Drottningen af Åre: -

By Karin Härjegård

I slutet av 1800-talet kommer Kristina Hansson till Åre. Det är en liten by, men Åreskutan har börjat locka människor till sig. Luftgästerna blir allt fler. Kristina inser att det finns ett behov av ett hotell i byn, och bestämmer sig för att låta bygga byns allra första hotell. Men beslutet väcker stor skepsis hos ortens invånare. Ska hon, en ung kvinna från Skåne, verkligen klara av att driva ett hotell? Och hur tror hon att det ska vara lönsamt? Hon möter ständiga motgångar och ifrågasättanden. Och när hon till sist bjuder in till en storslagen invigning av hotellet, kan hon inte ana att kampen bara har börjat. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726694505

Book preview

Karin Härjegård

Drottningen af Åre

SAGA Egmont

Drottningen af Åre

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2017, 2020 Karin Härjegård och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726694505

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Förord

Stort tack till Gösta Johnson och John Kallström i Åre för att ni väckte min nyfikenhet för fröken Kristina Hansson på Hotell Åreskutan! Tack för att ni delade med er av vad ni hört berättas om henne och hennes hotell.

Stort tack till Anna-Lena Forsåker för värdefull kunskap och insikt om Åres och Duveds historia! Det är så sorgligt att du aldrig hann uppleva att boken blev klar, men jag hoppas du ler i din himmel.

Och tack till min älskade familj för stöd, hjälp och kärlek!

Boken bygger på verkliga händelser och personer, men det är en roman, och det är viktigt att påpeka. Därför stämmer inte alltid årtal, datum och skeenden. Jag har med stor glädje använt mig av författarens frihet.

Karin Härjegård

Några av byggnaderna då och nu

Del 1

Vi behöfva eröfra Norrlands ofantliga tillgångar för vår materiella kultur. Men vi behöfva äfven för vår andliga kultur bevara dessa oändliga, ensamma vidder; där människan växer sig stor genom att känna sig liten.

Ellen Key efter en vandring på Åreskutan, ur Tankebilder, 1898.

Kapitel 1

Vårvinter 1894

så står kristina där utanför hans kontor. Hon harklar sig, rättar till hatten, känner efter så att inga lockar ramlat ner ur uppsättningen, stampar otåligt med snörkängorna mot trägolvet. Hon har säkert väntat i en halvtimme vid det här laget.

Satans direktör Johansson, tänker hon. Nedrans syltrygg.

I det ögonblicket öppnas dörren och han fyller upp hela dörröppningen.

Fröken Hansson, säger han med förtjusning i blicken. Jag är ledsen om fröken fått vänta, men jag hade några brev som behövde bli färdigskrivna.

Hon kämpar för att få till ett leende och han visar henne in i kontoret. Hon rätar på ryggen där hon går genom rummet, rätar på ryggen och lyfter hakan en aning. Han pekar på stolen mitt emot det överdrivna mahognyskrivbordet.

Slå sig ner, fröken.

Tack.

Hennes röst är helt klar, inga tendenser till oroliga skrovligheter.

Fröken ville tala med mig.

Hon ser honom rätt i ögonen och säger orden hon repeterat dag som kväll den senaste veckan. Ända sedan insikten träffat henne med all kraft. Att Stadshotellet i Östersund skulle gå under utan henne. Att direktörn inte skulle klara sig utan hennes hjälp. Att den satans direktörn utnyttjat henne de här åren.

Jo, direktörn, säger hon nu högt och tydligt. Jag har arbetat här på hotellet i tre år. Jag leder arbetet för städerskorna, jag sköter rekrytering av ny städpersonal, jag står i receptionen, tar emot bokningar, sköter fakturorna, jag rycker in i restaurangen när personal saknas. Jag gör med andra ord långt mer än vad som förväntas av en husfru.

Han ler fortfarande när han ser på henne, men hon märker att leendet ändrat karaktär från någon sorts faderlig välvillighet till en aning skepsis. Ska hon vänta på att han säger något eller ska hon fortsätta?

Jaså, säger han då. Jaså.

Hon nickar allvarligt.

Så, om hotelldirektör Johansson är mån om att få ha mig kvar önskar jag en högre lön.

