Dåliga mänskor

By Mary Andersson

Mackie och Lillemor växer upp i de fattiga kvarteren i Malmö under 1940-talets krigstid. Tillvaron är svår och under sin uppväxt är de omgivna av våld och misär. Trots detta känner de hopp och tro inför framtiden, de drömmer om att gå ut och dansa. Om att upptäcka den stora världen. Allt eftersom de blir äldre inser de att vissa drömmar kommer att bli svårare att uppnå än andra men att ingenting är omöjligt i en värld där utvecklingen ständigt går framåt, trots att där också finns dåliga människor. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726911374

Book preview

Förord

Jag har alltid älskat musik. Musiken får mig att glömma — och att minnas. Att glömma verkligheten — och livet, och gå in i en värld som är bättre.

Den musikaliska världen är aldrig hotfull, jag känner mig lugn och trygg i den. Musik är framför allt inspiration, dramatik och glädje, men även skönhet, kärlek, lycka, framtidsdrömmar, hopp … ja, även trots och uppror. Den framkallar speciella minnen, sensuella minnen, barndomsminnen, ungdomsminnen, plågsamma minnen, etc. Musik betyder sammanhållning och stor gemenskap, i den återförenas vi med öden och händelser och med människor man mött.

När helst jag sluter ögonen kan jag se Lillemor framför mig. Fortfarande gör jag faktiskt det. Jag ser hennes glada gyllenstänkbruna ögon som spelar och leker, den leende munnen med spotskt uppåtvikta mungipor, den vackra hyn och de mjukt rundade kinderna. Kring det välformade huvudet lockar sig det mörkbruna håret som en änglasky, krusat av fukten i det smutsiga bölet.

Dagarna med Lillemor på Senapsfabriken var inte många, men för evigt har de etsat sig in i mitt hjärtas innersta kammare.

Vi hade brått ut i arbetslivet, Lillemor och jag. Ingen hejdade oss, ingen varnade, ingen brydde sig om vad ödet hade smugglat undan åt oss.

Om man vill vara riktigt noga kan man gott påstå att vi sprang vårt öde till mötes, åtminstone gjorde Lillemor det.

Men vi var unga, det fanns ingen anledning för oss att bromsa in eller att dämpa farten.

Vi sprudlade av livsglädje, som andra ungdomar, vi var hur nyfikna som helst, på allt och alla. Och vi väntade oss allt tillbaka.

Jo, nog minns jag dagarna med Lillemor på Senapsfabriken. Dyrbara minnen, som skär som diamanter i hjärtat och gör djupa hack i själen. Tårarna faller som pärlor på skrivmaskinen. Senapsfabriken — arbetslivets bakgård. Här befann vi oss återigen på skuggsidan. Där hade vi naturligtvis befunnit oss hela tiden, men nu hade vi faktiskt tänkt lämna in och sadla om för gott. Vårt mål var att vi en gång skulle få vända på spegeln och se den gyllene framsidan. Den rostiga baksidan kunde vi utantill.

Vi borde ha vänt om i språnget, Lillemor och jag. Det är helt klart. Kanske är jag lite dramatisk i min framtoning, men vi kände faktiskt inte till den utsatta position vi hamnade i. Att ge sig ut i arbetslivet var faktiskt lika farligt som att ge sig ut på havet i styv kuling, i en oruffad båt, som saknar både segel och kompass, och med stora hål i skrovet.

Trots att minnet är tungt att bära, att tårarna bränner bak ögonlocken, så tänker jag ändå försöka återge vad som hände på Senapsfabriken, den där gången, 1943. Jag vill minnas att vädret varierade mellan solsken och storm, de dagarna … Nordvästan hade ockuperat hela skåneslätten, och for fram som en vilde, över såväl stad som slätt. De redan slagna pileträden låg dubbelvikta under förtrycket.

Tyskarna i sin tur hade som bekant ockuperat stora delar av Europa. Från alla håll nådde oss rapporter om bombardemang, flykt, död och elände.

Vi visste det, Lillemor och jag, men som sagt, vid den tiden befann vi oss ju själva på språng ut i livet.

På Senapsfabriken

Långbenta som vinthundar, med vinande kjolar och glappande skor, löper vi iväg genom stadens gator, Lillemor och jag.

