Blues från ett krossat världshus

By Sonja Nordenswan

På Åland växer Smaragda upp med sin mormor, hennes mamma dog när hon var liten. Smaragda kommer från en rad kvinnor med ovanliga livshistorier och i övre tonåren börjar hon söka efter svar. Om hennes morfar, hennes pappa och vad som verkligen hände med hennes mamma. Vad hon finner är berättelser, berättelser som får hela hennes värld att rämna.
"Mormors livshistoria och upptäckten av vem som var min riktiga morfar åstadkom de första sprickorna i grunden. Med mammas dagböcker blev sprickorna större och huset sjönk ihop så mycket att fönsterbågarna inte längre kunde hålla fönstren på plats. De föll ur och krossades, ett efter ett."
"Blues från ett krossat världshus" skildrar tre generationer kvinnor och deras livsöden, från sent femtiotal till i dag. Boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2011.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2024
• ISBN: 9788727135793

Book preview

Sonja Nordenswan

Blues från ett krossat världshus

SAGA Egmont

Blues från ett krossat världshus

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2009, 2024 Sonja Nordenswan och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135793

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tack Nicke för allt tålamod och stöd!

Sonja

O rsaken till att jag hamnade här var Doras befrielse av fiskodlingsfiskarna. En försommarljus natt simmade hon ut, klippte helt enkelt sönder nätkassarna och gav regnbågslaxarna havet tillbaka. Att natten hade varit alldeles för ljus inser jag nu. Hon borde ha väntat till längre fram då augustimörkret hade gjort henne osynlig.

Men fritagningen var inte den egentliga orsaken till att jag blev hitskickad. Så vitt jag vet har ingen rävflicka hittills blivit omhändertagen och trots att det här med en fiskflicka sågs som ett nytt samhällsfenomen, var inte handlingen i sig ett tillräckligt vägande skäl för att ifrågasätta min verklighetsuppfattning. Däremot kom Doras svar till Ålandstidningens journalist att användas som ett av argumenten för intagning. På frågan varför hon hade gjort det drog hon till med det första bästa som dök upp i huvudet. Ungefär som den uttråkade tjejen i USA som ryckte på axlarna och sa: I don’t like Mondays, som en förklaring till att hon hade börjat skjuta mot en skollekplats. Det blev en smaskig löpsedel: FISKBEFRIERSKAN FICK ORDER AV SATANISTMORFAR och tidningens lösnummer sålde som smör på heta stenar.

Sanningen var att Dora hellre hade velat befria alla hundar, men avstått från tanken redan i ett tidigt skede eftersom hundar lever så utspritt att det rent praktiskt hade varit omöjligt att genomföra en kupp. De har också varit kuvade i så många generationer att de inte längre klarar sig utan koppelhållare. Människans bästa vän har gjorts till världens ofriaste varelse. Ingen annan tvingas uträtta sina behov på schemalagda tider, ständigt iakttagen och dessutom fastkedjad. Ingen annan tvingas lyssna till stressade röster som uppmanar Nå, men gör nu för tusan vad du ska! eller sådana som efter presterat ärende honungslent berömmer Duktig vofsing, vilken fin liten korv! förutom då möjligtvis små barn under potträningstiden och gamlingar i slutskedet av sina liv, innan de ikläs blöjor på nytt.

Nej, alla andra får lätta sig var de vill, när de vill. Katten gör det ute eller i sin låda, kor och hästar i sina bås eller hagar, fåren släpper sina pepplor lite hur som helst och till och med pälsrävarna i sina burar tillåts bestyra när behovet faller på. Endast hundar tvingas underkasta sig restriktioner om fyra, fem gånger dagligen och hela deras liv inrutas efter dessa turer. Fiskodlingsfiskarna var i det avseendet självbestämmande. Alltså släppte Dora inte ut dem på grund av detta. Det fanns flera oklara anledningar till fritagningen, men en klar sådan var i alla fall att fiskarna de facto har det alldeles för trångt i sina kassar. De tvingas simma på varandra likt folk i Tokyos tunnelbana och att de kan se det svallande havet från sitt helvetesliknande nätfängelse gör saken bara värre. Laxarna behövde ingen koppelhållare och skulle få en mycket bättre tillvaro på egen hand – i frihet. Det var Dora övertygad om.

