En man åt Ulla

By Nils Parling

Julius Borr är en respektabel man. Han är en fyrtiofemårig förtidspensionär som lever tillsammans med fru och en dotter. Dagarna tillbringar han som allt i allo på en herrgård. Men Julius har ett bekymmer – dottern Ulla behöver en make. Pannan ligger i djupa veck över vem som skulle kunna passa åt hans kära dotter och valet faller slutligen på en ung, oerfaren präst. Julius är säker på att har hittat rätt. Nu ska väl lyckan vara total?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726940534

Book preview

1

Julius Borr var måhända ingen stor man till växten. Men han var en tänkande man.

Och det var på grund därav som han var förunnad att sitta där han satt och ha det som han hade det i levandet.

Om han inte småningom kommit underfund med sin rätta stil skulle han kanske stannat i skogslivet där han efter sup och kaka begynt sin bana som vuxen. Eller kärrat jord på ett vägbygge eller blivit kvar vid plåtstansen på ASEA eller i något annat av detta han prövat innan livet gjort honom klarsynt.

Han var långtifrån ointelligent, men eftersom han inte haft möjlighet att inrikta sig på studier, hade kroppen fått ta emot törnarna intill den dag när han förstod att kroppen egentligen var för värdefull att bryta ner med arbete, och att en sliten kropp var skräp till boning för en själ som inte ville tillåta sig att surna utan hellre vara glad åt sig själv, kroppen och livet.

Det hade visserligen tagit år att bryta sig fram till oberoende. I ett byråkratiskt system, där intyg och papper i oändlighet fordrades till snart sagt alla livets manövrer, hade Julius Borr haft att försöka kämpa ner ett flertal läkare, auktoriteter och nämnder, innan han äntligen över högar av skrivelser och besväranden nått fram till det speciella aktstycke som meddelade att han nått sitt mål och vunnit sin föresats.

Och frånsett pappersmanglandet — hur många gånger hade han inte måst spexa offentligt för att skaffa fram vittnen, falla samman, stånka sig blå med hand under revben, bli omhändertagen, än här, än där. För att inte tala om allt snus han måst svälja för att få rätta accelerationen på pumpen när läkarna gått ronden. Och därtill hektolitervis med olika mediciner, piller som flytande droger. Emellertid, detta allt hade varit prövningar att ta med gott humör och humorns krydda, i vetskapen om vad som hägrade bortom svårigheternas skärseld.

Nu var Julius Borr fyrtiofem år och erhöll folkpension, hustrutillägg och bostadsbidrag. Och vad bäst av allt var: Hjärtat som stått bakom manipulationerna och därvid utsatts för en del påfrestningar, hade inte tagit skada. I en frisk kropp levde en tillfredsställd själ, och tanken fick frihet att njuta av ett liv som inte var alltför betungande bara man tog det på rätt sätt.

För en konservativt intolerant betraktare med kännedom om fakta skulle Julius Borr måhända framstått som en bedräglig figur.

Men Julius Borr själv erfor inget samvetsnagg vid tanken på sin väg genom år och dagar. I valet mellan att bedra sig själv på det mesta av livets glädje eller samhället på ett rimligt underhåll efter dryga tjugofem års profitdragande åt kommunen, staten och kapitalet, hade han helt enkelt satt sitt eget jag främst. Märkligare var det ju inte.

Och i stort sett var det ju samhället självt som ådragit sig försörjningskostnaderna. Under trycket av ständigt ökade skatter, orimligt tilltagna hyror, irriterad av en kontinuerligt uppåtgängande prisskruv jämväl av en del utgifter för fackföreningar, försäkringar etc., hade Julius Borr slutligen insett hur föga en enkel arbetare förmår få ut av livet. Och i betraktande av alla dammiga spindelvävsideal och bortslängda arbetarinternationaler som skräpade i hörnen av egna klasskammarens partisupéfestvåning, kände han sig inte tillnärmelsevis så sveklig som hans tanke exempelvis fann dessa som nu red med sina forna parti-, klass- och fackföreningskamrater kallsvetttiga.

