Granatövning

By Nils Parling

Det sägs att sanningen är relativ. Men när den så kallade sanningen kommer från Skuldbergs-Elovs Alvars mun är den förmodligen både kryddad och förvrängd för den goda skrönans skull. För honom är underhållning bra mycket viktigare än sanningshalten. Granatövning är en samling jakt- och fiskeberättelser från Värmlands djupa skogar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726940459

Book preview

Granatövning

Dagen är god.

Isen är så där lagom tjock, bereder inte alltför mycket arbete när angeldonen skall ut. Snart spretar de korkförsedda fjädrarna i spridd formering kring de mera givande uddarna och i vikar där fångst kan förväntas på tillförne välbeprövade avsnitt av Stora Käringtjärn. När dussinet fullt är utsatta har vi redan fått byta agn för ett par hyggliga gäddor. Det kan vara tid för kaffe och väntan på flera. Om inte förr så till eftermiddagshugget.

Underbar stillhet över vildmarker, där tidig aprilvårs sol kommer strändernas framlenta barmarksstretor att dofta löften i den redan stigande värmen. Och tjärvedsröken från brasan med kaffepetter skjuten intill lägger sig som ett skirt täcke av ljusblått över en omgivning fylld av frid och förväntan efter lång och snöig vinter. Orrpollrandet bortom tjärnet har tystnat…

Men plötsligt bryts den loja tystnaden av en serie avlägset doffande ljud över skogskammarna i söder. Skuldbergs-Elovs Alvar, fiskekompis sedan många år tillbaka, hängiven Petri efterföljare, får en lätt irriterad rynka mellan ögonbrynen och fryner med lieorvsknaggen till näsa, där han halvligger på sin skinnjacka med ryggen lutad mot en torrstubbe.

– Bofors, muttrar han. – Provskjuter tjugoåttorna. Femton vingmil och ändå ska man vara tvungen att höra ekona av slikt djävulstyg. Jag säjer som jag jämt har sagt. Är sånt nödvändigt, är det befogat som nu i svamptiden, röksvampstiden menar jag. Trycka på knappen, godnatt mänsklighet! Sånt där är föråldrat, liksom drakarna som flygvapnet spiller över hela sverget en efter en år ut och in. Nej, dom kan lika gärna sätta boxhandskar på våra samlade stridskrafter och skrota ner hela djävla maskineriet. Ja, du vet väl mina åsikter, både om vårt och andras?…

Försvarsnihilisten har talat. Men något i de finnsvarta blickarna skvallrar om att han inte talat färdigt i saken. När ytterligare ett par doffande serier har avverkats långt fjärrani vid södra horisonten och tystnad åter råder, tar han mycket riktigt till orda på nytt:

– Som sagt. Du vet ju. Och jag högaktar mina lurviga förfäder som satte sej på tvären, när Kalle Tolva ville skicka dom att slåss med Baggarna som inte hade gjort nån ett fnatt förnär på den här sidan Kölen. Dom gick inte. Dom gav fan i det helt enkelt. Dom samlade sej tillhopa på ett berg som numera kallas Finntornet där sydvästut i Värmeland du sköna och gav knektarna som skulle hämtat fram dom ur skogarna på nosen, så det blev inget hämta av. Det är ingen sägen utan rena rama verkligheten. Jag kan berätta hela historien för dej nån gång. Fast nu var det något annat jag kom att håga, så det får väl anstå tills vidare, för det är en jävla lång historia, det där. Även om det liksom hör till på sätt och vis…

Nu för tiden är det ju lite annorlunda, när det gäller inkallelser till militär tjänst och det skulle väl ställa sej svårt att samla uppbåd för att fredskas med rikets överhet. Mej kom snuten och hämtade, när jag låg på huggning oppe i Noppikoski. Nå, jag vart ju inte i kungens trasor alltför länge. Jag fick en tocken där nervkollaps. Det var tvunget, ser du, för en med min läggning. Fast jag var ju i dom länge nog, innan jag fick igen mina civila…

Skuldbergs-Elovs Alvar manglar ryggen bättre tillrätta mot stubben, spottar en brun streta mellan ett par stenar till vänster och fortsätter:

– Ja, jag åkte alltså in första april till I 13 och slapp inte loss förrän femte juni, drygt två fina månar bortkastade. Du förstår hur en fri man känner sej, när han plötsligt finner sej vara som en cirkusloppa under dressyr. Och så pass onödigt till råga på allt. Nå, jag tänkte nu bara berätta en liten episod för dej, ett skeende som förresten blev bidragande orsak till mitt nervsammanbrott. Jag kom att tänka på den, när jag hörde boforsarna nyss. Vi hade granatövningar ibland, ser du. För hand, så att säja. Ungefär så här gick det till:

Vi hade väl legat inne halvannan månad eller så. Mycket hade man lärt oss arma okunniga. Som att gå och stå på ett visst sätt och äta ur burk och sätta opp näven för ögat när det kom nåt bländande befäl och åtminstone pro forma vara gud och arkeologen trogna och så där. Vi hade nästan genast fått ut våra urmodiga gevär och tränat som packåsnor i terräng och kravlat på magen i vårskitiga åkrar och allt möjligt som till soldatens heder länder.

