Kocken: maktens signum

By Mats Arehn

"- Får man en sipp?Steins fråga kom som en pisksnärt i ultrarapid, samtidigt som han pekade på cigaretten i min hand. Förvånad, men utan att tveka, sträckte jag fram cigaretten. Innan jag hann reagera hade Stein tagit tag i min hand och tryckt cigaretten med glöden före i handflatan." Martin Bodin är ny som andrekock på fartyget Golden Gate och förväntansfull inför tiden som väntar. Tre sorglösa månader, där det enda han behöver tänka på är arbetet. Vilken frihet! Men arbetet blir inte som han har tänkt. Förstekocken, och hans chef, Peter Stein styr skeppets kök med en järnhand.Berättelsen om Peter Stein har även kommit ut som film, av Mats Arehn.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 27, 2020
• ISBN: 9788726580860

Book preview

trogen.

Konvulsioner

Peter Stein svettades och frös. Bristen på vätska gjorde honom matt och svag. Det sved i halsen. Musklerna i magen värkte efter snart ett dygns krampanfall.

För första gången på många år fick han inte ordning på tankarna. Hur han än ansträngde sig var det svårt med koncentrationen. Dessutom hade den senaste tidens drömmar skakat om honom.

Han sköt nog undan täcket och drog benen över kojkanten. Han darrade lätt och det svartnade framför ögonen. Med händerna mot kojkanten reste han sig försiktigt, tog ett djupt andetag och gick fram till skottet. Försiktigt lade han örat mot den kalla plåten och lyssnade. Han antog att jag sov.

Samtidigt som fartyget krängde till högg det i underlivet. De tomma tarmarna knöt sig i kramp och han vacklade ut till duschrummet. Med ett stön sjönk han ner på toalettstolen. Det sved som eld när den vattenlika vätskan sprutade ur honom.

Med ett ordentligt tag om handfatet reste han sig och spydde. Den beska gallan gjorde att han rös. Garanterat såg han sig i spegeln. Håret var kladdigt och spretade åt alla håll. Han såg säkert ömklig ut.

Huttrande stapplade han tillbaka till kojen, lade sig ner och drog upp täcket över underkroppen.

Han försökte slappna av och ta några djupa andetag. En förnimmelse av lugn började långsamt infinna sig.

Han tyckte det var bra att jag fanns på andra sidan skottet och att jag tog hand om tullarna. En viss oro gnagde över att jag ibland avskärmade mig. Han drog antagligen slutsatsen att det berodde på att jag fortfarande var blyg. Men med tillfredsställelse konstaterade han att vi hade det bra tillsammans.

Han blundade och försökte se mitt ansikte framför sig. Mitt gula hår med den raka fina benan och mina blå ögonen. De tunna läpparna som gav ett målmedvetet och beslutsamt intryck. Han mindes mina läppar redan från första mötet.

Nu var han skakad. Ett rus sköljde genom hans trötta kropp. Så här hade han aldrig känt för någon annan människa. Det gjorde honom förbryllad och rädd. Varför ägnade han så mycket tankar åt en medarbetare som var nästan tjugo år yngre än han själv?

Han slog upp ögonen. Svetten pärlade åter över hela pannan. Blodet dunkade i ådrorna. Förmodligen hade han feber.

Han torkade ansiktet och halsen med den fuktiga och kalla handduken. Vek den några gånger och lade den över pannan. Med handen mot bröstkorgen kände han amuletten. Utan att titta öppnade han locket och tog med darrande händer fram stjärnan. Höll upp den framför lampan ovanför huvudet. Det starka ljuset sved i ögonen. Var silverstjärna ett bevis på ursprung, att han trots allt var någon och kom från något?

Stein slöt ögonen igen och lät handen sjunka. Efter tre djupa hastiga andetag höll han andan. Blodet rusade upp i huvudet och det svartnade framför ögonen. Så snart vi passerat Göteborg tänkte han berätta allt för mig.

Fällda bommar

Någonstans började resan. Och det var länge sedan jag var halvvägs utan att veta var allt skulle sluta. Mitten av livet är i alla fall bakom mig nu och ännu längre tillbaka ligger den remsa av dagar, de tre månader jag arbetade på styckegodsaren Golden Gate. Ung var jag, men med mig fick jag det jag lärde mig med huden och hjärtat. Att leva är också att ständigt tvingas ta ställning till det fördolda, eller att dra slutsatser ur otillräckliga premisser. Resan kräver min ständiga vaksamhet och jag tvingas ställa mig frågan om målet finns därborta eller om transporten är det hela.

Klockan är halv sju på morgonen och jag slår mig ned på altanen med en stor kopp kaffe, en hård smörgås med messmör och den doftande morgontidningen. Som vanligt passerar samtidigt den gamle mannen med rutig keps. Han är ute och rastar sina två fula hundar. När han får se mig nickar han skyggt och försvinner kvickt bakom husknuten. Jag ser honom fast jag inte vill.