Dora är egentligen jag. En annan jag. Någon som gör sådant som jag inte skulle göra. Numera kallar jag mig själv Dora när jag vill markera att jag håller ett avstånd till den personen. Mina problem började förra hösten. Ifall jag nu har problem? Jag är inte helt säker på det. Jag får höra att jag har varit råddig, men jag minns inget av det. Hur ska jag då kunna veta att det man säger åt mig är sant? När det gäller andra saker är mitt minne glasklart. Det är sant att morfar är satanist. Nästan i alla fall. Kanske det är han som håller mig här för att jag inte ska besvära honom? Jag tror att han har den makten. Inte för att han är satanist utan för att han har pengar, och pengar är makt.

Det är inte så lätt att veta vad som är sant och vad som är på riktigt. Man tror ju att det man tänker och gör medan man är vaken är det som är på riktigt. Men hur kan man veta att det inte är en dröm? Och tvärtom, tänk om ens verkliga liv egentligen utspelar sig när man tror att man drömmer. Jag vet att jag inte är ensam om att fundera i sådana banor. Redan under forntiden fanns det en kinesisk filosof som undrade om han faktiskt var en kines som drömde att han var en fjäril eller om han egentligen var en fjäril som drömde att han var kines? Mänsklighetens funderare har ännu inte kommit på svaret.

Hur som helst har min hjärnstrykare sagt att det är viktigt att jag försöker ordna upp alla händelser i mitt liv för att eventuellt upptäcka ett sammanhang. Därför ska jag nu försöka samla mig för en redogörelse. Jag kallar henne hjärnstrykare. Engelskans shrink betyder faktiskt krympa, inte skrynkla, alltså är hjärnskrynklare en felöversättning. Dylika personer strävar i själva verket efter att slätstryka folks hjärnor. Det ska inte få finnas några skrynklor där man kan gömma mörka tankar, eller diffusa och underliga, eller sådana som man annars bara vill hålla hemliga. Hjärnstrykarens uppgift är att stryka skrutthjärnor tills de är släta och fina som mesostar. När man pressar bort all luftighet som finns mellan skrynklorna krymper hjärnan. Liksom när man har bokstaven V och klämmer ihop den så man får ett I. Ett platt I upptar ju utan tvivel mindre plats än ett V. Hjärnor med konstiga veck behöver mera svängrum än släta och samhället är inte gjort för utrymmeskrävande skallar. Därför har jag en teori om att alla hjärnstrykare är anställda av staten, också de som utåt sett driver privata kliniker. De kallas bara privata för att ingen ska misstänka något. Staten har naturligtvis intresse av att kontrollera medborgarnas hjärnor så att ingen blir för skrynklig och kommer på befängda idéer, som att till exempel befria fiskar. Det är bara det att staten på grund av sin ständiga resursbrist inte hinner hålla koll på alla och då händer små missöden trots allt. Den här teorin tänker jag i alla fall inte ta upp med min hjärnstrykare. Den är ett alldeles för tydligt bevis på att min hjärna ännu har en god bit kvar till mesoststadiet.

Det var alltså i fjol höstas min hjärna påbörjade sin skrynkelprocess. Då bodde jag med mormor. Så långt tillbaka jag minns har jag levt med henne och det är kanske en orsak till att mitt språk ibland låter gammaldags. Eftersom jag är både moder- och faderlös och inte bara, som i den gamla blueslåten, FEEL like a motherless child, började jag intressera mig för mitt ursprung. Det verkar kanske konstigt att jag inte hade gjort det tidigare, men jag hade bara inte gjort det och mormor hade aldrig tagit upp saken. Den utlösande faktorn var att jag på sensommaren behövde ett eget ID-kort och till min överraskning fick reda på att jag är född i utlandet. Jag hade alltid tagit för givet att jag var född på Åland, likaså min farsa. Så mycket hade jag ändå snappat upp redan som sex-sjuåring att han övergav mamma och mig och därför hade jag dittills varit helt tillfreds med att heta Eriksson som mormor. Jag hade inte haft någon önskan att känna till eller bära en svikares efternamn. Fast namnet Eriksson kom egentligen från min styvmorfar, Karl-Anders. Min riktiga morfar hade jag aldrig hört talas om. Att bli gravid med män vars släktnamn har suddats ut för eftervärlden tycktes ha gått i arv från mormor till mamma.