Nu är orden sagda. Hjärtat bultar våldsamt innanför klänningslivet. Han höjer ögonbrynen så där som han gör ibland, och han reser sig upp ur stolen.

Jaså minsann. Fröken Hansson vill ha högre lön. Det var bland det roligaste jag hört i hela mitt liv.

Illamåendet skjuter upp inom henne. Hon hade väntat sig ilska eller irritation, men inte denna ton av löje. Hon reser sig också, tänker inte sitta kvar här och se upp på honom. Hon ställer sig mitt emot honom, bredbent som han.

Och vad händer om jag inte ger fröken Hansson den där högre lönen?

Hon tvingar sig själv att andas lugnt.

Då slutar jag, direktörn.

Han skrattar till.

Då slutar hon?

Ja, då slutar jag.

Han kommer närmare henne, spänner ögonen i henne, men hon väjer inte med blicken.

Då får fröken Hansson sluta. Jag vill inte ha ett fruntimmer på mitt hotell som kommer och kräver saker av mig. Hon ska veta sin plats, inte komma här och vara stursk. Det klär inte en liten söt dam som fröken Hansson.

Hon känner en brännande lust att slå till honom med sin knutna näve, att känna hans plufsiga ansikte under sin knutna hand, men hon hejdar sig.

Då går jag och packar ihop mina saker.

Mon dieu, flämtar hon när hon tagit sig upp till sitt rum. Satans direktör Johansson.

Vad ska jag nu ta mig till?

Hon står innanför dörren i några minuter och bara andas. Försöker att inte tänka. Försöker att inte känna oron som skjuter upp inom henne. Sedan går hon och letar upp sin pipa i nattygsbordets låda. Nu spelar det inte längre någon roll om hon luktar tobak och direktörn blir upprörd och talar om det olämpliga i att en kvinna nyttjar tobak, det obegripliga i att någon som är så liten och ung och söt som hon röker pipa. Nu spelar det inte längre någon roll vad satans hotelldirektör Johansson tycker och tänker.

Mon dieu.

Nu kan hon gott sitta här på sängkanten en stund och röka och besinna sina tankar.

Men några förnuftiga tankar vill inte leta sig in i hennes förvirrade hjärna när hon tänder sin pipa. Det enda, enda, hon kan göra är att packa sina koffertar och ge sig av. Ännu helt oklart vart.

Jag har inga vänner.

Den dystra tanken slår henne i samma ögonblick som hon tar det första blosset. Ögonen tåras av den starka röken. Nej, hon har inga vänner, har i stort sett aldrig haft, men hon har Gustava Risén, som åtminstone står på hennes sida och stöttar henne. Det har hon känt de gånger de mötts i olika sammanhang. Hon får gå till fru Riséns krog och fråga om hon kan få sova hemma hos henne tills hon hittat något eget. Tills hon hittat en ny väg framåt.

Hon drar ännu ett bloss innan hon släcker pipan och går fram till garderoben. En djup suck undslipper henne när hon ser alla klänningarna, kapporna, skorna, hattarna.

Hur ska jag få med mig allt?

Hon drar fram sina koffertar som ligger under sängen. Med otåliga fingrar börjar hon packa ner kläderna. Jo, om hon trycker och pressar går det att få med allt. På med vårkappan och hatten och en hastig blick i spegeln innan hon lämnar sitt rum.

När hon går korridoren bort mot ytterdörren möter hon två av städerskorna. De niger och ler mot henne.

Jag slutar nu, säger hon bara när hon sveper förbi dem.

Hon ser inte deras miner, men anar att de drar en suck av lättnad. Inte har hon varit så rolig att ha att göra med alla gånger. Hon vet det.

När hotelldörren slår igen bakom Kristina inser hon att ännu en epok i hennes liv är över. En epok, som trots satans hotelldirektör Johansson, varit bra. Hon har trivts med uppgifterna trots att de bara blivit fler och fler och allt mer avancerade. Hon har utan tvekan funnit en tillfredsställelse i insikten att hon klarat det.