Det kravlade visst inga ångerns löss i hans själs skjorta. Han trivdes, stortrivdes helt enkelt, med sig själv, sina närmaste, sin omgivning, naturen, universum, allt.

Det kanske också förmärktes på Julius Borr, där han satt på grismattan under våtdlöñnen framför den rödmålade huslängan, bekvämt tillbakalutad mot stammen, att här vilade ingen grämelsens man.

Över hans solbrända ansikte lägrade sig ett fridens förklarade skimmer. Ögonvinklarnas rynksplitter skvallrade om ett kynne som hade mera lätt för skratt än för motsatsen. Mungiporna krökte lite uppåt i belåtenhet. Näsan kurvade också inom parentes nämnt en aning uppöver, ungefär som knaggen på ett lieorv om också inte väl så lång. Blicken i de blå ögonen under lätt borstiga bryn dröjde just för tillfället vid dungarna bortom den vanhävdade åkern närmast kullen där hans boning låg. Det ruskade lätt av liv i löviga buskar. Ur ett tätsnår stack röven av en biffko fram med stillsamt viftande rumpa. Längre bort på ängen hade den väldiga tjuren, Pampen, vältrat sig omkull i gräs och förne. Iddes visst inte i likhet med haremet söka sig in i snårskuggan utan bara låg där och idisslade eller sov, ett berg av muskler och slumrande drift, så här på avstånd lik en stor hög av torvmull eller dynga.

Julius Borr suckade lätt. Dagen var rent välsignat vacker, högsommarvarm redan i mitten av juni och på samma gång i avsaknad av alla de små och stora stickfän som kännetecknar tiden efter midsommar. Sjön bortom ängarna ryste blåknottrigt under vingen av en knappt märkbar vindunge. På kullen bortom vägrepan, privatväg och förskonad från turisters dammande trafik, låg bak prydligt smidesstaket den gamla herrgården vit och snygg i hägnet av höga almars grönskande berså, och på grusplanen framför stora ingången blänkte godsägarns Chrysler som en jättelik knäpparbagge i solen.

Vackert! tänkte Julius Borr och tog högernäven från skrevet, sträckte ut den mot kaffebrickan bredvid och nöp en sockerbit.

Förbannat fint egentligen! När man nu hade stunder att njuta av det! Att insupa skönheten så att säga, att berusa sig av den! Man fick erkänna det stora väl, men också de smärre detaljerna, erkänna skapelsen och i skapelsen vad människa åstadkommit som kunde göra begränsade områden som detta till idyller!

Han stack sockerbiten i mun och spottade ut en myra som förglömt att dess art satts mänskan till exempel och förfallit till njutningslystnad. Myran hade, lätt nupen av ett pekfinger, protesterat på myrors sätt, och sekretets arom var ett ögonblick besk på tungan, men sockret neutraliserade det snabbt och gav sitt goda i stället. Julius Borr bara log lite lätt åt ett intermezzo som kanske skulle kommit en mera survulen att fräsa och förbanna det lilla kräket som pinkat på sockerbiten.

Över skogen bortom sjön ritade kondensslingan från ett reaplan ett vitt, bågböjt streck. Färdigt blev det som en skir bro över kyrktornet som stack upp en spetsig pekpinne ur skogskammen. Därborta låg köpingen, låg myrstacken av jäkt och ävlan. Härute på Romsjö herrgård och jordagods var bullerfritt, stressfritt, rosamt.

Det var ju så, tänkte Julius Borr: Den så kallade civilisationen var naturligtvis bra att ha tillgång till ibland, men likväl skönast att undslippa.

Egentligen hade han haft en enastående flax som hamnat just här, på en lugnets ö i en värld av larm och strid. Öga och flax, uppmärksamhet och flinkhet att gripa tillfället, fatta annonsens innebörd och kvickt som fan hänga sig i svinrumpan och peta in numret. Godsägarn, fabrikören eller vad man skulle kalla honom, var human och fordrade inte över hövan. Platsen var mera en gårdvars, bara se till att ingen gjorde intrång när godsägarns var i Stockholm och sommarresidenset stod tomt, hålla lite hyfs på gräsplaner och grusgångar, tvätta bilen emellanåt, eljest inte mycket att göra.