Lillemor springer före. Högt i luften viftar hon med den lilla vita lappen från arbetsförmedlingen som en framtidsvimpel, som en segerfana. Och en seger kan man kalla språnget ut från den trista barndomsvärlden, in i den hett efterlängtade vuxenvärlden. Samtidigt bubblar vi av skratt, och beter oss som berusade barnungar. Folk tittar faktiskt efter oss och skakar på huvudena.

Men trots att jag lägger iväg allt vad jag kan, så blir jag ändå långt efter. Hjärtat hamrar och slår som en hackelsemaskin.

Det är så konstigt alltsamman. Lillemor ser så lustig ut, där hon far fram med skrattlystna ögon och det bruna hårburret som en kaskad runt hjässan. Hon verkar så stark, så självsäker, och målmedveten.

Jag försöker hinna ifatt henne, men måste till slut ge upp. Mitt på gatan stannar jag och lägger handen över bröstet, där hackelsemaskinen går som på ackord, och andningen låter som en blåsbälg på löpande band.

— Tänk på mitt hjärta, ropar jag! Tänk på det, du …!

Och naturligtvis tänker Lillemor genast på mitt hjärta, och kommer ångerfull och lite andfådd tillbaka. Hon är så snäll, Lillemor. Hon lovar att tänka på mitt hjärta.

Vi har aldrig varit ovänner, Lillemor och jag. Nästan aldrig. Nu tar hon mig under armen och drar iväg, fast i sakta mak. Lillemor vet att jag haft reumatisk feber och legat på medicinen hela sommaren, i en tropisk feberhetta. Hon vet att hjärtats mitralisklaff fått sig en smäll och nu står och läcker som en trasig kran.

Men nu känns det så tryggt, med hennes runda, solbrända och mjuka arm runt min, när vi går vidare.

Här och var har militären placerat ut s k splitterskydd. Vi stannar till vid ett sådant, som består av en lång rad sammanfogade cementrör, som ska ge skydd åt fotgängarna då Hesa Fredrik ger hals. Hesa Fredrik är folkets namn på flyglarmet.

Barnsliga som vi fortfarande är måste vi naturligtvis ta oss igenom denna spännande tunnel. Fast vi är ju heller inte så gamla. Jag är 13 och Lillemor 14. Hon ska snart konfirmeras. Ålande, krypande, skrattande och hulkande kommer vi till slut igenom och har så roligt att vi gång på gång håller på att dö av skratt.

Och runt omkring larmar staden, spårvagnen pinglar, gengasdroskor tutar, hästar gnäggar och människor jagar runt, och alla tycks ha bråttom. Några ger sig tid att vända sig om och glo på oss. Precis som om de inte själva varit unga och skrattsjuka en gång i tiden. Fast de kan ju inte veta att vi är på väg till vår första arbetsplats, att vi hädanefter ska försörja oss själva.

Snart är det slut med att gå omkring och se ut som en lumpamaja, i Stadmissionens bättre begagnat, eller hu, i hemsytt, eller ännu värre, att strosa omkring i Susets dvs fattighusets, lätt igenkända modelumpor!

Men idag framstår livet för oss som en enda stor jättekarusell. Det är bara att kliva av och på. Fast längst in i mitt hjärta bär jag dock på en viss reservation. Det kan inte förnekas. Jag är säkert inte lika hänförd och positiv som Lillemor, inte så reservationslöst glad som hon. Men man kan ju låtsas. Min läggning är sådan att jag periodvis drabbas av en tung dysterhet, som kan liknas vid periodsuparens. Då går det mesta i mörkaste moll. Då känns det precis som om en hand lagt sig över min hjässa och tryckte ner en, av alla krafter, mot jorden. Men nog om mig nu. SÅ intressant är jag inte.

Och nu stannar Lillemor framför en låg byggnad.

— Här, viskar hon och viftar med den lilla vita lappen.

Malmö Kolonialvarulager, läser vi. Det stämmer precis, det.

— Där, fnissar hon, och pekar. Ditin ska vi … va tycker du?

Med återhållna andedräkter står vi en god stund och bara glor på huset. Som om vi väntat oss att kunna se rakt igenom väggarna. Vi skulle gärna velat utröna vad som finns inuti, bakom och runtomkring.