I och med det lilla ordet Utlandet var min nyfikenhet väckt och plötsligt ville jag få reda på allt om min släkt. Med mormor var det dock så att det inte gick att stressa fram några svar ur henne. Man fick bara lov att ge sig till tåls och invänta tillfället när hon verkade villig att plocka fram mapparna ur sitt minnesarkiv. Fast utan att styra henne på rätt skulle jag inte få reda på någonting och därför gjorde jag upp en plan. Den gick ut på att försiktigt mjuka upp henne. Först skulle jag be henne att prata om sin egen uppväxt. Och sen, så småningom, skulle jag närma mig mina föräldrars historia.

Å rets första snö hade fallit dagen då jag skred till verket. För några futtiga timmar hade det vita täcket fått himlen att framstå som något så när ljus, men efter middagen när mormor satt och kurade framför öppna brasan och jag placerade mig i fåtöljen bredvid, var det kört igen. Mörkret utanför var orubbligt. Vi beslöt att trösta oss med en kanna te, bryggt på en blandning av sommarens örter. Ur de torkade bladen kunde jag särskilja doften av småborre, citronmeliss och smultronblad. Dessutom var det en mynta, men vilken sort det var kunde jag inte avgöra. Mormors myntor spred nämligen sina revor runt hela örtagården och hade ohejdat fått korsa sig med varandra.

Kan du inte berätta lite om hur det var när du var barn, mormor? frågade jag.

Det var hårt på den tiden, började hon men avbröt sig genast med ett gapskratt. Jag undrade vad som var så roligt och då började hon sjunga:

"När jag börja och segla till sjöss i maskin, var jag trimmer på Aileen Alannah. Efter andra versens Det var dåligt med käket men chiefen var bra, så vi höll alltid steamen på toppen, och så fick vi en whisky var fjortonde da", blev hon inspirerad och hämtade en whiskyflaska ur hörnskåpet. Hon ursäktade sig med att det ruggiga vädret tarvade en liten tuting, hällde en skvätt i sitt te, tog sats och fortsatte med tredje versen.

"Det var hårt på den tiden, vi gick sex om sex…"

Jag fattade poängen och ansåg det klokast att avbryta innan hon helt hade glömt min fråga.

Förmodligen var det den kyliga höstkvällen som sedan fick henne att börja sin berättelse med hur hon tog sig till skolan i ur och skur och bistert vinterväder. På den tiden fanns det inga skolskjutsar. Alla ungar gick, cyklade, skidade eller åkte sparkstötting, beroende på vädret. Många morgnar hade plogbilen ännu inte hunnit ploga och då fick de plumsa fram i djup snö, om de inte hade spänt skidorna på fötterna förstås. När det var riktigt kallt använde de filtstövlar. Mormor sa att det är sorgligt att det trivsamma ljudet av knarrande filtstövlar har försvunnit och så började hon elda upp sig över den saken.

Inga andra skodon värmer lika bra som filtstövlar. Dagens människor har tappat allt förstånd när det gäller att klä sig rätt om fötterna. Så fort de lämnar trottoarerna, som nuförtiden till och med ska värmas upp, vilket jädrans påhitt, fnyste hon, är de som ökenaraber som första gången står på ett par skridskor. Och råkar de halka omkull, ja då stämmer de staden eller kommunen. Jag förstår inte vart det sunda förnuftet har tagit vägen. Det borde vara självklart att välja skodon efter utetemperatur och väglag. Men människan har liksom avsagt sig ansvaret att tänka själv och kräver att myndigheterna ska göra tankearbetet. Och förresten, om det skulle finnas riktiga gammaldags filtstövlar idag, utan gummisulor, så skulle ingen höra knarret från dem ändå för alla har någon manick i öronen som spelar musik eller så pratar de för fullt i mobilen.