Blev det fråga om vidlyftigare jobb var det bara att ringa samhället, där Amskontakter fanns som ville kröka rygg för en hygglig dagpeng. Biffkorna och Pampen skötte sig själva och gick ut och in genom den öppna ladugårdsporten som de ville, om vädret var nyckfullt. En del vinterfoder måste förstås läggas upp för händelse av snöstorm och köld, men det lejde godsägarn för, så Julius Borr hade inget obehag av detta.

Därtill var godsägarn förstående nog att ge gott med dricks och rimlig lön för lindrig möda på ett sätt som inte alltför petnoga behövde deklareras till beskattning.

En fin man, tagen på rätt sätt, godsägaren och plastfabrikanten Eberhard Senefaast, född Svensson. Skatan till hustru fick man försöka överse med. Att hon var mager och gnodde knäskålarna mot varandra när hon stolpade kring i sina stuprör skjolar och mera fågelskrämma än fruntimmer när hon uppträdde i soldress rådde hon väl inte för, det var väl en omsättningshistoria plus offer åt vissa extrema moden.

Kanske var det inte heller helt hennes fel att hon visade sig kylslaget förgrämd och alldeles oemottaglig för de friska skämt som maken bullersamt uppskattade. Det rörde sig måhända om bristsjukdomar. Godsägare Senefaast var väl inte direkt vad namnet ville alludera till. Förresten skulle det väl en sjusärdeles körtelverksamhet till för att finna inspiration hos en krimskramsbehängd och magerskrynklig surkulla som fru Senefaast. Så man kunde väl inte direkt lasta godsägarn i det stycket heller.

Det var nog så, tänkte Julius Borr med en ilning av inre fröjd: Den verkligt fina pärlan var inte allom givet att finna på livets bankar! Någon gjorde det! En hade i varje fall haft den nåden…!

Som ett direkt svar på hans lätt berusande tanke dunsade det lätt på förstubron. Gräset viskade under bara fötter. Han vred hastigt på skallen och grinade upp sig i solbländan. Munnen smackade okynnigt mot hustrun och handen som åter lagt sig till ro i byxskrevet gjorde omedvetet en lätt hissande rörelse. Tio år yngre än Julius själv gungade hon emot honom med hullrunda höfter och en byst som levde sitt fulla och blommande liv bak bomullsklänningens stängsel, gungade stint för vart steg, mäktig och fin.

Elsa Borr var i högsta grad mogen kvinna, mogen Julius Borrs ideal redan när han fann henne, änmer utvecklad i enlighet med det efter tjugo års samvaro. Precis som en kvinna skulle vara. Buk och bak och vänliga former. Inte som fru Senefaast som väl närmast var att likna vid en flisig planka, eventuellt med kvisthål i.

– Hej, mamma! Slå ner skoftet!

Julius Borr trängde sin ännu näranog ynglingasmärta kropp på sida i gräset och högg hennes ena hand när hon hök sig, drog upp fötterna mot stussen och stödde andra näven i gräsgrönskan.

– Jag satt just och tänkte på dej, mamma, fortsatte han och knådade kärvänligt den mjuka bullen till kvinnonäve tvärsöver brickan. – Du slang ju iväg in så fort efter kaffet! Och nu kom jag te tänka på – ja, att du är fin helt enkelt! Fin som ögat, mamma! Om inte jäntspektaklet var inne – vad gör hon förresten? Och va jesse namn ser du så lång ut i synen för?

Det sista var vad han just vid orden uppmärksammat, när hans förälskade blick klättrat över knän och kullar ditupp.

– Och vad suckar du efter?

Förvåning talade ur Julius Borrs röst. Hans Elsa, eller mamma som han