1809 - 1939 - 1963

By Anders Leion

Efter nederlaget 1809 rodde en man från Öster- till Västerbotten. Han blev en av Anders Leions (f. 1939) förfäder. Leion skriver om de första tjugofyra åren av sitt liv, till och med 1963, efter att först ha berättat om sina förfäders. Men det handlar inte bara om hans liv, det handlar också om en tid.
Berättelsen slutar i Stockholm 1963 sedan den vandrat omkring i olika miljöer i Sverige och Europa.
Leion har skrivit ett antal böcker om olika samhälleliga frågor, varav Den svenska modellen 1974 väckte mest ppmärksamhet. Bokens namn introducerade det begrepp som sedan dess använts alltför mycket.
Det är ingen större risk, anser Leion, att denna bok skall åstadkomma samma skada.
I den mån läsaren känner igen några personer är det ingen tillfällighet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9789180273046

Anders Leion

Anders Leion har tidigare, under sjuttio- och åttiotalet, utgivit ett antal böcker, bl.a. Den svenska modellen, som etablerade detta, numera mycket slitna, begrepp . Under 2022 gav han så ut "1809-1939-1965", som delvis kan ses som en fortsättning på hans morbroders bok. Tiden är huvudsakligen 40-, 50- och 60-tal.

Book preview

Innehåll

De första minnena

Funderingar om minnet

Några milstenar längst vägen

Tidig barndom

Mer barndom

Läroverket

Lumpen

Ett mellanrum

Handelshögskolan

Berlin

En uppsats följder

En bil

Sommar. Arbete

Då och nu

Bertil O. Rita H. Tage E.

Trasiga möten

Myrdal, Myrdal och Myrdal

Köpenhamn, Svend A.

Bo H. Benne L. Katarina T.

Festen

De första minnena

Det ringer på dörren. Hon är vaken men vill inte stiga ur sängen. Hon är ensam, mannen gav sig i väg under gårdagen för att vara borta på arbete flera dagar. Det ringer igen, och efter en kort stund ytterligare en gång. Hon hör steg avlägsna sig. Sedan blir det tyst.

Hon ser sig omkring i den lilla lägenheten. Den är liten och enkel, men det finns en kokvrå med gasspis och i korridoren wc. Det är bättre än på Morön utanför Umeå. Där hade de spritkök och utedass.

Men varför har de så höga dörrar i Stockholm? Gjorda av tunt trä och tudelade. Nästan allt som sker i trapphuset hörs in i rummet.

Efter några minuter kravlar hon sig ändå upp och tar sig till köksbordet, där hon blir sittande. Hon är så tung, det är bara några månader till förlossningen.

På eftermiddagen måste hon ta sig ner till mjölkaffären. Lägenheten hör till ett hus högst upp på Borgmästargatan på Söder. Hon halkar ovigt nedför den snötäckta, isiga gatan. När hon öppnar dörren till mjölkaffären tränger det ut ett moln av immig luft.

Inne i butiken, överfull av ivrigt pratande kvinnor, lyssnar hon på dem och förundras över det snabba talet mellan dem. Det glider smort, glatt fram, delvis genom näsorna deras. Hon får frågor om vad hon gjort på morgonen. Hon lyckas undvika att svara direkt.

Då får hon veta att några av hyresgästerna gått runt med kaffe och kakor för att fira lucia.

Några månader senare föder hon mig på allmänna B.B. Man tror att jag skall dö och jag nöddöps. Nu skriver jag detta, 82 år efteråt.

*

Det är kväll, eller i alla fall sen eftermiddag. Det är alldeles mörkt. Runt varje lykta längs med vägen till stationen är det en ljusring på snön. Vägen till stationen är plogad, men snövallarna täcker gångbanan. Vi, föräldrarna, min syster Birgitta och jag, går längs vägkanten och får gå på led när någon lastbil med soldater skall passera. De är också på väg mot stationen.

Det är kallt. Luften är frisk, syrlig. Det snöar fortfarande stora lätta snöflingor, som glider fram ur mörkret och blir synliga i lyktornas ljuskäglor. Snöflingorna landar med ett knappt hörbart frasande.

Jag tittar upp mot en lykta och snöfallet blir som ett tak. Snöflingor fastnar i ögonbryn och ögonfransar.

När vi kommer fram är stationsbyggnaden upplyst av gult ljus. Den nyfallna snön har tystat ljuden. Ljudlöst kliver soldater kring i grova pjäxor.