Jag visste redan allt det där om hur nutidsmänniskan har tappat kontakten med både naturen och med verkligheten. Och jag visste att vi båda ville förändra världen eftersom den är på väg åt fel håll. Men just då ville jag veta mer om hur det var förr och därför avbröt jag henne med att hävda att det säkert fanns dumheter också på hennes tid. Jag ville gärna höra om dem.

Mormor tyckte det var dumt att hennes skola hade en innetoalett som bara lärarna och köksan fick använda. Först när temperaturen kröp ner till minus trettio fick eleverna lov att vara inomhus på rasterna, och då fick de också använda innetoan. Det normala var alltså att eleverna använde ett utedass. Mormor småretades med mitt miljöengagemang och sa att jag säkert tyckte det var jättebra och ekologiskt. Själv hade hon inte tyckt att det var så roligt. Dasset hade en pojk- och en flicksida, vardera utrustad med tre sitthål. På baksidan av avträdet fanns ett vedförråd och väggen mellan förrådet och dasset slutade en bit ifrån taket. Bäst som flickorna satt där på hålen flög vedklabbar in bakom ryggen på dem och de fick ducka med underbyxorna nere vid knävecken. Det var pojkarna som roade sig med att kasta vedträn från förrådet över till flickornas avdelning. Det var bara tur att ingen fick hål i huvudet. Fast i stället kanske någon flicka blev traumatiserad för livet.

Mormor fortsatte att retas med mig och sa att det var fin återanvändning att gamla tidningar och lila silkespapper, sådant som man ännu idag ibland kan se lindat runt apelsiner och annan frukt, lades fram som wc-papper. Silkespappret färgade av sig när det blev blött och ungarna blev mer eller mindre gredelina i rumpan. Riktigt köpepapper bestod av buntar med tunna vita ark som hängdes på en krok på väggen. Det hände sällan att skolbarnen fick njuta den lyxen. Hur lyxig den äkta varan nu sen egentligen var då bladen tydligen hade samma usla uppsugningsförmåga som silkespappren? Enligt mormor fungerade de bäst som musikinstrument. Man lade ett ark över en kam och så kunde man spela, ungefär som på en kazoo. Eller så kunde man vika arket flera gånger och klippa ut små trianglar och mönster i kanterna. När man sedan vecklade ut pappret fick man en stjärna eller snöflinga att tejpa upp som prydnad på fönstret.

Hon övergick till att berätta om en episod som utspelade sig när hon gick på ettan och hade fått en hemstickad halsduk i julklapp av sin mamma. Hur det var så lyckades hon få den att trilla ner i dasshålet där den landade på kackhögen. Fallet var ganska högt och mormor hade för korta armar för att nå ner till den. Hon vågade inte komma hem utan halsduken och var därför tvungen att motvilligt och med gråten i halsen berätta för lärarinnan vad som hade hänt. Ettan till trean delade klassrum och lärarinnan beordrade omedelbart en av treans pojkar att hämta mormors halsduk. Knappast särskilt hedrad över att ha blivit utvald gick han iväg för att ta itu med uppdraget. Efter en stund kom han tillbaka med halsduken dinglande på spetsen av en lång käpp. Alla höll demonstrativt för näsorna och mormor ville helst sjunka under jorden. Lärarinnan paketerade den nersölade halsduken i en gammal tidning och hela resten av dagen skämdes mormor. Hur hon än försökte låta bli drogs hennes blick till paketet på golvet bredvid hennes pulpet. Länge efteråt mobbades hon för den här händelsen och började kallas Skitjohanna.

Och inte blev jag mindre retad efter den dagen då jag blev kissnödig på hemväg från skolan. Vi var både flickor och pojkar som gjorde sällskap längs landsvägen och jag tänkte att jag måste försöka gömma mig för pojkarna för att göra det jag var tvungen till. Då kom jag på en briljant idé, sa mormor. Jag skulle klättra upp i ett träd! Jag älskade att klättra i träd. Kvickt som en ekorre var jag uppe i en gran och där vågade jag hala ner byxorna. Vad jag inte hade räknat med var att den gula strålen från grantoppen avslöjade vad jag sysslade med. Efter det kallades jag inte längre bara Skitjohanna utan PS. Det stod för piss och skit. Så fort jag visade mig började ungarna väsa PS, PS, PS…

Så här långt hade mormors berättelse om sin barndom innehållit märkligt många historier som kretsade kring dass och naturbehov och jag frågade vad det berodde på att hon var så fixerad vi detta ämne.

