Fjällbruden

By Nils Parling

Första klivet in på arbetsmarknaden är för många förknippat med osäkerhet och nervositet. Det gäller åtminstone för den nittonårige busskonduktören som precis fått anställning på Fjällbruden – linjebussen som ringlar fram längs Bergsslagens skogsvägar. På Fjällbruden är äventyren många och redan de första dagarna passerar ett bjärt persongalleri förbi. Det visar sig snart att nittonåringen passar alldeles utmärkt för sin nya yrkesroll och det dröjer inte länge förrän han avancerar till chaufför. I Fjällbruden skildrar Nils Parling 1930-talets Sverige med såväl humor som allvar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726940404

Book preview

Kapitel 1

Platsen är egentligen rätt välvald. En ridå av fetbladiga albuskar ger avskildhet från festplatsens myller av folk. Bara ett avlägset sorl av musik och yra når hit ner. Över den taggiga skogskammen bortom sjön hänger sommarens diffust röda måne uppspetsad på en granspira och ur de vindlande ytdimmorna leker sig blyga dyningar mot strandstenarna, där de dör med lätta viskningar.

Flickan är det heller inga fel på. Hjärtformat, sött ansikte med gyllenburr kring och läppar som röda blomblad under den lilla trubbnäsan. Liten och nätt figur i röd uppknäppt jacka och luftig, plisserad kjol. Under den tunna blusen kupar sig yrvaket uppnosiga lockelser och midjan är slank mot höfternas mjuka rundning.

En smula trött är hon kanske. Sänker pannan en aning, gömmer den klarblåa blicken, vrider emellanåt ansiktet och slänger smått skygga ögonkast över axeln, som om hon väntade att finna lyssnare bakom buskridån.

Men det ska väl gå över, tänker Eskil Örn. Är väl så här i början bara. Och förresten är den oskuldsfulla blygheten i sig själv ganska lockande.

De har slagit sig ner på en liten vänligt sinnad upphöjning i marken. Pojken har lagt sin arm beskyddande om hennes liv utan att hon protesterat. Nu lutar han sitt ansikte mot hennes kind och det råggula hårburret kittlar hans näsa, en lätt doftande retelse.

– Astrid! Du! Om du tyckte som jag aldrig så lite … Vill du inte se på mej? Varför gömmer du ögonen, dom är vackra, vet jag. Astrid!

Men hon skakar bara lätt på huvudet åt hans bedjande ord. Då lägger han lätt sin fria hand under hennes haka och försöker med milt våld få henne att vända ansiktet emot, men hon är lite stel och blyg och vill inte ge honom vad han åstundar. Mumlar bara:

– Nej, Eskil … Eskil, hör du …

– Bara en kyss, en liten. Du är så söt och god …

Hon spritter hastigt till, rycker upp ansiktet med ett skrämt uttryck.

– Sssss! Eskil …

Besviken lyss han till de mumlande rösterna från någonstans snett bakom dem. Någon skrattar till. Kraxar och spottar. Så dyker ett par mansfigurer upp ett stycke längre ut på udden. Flajsiga rockar, hattar på trekvart. Lite vingligt i strandens örtmatta. Den ena drar upp ett mattblänkande föremål ur bakfickan. I nästa ögonblick står den andra i svank bakåt, höjer buteljen som en lurblåsare mot den disigt röda månen. Räcker den så åter till kamraten, som gör samma manöver. Harklingar, belåtna grymtanden.

– Asch, bara ett par fyllon, viskar Eskil och hans grepp om flickans liv blir fastare.

– Om dom ser oss!

Hennes ansikte är tillvänt och nära nu. Frestande till övermått. Han kan inte låta bli. Hon hinner inte undan. Blombladen är söta och varmt fuktiga, andedräkten ren och frisk. Kyssen kommer den tyngande värmen i hans blod att stiga, ger smått yrsel mot tinningarna. Handen hon satt mot hans bröst blir lam i trycket, midjan inte så stel, hela flickan som uppgiven några ögonblick, förrän hon åter gör sig fri med en snabb undanvridning av ansiktet.

I smått rusig triumf vänder han ögonen utåt udden. Den är tom nu. Två vingliga figurer försvinner ur blickfånget, de mumlande rösterna dör bort i det avlägsna sorlet från festplatsen.

– Eskil! Det var inte fint gjort, viskar flickan och skakar sitt hårburr. – Du, jag tänkte inte … Om dom där fatt syn på oss …

Hon mera flämtar fram det. Då småskrattar han lätt och rycker lite på axlarna. Så gör han det igen och den här gången låter hon det ske utan motstånd och kysser med halvöppen mun och slutna ögon. Handen hennes går upp mot hans nacke i en smekning. Men när han låter sin egen vandra neråt hennes kjolfång under jackan, får hennes brått att gripa om och hålla i styr och viskningen blir häftigt avvärjande.