Hennes lärarinna i hembyn Mellangrevie skulle ha varit nöjd med henne, tänker hon. Hon skulle utan tvekan med sin bläckpenna skrivit mycket väl godkänt i kanten. Som hon gjort på allt Kristina skrivit under de få åren i småskolan. Mycket väl godkänt.

Hon kånkar sina koffertar längs gatan bort mot torget. Uppmärksammar tussilago i dikeskanterna och tänker att det förmodligen börjar grönska i Mellangrevie. Hon går förbi butiker där hon tycker om att handla klänningar, förbi caféer där hon gärna dricker en kopp kaffe vid lediga dagar.

I nordvästra hörnet av torget finns den krog som fru Risén driver helt själv nu sedan hennes man dött. Det plingar till i dörren när Kristina går in i restaurangen. Fru Risén kommer emot henne med snabba steg.

Fröken Hansson, vad i all sin dag?

Kristina släpper ner sina koffertar framför hennes fötter.

Jag bad om högre lön, men direktörn vägrade.

Men den raggen!

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Inget arbete, inget hem. Har fru Risén plats hemma hos sig? Bara några dagar tills jag vet vad jag ska ta mig till?

Naturligtvis, säger fru Risén med eftertryck. Men först ska hon äta middag här.

Fru Risén tar koffertarna och föser fram Kristina till ett av fönsterborden.

Jag serverar bruna bönor och fläsk idag.

Tack.

Så sitter hon där och blickar ut över Storsjön och över Oviksfjällen, som fortfarande är vintervita, och äter maten som fru Risén ställt fram åt henne.

Vad ska jag ta mig till? Ska jag ta tåget söderut hem till Skåne?

Hennes mage drar ihop sig i samma stund som hon tänker den tanken. Nej, hon ska inte vända hemåt! Det var så länge sedan hon lämnade byn och sina föräldrar och syskon. Den vägen är stängd nu. Hon skulle inte passa in där.

Tillbaka till Stockholm? I ett fladdrande ögonblick skriker hela hennes kropp ja. Slitet på de olika hotellen, ja visst, men framför allt modehusen med klänningarna, blankputsade snörkängor mot kullerstensgator, dansen på salongerna, kaffestunder på caféerna, promenaderna längs Stockholms ström eller ute på Djurgården. De milda vintrarna.

Plötsligt förstår hon inte varför hon ville lämna huvudstaden och flytta till Östersund. Hur hade hon tänkt? Men så minns hon. Minns tydligt hur rastlösheten slagit sina klor i henne, så där som rastlösheten alltid slagit sina klor i henne efter en tid på samma ställe. Och hon minns tydligt hur satans hotelldirektör Johansson kommit in i matsalen där hon precis höll på att tända kandelabrarna. Hur han lett uppskattande mot henne och sagt att han lagt märke till att hon var bra på att arbeta. Att hon tog så väl hand om gästerna.

Jag vill gärna erbjuda henne arbete på mitt nyöppnade hotell i Östersund. Har fröken någon gång varit så långt norrut?

Hon hade skakat på huvudet.

Då vet inte fröken hur vackert det är där. Snön och de vita vidderna, fjällen och skogarna.

Hon hade fascinerats av hans berättelser om staden långt uppe i norr, men i ärlighetens namn hade hon allra mest blivit smickrad. Detta att bli sedd. Denne hotelldirektör Johansson hade sett henne och hennes idoga arbete. Dessutom skulle hon få betydligt högre lön och mer avancerade arbetsuppgifter. Hon hade tackat ja efter några dagars funderande, och brutit upp från storstadslivet och gett sig av. Och trivts i Östersund från första stund. Även om arbetsuppgifterna förändrats men lönen stått stilla.

Den nedrans syltryggen.

Nog hade hon saknat Stockholm och livet där, men egentligen aldrig längtat tillbaka. Det är något med de här trakterna i fjällens närhet som hon trivs med. Och hon vill framåt, inte se sig om och vända tillbaka till något som är avslutat.

Men vad är framåt för mig?