I natt drömde jag om Peter Stein igen. Samma gamla dröm upprepas. Och precis som alla gånger förut vaknade jag på samma sätt, kallsvettig med hjärtat bankande i bröstet. Sedan låg jag klarvaken i flera timmar och stirrade i taket, innan jag av utmattning slumrade till någon timma på morgonen.

Numera bor jag i en gul villa på Lidingö strax utanför Stockholm. Huset omsluts av en typisk svensk trädgård med frukt och bärträd. Tomten är rejält tilltagen och det är tillräckligt långt till närmaste granne. På andra sidan tomtgränsen från altanens sida växer ett meterhögt vildvuxet ängsgräs, som böljar alldeles gult efter en torr sommar. Ängen slutar vid en granskog några hundra meter bort.

På avstånd hörs Lidingötåget passera samtidigt som en blåmes landar på räcket till altanen. Den hoppar oroligt runt på några meters avstånd, lägger huvudet på sned och tittar på mig några sekunder innan den försvinner lika snabbt som den kommit.

De dova bultningarna över vänster tinning börjar övergå i en malande huvudvärk, och jag får svårt att koncentrera mig på det jag läser. Tidningen blir jämngrå. Från övervåningen hörs en väckarklocka ringa, och jag skyndar mig att plocka undan min kopp. Jag vill inte träffa familjen och jag har skrivit en lapp till min hustru och ungarna med numret till hotellet i Alingsås. De har också numret till mobiltelefonen, om det skulle vara något. Försiktigt stänger jag ytterdörren och hoppas att promenaden till bussen skall lindra huvudvärken.

Vägen stryker utmed den torra ängen. Mitt på ängen framför hållplatsen skuttar en stor svart hund. Den verkar alldeles upprymd. En kvinna med sjalett på huvudet, antagligen hundens ägare, väntar på avstånd. Bussen kommer och jag kliver på. När jag sätter mig ned märker jag varför hunden är så uppspelt. Framför den ligger ett livlöst rådjur, och hunden verkar rådvill över situationen, som om den gärna vill hugga tänderna i kadavret, men inte vågar. Hunden hoppar, morrar, skäller och blickar då och då mot kvinnan med sjaletten, som för att få hennes tillåtelse att bita, men hon reagerar inte. Från hennes håll kan man inte se rådjuret.

Så kör bussen iväg och ängen försvinner ur min åsyn, men bilden av hundens vilsenhet inför döden stannar kvar inom mig. Tankarna gör att jag plötsligt känner mig patetisk. En återkommande känsla av ödslighet som jag inte lyckas hantera.

Det hela började när mamma dog. Det blev på ett helt annat sätt och jag skulle tidigare sagt att jag blivit blödig. Död hade jag mött förut, som ung på resan med Golden Gate. Då stoppade jag undan den, fogade mig och gjorde vad som förväntades. Men nu gick det inte.

Jag var inte själv närvarande vid dödsögonblicket men min syster satt vid hennes sängkant då andan gick ur henne. Hennes hjärta stannade klockan tio minuter i fyra på eftermiddagen i december för drygt ett år sedan. Hon sjönk ihop och allt verkade lugnt, men i mig blev det till osäkerhet. Hur kunde jag veta om hon var framme?

Tåget till Alingsås avgår på utsatt tid, och jag sitter bekvämt vid en fönsterplats. I starka gula och röda färger fladdrar höstlöven glatt vinkande i vinddraget när tåget rusar förbi. Få bilar väntar bakom fällda bommar och det är inte många människor ute denna lördagsförmiddag i oktober, fast klockan är över nio.

Vi susar nästan ljudlöst fram och tåget lutar som en racerbil i kurvorna. Jag börjar släppa taget och kan förnimma den där speciella frihetskänslan som plötsliga och oplanerade resor ofta kan ge mig. För ett ögonblick är jag ute ur vardagen, utsläppt, fri från ansvar och plikter. Nomaden inom mig får kika ut för en stund, och njuta av lusten i själva resandet.

Jag vill egentligen inte gräva i det förflutna, men när jag är på väg tar mig resan rakt in i gamla ostädade garderober. In bland bråte och kvarglömt. Och i ett sådant dunkel att mina ögon måste vänja sig för att se vad som faktiskt finns därinne. Trodde jag att jag var någon annan? Det finns en historia där.

När vi susar förbi Grytnäs är träden nästan helt kala, bara enstaka bruna eller grå löv kämpar sig kvar på de svarta grenarna och påminner om den tid som varit.

Kulinariska smaksensationer

Serveringen av manskapets middag var just avklarad. Kastruller, stekpannor, slevar, skärbrädor, knivar och vispar var hopfösta i en prydlig hög i ena änden på den rostfria diskbänken. Kockeleven Sundsvall gnuggade den stora oljeeldade spisen med stålull och borste. Svetten rann nerför hans smala hals och ut för hans beniga rygg. Han stirrade stint ner i spisens svärta medan han arbetade.