Ska du fråga som använder uttryck som skitgott och skithäftigt! Om jag hade sagt ett ord som skit så att någon vuxen hörde, hade jag fått stryk direkt. Det var så tabu att tala om sådana saker på den tiden. Det var inte bara sådant som hade att göra med människans tarmsystem som var tabu. Allting som gällde sexuallivet var också totalförbjudet. Jag kanske tar igen det nu. Där har du min förklaring till det du kallar fixering.

Som en parentes kan jag inflika att jag ibland funderar om denna fixering är genetisk? Min hjärnstrykare anser nämligen detsamma om mig som jag ansåg om mormor.

Men tillbaka till braskvällen. Mormor hade kommit fram till när hon och hennes bästis Tove gick i fyran och hade börjat se på en del av de äldre pojkarna som annat än bara stökiga skolkamrater.

Plötsligt fick deras närvaro nya känslor att spira inom oss och vi började hänge oss åt romantiska drömmar och fantasier. Den stora inspirationskällan var veckotidningsnoveller, som vi vid den tidpunkten hade börjat sluka; noveller som var mycket oskuldsfulla och inte avslöjade några som helst detaljer i karaktärernas kärleksliv. Det mest vågade i dem var kyssarna och efter dem blev kvinnan vanligtvis med barn. Jag och Tove visste nog att man inte blev gravid av bara kyssar, men så värst insatta i hur barn blev till var vi inte. Därför reagerade vi med förskräckelse när en bättre upplyst klasskamrat berättade att mannen ska ligga ovanpå kvinnan. Detta var en total chock för oss! Vi hade självklart föreställt oss att mannen som var större och tyngre låg under, annars skulle ju kvinnan krossas.

När mormor hade kommit så här långt var teet urdrucket. Hon hällde påfyllning åt oss båda och blandade i mera whisky åt sig själv. Brasan fick också påfyllning. Klockan närmade sig midnatt men vi hade ingen brådska. Det var söndag följande dag och jag skulle inte till skolan. Mormor sa att hon bara var glad över att jag ville sitta uppe i hennes sällskap en lördagskväll och att hon önskade att hon hade fått uppleva likadana stunder tillsammans med min mamma.

Jag uppmanade henne att fortsätta berätta och hon återfann tråden om hur hon och Tove hade börjat intressera sig för pojkar och hur väldigt gärna de ville komma dem så nära som möjligt men inte riktigt visste hur det skulle gå till. Då hade Tove hittat på att de skulle föreslå för pojkarna att de skulle få krama henne och mormor. Alla pojkar i tur och ordning. Självklart var det vissa av dem de hellre ville bli kramade av, men de kunde inte peka ut vilka för då hade de avslöjat sina förälskelser och dem var det viktigt att hålla hemliga. Eftersom ingendera av dem ville vara först ut, bestämde de att de skulle stå med armarna om varandra så att killarna blev tvungna att krama dem båda två samtidigt. Tove som var den av de två som var mera framåt organiserade det hela. Pojkarna blev snabbt entusiastiska och när det var ordning på ledet ställde sig Tove och mormor tätt ihop och pojkarna fick, en i sänder, komma och klämma om dem. En kram var i rask takt. Precis när den sista i kön var färdig hörde de läraren ringa in till lektion och när de kom in uppmanades Tove och mormor att stå upp bredvid sina pulpeter. När utskällningen kom inför hela klassen förstod de att läraren hade stått i fönstret under rasten och betraktat spektaklet. Han tog i så fradgan skummade runt munnen och Tove och mormor stod darrande och lyssnade på hur skamligt de hade uppfört sig. De fick veta att de hade betett sig som kossor! Pojkarnas del i det hela nämndes inte överhuvudtaget.

"Men ni hade