Detta är deras kors

By Nils Parling

Det är samling vid den Gamles tält. Tältet som är störst i lägret, tillverkat av kreaturskinn och rest på stänger av berglandsträ, är platsen där viktiga beslut fattas. Åhörarna sitter tysta och med vördnad väntande på den Gamles befallningar. Hans ord är den lilla överlevarcivilisationens lag. Den Gamles sonson har tillåtits vara med på mötet och ska i framtiden föra civilisationen framåt. Men är han rätt person för att leda samhället i rätt riktning? "Detta är ditt kors" är en spekulativ framtidsvision som ursprungligen publicerades under 1950-talet med titeln "Korset"-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940305

Book preview

Prolog

Vederbörande recensenter inom tidningsvärlden föreföll emellertid att överlag gilla verket, trots den inbesparing Tidens förlags verkställande gjort. Författaren fann sig rätt som det var höjd i klass med de stora andar, som exempelvis Mika Valtari och Per Lagerkvist, vad berättarkonst och realistiskt språkbruk angick. Emellertid var många recensenter ofina nog att överösa förlagets verkställande med förebråelser för bristande marknadsföring och för att det inte slog på trumma för romanutgåvan i fråga. Detta förtröt den öppet belastade såtillvida att han ålade chefen för förlagets lyrikklubb att i sin tur recensera boken. Arbetet i fråga blev som avsetts. En fullständig nedsabling av verket, vad författaren kan ha erfarit utan motstycke. De verbala spyorna avslutades med orden: … Sammantaget ett grandiost misslyckande…

Tre år senare sammanträffade omnämnd recensent med mindre strålande författare vid en talkurs på Brunnsviks Folkhögskola. Författaren till Korset tog kontakt med nedsablare och framställde hovsamt en fråga huruvida ett misslyckande kan vara grandiost? Den tillsporde föreföll lite brydd, men utbad sig en stund på tu man hand, avsides från hopen. Väl utom hörhåll kom han, något oväntat, med en lite hackigt formulerad ursäkt. Varpå han tillade:

– Nu har jag faktiskt läst igenom Korset ordentligt och jag får säja att jag fann romanen utomordentligt välskriven och allmängiltig. Men försök förstå…

Sistnämnda inte så svårt. Order är order, jahwol. Och vi blev faktiskt efter hans stund av själsplåga goda vänner kursen igenom. Sedan dog han rätt som det var. Det händer ju att vänner plötsligt sviker…

Med ovan anfört en hälsning till läsare av Setterns Förlags, av Statens Kulturråd med välvilja bedömda roman Detta är deras kors, utgivna boktitel, att läsarna själva må individuellt bilda sig en uppfattning om huruvida romanen ifråga kan sägas vara en läsvärd produkt eller som antytts: …ett grandiost misslyckande.

Läs och begrunda! Tack för ordet!

Med vänlig hälsning

Författaren.

1

Det var i den åttonde månaden, från den tiden räknat då solen åter begynner utstråla mera värme, på den andra fria dagen, en sådan dag då ingen utförde något arbete.

Den dagen utgick från Den Gamles tält kallelse till de åtta rådsmännen att de måtte infinna sig, ty Den Gamle önskade tala.

Eftersom min fader var Den Gamles son och ägde mycket av vad som var i Den Gamles huvud och i böckerna från fordom som var den Gamles ägodel, så fick jag, såsom min faders son, följa med till Den Gamles tält. Fastän endast nitton somrar gammal ansågs jag redan ha förstånd därtill och var, till min stolthet, redan medlem av rådet.

Min fader talade till mig på väg till tältet mitt i lägret:

– Sidor, min son! Du vet. Vad du hör är ditt och endast ditt. Allt vad den gamle talar. Nu som förut.

Jag svarade: – Jag vet och skall rätta mig därefter.

Den Gamles tält var störst i lägret, fogat av kreaturs skinn och rest på stänger av bergslandsträ. Mitt på golvet var eldstaden, rätt under stängernas kors och de röksvärtade kanterna av takhålet. På sin bädd av fällar låg Den Gamle, när jag vid min faders sida trädde in, utsträckt i hela sin längd, otroligt gammal, med bröstbenen magra och vassa och magen en hårig skål över ländgördelns vita linne. Pannan var hög och skallen hårlös utom litet glest vid öronen och i nacken. Han öppnade inte ögonen när jag vid min faders sida trädde in, lyfte bara en benig, blåådrad hand till vänskapens hälsning men sade inget.

