade skarpt, hörde jag någon slamra med fat och uppfångade skovtals en liten, torr, ivrig hosta, men det hördes intet ljud av röster, och ingen hund skällde.

Så vitt jag kunde se i den dunkla belysningen var den stora dörren av bastant trä och fullt beslagen med spikar; och med hjärtat i halsgropen höjde jag min hand och bultade en gång. Sedan stod jag och väntade. Det hade blivit dödstyst i huset; en hel minut förgick, och ingenting rörde sig utom flädermössen över mitt huvud. Jag bultade en gång till och lyssnade igen. Mina öron hade nu blivit så vana vid tystnaden, att jag kunde höra klockans tickande inne i huset då den långsamt mätte ut sekunderna, men vem det än var, som befann sig där inne, höll han sig dödstyst och måste ha hållit andan.

Jag stod halvt i beråd att springa min väg, men vreden tog överhand, och jag började i stället låta sparkar och slag regna på dörren och att ropa högt på herr Balfour. Jag höll på med det i full fart, då jag hörde en hostning rakt ovanför mig, och när jag sprang ett par steg tillbaka och såg upp, fick jag syn på ett manshuvud i hög nattmössa och på den vida mynningen av ett muskedunder i ett av fönstren i översta våningen.

»Det är laddat», sade en röst.

»Jag har kommit hit med ett brev», sade jag, »till herr Ebenezer Balfour av Shaws. Här är det.»

»Från vem är det?» frågade mannen med muskedundret.

»Det spelar ingen roll», sade jag, för jag började bliva mycket förargad.

»Nåja», var svaret, »ni kan lägga det på dörrtröskeln, och ge er av sedan».

»Det ämnar jag alls inte göra», skrek jag. »Jag vill överlämna det till herr Balfour själv, såsom meningen var att jag skulle göra. Det är ett introduktionsbrev.»

»Ett vad?» ropade rösten skarpt.

Jag upprepade vad jag sagt.

»Vem är ni själv?» var följande fråga, som kom efter en ganska lång paus.

»Jag skäms inte för mitt namn», sade jag. »Man kallar mig David Balfour.»

När jag sade det, märkte jag tydligt att mannen ryckte till, ty jag hörde muskedundret skramla mot fönsterposten. Och det var först efter tämligen lång tystnad och i egendomligt förändrad ton, som nästa fråga följde:

»Är er far död?»

Jag blev så överraskad härav, att jag ej kunde få fram något svar utan endast stod och stirrade.

»Ja», sade mannen, »han är utan tvivel död, och det är det, som kommer er att knacka på min dörr». Åter tystnad, och sedan sade han trotsigt: »Nåväl, man, jag skall låta er komma in.» Och han försvann ur fönstret.

III

JAG GÖR BEKANTSKAP MED MIN FARBROR

Strax därpå hördes ett ljudligt rasslande av kättingar och låskolvar, dörren öppnades försiktigt och stängdes åter bakom mig så snart