En värld utan män

By Ann Wallander

En dag händer det bara: alla män försvinner från jordens yta. Kvar finns bara kvinnorna, handfallna och förvirrade. Vad är det som har hänt egentligen? Varför är alla män borta? Flera generationer senare är männen inte något mer än en saga som berättas innan sänggåendet, men en gång var detta kön en realitet. En för många kvinnor alldeles för verkligen verklighet. Detta är den utopiska och dystopiska berättelsen om hur världen skulle se ut om alla män en dag bara försvann. Det är en berättelse om systerskap, om feminism och om hur en annorlunda värld är möjlig. Med eller utan män. Blir det en bättre värld? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726403039

Book preview

Lindgren

Vad hände?

– Momella, kan du inte berätta en saga? Kan du inte berätta om de där konstiga varelserna som fanns när du var liten? Snälla!

– Men lilla Sara, jag har ju berättat så många gånger om dem? Vad är det mer du vill veta?

Den lilla flickan lindade sina runda barnarmar runt den gamla kvinnans hals och pussade den skrynkliga kinden.

– Jag vill bara att du berättar, precis som du alltid gjort. Sara kröp upp i Ellas knä och satte sig bekvämt tillrätta. En kunde se att där hade hon ofta suttit och att det var en uppskattad plats.

– Ja, jag berättar väl då, suckade kvinnan tillgivet. Det var en sådan glädje att ha den lilla i sitt knä, att hon till och med gick med på att dra den gamla historien om igen.

– Som du vet, så fanns det en varelse när jag var ung, som kallades man. Den var ofta större än oss kvinnor, hade mörkare röst och var starkare.

– Oj då, Momella. Men är detta verkligen alldeles sant? Sara sög på tummen och blickade tryggt upp på sin mors mormor. Detta hörde till ritualen. Frågorna och ifrågasättandet.

Och Ella berättade, om dem som kallats män och som hade haft en stor betydelse i deras liv den gången för ganska länge sedan. När hon var klar med sin berättelse, för denna gången, blev hon sittande kvar i sin stol medan flickan glatt skuttade vidare. Hon hade fått sin stund av uppmärksamhet och vila, nu kunde hon glatt ägna sig åt nya lekar. Men Ella satt där med sina minnen. Kanske borde hon skriva ner, kanske skulle inte detta bara få bli en saga som mormors mor berättat någon gång.

Hon gick upp för trappan till sitt rum, sitt alldeles privata rum. Det låg längst uppe i huset. Trappstegen kändes högre och fler än för någon tid sedan. Tystnaden, ensamheten och bilderna gav rummet ett eko från förr. Hennes perioder uppe i rummet hade förlängts. Kanske var det ålderdomen, återlängtan, som drabbat henne. Detta var hennes helgedom, här hämtade hon sin kraft. Här försökte hon glömma sin saknad. Den eviga längtan. Ella skrattade tyst åt sig själv, väldigt vad hon var högtravande i sina tankar. Men sanningen var att hennes sorg som bleknat under årens lopp nu åter flammat upp. Ålderdomen kom med sin barndom.

Hon strök med fingrarna över några av de många bilderna på väggarna. De kom från veckotidningar, reklamblad och några var vanliga fotografier. Alla var bilder på män eller pojkar. Där fanns en bild på ett gossebarn, en baby på rygg, som glatt höll i sina fötter och med sitt lilla kön pekande uppåt. Ella såg på honom och undrade, som så många gånger tidigare, hur länge han hade fått leva. Hade han fått uppnå vuxen ålder? Hon såg på babyns lilla penis och mindes den stolhet med vilken de burit sitt kön. Det var så länge sedan, så till och med hon hade svårt att komma ihåg. Bilderna hade bleknat, de var alla gula och gamla och många var otydliga. Hon suckade, en lång djup suck, de hade levt länge ensamma nu, kvinnorna.