I ljuset går en patrull runt huset. På spåret står ett tåg med tyska soldater. En del av dem går fram och tillbaka på perrongen. Nästan alla röker. Patrullen består av svenska soldater som skall bevaka och skydda de tyska.

*

Det är dagen efter min födelsedag. Kanske min fjärde? Jag har fått en verktygslåda med några enkla, små verktyg. Jag är glad över gåvan, går ut i solen och vill visa upp dem för någon. Vid en vägkant sitter ett par pojkar, lite äldre än jag. Jag håller fram verktygen för att de och jag skall bli beundrade. De reser sig, närmar sig nyfikna. De ser vänliga ut. Jag tror att de är snälla. Då tar, helt lugnt, pojkarna verktygen ur mina händer och går därifrån. De går lugnt, leende och pratar med varandra. Solen blänker i verktygen som de skrattande kastar mellan sig.

Jag blir så paff att jag inte kommer mig för att protestera. Jag blir inte heller så ledsen, mest förvånad. Jag kan inte förstå handlandet.

Funderingar om minnet

Dessa tre bilder utgör något slags tidiga minnen. Det första återger det kanske enda som min mamma berättade om den korta tid vi bodde på Söder i Stockholm, efter att föräldrarna flyttat från Umeå, där pappa, svartlistad efter att ha försökt bilda ett fack, inte kunde få arbete.

Det andra är kanske ett minne av egna upplevelser. Jag tror det, men det kan också vara en berättelse som jag gjort om till eget minne. Det tredje historien, om verktygen som stals, är jag däremot säker på att jag upplevt och själv sparat i det egna minnet.

Stationen låg i Forshaga. Där bodde familjen några år sedan vi efter en kort tid i Stockholm flyttat till Nyköping och så, efter ett år, fortsatt till Värmland. Där fyllde jag år och miste min födelsedagspresent.

När man blir gammal sägs det att man går i barndomen. Det är sant. Alla diskussioner, allt utredande, alla påståenden och motpåståenden har man redan hört alltför många gånger. Likaså alla dokumentärer som ansträngt försöker sälja något slags ersättning för verklighetskontakt.

Detta blir, om inte ointressant, ändå mer likgiltigt. Ekorren som orädd kommer fram för att kolla läget, älgen som inte förstår att den skall vara vild utan står och blockerar stigen och inte vill flytta sig, stjärnhimmelns svarta hav som man kan känna sig ha drunknat i– allt detta barnsliga blir viktigare, även om det inte har samma lyster som under barndomen.

Och det är mycket skönt att bli som ett barn och se på världen lite nedifrån, lite distanserat och roat över alla uppgörelser som i evighet liknar alla andra under tidigare år.

Det omedelbara, det som sker i nuet blir viktigt igen. Sinnesintrycken kan få lite av den betydelse som de hade i barndomen. Då kunde en krokig gren vara spännande, den kunde bli en pistol eller ett svärd. Nu kan vädrets skiftningar uppfylla sinnet utan att kräva några reflektioner eller överväganden. De är. Jag är.

Men också det förflutna kan bjuda liknande upplevelser. Minnet blir en brunn att ösa händelser ur. Det är dessa händelser som tillsammans utgör minnet, ens historia. Man kan, om man vill, grunna på det som dyker fram eller också bara uppleva det redan skedda igen, nu i ett annat ljus, inte bara därför att man ser och hör minnet från erfarenhetens höjd. Det kan också framträda klarare, tydligare, befriat från det ursprungliga ögonblickets omgivande brus.

Man kan, om man vill och törs, bli barnslig igen. Denna barnslighet är ett slags beredskap, en villighet att ta emot det minnet bjuder.

Minnet kan vara som en brunn av oändligt djup. Försöker jag stirra ned i den för att söka efter något bestämt grumlar den sig. Det är den som bestämmer vad jag skall få uppleva.

I strömt vatten kan virvlar bildas. De kan suga ned löv och annat i sina trattar och låta dem försvinna från ytan. Ibland verkar det som om minnet fungerar som sådana trattar, vända upp och ner. De suger upp till ytan sedan länge glömda ting, minnen som länge kunnat vara dolda.

Visst kan man förstå vilken händelse i nuet som fått det enskilda, avgränsade minnet att dyka upp, men samma slags händelser i det flytande nuet kan tidigare ha varit helt avskilda från minnets brunn.

Dessa enskildheter som flyter upp ur brunnen, ur det tidigare livet, är ofta nöjsamma och roliga att betrakta på nytt – trots att de kunde vara väl så pinsamma den gång de hände och även som minne kan ha pinsamhetens doft.