Väktarna anvisade oss plats. De var fyra män som satt vid den Gamles bädd dag och natt. Satt där att vakta på Den Gamles vilja, en till att reda hans måltider, en annan att ordna hans bädd och passa honom med ett platt lerkärl, ty så gammal var han att hans ben upphört att bära honom bort till den allmänna platsen. En tredje vakade över de stora böckerna från fordom som fanns bakom en skärm av hudar ett stycke från hans huvudgärd, de ovärderliga ting som jag själv en gång med arvsrätt skulle äga. Ty sådan var seden, att inte den äldste sonen ärvde utan den yngste. En fjärde väktare var endast budbärare, en man med mörkbrun hy och ben som smäckra stolpar av det hårda trä vi fört med oss i lägret västerifrån. Alla fyra väktarna hade till tjänst att bära Den Gamle på en bår av skinn och stänger, när han ville se över lägret eller när lägret skulle flyttas. Detta hade hänt två gånger i mitt minne.

Vi satte oss ner, min far och jag. Med vördnad, ty detta tält var en plats för mycken visdom och djupa tankar. Så begynte då tältöppningen leva och skynket som var dörr öppnades och slöts; släppte in män.

Först efter oss kom Nival, den reslige, med hår och skägg som mogen råg, tillsyningsman för alla odlingar som vi brutit på slätten och i bergssluttningen. Nival hälsades med öppen hand och satte sig vid min faders sida med benen i kors som vi.

Efter Nival kom Lasor, vars höftkläde luktade starkt av hjordarna som vandrar bland bergen och alla de djur lägret ägde; hövitsman över all boskapsskötsel, en litet krumbent man med axlarna lågt och ansiktet snabbögt kärvt.

Eld och Våg kom samman i följe. Eld rådsman i sin överhöghet över alla som kunde konsten att behandla järn och metall. Våg som förde fram fiskarna i deras farliga yrke, på havets yta i små farkoster av trä med åror eller segel, och jägarna på deras stigar i bergens skog. Eld var vit i skinnet och hans gestalt tung och muskelstark. Våg var röd som molnet en kväll när solen sjunker. Hans näsa var krökt och hans ögon skarpa som den slående falkens där den spanar från sin plats uppe under molnen. Många som Våg fanns i lägret, röda med krökta näsor.

Efter Våg och Eld kom Stam och Sinder. Stam vars konst var trä och allt som skogen gav av ved och stänger för tält och fållor och fiskebåtar, och Sinder som övervakade alla lägrets förråd. Stam var grovhuggen i kropp och ansikte, blek i skinnet, sval liksom, likt skogsskuggan. Sinder var gul, nästan som de flata, runda tingestar vi funnit i sanden ibland, ting som bar tecken och bilder av människor, men vars värde vi inte visste men som vi i alla fall sparade därför att vi tyckte om deras gula glans. Hans ögon låg inte riktigt rätt utan sneddade lite inåt mot näsan. Sinder hälsade och slog sig ner, tittade rätt fram och sade intet.

Sedan kom Jular och Korp. Jular hövding för allt som till transporter hörde. Han var den som ordnade hjul och dragare för skördens hemforslande, åsnor och korgar för frukten från bergsodlingarna, som såg till att ved från skogarna kom till lägrets eldar. Jular var brun i skinnet, med hår som beckiga tåg och ögon som brunsvarta mandlar.

Korp var svart som en natt utan stjärnor. Lite plattnäst och tjockläppad och med en väldig kropp, ja med muskler som hos en fullvuxen tjur på lår och rygg och överarmar. Under Korps överinseende stod grävarna. Inte dessa som grävde för uppluckring av jorden när tid för sådd var, ty det låg under Nivals hövdingeskap, utan för dem som grävde i lägrets omgivning efter ting som kunde tänkas intressera Den Gamle, såsom de alltid grävt för Den Gamles visdoms skull och fraktat allt de funnit under hans ögon, att han måtte kunna skärskåda det.