– Nej, Eskil! Nej, nej!

Han ler mot hennes en smula förskräckta ansikte. Skakar lite på skallen åt hennes ängslan.

– Astrid, jag vill dej inget illa. Astrid, nog tycker du väl om mej? Nog kände jag. Du är … ja, så mjuk och rar …

Hon har sjunkit närmare intill honom och tyngden är lockande varm och kommer det att streta i hans vänstra byxben under tyget i skrevet. Men han säger sig att han får inte brådska, inte vara brysk. Förresten är det kanske som hon velat mena, man är väl inte särskilt trygg här vid stranden med festen så pass nära.

– Det säjer du kanske åt andra också, hör han hennes viskning.

– Vad tror du om mej, mumlar han förebrående, med näsan begravd i hennes doftande hår.

– Att du är en skälm kanske, ler hon mot honom och blicken är ungt lycklig. En tjuv som stjäl för att du tycker att det smakar dej. Och jag vet nog vad du vill, men … Eskil, vi måste nog gå tillbaka till dom andra. Eskil, kan vi inte dansa lite mera, säj?

– En liten, liten stund till, bönar han.

Så sitter de där och kysser och pratar med små bokstäver, medan månen tveksamt släppt sitt fäste i granen och seglat vidare utmed horisonten. Blandar sina andedräkter i viskningar. Han i försök att uppnå ett mål han hett åtrår. Hon avvärjande varje försök till trevande lek att smeka sig uppöver hennes knän. De lyssnar väl inte så noga i sin omgivning, är alltför upptagna av sig själva. Uppmärksammar därför ingenting, förrän en smått raljant och inte ovänlig stämma kommer dem att häftigt spritta åtskiljs.

– Jasså, här har vi alltså lundens turturduvor. Ni bara smet iväg. Festen är snart tillända och vi får väl börja dra oss hemåt. Det kanske är bäst, eller hur, Astrid?

Flickan har häftigt rest sig. Står där med ansiktet sänkt, slätar med nervösa handrörelser till kjolen och gömmer ögonen.

Eskil Örn reser sig också. Irritationen över att ha blivit störd mitt i en angenäm och smått lovande situation pirrar jäsande i skallen. Så särskilt vänliga är inte de blickar han ägnar det unga par som dykt upp så olämpligt, en slank flicka på arton-tjugo år och en bredaxlad yngling med lugna grå ögon i det en smula kindknotiga ansiktet.

– Vi tänkte gå opp till banan och ta oss en sväng, säger han. Men när han försöker ta Astrids hand, drar hon hastigt åt sig den. Det gör honom knappast vänligare stämd mot nykomlingarna. Han kör händerna i byxfickorna, rynkar pannan, slänger upp rödkalufsen i en hetsig huvudknyck. Spänner ögonen i den andres.

Om Olle tror att han är hennes storebror! Då tar han illa fel! Gör han!

– Hon följer nog med hem, tänker jag, kommer det lugnt från Olle. Vi såg att ni drog er neråt. Så när nu vi tänkte ge oss iväg, tog vi en sväng häråt. Ska vi gå nu kanske? Vi får väl sällskap opp till dansbanan iallafall. För du stannar väl kvar, Eskil? Vill väl roa dej lite till kanske? Astrid slår följe med oss, antar jag …

Den trygga förmyndartonen som Eskil tycker sig märka i Olles stämma kommer ilskan att streta i lemmarna. Rösten skälver av undertryckt vrede, när han river till:

– Spionerar du, va? Fan har du med oss att göra! Om Astrid vill sitta och prata en stund med mej behöver du väl inte lägga dej i det. Vi har väl inte gjort nåt illa, bara pratat, sa …

– Bra det, avbryter den lugna rösten. Nå, Astrid! Ulla och jag tänkte gå nu …

Tösen nickar en smula moloket och Eskil Örn klämmer sönder en tyst och innerlig ed mellan tänderna. Till råga på allt faller Astrid in mitt emellan de båda och ger alls inget tillfälle för honom. Han är plötsligt en utestängd, bedragen på vad han förväntat sig av natten. Och det är Olles fel. Förbannade …

Med nävarna fortfarande nerkörda i byxfickorna sluter han upp till vänster om Olle. Olles fästmö har stuckit sin arm under Astrids, han ser den med avund. Det där är hans plats, så där borde han själv gå med henne. Men här går han vid Olles sida, trängd ut av godtyckligt förmyndarskap.

Det är så man kunde gråta blod, tänker han, med ilskan surrande under rödkalufsen. Än sen om Olle är bred över ryggen och låtsas vuxen och trygg och kaxig! Man vax väl till själv. Var dag la sitt till de ökande måtten, till tyngden. Man var ingen vekling, om också bara arton än. Det kom väl en dag, när det skulle kunna gå att vända lite vårdslöst på sådana där kottar …

Kanske förr än du tror, din skitviktiga fan, tänker han och kan inte låta bli att knuffa till lite åt den axel som är så nära hans och tillochmed lite lägre än hans egen.