Hon vet inte det nu. Har inte en enda aning. Tänk om framåt betyder – Amerika! Hon hör och läser om alla svenskar som nu ger sig iväg. Om fattiga bönder som inte har några alternativ om de inte vill se sina familjer svälta ihjäl. Om människor som vill skapa sig ett bättre liv på andra sidan Oceanen. Om breven från emigranterna där Amerika målas upp som ett himmelrike. Om lyckade skördar år efter år, om blomstrande företag, om milda vindar året om. Tänk om också hon? Tänk om hon skulle resa till Amerika och bygga ett hotell? Vara sin egen. Slippa män som satans direktör Johansson.

Och där och då inser hon hur mycket hon önskar att driva sitt eget hotell. Att bestämma själv. Att inte vara beroende av andra som säger åt henne vad hon ska göra. Och inte göra.

Tänk om det är det som är min väg framåt.

Snart sitter Kristina i fru Riséns kök med en kopp kaffe framför sig.

Den raggen säger fru Risén igen och suckar högljutt. Nu hoppas jag att han begriper allt fröken Hansson gjort för Stadshotellet. Han kommer aldrig att hitta en så rejäl husfru igen.

Kristina vet inte vad hon ska säga. Dricker bara försiktigt ur koppen. Fru Risén häller sitt kaffe på fatet och sörplar när hon dricker.

Vet fru Risén om det finns några lediga husfrutjänster här i stan?

Fru Risén skakar på huvudet.

Har inte hört något om det. Men jag tänker så här: Fröken Hansson ska inte ta en husfrutjänst igen, fröken Hansson ska driva något eget. Där hon själv får bestämma och slippa typer som hotelldirektör Johansson.

Jag vet, säger Kristina omedelbart. Det är det jag vill egentligen.

Så vad hindrar henne?

Kristina skrattar till.

Allt hindrar mig. Jag har ingen ekonomi att tala om och jag är kvinna med allt vad det innebär. Då är det inte så enkelt att bara starta något eget.

Fru Risén fnyser.

Det där är precis vad alla sa till mig när jag blev änka, att jag inte skulle kunna driva krogen vidare. Att jag inte förstod mig på pengar och att kvinnfolk inte kunde vara krögare och driva en egen verksamhet.

Hon lutar sig fram mot Kristina.

Men fröken Hansson ska veta att det har gått alldeles förträffligt. Men man måste stå på sig, man måste orka kämpa, man måste stå ut med ett och annat. Men att det är möjligt för en kvinna att driva ett eget ställe, jo tack, det är fullt möjligt.

Fru Risén sörplar från fatet igen innan hon åter lutar sig fram över bordet.

Och det jag har sett av fröken Hansson är att hon är ett rejält fruntimmer med skinn på näsan, hon kommer att klara det alldeles utmärkt. Så, vad tänker hon sig, fröken Hansson?

Kristina rotar i sin handväska och får fram sin pipa. Med något darriga händer tänder hon den och försöker sedan luta sig bakåt i stolen, men korsetten skaver så förfärligt, att hon får fortsätta sitta rak som en parkek. Hon tar ett bloss.

Jag vill driva mitt eget hotell, det har jag alltid velat och jag insåg det idag när jag satt och åt min mat på din krog. Ända sedan jag som ung arbetade på olika hotell i Helsingborg har jag velat det. Men tror du att Östersund är platsen för ett nytt hotell?

Hon märker att hon säger du till Gustava, och det känns helt naturligt. Gustava verkar inte ta illa upp. Hon blir istället ivrig, det syns i hennes blick.

"Jag tror att fröken Hansson, jag tror att du, ska starta ett hotell i Åre."

I Åre?

Kristina ser förvånat på Gustava.

I fjällen?

Gustava far upp från stolen, tar sig ut ur köket och är snart tillbaka med en folder i handen.

Turismen är på frammarsch där. De startade en turistbyrå 1891 och tåget går dit sedan 1882 och för två år sedan invigdes en toppstuga på Åreskutan.

Saliven skvätter omkring henne när hon talar.

Alla säger att Åre är möjligheternas trakt. Hade jag bara varit yngre hade jag inte tvekat en sekund.

Gustava räcker henne foldern, och Kristina ögnar hastigt igenom sidorna.

Men vilka söker sig dit?

Gustava är snabb med sitt svar.