Ella såg tillgivet på fotografierna som stod uppradade på rummets enda bokhylla. Hennes mor, Berit, som ensam lyckats försörja och uppfostra sin dotter. Brevid henne i en snirklig ram log Ellas båda döttrar glatt mot kameran. Gabriella var elva där och Mirjam bara nio. Då hade inte männen börjat försvinna. Men när fotografiet på Gabriellas dotter Evelina togs då var de borta sedan länge. Evalina log förföriskt mot fotografen på sin femtonårsdag medan hennes dotter Sara såg ganska allvarlig ut på sin femårsdag. Ella log ner mot sin släkt och kände stolthet över dem. Lika lycklig kände hon sig när hon såg på sina vänner som också fanns avporträtterade bakom glas och ram. De tre vännerna från gymnasiet, Tyra, Ally och Åsa, alla iklädda ljusa klänningar och vita studentmössor. Själv fanns hon också med på kortet, lika glad som de andra. De hade ju tagit studenten och hade livet framför sig. Hon såg minst lika lycklig ut när hon stod brevid Henrik i vit klänning utanför kyrkan. Han såg enormt bra ut. Hon tog upp bröllopskortet och saknaden klöste hennes inre om så bara för en kort sekund.

Nej, minnena fick inte göra henne sentimental om hon nu skulle göra det hon tänkt. Ingen visste hur lång tid hon hade på sig. Ella slog på datorn som stod i ett hörn av det annars sparsamt möblerade rummet. Skärmen flimrade till, den började bli gammal den också. Den hade varit gammal ganska länge om en räknade i datorår. Efter en stund stabiliserade sig bilden och datorn frågade om hon ville fortsätta. Hon hade börjat tänka på den som en gammal vän som troget tjänat henne genom åren. Ibland hade den trilskats men ofta hade den fungerat bra. En och annan reservdel hade bytts ut men vad kunde en begära?

Ella tog ett djupt andetag och lät tankarna vandra bakåt för andra gången den dagen. Hon började skriva på de utslitna tangenterna, där bokstäverna bara skymtade. Vissa av dem halva, andra fullt tydliga, några fanns inte alls kvar. Men hon hade dem i minnet, som gammal sekreterare hon var. Sekreterare ja, sådana fanns knappt längre. Så annorlunda livet hade blivit. Och Ella skrev med all den kunskap hon en gång förvärvat i sitt kvinnojobb.

Göteborg den 19 maj 2060

Min kära lilla släkting!

Jag vet inte när du kommer att läsa detta? Eller om du alls kommer att läsa? Men det känns viktigt att förklara vad som hände. Varför kan jag inte och ännu ingen annan heller. Du kommer kanske inte förstå hur det var. Men när jag var ung fanns här på jorden både män och kvinnor. Du har ju läst om männen och jag har berättat om dem. Du har sett bilder på dem. Sett att de var ganska lika oss men ofta lite större och med mer muskelmassa. En levde ofta i par på den tiden. Mannen och kvinnan bodde tillsammans och skaffade sig barn. Barnen och två vuxna levde ihop i en familj. Ibland levde kvinnan ensam med sina barn och ibland levde mannen ensam med dem, dock inte lika ofta. Även två kvinnor kunde leva tillsammans och ha barn och i undantagsfall två män. Troligen var de homosexuella då. Ett ord som inte har någon betydelse för dig. Annars är skillnaden kanske inte så stor mot idag men samtidigt är det så väldigt annorlunda. Med denna lilla berättelse vill jag försöka förklara för dig och dina döttrar, hur det var och hur det blev.

Ella läste igenom det hon hade skrivit. Vad det lät opersonligt. Hur skulle hon kunna få fram oron. Känslan av vi och dom som sakta kröp fram. Ella skakade på sig. Hon fick inte fördjupa sig i sina tankar igen utan fortsätta. Ella skrev:

Det tog förvånansvärt lång tid innan en började reagera. Antagligen gick det för sakta i början, jag menar att det dör ju alltid en massa. Att det dog lite fler män än kvinnor, märkte en inte. Det hade det alltid gjort. Detta hade jämnat ut sig med att det föddes fler pojkar än flickor. Plötsligt var det inte så. Först kunde en läsa lite småartiklar i olika tidningar. Att det inte föddes lika många pojkar i västvärlden som det skulle. Att pojkfödslarna här i Sverige hade minskat markant de senaste 40 åren. Det fanns vissa misstankar att miljögifterna kunde vara en av orsakerna. Forskarna hade noterat att endast ett gossebarn fötts sedan den svåra dioxin-katastrofen i Italien av de föräldrar som blivit värst utsatta för olyckan. Många sådana artiklar skrevs och så småningom börjades det noteras att fler och fler män dog tidigare än de borde. Påfallande många och ofta utan egentlig orsak.