– Hördu du, låt bli att skuffas, mumlar Olle utan nämnvärd irritation. Tusan behöver du gå och vara gramse för. Vi tar jäntungen med när vi går. Hon är allt lite väl ung än, för att lämnas vind för våg på festen. Jag är hennes storebror och tycker att jag har ett visst ansvar, både hemma och ute …

Han har lämnat åt flickorna att gå före. Ulla håller pålitligt armkröken, småpratar lite, skrattar porlande åt något som undgått Eskil. Astrid vågar ett ögonkast över axeln men säger inget.

– Och du själv då, morrar Eskil åt sidokamraten. Är du nåt speciellt kanske? Nåt bättre? Inte ett skit. Hur gammal var Ulla, när du gav dej på henne? …

Olle och Ulla har haft sällskap i tre år. Och Olle ska ut i lumpen till nästa vår. Ulla har fyllt arton.

– Ungar ska helst vara fredade den här tiden på dygnet, vidhåller Olle sin uppfattning om det, utan att låtsas ha hört Eskils framkastade fråga. Åtminstone inte hållas i buskarna och hångla. Jag är lite orolig för henne, förstår du kanske. Sen far gick åt i fabriken och mor dog så … Har en smula ansvar …

Då är de komna nästan upp till Folkets Hus. Festsorlet tränger sig på i öronen, par går förbi arm i arm, där de stannat till vid den prunkande blomsterrabatten mitt på den öppna planen. Musiken uppe på dansbanan gungar en hambo. Ulla och Astrid drar sig bortöver mot utgångsporten.

– Jag går med vem jag vill, säger Eskil hårt och spänner ögonen i Olle. Ge dej fan på det. Du kan vara skitviktig i jobbet, du! Tro att du är nåt, för att du sitter och dribblar med kakmåttet. Du kan dra åt …

Det fastnar i halsen och han spottar ilsket åt sidan. Det Örnska släktarvet kokar i honom, rött och brännande. Blir hett så det fräser. Orden bubblar ur honom, ohejdbara, sturska. I sinneshettan ger han den andre en häftig stöt för bröstet. Det sker liksom utan att han direkt vill det, utan att han reflekterar över eventuella följder.

Men sen sker resten så fort.

– Nej, hördu, du! Vad tusan tänker du på! Inte klok …

Det bränner till i högra kinden av en omild handflatas snärt. Ingen särskilt hård smäll, ingen egentlig tyngd bakom, mera en tillrättavisning närmast. Men Eskils egen armrörelse har kommit honom i obalans och fört honom med hälarna mot rabattens stänge av stockar i rektangel kring den prunkande fägringen. Han famlar ut med armarna efter stöd men kavar bara luft. Lupiner, vallmo, pioner och prästkragar famnar honom mjukt där han dyker baklänges i blomsterprakten, bökar kring och svär bitterliga.

På ett minimum av tid drar händelsen till sig ett dussintal nyfikna åskådare. Från alla håll kommer de. Några springande, andra behärskat försiktigt, liksom ovilliga att alltför tydligt avslöja sensationslusten som driver dem. De flesta har dock kommit lite för sent. Får inte mer för sin iver än åsynen av en rödhårig yngling som kravlar sig på fötter ur blomrabatten, bistert gloende och med morrande svordomar yrande ur munnen. Lite upplysningar av dessa som sett hela skeendet. Så pass att de kan ta ställning. Fälla sina domar. Formulera lustigheter, för alla att skratta kacklande hädiskt åt.

En som däremot finner situationen mindre skrattretande är självfallet den rödhårige och lätt fräknige Eskil Örn. Uppstigningen har inte minsta humor över sig. Även om den sker ur den allra finaste säng och uppvaktningen tenderar att bli lika talrik som på en kommunalpamps sextiårsdag och blomsterprakten ännu yppigare. De många ögonparen som glor hånfullt retsamt och babblet som vacklar hit och dit över skocken gör honom inte mera välsinnat stämd. Det är knappast festligt att se och lika illa att tvingas höra.