Så var de komna alla, åtta hövitsmän förutom min fader och jag. Över de åtta stod min fader i makt att befalla och råda över lägrets öden. Ty han var den som skulle efterträda Den Gamle en gång och bli hela lägrets fader. Bara jag var ingenting, men jag skulle bli. Jag längtade svårt efter den dagen och hungrade efter den visdom av vilken jag ännu endast fått droppar och stänk.

Tystnaden var öra och väntan. Men så reste de två väktare, som suttit vid varsin ända av Den Gamles bädd, upp honom och stödde hans rygg med skinnputor. Han satt där som förra gången jag såg honom i tältet. Samma förväntan som då grep mig. Ty jag hade inte glömt bort åren och visste vad kallelsen innebar, i följd av vad jag erfarit vid en liknande kallelse för tio solvarv sedan, den första gången jag hedrades.

Först då öppnade Den Gamle ögonen och lånade oss sina blickar. Hans blickar var inte som hans kropp. De var väl bevarade, unga och starka och strålande, av samma blågrå färg som min faders men ännu starkare i dröm och vilja. Jag hörde hans röst; en urtida klippbäck som klingade starkt men ändå lite hest av tid och vassa klippkanter:

– Rådsmän! Min son! Min sonson! Alla med hungrande hjärtan! Tiden är nu här…

Vid hans ord höjdes alla huvuden som i lättnad. Min fader, som var hövding näst Den Gamle, sade:

– Vi väntade bara ditt ord, fader. Så giv nu dina frågor och befallningar, som du gett fordom. Vi svarar och lyder som då.

Den Gamle vinkade lätt med en hand som var som en trött fågels vinge.

– Ni är alla här. Jag ser det och det är gott. Och för dem, som ej tillfullo vet eller som glömt, vill jag berätta som följer. Först de ord som ej är mina utan en annans, men som må vara allas er egendom. Lyssna stilla och avbryt mig ej när jag talar med min farfaders faders faders tunga.

Han hade ej behövt uppmana oss till stillhet. Vi satt redan alla som droppar på löv en vindlös kväll. När han fortsatte visste vi dock i förväg mycket, ty orden var desamma som för tio solvarv sedan, en afton som den här, vid samma tid på solrundan:

– Detta förtalte min farfaders faders fader genom sin sonsons son och dennes son till mig. Den Gamle, som hört Förödelsens Åska, var det som gav oss dessa ord att betänka:

I Förödelsens tid, före Den Stora Åskan, gav jorden plats för människor så många som stjärnorna i skyn en molnlös natt. Människan ägde allt, men var icke lycklig. Hon hade gjort sig hus som nådde de låga molnen, trygga hus av sten som inte skälvde för stormens anlopp som våra tält. De lemmar vi ärar högst behövde hon inte anstränga, ty hjul utan dragare förde henne fram på marken och vingade vagnar i skyn. Hon behövde inte löpa på sina ben för budskap till sina bröder, ty hon kunde sitta som vi sitter och ändå sända sin röst till alla jordens hörn och från alla jordens hörn samla alla jordens röster till sitt hem i en besynnerlig tingest. Detta hade människan uppnått men var likväl olycklig. Hon hade också nått långt i övrigt. Den odlade jorden var hennes med hjälp av redskap, mot vilka vi för ettvart skulle nödgas ställa upp hundra av våra flinkaste män för att hinna med i åkern. Deras vapen för jakt var så starka att mot dem skulle våra mäns pilar och spjut varit som den lätta snöflingan, jämfört med åskans förbrännande stråle. De gjorde sig kläder och kostligheter av allt möjligt; av trä, av värmehärdad och spunnen sand, av skinn och blånor och lin, av jordens metaller och ädla stenar; på så sätt att en enda man eller kvinna med de redskap för detta som fanns, på en enda dag klädde och prydde hundra. Så var det, och borde de då icke varit lyckliga? Men de var det inte…

Så talade min farfaders faders fader:

– Från fordom tider och långt tillbaka skulle människan ha ägt något som stod högt över allt annat. Jakten efter att uppfinna nytt och åter nytt skänkte dem emellertid en förfärlig brådska och kom dem att skjuta det tinget, som var mera värt än allt annat, åt sidan; det glömdes småningom bort. Och i den allra yttersta tiden, som var före Den Stora Åskan, blev alla deras väldiga redskap dem övermäktiga. Så följde villervallan. Rösterna som över jorden skrek endast hat och vapnen blev alltför kraftiga och vände sig mot människan själv för hennes ägolystnads och härsklystnads skull. Haven flöt av blod och himlen sådde eld och på jorden var jämmer och elände. Och i det allra yttersta slog Den Stora Åskan som människan själv frammanat. Överallt gick den fram och hela jorden var en ugn och ett åskdunder. Så förgicks alla de som hatade varann; vit och svart och brun och röd och gul som hatade varann och spillde varandras blod brändes till aska utom några få, och alla väldiga redskap stannade och alla molnhöga hus föll ihop till stoft. Så var det. Och så var jorden öde så när som på några få, en spillra här, en där, män och kvinnor och barn som sluppit undan i hålor och skrevor, där de levde som djur och samman med djur av många slag. Min farfars faders fader var en av dem.

– Allt detta är sant. Jag vet det. Ty människan kunde i den tiden också göra talande saker, tecken på vita blad, i tjocka böcker. Vi har genom tid och år grävt fram många, ja hundraden av dessa böcker, ur jorden där de skyhöga husen en gång stått. Vi har tytt deras språk, men de ger oss inget utöver det som var strax före Den Stora Åskan, den olyckans tid som kom av människans höghet i sig själv. Ja, vi har grävt fram många. Blott icke en. Ty min farfars faders fader, han som hörde åskan och överlevde den, visste en sägen utan stöd, att för länge, länge sedan, släktled på släktled tillbaka från hans tid, fanns en bok för alla människor, ja, en bok som lärde ut konsten om hur människan vinner lyckan. Men denna bok var det ting som småningom försköts åt glömska i de tider då människan gjorde sig själv en ändalykt.

Den Gamle tystnade och pustade ut. Drack ett par klunkar saft ur en skål, som en väktare på hans vink bar fram, och slickade sina läppar. Fortsatte så medan vi andlösa lyssnade:

– Rådsmän! Min son Siblar! Min sons son! Vårt läger är stort. Hundra vandringsdagar härifrån åt väster finns ett läger till. Hundra dagar därbortom ett och längre bort ett till och ännu fler. Så har vi vandrat från hav till hav och lämnat efter oss dem som tröttnat på att söka och ville vara i det som är. Vi är inte olyckliga, ty hat finnes inte hos oss och våldet har ingen jordmån. Vi är inte tända av lycka till övermått, ändock att vi borde vara lyckliga eftersom hat och våld inte finnes bland oss och allt vårt leverne är vigt åt de krafter som ger oss jord, bröd och kraft till avelse och arbete för gemensamt bästa. Ty vi veta ju inte medlet för den fulla lyckan. Vi vet genom en sägen att ett medel funnits, fastän man inte förstod att tyda tecknen rätt utan försköt det åt glömskan; ett kosteligt ting, som skulle ge oss den helhet vi söker. Så vandrar vi kring, sökande. Ja, vi gräver i jorden mellan vattnen i hopp om att finna det ting jag nämnde. Min farfars faders fader sökte med sitt folk. Själv har jag sökt tills min kraft förrunnit och skall fortsätta tills mitt öga slocknar och min son övertar mitt sökande. Är det inte så, min son Siblar?

Min fader vid min sida reste sig, häftigt ivrigt, så att jag själv kom ur balans.

– Jo, fader. Jag är sökare som du. Vi är alla sökare!

Han ropade så. Själv kände jag starkt dragningen till det kostliga ting som Den Gamle talat om och som skulle ge oss den fulla lyckan. Detta fastän jag tyckte jag ägde allt. Ty min hälsa var hel och min kropps muskler väl avvägda och utan vank, och fastän mitt kön var starkt som min ungdom och min väg till Korps dotter Zinta sista tiden gett mer än förr; Korps dotter Zinta som var formad skönt som en hind i ebenholts och varm som brödmakarnas jordugnar; fastän jag ägde allt detta kände jag längtan och ropade högt som alla de andra nu gjorde:

– Också jag är sökare. Vi är alla sökare!

Då log Den Gamle och hans blick blev stark som sol genom löv, glittrande stark och full av tro på en sägen.