Först ville vi inte erkänna vad som höll på att hända. Varken vi kvinnor eller männen. Förståndet sa oss att det var sant men känslomässigt ville vi inte tro det. Först förstod en inte vad det innebar men när detta gick upp för folk uppstod panik. De angrep sina regeringar och krävde att de skulle lösa problemet. Regeringarna gjorde som de alltid gjort. De lovade att det inte var någon fara och att folk skulle ta det lugnt. Men i stort sett all forskning inriktades på att få fram varför och vad som skulle göras åt det. Men det gick inte. En kom inte på det. De manliga varelserna fortsatte att dö ut. Tack och lov sparade en sperma och fryste ner för annars hade hela kvinnligheten gått under. Du ska veta att en provade allt. En gav mannen östrogen, men det hjälpte inte. Han fick ljus röst och till och med bröst men dog ändå. Dessutom dog ju inte fler gamla kvinnor än tidigare. Kanske var det något med X- och Y-kromosomerna. De kom fram till att sädesceller dog genom en celldöd som vanligen ska drabba sädesceller vars arvsanlag drabbats av mutation. Detta genom ett protein kallat p53. De forskade i detta protein för att komma fram till ett manligt p-piller. Kanske slarvade de eller på något annat sätt lyckades förvränga hela processen. Det verkade som om sädesceller med manliga gener dog den här celldöden men de kvinnliga klarade sig. Vi forskar ju på det fortfarande för att komma på varför det blev så här och om det är för sent att återställa det hela. Jag skulle kunna fylla den här datorn med att berätta om allt som gjordes för att komma på varför den manliga delen av befolkningen höll på att dö ut. Men det tjänar ju ingenting till, allt det finns dessutom dokumenterat, om det skulle vara så att du i framtiden skulle vilja forska om det.

Det gick ganska sakta, de blev sjuka, liksom tynade bort. Snart föddes inga pojkar alls mer. Det har varit svårt att fastställa när det hela exakt började men klart är att 2010 fanns det inga män kvar på vår jord. Men långt innan dess hade vår manliga befolkning minskat drastiskt.

Eftersom det gick ganska successivt det här med manfallet fick kvinnorna lite tid att ta över. Men det är klart att samhället började halta. Halva befolkningen försvann och samhället drabbades av stor sorg. En miste ju sina män, söner, fäder. Inte kunde halva befolkningen dö, det var som om det vilat en förbannelse över oss.

Västvärlden hade det lättare än till exempel Asien. Där hade ju männen haft hand om så mycket. På vissa ställen hade det inte ens varit tillåtet för kvinnan att arbeta. Nu hade det gradvisa manfallet fått kvinnorna att ta över mer och mer såsom under krig men det rådde stor misär i dessa länder. I länder som Kina och Indien där den största lyckan hade varit att föda en son, en hade till och med gått så långt att en låtit döda sina späda flickebarn, där grät kvinnorna över alla de döttrar de låtit abortera eller senare tagit livet av. Så här långt efteråt är det svårt att beskriva hur hårt detta tog kvinnligheten. Vilken sorg vi drabbades av. Det är svårt att säga för vem det var svårast. Männen som visste att de skulle dö eller kvinnorna som lämnades ensamma?

Som om det inte var nog med detta fick vi männens vrede över oss. Vi fick skulden för deras olycka. Ja, inte av alla förstås men många av de unga männen kunde inte acceptera. De drog runt i gäng, våldtog och slog ihjäl kvinnor. En av mina arbetskamraters syster blev mördad av ett sådant gäng. Vi fick svårare än någonsin att freda oss. De poliser som fanns kvar – de manliga – tycktes inte ha något egentligt intresse av att skydda en överlevande kvinnobefolkning. Det var svårt att inte hata, att förstå. Inte ville vi att de skulle dö men samtidigt ställde de till så mycket elände de sista åren att vi nästan såg fram emot att bli av med dem.