Det ser förstås väldigt schangdåbelt ut med elegant snidad dörr, blyinfattade fönster och klängande vildvin längs väggarna.

— Gu, va flott, viskar Lillemor, lite högtidligt.

Jag instämmer.

Men sen dyker den förbaskade blygheten och bortkommenheten upp. Hur i Jesu namn ska vi våga oss ditin? Vad månne väntar oss där?

— Fast, det är ju ingen rälig fabriksbyggnad precis, viskar jag.

— Nä, viskar Lillemor tillbaka. Får man jobb här behöver man inte skämmas.

Men vår erfarenhet av livet, och kanske den medfödda intuitionen, säger oss förstås ändå att genom den vackert snidade dörren ska vi definitivt inte bege oss.

I stället ser vi oss förstulet omkring, som om vi var ute på något olovandes. På ömse sidor om huset löper ett fult grönmålat plank med en öppning på vardera sidan. Försiktigt, och fulla av skratt, smyger vi fram till den närmaste planköppningen. Vi stannar, kikar in, och sonderar terrängen. Jag känner Lillemors mjuka axel mot min rygg. Allting hos henne är så mjukt och lent, håret, munnen, huden, de bruna ögonen. Jag är så glad att jag inte är ensam, att Lillemor är med. Det känns så tryggt.

Vi ser en långsmal grusad gårdsplan, med fallfärdiga skjul på vardera sidan om något som kanske ska föreställa en gata. Den försvinner bakom fyra höga glascisterner, som är till hälften fyllda av nåt slags ofärgad vätska. Skjulen befinner sig i ett så eländigt skick att de tycks hålla sig uppe enbart genom det faktum, att de lutar sig mot varandra. I varje hörn av gårdsplanen ser vi högar med skräp och bråte, och det doftar starkt av senap, av ättika, och oidentifierade kryddor. En vit katt kommer tassande, glor nyfiket på oss innan han med ett mjukt skutt hoppar upp på planket. Där blir han sittande en stund, blickande ut över reviret, för att sen efter ännu en blick på oss försvinna ner på andra sidan planket.

Under tiden överlägger vi om vem av oss som ska gå först.

— Du får snacka, säger Lillemor bestämt och försöker helt fräckt fösa in mig genom planköppningen. Jag stretar emot.

— Aldrig i livet!

— Jo, du snackar bättre, viskar hon. Du har fler ord än jag!

— Men du har bättre kläder, invänder jag.

— Har jag, väser Lillemor! Vem som helst kan se att dom kommer från Suset.

— Försök inte, svarar jag, som misstänker att hon ljuger.

Men vid närmare jämförelse får man nog ge henne rätt. Att vara dömd att vandra omkring i livet i lätt igenkända kläder från Fattighuset är faktiskt värre, än att gå omkring naken, eller i hemmasytt. Själv bär jag en klänning som ser ut att komma från modehuset Säck och kompani. Den har ett blommönster som för längesen törnat in, och för evigt lämnat denna bisarra värld.

Fast Lillemor ger sig inte så lätt.

— Se här, säger hon och ställer sig mot solen, så jag kan skymta de välformade låren genom det tunnslitna tyget. Lillemor är så formfulländad och välväxt att jag suckar av avundsjuka. Själv är jag mager och kantig efter sjukdomstiden. Benen är långa och smala som giraffens, halsen lång som strutsens, axlarna smala som kråkans och fötterna är Charlie Chaplins. Så har jag i alla fall fått det hela förklarat för mig, hemifrån. Jag har även fått höra att händerna är alldeles för långa, smala, kraftlösa och tafatta, och min mor undrar jämt — och kanske med rätta — vad det ska bli av mig. Dom har det sannerligen inte lätt med mig, därhemma. Men vad ska man göra? Nu är man ju född, sån …

Och så har jag av någon anledning ständigt röda, rinnande och inflammerade ögon. Varje morgon är de igenmurade av var och måste tvättas med borsyrelösning. Ibland kallar man mig kaninen. Näsan är visst inte heller som den ska, och knäna tycks det också vara fel på. Av någon anledning biter jag mig ständigt på läpparna, ibland så det blöder. Men det öknamn man gett mig på grund av det vill jag faktiskt inte avslöja.