Mitt kompani stod under befäl av en plugg, en furir alltså, som tagit sig stridsnamnet Dalesparv, men som vi kallade Gråsparven, eftersom vi inte visste om någon Dalesparv i kartotek ornitologia.

Under honom var förstås ett par gaphalsar till korpraler och över den vanliga trappstegsjuntan.

Nå, den här Dalesparven, furiren våran alltså, var säkert effektiv för sin lön och ur den synvinkel man på den kanten kan kalla en god vingårdsman. Och grundlig var han så det förslog. Vad han exempelvis inte lärde oss om gevär och vapenvård var inte värt att veta. Timma på timma fick vi plocka isär våra mausrar och smörja och dona och repetera grepp och beskriva mekanismens funktion, utgångshastighet, genomslagskraft och så vidare.

Det där vart ju lite tjatigt i längden och svaren och redogörelserna så småningom lite irriterat spetsiga. Så tillexempel när Gråsparven sporde etthundraelva Karlsson om gevärens genomslagskraft på tvåhundra meter. Karlsson steg fram, gjorde reglementsenligt givakt och vräkte ur sej: – Furir! Genomslagskraften hos infanterigevär mauser med repetersystem, konstruerat av bröderna Mauser i Württemberg år artonhundrasextisex, är på avstånd av tvåhundra meter tillräcklig för att kulan skall genomtränga ett tolvtums träd eller i manskap mätt åtta meniga eller omräknat i befäl sexton furirer…!

– Vaba! sa Gråsparven. Etthundraelva Karlsson från Skedvi slog ihop klackarna och drog ramsan en gång till. Gråsparven vart svart i synen, för han var regementets magraste furir och tämligen känslig på den punkten. Karlsson fick kasernförbud, han, och vi andra ännu en historia att gona oss åt.

Men det var om våra granatövningar jag skulle berätta för dej.

Det var en vacker morgon i maj. Det hade blåst till uppställning och furir Dalesparv hade sett till att tåhättorna på våra limpor höll den snörräta linjen och att mössorna satt som de skulle på skulten. Så sträckte han upp sej framför ledet, harklade sig och gol:

– Kamrater! Vi har under trägna övningar inpräntat funktionerna och användadet av vårt konventionella handeldsvapen, jämväl närstrids med bajonett på. Vi skola nu övergå till ytterligare ett vapen, för anfall i terräng där fienden är tillfinnandes inom rimlig radie. En eldställning, en skyttegrav, en bunkers eller stridsvagn kan knappast tagas utan detta oumbärliga stridsredskap. Jag avser nu handgranaten. Höger och vänster om, marsch!

Ja, så fick vi då troppa åstad till teorilokalen, där Gråsparven hade den material han ville informera oss om. Och först så höll han ett två timmar långt anförande om handgranaters oumbärlighet vid infanteriförbands stridsinsatser och sen började dom egentliga instruktionerna. Det föreföll helt enkelt livsviktigt för oss att veta hur en granat var konstruerad, hur dess olika delar fungerade, sprängladdningens storlek med mera med mera. Vi blev ganska sömniga av detta Gråsparvens kvitter kring korn åt små fåglar, men han var tämligen påpasslig och ryckte upp envar snarkande med nån skarp fråga, och på så sätt uthärdade kompaniet denna första instruktion över det i furir Dalesparvs tyckte behändiga lilla kastvapnet.

Det blev flera. Efter ungefär en vecka skulle vem som helst av oss kunnat plocka isär och montera ihop en handgranat med förbundna ögon och rabbla upp konstruktionens spärrfjädrar och detonatorer och laddning och beskriva effektiviteten och hela koliabben i sömnen. Sen blev det marsch ut i terrängen och stridsövning. Försedda med handgranater utan tändrör och gevär med lösammunition gick vi till angrepp mot en skogsås, för att i enlighet med högkvarterets strategi och under Gråsparvens kommando fördriva ett antal torrstubbar och myrstackar från det territorium som dessa eländiga fiender påstods ha invaderat dagen innan.

När vi sålunda skjutit våra magasin tomma för lösammunition och fått grisstickarna på, så skalade vi opp i skogen och osäkrade våra blindgångare och slungade dem mot våra fiender och så beräknades kraften och nyttan av vårt kontraslag efter den träffsäkerhet med handgranaterna som vi presterat. En torrstubbe som fått en blecka vid ett anslag betecknades som en raserad bunker. En myrstack som fått en fullträff av Etthundratre Jakobssons från Furudal övningsgranat blev ett kulsprutenäste där granaten effektivt utrotat både skytt och service. Vad stackarna i stacken tänkte om metallklumpen som åstadkommit en bräsch i deras förnämliga byggnadsverk kom inte med i furir Dalesparvs terminologi över anfallets effekt. Ja, så fick vi då plocka åt oss våra övningsgranater igen och marschera till kasernerna.