Eftersom jag var andrekock var mitt arbete för dagen avslutat och jag slängde min nerkladdade handuk i tvättkorgen. Stein hade tydligt deklarerat att handukar skulle bytas varje dag. «Det här är fartygets hjärta vi arbetar i», brukade han säga. «Från detta rum levererar vi kulinariska smakupplevelser till passagerarna: och packet i skansen. I min byssa är det alltid rent. Förstår Martin vad jag säger?»

I eleganta vita byxor, vit skjorta och en röd scarf runt halsen stod han i dörröppningen till fartygets kök med ett fat av rostfritt stål mellan händerna. Med huvudet lätt på sned och med sitt vanliga hemlighetsfulla leende såg han sig runt i byssan.

– Ja, då var det dags!

Stein såg vänligt på mig.

– Om Martin tittar upp i salongen om några minuter får Martin se hur det går till när jag utfodrar brackor. Snabbt vände han sig om och försvann.

Jag torkade händerna på byxorna och lämnade Sundsvall, spisen, stålullen och disken. Ville Stein att jag skulle infinna mig för att beskåda hans ständigt återkommande enmansteater var det bara att infinna sig.

Med tredubbla steg tog jag lejdaren upp till salongen där kapten, maskinchef och fartygets åtta passagerare just skulle inta dagens middag. Jag stannade, hämtade andan under någon sekund och plattade till håret med handen. Jag tog ett djupt andetag och närmade mig försiktigt salongen i andra änden av den långa korridoren.

Just som jag skulle kliva över den mässingsskodda tröskeln fick jag höra ett samtal som gjorde att jag stannade upp. Jag backade några steg och kikade försiktigt in i det avlånga rummet med ventiler mot förskepp och vatten.

Runt det ovala mahognybordet mitt i salongen satt passagerarna. Vid den ena kortänden kapten och vid den andra maskinchefen. Med ryggen mot mig några meter bort stod min chef, förstekocken Peter Stein, rak i ryggen, med klackarna tätt ihop och hopknipna skinkor. För att slippa ögonkontakt med någon av middagsgästerna stirrade han rakt in i skottet.

En av damerna, den lilla runda, lutade sig just bakåt och kisade upp mot förstekocken.

– Berätta herr Stein, vad är det vi skall äta den här gången?

Stein bugade sig servilt och sträckte fram fatet mot den runda kvinnan. Han lät blicken svepa runt bordet under konstpaus.

– Kolvaktlar, Cailles sous la cendre, fyllda med lite jämn tryfferad färs på vilt och sedan svepta i ett smörat svartvinbärsblad, egentligen skall det vara vinlöv. Därefter inlindade i en skiva skinka. Fåglarna har tillagats direkt på spisen på en bädd av kol. Där har dom vilat i cirka trettiofem minuter. Därefter har jag begjutit dem med några droppar sur äppelsaft.

Kvinnan böjde sig mot rätten och sniffade uppskattande. En lätt ryckning i förstekocken Steins högra ögonbryn avslöjade en knapp men skönjbar irritation.

Kapten Samuelsson knackade samtidigt med kniven i tallrikens kant och hostade för att påkalla uppmärksamhet. Maskinchefen och de åtta passagerarna sänkte besticken och vände sina förväntansfulla blickar mot fartygets befälhavare.

– Mina damer och herrar. Peter Stein. Rederiets mästerkock. En skål.

Stein sträckte på ryggen och hans läppar formades till ett avmätt leende. Maskinchefen stirrade surt ner i bordet, och lyfte motvilligt glaset. Stein slog ihop klackarna och tittade stolt rakt fram medan passagerarna höjde sina glas och drack. Kvinnan klappade förtjust i händerna.

– Lysande! lysande! Det skall verkligen bli spännande att få följa herr Steins kokkonster under resan.

– Hoppas det blir till belåtenhet.

Stein bugade lätt, vände och gick mot pentryt i andra änden av salongen.

Den lilla kvinnans make, en lång och ståtlig karl med yvig mustasch och dålig hörsel såg sig runt, hostade och sa högt på bred skånska:

– Lustig brytning. Först nu förstår jag att karlen är tysk. Hallå, vänta lite Stein.

Förstekocken stannade till, ryggtavlan spändes och han vände sig långsamt om.

– Är Stein tysk?

– Min familj kommer ursprungligen från Centraleuropa.

Kaptenen lutade sig fram.

– Men Stein själv växte väl upp i Tyskland?

– Det stämmer.

Stein hade svårt att hålla rösten i styr. Ögonen kallnade och blev till två smala springor.

Maskinchefen piggnade till och log stort.

– Gudskelov är matlagningen bättre än krigföringen.

Maskinchefen skrattade högt. Stein stirrade utan att blinka rakt fram.

– Önskas det något ytterligare?

Maskinchefen svalde skrattet och spände blicken i Stein.

– Ketchup, finns det ketchup?

Utan att svara bugade sig Stein, snabbt lämnade han salongen.

Jag drog mig tyst tillbaka. Under inga som helst omständighet ville jag bli ertappad som tjuvlyssnare. Stein skulle aldrig ha förlåtit mig.

Louisa

Gråväder, dimmigt och disigt. Så