Och vad är det för krafter som driver den underjordiska strömmen framåt? Det man tidigare upplevt? Det man upplever i nuet? Det man fruktar eller hoppas att man skall få uppleva?

Men så finns det ett annat slags minnen. Det är de som ständigt är tillgängliga, som man medvetet kan framkalla när som helst. De står som gammaldags milstenar längs levnadsvägen.

Några milstenar längst vägen

Vilken är den första milstenen? Det självklara svaret är inte födelsen. Den har man inte, i alla fall inte jag, några egna minnen av, även om jag hört en del berättas. Det är förstås en milsten, men före den står andra, som placerats på vägen genom hörsägen av olika slag. Det är väl lika bra att ta dem med en gång.

Den första milstenen blir då berättelsen om den man som, någon gång efter 1809 rodde från Öster- till Västerbotten. (Jag upprepar: han rodde alltså). Han hade varit soldat i den besegrade svenska armén. Också i Umeå blev han soldat. Här fick han ett torp och namnet Lejon. Hans söner blev också indelta soldater. Min farfar, som jag aldrig träffat, tog avsked 1902 på grund av uttjent kapitulation, som det står i avskedsbrevet. Han hade tjänat väl och utnämnts till vice-korpral 1897. Han blev sedan timmerman och var med om att bygga upp Kiruna.

Familjen hans bodde i Umeå, i en liten stuga om ett rum. Det var kök, sovrum och vardagsrum i ett.

Fadern, min farfar, kom hem för att dö. Han hade TBC. «Han var så svag», berättade min far, att «när han ville ge mig en örfil för något bus jag gjort kändes det nästan inte. Det var det värsta», sa pappa. Fadern dog och familjen hade inte råd att betala för klockringning.

Barnas mormor satt nästan orörlig vid spisen. Hon hade svårt att gå. Hon var skumögd och såg inte mössen som kilade fram och tillbaka vid hennes fötter. De tyckte också om värmen.

I stugans enda rum fanns också modern och de fyra bröderna som några år varit sex. I tvåårsåldern dog de yngsta, tvillingarna. Antagligen dog de i hjärnhinneinflammation. Modern vågade inte kalla hem läkaren. Hon var rädd för kostnaden.

Modern, min farmor, försökte själv klara sig och de kvarvarande fyra bröderna. Hon var hela tiden rädd att kommunen skulle anse henne vara oförmögen till det och ta barnen ifrån henne. Men hon klarade det. Hon städade och tvättade åt de bättre ställda familjerna i Umeå. På vintern stod hon vid en vak på älvens is. När hon kom hem kunde hon inte ta av sig de nedisade skorna med fastfrusna remmar. Barnen fick hjälpa henne.

Men det var inte bara kallt och mörkt. På somrarna jagade pojkarna ekorrar, åt köttet och sålde skinnet. På vårarna fick de i sig vitaminer från barrträdens skott. I bäcken letade de fram pärlor ur flodmusslorna och fångade gäddor med snara som de smög bakåt runt gäddans huvud och ryckte upp när den passerat gälarna.

Och en tid fick pappa tillbringa hos en faster, lärarinnan, utanför Sollefteå för att farmor skulle få en lättnad i sitt strävande. Pappa berättade några gånger om sin tillvaro där. Han kom inte med så många uppgifter men det var uppenbart att han hade trivts. Han hade fått kamrater bland samerna. Han berättade, på ett sätt som avslöjade den förtjusning han känt, när renarna kom som en bred flod nedför fjällsidan mot samernas vinterviste.

I Umeå gick han i skolan. På eftermiddagarna arbetade han i en lanthandel och på kvällarna sålde han godis på biografen Odeon. Han kallades för Odeons vandrande konstapel; han hade på sig en enkel uniform.

Lönen från lanthandeln var framför allt mat, ofta lax. När han en gång frågade om det inte fanns annat än lax svarade den snälla Maria i handlarens kök: «Dug int laxen uppå dej, pajk!» Han lärde sig cykla vid sitt första uppdrag som springpojke. Med en stor, rund ost bak och en stor ost fram skjutsades han nedför backen utanför affären. Det gick bra.

Som springpojke hade han många olika uppdrag. Ett av de mer udda var leveransen av varor till Anders De Wahl, som med sitt sällskap besökte Umeå. Han var tvungen att ta sig genom omklädningsrummet med mer eller mindre nakna skådespelerskor och dansare. De såg hans blygsel och retade honom genom att ställa sig i vägen och skratta åt honom. Det fick han, fattig pojke, svälja.

Sedan han