– Jag vet, sade han, och jag tror, nu när det åter är tid, nu när lägret är tillfullo ordnat för dem som kan finna nog i det som är, att denna vår vandring blir den sista. Ty en natt gick jag ut ur mig själv och vandrade på moln och luftströmmar till en plats där endast öken var. Under mig såg jag leden som förde dit, över berg och slätter och floder, från det blå havet förde den fjärran bortom den stora floden som de ritade linjerna på de blå bladen från gammal tid visar. Förstörelsen måtte här ha tagit allt och varit väldig, ty ingen skog växte där ännu och marken var inte kullar och höjder utan en flera dagsresor vid grop med slät botten. Och jag hörde en röst, min farfaders faders röst, som sade: Här, sökare! Under dina fötter ett ting i svart med ett tecken i gult, ditt folks lycka! Det var vad jag hörde och såg när jag gick ut ur mig själv. Därför vet jag att denna vår vandring blir den sista. Men jag har för mig att detta blir all min glädje, ty jag är mycket gammal och vägen dit blir lång och svår.

Så talade Den Gamle. Vi jublade alla högt i glädje. Samtidigt sörjde vi över Den Gamles tal, ty han hade varit oss en god fader och mycket mild och vis.

Den Gamle vände sig nu åter till min fader:

– Son Siblar! Råder rättvisa och frid i lägret? Är ingen tvist och ingen mannamån att söka? Har du ditt hövdingakall ärat till alla delar?

Min fader svarade:

– Allt är i sin ordning. De som vill stanna kommer inte att lida nöd. Vi kan dra vidare. Spörj dina rådsmän om mina ord är sanna!

Den Gamle gjorde så och fick överallt samma svar: Allt var redo. Söner hade lärts upp, hövitsmän för dem som kunde finna förnöjelse i det som var. Som hövding över dessa nämnde min fader för Den Gamle min broder Nesar. En broder förutom Nesar hade jag, men han hade blivit lämnad som ledare i ett annat läger västerut. Jag var den yngste och siste. Åt mig var annan uppgift utsedd; på min arvsrätt skulle jag en gång bo i Den Gamles tält och vara Den Gamle.

– Så dela då lägret som fordom, sade nu Den Gamle. I två delar – de som vill vara i det som är och de som vill söka i tro. Må vi sedan ingen tid förspilla. Hädanefter sover var man med ländklädet på och ansiktet vänt mot öster, åt det håll där vårt mål är. Själv vill jag vara med er tills min ande sviker. Min glädje är stor, ty jag har sett platsen, om också bara i en dröm, med det inre ögat.

Den Gamle slöt åter locken över sina strålande ögon och talade inte mer. Väktarna lade honom åter omkull. Tysta gick vi ut från tältet och en väktare snörde till ingångens remmar.

I mitt bröst stred ängslan med den stora glädjen, när jag tänkte på Zinta, Korps vackra dotter. Ty det som var syntes likväl rätt gott, och hennes sinne var mera för bröd och solsken än för drömmar om sådant som kanhända fanns bakom bergen.

Den kvällen gick jag med Zinta längs vikens vita sandstrand ut mot udden, där månen stiger ur sin bädd i strandskogen. Hon var svart, ja svartare än skuggan bakom henne. Månljuset gled över henne, och allt på henne, som inte var slätt eller av ländkjolen beklätt, glänste som vit metall, så len och glänsande var hennes kropps hud, och håret gnistrade blåvitt på hjässan av månskenet. Ögonen log med mörk eld och hennes läppar var fylligt röda, som blod, som ett färskt sår. Hon syntes mig i den stunden skönare än allt under dagens sol, skönare än den sköna natten, månljuset och strandskogens mörka silhuett och den dunkelt upplysta, kvällslugna viken, som viskade dyningsmjukt mot strandbädden.

Jag kände åter samma ängslan som förut. I dunklet under lövträden på udden kunde mitt hjärta inte leva utan visshet längre; jag sade till henne, efter att en lång stund ha haft mina händer hos henne och smakat hennes muns eld:

– Zinta, mitt hjärtas sol och min kropps läkedom! Den Gamle har i afton talat gamla ord i sitt tält. Det är tid. Vi må åter bryta upp och söka. Zinta, är du min kvinna? Följer du med?