— Se så tunnsliten min klänning är, klagar Lillemor, och väcker mig ur min djupa medömkan.

— Men har du sett mina ögon då, invänder jag, och spärrar upp dem så gott det går. På mornarna är jag blind!

— Hm, jag tycker jättesynd om dej, Mackie Kniven. Men sån har du ju alltid sett ut, svarar Lillemor, som om det vore ett skäl? Och jag har ju mina dåliga öron, fortsätter hon. Glöm inte dom.

Nä, det kan man ju liksom inte göra. Lillemors dåliga öron känner väl alla till. Hon är liksom periodare på öroninflammationer. Alla hemma på gården har sett henne leka sig igenom barndomen, med jämna mellanrum, iförd stora lindrigt rena öronförband. Otaliga gånger har hon blivit opererad.

— Du får gå in först, hinner Lillemor tillägga, innan en främmande skugga slår ner på oss, som en hök på sitt rov. Genast märker jag hur den fega Lillemor kryper bakom min rygg och låter mig ta stöten.

Allt hos den här skuggan är grått, hela han är grå som en mulen januarihimmel. Lagerrock och byxor är grå, och ögonen ser lika gråtrista ut som hos den som har sett och hört allt, och inte vill se eller höra mer. De stora klumpiga tofflorna är gråa av damm, och tom huden och tänderna har en grådaskig tråkig nyans. Jag väljer att fästa mina ögon ungefär i höjd med bröstfickan, där diverse pennor lyser och glittrar, i alla regnbågens färger. I nacken känner jag Lillemors varma andedräkt.

— Kommer ni från Arbetsförmedlingen, frågar mannen med en röst som går bra ihop med det grå. Han verkar mycket trött och har säkert mycket bråttom.

— Ja, svarar jag, och lutar mig åt sidan, så Lillemor kan sträcka fram lappen med meddelandet, från fröken Andersson. Han studerar den länge och ingående, som om det stod skrivet på ett främmande språk. Sen synar han oss, föser brillorna högre upp i pannan, så han kan se bättre. När han fäster den isgrå blicken på min tragiska gestalt, så kniper jag ihop ögonen, för att han inte ska upptäcka den röda färgen. Jag knixar även till lite vid knäna, för att visa den goda viljan och det faktum att jag faktiskt fått en viss uppfostran. Bakom ryggen hör jag Lillemors fniss. Jag blir alldeles het av fasa, vid tanken att kanske själv lägga upp ett hysteriskt skratt.

När den grå läst färdigt på lappen betraktar han mig en stund.

— Har du gjort nå’t tidigare, undrar han med höjda ögonbryn. Kan du arbeta?

— Nä, jo, ja, svarar jag en aning förvirrad.

— Var har du då varit, fortsätter han utfrågningen, som om han betvivlade mina ord.

— Jo, nickar jag … Jag ser inte på mannen, utan kastar i stället en hjälplös blick på Lillemor. Men hon smyger bara närmare min rygg.

— I Thulins trädgårdsmästeri, svarar jag sanningsenligt. Det finns väl ingen unge från Sorgenfri, eller Hollyvoodområdet, som inte legat ute på trädgårdsmästare Thulins ägor och lukat ogräs, buntat rosor, plockat bär eller noppat nejlikor och tomater.

— Jaså, hm, mumlar han. Ute i Kvarnby. Hm. Hm. Hos Thulins. Hm.

Men sen vänder han sig om.

— Följ med här, säger han. Jag heter Svensson …

Lätt knäande går han före in på gården med oss i hasorna.

Ju längre in vi kommer, desto starkare blir doften av senap och ättika och de fortfarande oidentifierade kryddorna.

— Här luktar senap, viskar Lillemor bakom min rygg.

Jag nickar. I samma ögonblick kommer en barbent ung flicka ut från ett av skjulen. Hon är iförd en rostfärgad lagerrock, där skärpet är så hårt åtdraget att hon när som helst ser ut att kunna gå av på mitten. Minen hon bär är fräck och utmanande, och när hon passerar oss förvränger hon ansiktet till en ful grimas.