Luftgäster – astmatiker och sjuklingar från storstäderna som behöver få andas frisk luft. Ofattbart rika träpatroner från Sundsvall, blomsterherrar, jagande och fiskande britter, professorer, doktorer, jägmästare, arkitekter, operasångare. Ja, alla sorter. Alla sorter.

Kristina nickar.

Och ännu, fröken Hansson, finns inget hotell där uppe. Turisterna och luftgästerna blir inhysta i folks bondgårdar.

Något tänds inom Kristina i den stunden, utan tvekan är det så. Hon känner igen den känslan, hon har upplevt den förut. Hon upplevde den när hon som barn fick höra sin lärarinna säga att hon inte måste bli kvar hemma på gården i Mellangrevie, att hon kunde ta sig ut i världen, kanske resa och utbilda sig. Hon upplevde den när hon fick sin första tjänst på hotellet i Helsingborg. Hon upplevde den när hon satt på tåget till Stockholm efter att hon blivit erbjuden ett arbete där. Och när hon fick möjligheten att flytta till Östersund. Den där spirande känslan inuti, den där känslan av att något plötsligt öppnar sig framför henne.

Hon läser broschyren lite mer noggrant.

STF:s årsskrift 1891, läser hon högt, och bläddrar fram till sidan fem. Det finns icke i vårt land något fäll som har bättre förutsättningar att blifva en brännpunkt för turistlifvet än Åreskutan.

Hon tittar upp igen. Gustava säger:

Jag kom precis på en sak. Jag har lite bekanta västerut, och jag vet att en av de där gårdarna som inhyser turister, Benamsgården, behöver folk. Kanske kan du få arbete där till dess att ditt hotell står klart.

Jag måste sova på saken, säger Kristina och inom henne snurrar tankarna i en förfärlig hastighet.

Are? Kan Are vara platsen för det där hotellet jag drömt om så många gånger, tänker hon.

Kristina vaknar med en oro som letar sig runt i kroppen. Hon behöver sätta sig upp. Sitter där och tittar ut i det mörka rummet. Andas ryckigt. Anar konturerna av möbler, konturerna av tjocka gardiner för fönstret. Hör Gustavas snarkningar från andra sidan av rummet. Det var något hon drömde, känslan sitter kvar i kroppen. Mor och far. Gården där hemma. Ett skrik som ekade över skogen.

Plötsligt känns det som om hon ska börja gråta.

Mon dieu, när grät jag sist?

Men det stockar sig i halsen så där som hon minns att det gör när tårar är på väg. Hon försöker lugna andningen, men nu kommer bilderna av dagen då hon lämnade sitt barndomshem. Grälet som slet sönder allt. Hur hon och hennes föräldrar stod ute på gården, hon själv med ena handen på grindstolpen, syskonens stora, rädda ögon i fönstret på boningshuset.

Vad ska du i Helsingborg att göra?

Hennes fars upprörda röst.

Jag har ju berättat att jag ska arbeta där.

På ett hotell, som en annan sköka?

Ilskan som brann till i henne. Kallade hennes far henne för sköka? Det värsta ordet?

Jag ska servera mat i matsalen och städa rummen! Hon skrek nu.

Och vem ska sköta dina sysslor här på gården? sa hennes mor och blicken var svart under hucklet.

Jag ska ju skicka hem pengar till er, sa hon och försökte att inte skrika. Försökte att besinna sig. Jag kommer att få en bra lön, jag kommer att skicka hem pengar till er.

Du är en bondjänta, Kristina, tro aldrig något annat, sa hennes far. Det går aldrig väl för en bondjänta i stan, det har man sett många prov på.

Hon kände hur hon borrade in naglarna i det mjuka träet i stolpen.

Är du för fin för det här livet, Kristina?

Det var mor som frågade och Kristina såg hur en tår letade sig ner för moderns kind.

Nej, har jag sagt! Men jag vill något annat.

Det var som om modern inte hörde vad hon sa.

Ingen annan flicka flyttar från byn för att arbeta på hotell i stan. Vad ska grannarna säga? Och släkten? Kristina skakade på huvudet, hade inga ord.

Du vet att högmod går före fall, fortsatte mor och talade nu så tyst att Kristina nästan inte hörde.