Hon satt länge tyst och klämde om min ena hand, med ansiktet vänt mot månen som klättrade högre bland de mindre himlaljusen. Så talade hon omsider, lågmält och som om hon ville få mig att känna som hennes ord var:

– Sidor! Jag vet inte, här är ju så gott. Vid vår vik är livet så rikt. Så fyllt av frid och välmåga. Jag minns nog fastän jag då var ganska ung, hur vi under vår vandring hit blev magra och trötta och barnens munnar fulla av skrik. Boskapen stupade av hunger och vilda djur på slätt och i skog hjälpte de många sjukorna att skörda. Du minns det nog även, eftersom den färden kostade din moder livet. Varför, Sidor, skulle vi då fara härifrån?

Så sade hon. Jag försökte med ord övertyga henne men fann att jag inte kunde giva skäl, blott famlande vaga meningar som svävade dunkla från min tunga; ty vad Den Gamle i sitt tält talade till rådet var icke för andra öron än rådsmännens.

Emellertid fortsatte Zinta att fråga. Med händerna kring min nacke och sin blodröda mun nära min, med sina bröst spända mot mitt och full av ljuvlig värme sporde hon:

– Men Sidor! Har du då inte nog i det som är? Se på mig! Låt dina händer vandra sina vägar och erfar vad allt som är ditt! Vad vill du löpa efter, när du ändå har allt?

Hon tryckte sig emot mig och vi föll helt omkull och det blev en stund som några gånger förut, fastän än härligare brann hennes kropp och mer levande än någonsin erfor jag samhörigheten med henne. Jag grät med ansiktet i hennes lockar, av lust grät jag och lyckan syntes mig för ett ögonblick hel och full.

När vi sedan låg sida vid sida under stjärnorna och såg månen vandra mellan dem, överföll hon mig åter med frågor, så att jag vart svag, jag föll och tog i min mun Den Gamles ord. Jag berättade om allt som var fordom och om det ting som vår längtan sökte. Så fick Zinta veta orsaken till våra vandringar, tvärtemot Den Gamles och min faders förbud fick hon veta den.

När jag kände skammen efter att så ha tömt mig, log hon blankögt och smekte min svettiga panna och sade:

– Sidor! Mitt hjärtas herre! Även jag har ibland känt en underlig längtan efter något utom det som är. Men jag har för mig att denna längtan är i varje människa; inte efter ett visst ting, ty hon skulle längta även när hon stod med det i händerna. I denna vår längtan skall vi dö. Den är, men står till allt som ej kan uppnås. Var nöjd med det, Sidor! Låt oss vara lyckliga här. Med varandra i ett liv som är rikt på allt vad vi behöver!

Jag frågade henne emellertid åter:

– Följer du då ej med oss?

Hon skakade tungt på sina blåsvarta lockar.

– Även om min fader går, så tvingas jag stanna. Miň moder är gammal redan, hon följer icke och jag stannar hos henne, ty hon behöver mig. Själv kommer du tillbaka Sidor! Våra hjärtan är ett. Du kommer inte att kunna leva med bara en halva!

Hon viskade det sista, hett, mot mitt öra och åter med sin kropp intill min, tätt och fordrande. I den stunden visste jag inte rätt vad jag själv ville, men jag slet henne till mig med en åtrå som brann som alla Elds härdar, vid vilka järn formas, och vi blev åter ett helt i hög, tung lycka…

Den morgonen vaknade jag under lövträden, vid Zintas bröst. Ja, jag öppnade mina ögon och kände solen bränna mig i nacken. Mina länder skyldes ej av något ländkläde, jag låg naken i Zintas famn. Jag såg hennes ansiktes lugn och kände närapå som vrede över detta svala lugn, så tillfredsställt, så helt. På samma gång tärde mig skam. Ty jag hade i tre ting försyndat mig mot Den Gamles ord. Jag hade för Zinta yppat hans muns tal och vaknat med solen i nacken och utan ländkläde.

När Zinta slog upp sina ögon och log mot mig, var jag färdig att förebrå henne. Jag såg liksom i avsky hennes oskyldiga, mättade och vackra kropp, och jag sade:

– Kvinna, din lust har betagit mig och överlistat mig. Jag vill stå upp och försvinna ur din åsyn.