Det ska hon inte ha gjort för ingenting, tänker jag. Och jag tror Lillemor tänker detsamma. Med den uppsynen kunde man gott tro att hon var en sån där dålig flicka, som alla talar om. Som man hör att de blir på fabriker. Fast det här är ju ett lager, förstås, hinner jag tänka.

— Vänta här, säger den grå och försvinner in i ett av skjulen.

Jag känner plötsligt en stor lust att bege mig därifrån. Allt förefaller så fult och främmande. Helst av allt vill jag gå hem.

Men vad skulle mor säga om jag kom och berättade att jag slutat — innan jag börjat? Hon har ju redan börjat räkna med min lön i hushållskassan. Nu väntar hon visst ett barn till. Mitt under brinnande krig håller dom på …

Men ändå.

— Vi går him, säger jag, och drar Lillemor i kappärmen. Kom!

— E du inte klok? Gå him? Lillemor ser förvånat på mej. Hon hyser inga såna planer. Vad är det för tjafs? Är du dum i huvudet?

Vid de orden blir jag naturligtvis både stött och sårad. Jag trodde Lillemor gillade mig. Tydligen gör hon inte det. Ja, jag blir så ledsen att tom hjärtat reagerar och ökar takten lite. Förbannade hjärta!

Jag blir arg också, för det är inte första gången jag får höra att jag är dum. Och naiv. En dag hade jag råkat komma förbi därhemma, just som min mor och en grannfru stått i trappan och pratat.

— Är hon inte lite EGEN av sig, hade jag hört grannkvinnan säga med sin allra mest inställsamma röst. EGEN, hon hade menat något annat, något värre, alla gånger, men inte vågat säga det rent ut. Och henne hade jag hjälpt, hos henne hade jag både städat och sprungit ärende. Jag känner en sån lust att gråta. Vad allt är dystert. Vad ska vi här att göra?

Allt omkring mig verkar plötsligt fult. Jag hatar allt som är fult, och det finns så mycket som är det. Nästan det mesta.

Men när jag märker att Lillemor knuffar till mig så nätt i sidan, och när jag ser på henne i smyg, och upptäcker att hon har mungiporna så högt hon kan, då dalar dysterheten, hjärtat saktar ner farten, allt blir åter så bra som det kan vara. Jag ler mot Lillemor, hon är så snäll, så snäll … så nu känner jag stor lust att gråta över DET också! Jaja, klaga månde Beethoven … jag älskar Beethoven och Bach, jag sjunger saker som de gjort, varje söndag, eftersom jag är med i kyrkokören. Men i alla fall, vi ska aldrig bråka, Lillemor och jag. Fast hon är inte heller som andra, för hon är faktiskt den av oss som är lite EGEN av sig, men på det rätta sättet. Som man ska vara. Som JAG vill vara. Jag har alltid försökt göra om mig, bli någon annan, nån som är bättre.

— Kolonialvarulager, viskar Lillemor. De låter utländskt … flott …

— Ja, svarar jag, som nu är glad igen. De låter bättre än att gå på Doffeln, eller jobba på Kursels eller Bindgarnsfabriken.

Jag kommer att tänka på fröken Andersson på Arbetsförmedlingen. Åt henne hade vi faktiskt sagt högt och tydligt att vi inte ville ha plats på fabrik.

— Man blir så dåliga mänskor av att arbeta på fabrik.

Vem har sagt det, hade fröken Andersson frågat, där hon suttit stor och allsmäktig bakom skranket. Blicken hon gett oss hade varit mycket misstänksam.

— Min mor, blev det naiva svaret som även avslöjade att jag inte lärt mig vad ordet diplomati stod för. Hon sa att jag inte fick ta jobb på fabrik … man blev så dåligt folk där …

Kvinnan hade fnyst och letat i sin lilla kortlåda.

— Tsss … har man inte mer än sjuårig folkskola får man ta va man får … tsss!

— Jo men mor sa …

— Jaja, hälsa mor att här är det jag som fördelar arbetena. Ni får ta vad ni kan få, och inte vad ni VILL! Gå nu till Kolonialvarulagret på Majorsgatan … Dom söker två flickor. Men gå dit mesamma, inga rundor på stan!!