Vad angår det överhuvudtaget dom där! Dom har väl inte det ringaste med saken att skaffa! Om man lockade en flicka lite avsides angår väl inte dom! Lika lite om man sög lite på det röda under uppnäsan och iakttog små förberedelser för mera avancerade manövrer! Eller att den förbannade Olle råkat komma så precis lagom att ta hand om syster sin. Olle är en viktigpetter, en fähund, en skit. För ung, lät det. Olle är dum. Hette det inte grabbar emellan: Akta dej för pälslöst kid! Femton år är lovlig tid … När började Olle spänna på Ulla förresten? Tre år i sällskap. Ulla bara arton fyllda. Jävla Olle! Grandet men inte bjälken …

Men detta angår som tänkt inte alla dom här glåmdyvlarna med deras glin och flabb. Det är en sak mellan Olle och en förfördelad. Och Olle är visst försvunnen, han, med Ulla och syster sin …

Eskil borstar ilsket rabattmylla från byxbaken och rättar till slipsen. Knycker upp skallens röda med en trotsig knyck. Helst av allt skulle han väl vilja be hela skithögen dra åt helvete, men han känner på sig att han knappast kan vänta sig någon respekt efter den försmädliga visiten bland fägringen. Han biter samman tänderna om detta som vill få utlopp. Banar sig tyngd av ilska och skam väg mellan hånfulla skratt och försmädliga tillmälen. Ett förödmjukande gatlopp som gör honom bittersur långt inne i själen. Ytterst i skocken går han rakt på Lasse, en kamrat från skoltiden, från buspojksåren. Lasse sluter upp vid hans sida.

– Vad tusan tog det åt Olle? Det var taskigt gjort …

Eskil tiger. Går vidare med nävarna knutna i byxfickorna. Lasse rör lätt vid hans arm.

– Jag har en skvätt kvar. Ska vi gå bakom buskarna en titt?

– Ah, kyss mej i arslet, fräser Eskil till.

Kamraten får ett fåraktigt uttryck över sitt långbleka ansikte vid denna föga smickrande inbjudan till ett ställe mellan nacke och klack. Avviker åter med ett snopet och förebrående mummel.

Nere vid parkgrindarna vänder sig Eskil om och tittar sjukt uppöver mot festplatsens ännu glädjesjudande myller. Men hur han spanar kan han inte upptäcka den röda jackan i vimlet. Då har de kanske redan gått? Nå, skit samma, tvingar han sig att tänka. Hon är väl inte mycket att hänga näsan över. En liten skitunge bara, som stack iväg när bror hennes kom och befallde. Ingenting. För en karl …

Rönnbärsfilosofi … Grämelsens sura produkt …

Han drar fram sin Hermes ur en buske utom staketet, där den stått gömd. Slänger sig på och trampar iväg mot det nattstilla samhället. Ena kinden känns sval av fartvinden. I den andra hettar det lite upp mot tinningen efter örfilen.

Bakom dör sorlet från Parken och vägarna mellan samhällets hus ligger tomma och öde, så när som på några enstaka par som funnit festen innehållslös jämfört med mera avancerade livsfröjder på tu man hand.

I en grantopp där vägen svänger kring sjöviken sitter en sommarnattens svartblåa sångare. Sjunger sin livsglädje med näbben vänd mot en himmel av ljusblå sammet. Djupa molltoner. Långa, visslande stråkdrag på osynlig fiol.

Ner i Eskils grämelse tränger låten. Men den ger ingen lisa. Den där gör sig viktig kantänka, Jävla självgoda fågelspektakel …

De varierande, jublande tonerna bli kombinationer av ord i Eskils sura sinne. Spefulla ord. Hån …

– Fick du stryk? … Fick du stryk? … Fick du stryk? …

– Förbannade papegoja, fräser cyklisten ilsket.

– Tjytt-tjytt! Tjy-y-yt! svarar koltrasten han lämnar bakom sig.

Kapitel 2

När Rinkarfors-Malmbergslinjens buss med ett morrande kryper fram ur garagets dunkel klockan sju på morgonen, är det inte precis något glänsande teknikens under som dagsljuset presenterar.

I en tid, när människan i gemen alltmer börjat vänja sina ögon vid att skåda smidiga strömlinjeformer, förefaller bussen ovanligt tvärhuggen och kantig; en fönsterförsedd låda på hjul, en färgflammig gammal kista för transport av levande varelser och dött material av skilda slag.

Av dess blacka lyktögon fram tittar det ena en aning vint åt vänster, ovanför syns en liten svetsskarv efter någon malör i tjänsten, som ett ärr efter ett hopsytt sår under den pålagda röda lackfärgen. Bakre hjulparet sitter så långt under åket att man ofelbart kommer att tänka på feta grosshandlare och bussens beteende ifall ett par sådana slog sig ner på bakre sätet; den skulle kanske sätta sig med framhjulen i vädret.

Men alla fyra hjulen har hela och felfria däck. En obygdernas långvägavandrare behöver bra på fötterna. Och Rinkarfors-Malmbergabussen är såvisst en sådan. Dess dagliga marschprestanda är närmare bestämt tvåhundratio kilometer.

Dagens chaufför, Karl Mulle Andersson, iklädd linjens och bussbolagets grågröna uniform, stiger ur bussen och tar en omsorgsfull översyn av sitt fordon.