Så till sist var vi nästan bara kvinnor kvar. Nu så här efteråt kan en nästa tycka att det hände över en natt men det hade det ju naturligtvis inte gjort. Uppskattningsvis tog det tio år.

Världen blev så tom och så tyst. Vi blev liksom förlamade. Riktigt alla var inte döda då men ett hopplöst mörker hade lagt sig över de män som fortfarande fanns kvar. Inga små pojkar fanns kvar då och de ilskna unga männens sista gnista hade dött bort. De hade ingen ork kvar att gå ut och slå ihjäl kvinnor. Konstigt nog var det faktiskt de äldre männen som överlevde längst. Tyvärr var de rätt förvirrade men några av dem hjälpte oss en bit på vägen. Den väg som nu skulle vandras utan män.

Vi vet inte exakt när den siste mannen dog. Jorden är ju stor. Det hade tagit så pass lång tid att vi var – eller åtminstone borde ha varit – något förberedda. Vi hade försökt göra det genom att få ut så mycket kunskap som möjligt från männen. Men det hela hade gått ganska planlöst tillväga. Det hade ju inte funnits någon som suttit och fördelat de manliga jobben. Sverige fick en hopplös brist på tekniker, liksom resten av världen. Då gällde det att så fort som möjligt utbilda fler kvinnliga sådana. Nu var detta inte så lätt eftersom vi inte hade tillräckligt med kvinnliga lärare i sådana ämnen. Sorgen gjorde oss också handlingsförlamade.

En dag satte jag på TV:n för att lyssna på nyheterna och då var det bara kvinnliga nyhetsuppläsare som satt där i rutan. Inte en man syntes till och bilden flimrade värre än vanligt. Jag tror att det var då det gick upp för mig att vi faktiskt var ensamma. Det låter väldigt sakligt när jag berättar det så här efteråt men jag fick en chock. Kanske skrek jag rakt ut eller så grät jag bara, jag minns inte just det, men jag minns att vi stog och höll om varandra, mina döttrar och min mor och jag. Gabriella förstod nog en hel del men även Mirjam som bara var elva år, var mycket ledsen.

Men jag ska börja från början och berätta precis som jag upplevde det. Min historia börjar långt innan männen började försvinna. Kanske är den inte så intressant i sig men om jag inte får börja med mig själv så kan jag inte få med det personliga i den här berättelsen. För om du läser om den i böckerna så är det bara fakta som tas upp och så vill inte jag att min biografi ska vara.

Som många unga kvinnor på den tiden längtade jag efter att skaffa mig man och barn. Kanske hade jag lite för bråttom men min barndom hade varit en aning kaotisk. Min far lämnade oss tidigt, min mor och mig. (Jag vet att det inte innebär någonting för dig). Han hade träffat en annan och han glömde snabbt bort mig, sin förstfödda. Ialla fall tror jag att jag var hans först födda. Jag tror att jag alltid längtade efter honom, att det var det jag längtade efter i mitt äktenskap. För jag hade bråttom att bilda familj. När jag träffade Henrik bestämde jag mig nästan genast att det var han som skulle bli far till mina barn. Idag ångrar jag inte det. Mina döttrar blev glädjen i mitt liv och ganska snart var det oväsentligt vem en var gift med. Men nu går jag händelserna i förväg igen.

Det regnade den där dagen som jag – iklädd i vit klänning och slöja – väntade på att åka till kyrkan. Henrik och jag skulle gifta oss. Regn på bröllopsdagen betydde ett lyckligt äktenskap, sade en på den tiden men det var en dålig tröst.

Visst hade vi bott ihop en tid, en gjorde oftast så, men jag var väldigt romantisk av mig. Så när jag blev gravid ville jag helst gifta mig. Mamma var väl inte så där väldigt förtjust, hon tyckte han var en slarver. Vilket hon ganska snart fick rätt i. Hon kände väl igen tecknen från pappa, förstås. Men när jag stod där i den vackra klänningen, då var jag lycklig. Jag var bara gravid i tredje månaden, så jag var lika smal och vacker som någonsin. Du förstår, det var mycket viktigt hur en såg ut då på 1990-talet. En skulle vara så smal och vältränad, speciellt som kvinna gällde det att hålla sig så ung