Hon blev inte mycket förskräckt vad det syntes. Bara sträckte litet på sig, vällustigt leende med tänder som de små snäckorna i strandvattnet.

– Du kommer igen, Sidor, sade hon. Du vänder tillbaka från det du anar till det du vet…

Jag stannade inte för att höra mera. Hon var farlig i sin unga blomning. Jag sprang bort genom lunden med ländklädet i handen; ner till viken löpte jag och kastade mig i vattnet. Jag steg åter därur, som jag tyckte sval och ren och med vandringsivern åter frisk i sinnet.

När jag trädde in i min faders tält och såg min fader hövdingen sovande på sin bädd med ländskynket väl knutet och ansiktet vänt mot öster, betogs jag ånyo av skam.

Jag lade mig skyndsamt på min egen bädd, rädd att min fader skulle vakna och säga något. Bakom mig snarkade min broder Nesar, lugnt och oberört, alldeles naken och på rygg på fällarna. Ett ögonblick märkte jag i mitt inre ett litet stick av avund mot min broder. Han var inte en sökare. Han hörde till dem som skulle stanna. Ändock var han av min fader upplyst och mer skolad än jag. En fader för dem som stannade skulle han bli fastän ännu inte mycket till ålder kommen. Han hade sannerligen all anledning att vara nöjd…

2

Efter Den Gamles kallelse dröjde det ännu trettioåtta dagar, innan lägret äntligen var delat i tvenne delar, dragarnas vagnar lastade med förnödenheter och redskap, packåsnornas korgar fyllda, boskapen samlad och uppdelad, en del till att stanna, den andra delen att följa oss som sökte.

Tre gånger hundra var de som var villiga, med hustrur och barn tre gånger hundra, förutom Den Gamle och hans fyra väktare.

Under dessa dagar hade jag inte sett min fader mycket. Ty den tid han inte tillbragte med att leda förberedelserna för uppbrottet, vistades han i Den Gamles tält, där han mottog visdom. Jag avundades min fader något litet ty jag ansåg min egen lärdom alltför liten, men tröstade mig med att min tid skulle komma.

Min broder Nesar var mycket glad och hans nya hövdingeskap tilltalade honom storligen. Han tog genast till min faders tält den röda Zava, en släkting till Våg. Där låg de sedan och gjorde min natt vrång, ty efter den natten då jag tre gånger bröt mot Den Gamles bud och min egen längtan, vågade jag inte söka Zinta, Korps dotter; och endast en gång under dessa dagar hade hon mött mig utan min förvetskap och gjort mig svag i min ungdoms styrka och bett mig stanna i det som var. Jag undvek henne, men Nesars och Zavas nätter kom mig att brinna av åtrå. Jag led, med halva mitt sinne och hela min kropp längtade jag efter den ebenholtssvarta Zinta, och med halva min längtan och tyngden av min skam led jag av att inte vara helhjärtad sökare hos vandringsmålet långt borta.

Den allra sista kvällen förmådde jag inte freda mig mot det lustfyllda pustandet och de underliga ljud, som hetsade mig från min broder hövdingens och Zavas bädd bredvid mig. Jag reste mig upp och gick. Längs stranden gick jag, ensam i månskenet, till udden där havet sjöng dyningsmjukt mot strandens kiselstenar. Där fann jag en skugga bland skuggorna, med glänsande hud och med leende ögon och i sin heta mun några trosvissa ord:

– Jag visste att du skulle komma! Alltid till sist skall komma!

När solen gick upp, på morgonen den trettionionde dagen efter vår kallelse till Den Gamles tält, bröt vi upp.

Inte så många av dem som stannade kvar grät, ty min fader hövdingen hade kvällen innan förtalt allt folket, att det var till allas bästa och människors eviga lycka, som vi drog ut för att söka. I stället sjöng de jubelsånger, de gamla sångerna som jag mindes från två gånger förut.

Hela folket sjöng. Zinta, Korps vackra dotter, försökte sjunga även hon, där hon gick ett stycke framför mig vid sin faders sida och stödde sin moder, som stapplade litet i sin gång. Zinta vände allt oftare på