Hon kände en impuls att vilja röra vid mors kind, men de hade aldrig rört vid varandra på det sättet. Det vore märkligt att göra det nu.

Jag är inte högmodig, mor, sa Kristina med låg röst. Jag vill bara få arbeta och tjäna mina egna pengar. Du vet vad Luther sa, sa hennes far. Förbliv vid din läst.

Jo, jag vet. Du har sagt det många gånger sedan jag berättade att jag ska flytta.

De stod tysta, som förstenade. Kristina lyfte blicken och tittade mot huset, såg sina syskon stå kvar där i fönstret, som om de följde varje replik.

Och ändå ska jag flytta nu.

Kristina harklade sig för att orden skulle nå ut ur hennes mun.

Du har ett hjärta av sten, du, sa hennes mor.

Du är inte längre min dotter, sa hennes far och vände sig om och gick mot huset.

Varför kommer de här minnena nu?

Hon lägger sig ner och försöker tänka på något annat, men varje gång hon blundar är hon tillbaka på gården i Mellangrevie. Varför drömmer hon drömmar om sitt förflutna? Hon trodde hon hade lämnat allt det här bakom sig. Hon svettas, känner hur det rinner ner under armarna och under brösten. Längtar efter ett glas vatten men vill inte riskera att väcka Gustava om hon ska försöka leta sig bort till spannen med dricksvatten.

Hon lägger sig på sidan, försöker andas lugnt. Försöker lämna det förflutna och landar istället i oron över framtiden.

Vad ska jag ta mig till? Vart ska jag ta vägen?

Hon skulle ju stanna här i Östersund, det har varit hennes avsikt. Att äntligen sätta ner bopålarna ordentligt. Hon har drömt om att hitta ett eget boende här i stan, köpa sina egna möbler, rota sig. Men hur ska det bli nu?

Åre. Det är kanske i Åre hon ska rota sig. Det är kanske i Åre hon ska bygga sitt eget hotell och bo i sitt eget hus. Skapa sitt liv. Stanna kvar.

Kristina försöker blunda, men kan inte. Tåget kränger och stånkar och får henne att må illa. Hon gör istället allt för att hålla ögonen öppna. Kontrollerar att hennes koffertar ligger som de ska på hyllan ovanför kupéfönstret. Betraktar landskapet hon färdas igenom. Snön över täkterna och skogarna, över hustak och ladugårdstak, här är inte tillstymmelse till vår. Ser ner på sina blankputsade svarta kängor som kikar fram under klänningsfållen. Betraktar för ett ögonblick mannen som sitter mitt emot henne och förstrött snuddar vid sin mustasch med handen. Han liknar direktör Johansson.

Den feta pockern.

Hon måste blinka, blinka, för att få bort bilden av honom.

Hur ska det bli med allt? Nog för att hon flyttat en del i sitt liv, nog för att hon aldrig varit speciellt rädd för uppbrott, men ett sådant här hals-över-huvud-beteende har hon aldrig tidigare haft. Hon har gjort upp planer, förverkligat drömmar, inte gett sig av så hastigt som nu. Att kasta sig ut i något helt obekant. Åre. Vad vet hon egentligen om Åre?

På bara en dryg vecka är hela livet förändrat. Brevet hon skrev och skickade till familjen på Benamsgården i Åre. Erbjudandet som hon gav dem om att komma och driva en serveringsrörelse i deras gård. Det positiva brevet som hon efter bara några dagar fick från dem.

Varmt välkommen, fröken Hansson.

Hon märker att tåget saktar in.

Nästa Mörsil, hör hon konduktören säga. Mörsil nästa.

Hon ser pälsklädda kvinnor och män stiga av. Ser deras andedräkter bli till rök. Ångloket stånkar igång igen. Mot Åre. Hon vet ingenting om Åre. Vet ingenting om vad som väntar, men hon vet väl vad hon lämnar.

Jag kommer att sakna Östersund.

Allt det där som har varit hennes liv under de här tre åren, och som hon trott också skulle bli hennes framtid. Allt det där som hon har gjort till sitt. Hon får upp broschyren ur handväskan och läser ännu en gång om den by hon nu är i färd att flytta till.