Rundor på stan, tänkte jag när vi gick därifrån. Vadå rundor på stan? En sån kossa. Hon trodde hon VAR något. Fast bäst hade ju varit förstås ATT vi gått flera rundor på stan. ATT vi gått jättemånga rundor, ja så många att vi aldrig kommit fram till det där kolonialvarulagret, till Senapsfabriken …

Här är vi nu, och har så att säga sprungit vårt öde till mötes. Här står vi nu på den smutsiga gården, där dammet virvlar runt runt, där vinden kastar upp små löv i luften, och jag vill fortfarande gråta, då jag tänker på det.

Jag står snett bakom Lillemor och våndas, "tänk om vi inte får platsen. Oh, hu … Och tänk om vi FÅR platsen … oh hu … hemskt, vilket som!

Men vi försöker att inte se på varandra, ty här finns massor att såväl gråta som skratta åt.

Mannen kommer ut igen, med samma grå uppsyn.

— Kan ni börja i morron?

— Ja, svarar vi, båda på en gång, faktiskt glatt överraskade.

— Klockan sju, säger han, och stoppar lappen från fröken Andersson i bröstfickan. Får vi se va ni duger till …

Med knäande gång beger han sig iväg till kontorsbyggnaden, den fina byggnaden som vetter mot gatan. Den med det slingrande vinet, och de blyinfattade fönsterna. Dit in går han, medan vi ser efter honom.

Och sen? Ja, vi hinner knappt ut på gatan, förrän skrattkonserten är i full gång.

Vi skrattar så vi får hålla varandra om livet för att inte falla. Hela vägen hem till Barnrikehusen skrattar vi, åt den grå mannen som hette Svensson, åt det faktum att vi fått jobb, åt katten och åt flickan som grimaserade. Vi skrattar åt de fallfärdiga skjulen, den söta senaps- och den fräna ättiksdoften. Vad bryr vi oss om utifall det är på ett lager eller på en fabrik vi ska jobba … Huvudsaken är att framtiden är vår, att vi ska tjäna egna pengar, köpa kläder och skor … i massor! Med armarna om varandras liv vandrar vi hemåt, lyckliga i själ och hjärta.

När vi passerat splitterrören stannar vi framför modehuset Moderne’s skyltfönster. Vi beundrar de vackra skyltdockorna och framför allt kläderna, skorna, väskorna, handskarna, hattarna, underkläderna m m.

— Pang för allt detta, ropar Lillemor medan hon försöker omfamna ett av fönstren, som innehåller det modernaste i skoväg. Pang, pang, pang!

— Jaja, du får alltsamman, ropar jag, som gott kan vara generös, eftersom det är Lillemor som står i tur att konfirmeras, och inte jag.

— Titta, ropar Lillemor och pekar på ett par urtjusiga skyhöga rosa korkskor.

— Så asflotta, hojtar jag tillbaka. Egentligen är de nog rätt svåra att balansera på. Nästan en decimeter höga. Men det ville jag inte säga, då jag såg glansen i Lillemors ögon.

— Just precis dom ska jag ha till konfirmationen. Dom ska jag köpa för min första lön. Utom sig av lycka kramar hon om och dansar runt med mig på trottoarkanten. Sen trycker hon näsan än en gång mot fönstret, innan vi går vidare.

— Sen har jag allt, fortsätter hon och sticker sin arm under min. Vi går vidare och hon lugnar ner sig, lite.

— Har du fått klocka osså, undrar jag?

— Nä … de har dom inte råd med. Lillemor härmar de vuxna. Man ska va glad att man får kläder och mat, heter de … pengarna ska räcka till de och till de och till de … man kan bli sår i öronen av mindre. Va tycker du?

Jag vet inte vad jag ska svara, så jag nöjer mig med att i samförstånd trycka hennes arm, och virra lite på huvudet. Glad är jag över att hon berättar hur det är, att hon är ärlig. För då behöver man inte själv ljuga, och kanske låtsas att man har det bättre där hemma, än man egentligen har.

På kvällen ligger jag i min skrangliga säng. Jag mer anar än ser stjärnorna, bakom den svarta mörkläggningsgardinen. Finns det månne en stjärna för mig också, undrar jag. De sitter däruppe på himlapällen och håller