I ytterligare två dar fick vi plugga teori och efter varje lektion gå till angrepp mot åsen, där våra torrstubbar och myrstackar bitit sej fast och trots vår ökade precision med handgranaterna inte kunde fördrivas. Sedan hårdnade kriget till. Vi kunde ju våra ramsor om granathylsor, säkerhetsspärr, detonator, sprängladdning, effektivitet och allt det övriga.

Nu ansågs vi mogna att under mera realistiska förhållanden störta oss in i stridens hetta. Vi fick ut våra doningar med laddning och tändanordning, riktig krigsammunition alltså, och så bar det iväg till vårt frontavsnitt. Efter en intensiv plastpatronseld gick vi åter till storms mot åsen.

Det slag vi tillfogade vår envise fiende var förkrossande nog, om också inte definitivt. Stubbspjälkor yrde som agnar och myrstackar gungade eller gick till väders som barrmoln. Order är order och krigsrätt är krigsrätt, och även om vi försökte bomma för att skona dom sexbenta småttingarna, så kunde det inte i stridens hetta undgås att en och annan råkade singla en granat rätt åt fanders så den briserade i en stack. Gråsparven bakom anfallslinjen kommenderade och gick an som en riktig fältherre och på så sätt lyckades vi besätta själva åsen den gången.

Nå, så fortsatte vi dag efter dag med läxramsande och granatkastning med oändliga upprepningar, demonstrationsgrepp, precisionsövningar, anfall och översikt av resultat och alltsammans om och om igen.

Efter åtta dar var varenda jäkel på kompaniet fullständigt utled på allt som angick denna förbannade handgranat, som furir Dalesparv i kraft av sitt militära ämbete pennaliserade oss med. Svaren på hans frågor började bli en smula retliga. Som exempelvis när Gråsparven bad sextiett Danielsson från Nås att redogöra för granatens konstruktion och Danielsson slog samman klackarna och yttrade:

– Furir! Våran handgranat består uttå diverse mogryler å mackapärer, så pass enkla så den som efter fjorton dars demonstrering å hopplockning ä tvungen te spörja sej fram, han ä nok så pass bakom röva så vederböriga myndigheter sku befordra han så tevida å dithän så att högintelligenta personer frå Nås me omnejd sku slippa lyss te ett tocket förbannat tjålande!

Sextiett Danielsson från Nås fick inte vara med på slutövningarna med handgranaten. Han satt i burken när vi dagen efter under furir Dalesparvs kommando gick till storms mot en reorganiserad fiende som under natten gjort en kringgående rörelse och besatt en annan ås till vänster om den förra. Furiren röt och domderade. Själv kastade han inga granater men gick som vanligt kring med en slik doning hängande i bältet. Vi andra sköt snabbeld och gick till attack och tog betäckning och slängde så våra handgranater precis som vanligt. Jag vet inte om våra fiender är kvar i sina ställningar på åsen än i dag eller om dom vart slugiltigt likviderade. Våra handgranater tog ju slut, och sedan furir Dalesparv tagit en översikt av resultatet, blåste han till reträtt och så blev det uppställning på kaserngården intill själva exercisplatsen för oss rekryter.

Ja, det vart uppställning. Och Gråsparven tackade av oss för vår tapperhet i striden och harangerade dom båda korpralerna som hela tiden varit med och gafflat var på sin kant, och sa att Sverge kunde vara stolt över att i sin armé äga ett stridsförband som vårt. Och han krokade loss sin egen handgranat från bältet och höll upp den i vädret till beskådande och blåste extatiskt:

– Kamrater! Allt vad vi i det militära livet kan tillägna oss av krigskonst och vapenbruk är värdefullt och kan komma vårt land tillgodo i en väpnad konflikt med fientligt sinnade stater. Disciplin och övning skapar erfarenhet som kan rädda månget dyrbart liv den dag fienden söker invadera vårt älskade fosterland. Kamrater! Det är mig till stor glädje, att jag genom högkvarteret fått befogenhet att meddela er att vårt förband inom en snar framtid skall fördubbla sin slagkraft i strid! Ett modernt krig fordrar moderna vapen. Nya ammunitionstransporter har beordrats. Jag har därför det nöjet meddela er att vad beträffar denna vårt infanteris handgranat modell fjorton, så ingår våra anfallsövningar från och med nu i ett nytt skede. Den granat jag här håller i handen kan förmodas vara den enda återstående, kanske tillochmed den absolut sist tillgängliga i sitt slag. Jag vill nu osäkra och slunga den, sålunda sättande punkt för ett föråldrat vapens epok och på samma gång givande salut för ett mera modern och effektivt! Kamrater! Gi-i-iv a-a-akt!

Vi stod där som förstenade. På order, av inre rörelse kanske också. Furir Dalesparv gjorde en snärtig helomvändning. Granaten hamnade i ett dike ett tjugotal meter borta och sprätte lite dy, och så var den sista handgranaten modell fjorton utgången ur krigshistorien.

Den kvällen efter gick furir Dalesparv i mörkningen sta och snubblade på nånting och råkade på nåt märkligt sätt hamna med skallen