Den lekande människan

By Herta Wirén

"Hon sa inte ett ord om Lillebror. Hon svarade inte på deras fråga om han inte var söt. Det enda hon ville veta var om Mamma skulle följa med hem. Fast det syntes att hon redan visste svaret. Hennes blick visade att hon förstod det som hänt mycket bra, Lillebror hade tagit hennes plats hos Mamma."Ohsåfin hade fått den finaste presenten av alla: en lillebror. Fast hon inte alls hade önskat sig någon lillebror. Men kom, det gjorde han, och plötsligt var det ingen som brydde sig om Ohsåfin längre. Hon, som nästan skulle fylla tre, och också bara var ett litet barn."Den lekande människan - en berättelse om Ohsåfin och Tårtbagaren" är en bok för vuxna om barn. Den handlar om barnens lek och inre liv, och om deras sätt att uppfatta världen. Boken är på många sätt en studie i barnpsykologi, samtidigt som den också innehåller en varm skildring av en kärleksfull och växande familj. Men kanske är dess viktigaste roll att vara en påminnelse för alla vuxna därute. En påminnelse om att barn också är människor – fastän de är så små. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2022
• ISBN: 9788726856200

Book preview

Herta Wirén

Den lekande människan

SAGA Egmont

Den lekande människan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1985, 2022 Herta Wirén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726856200

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Det är alltid svårt att börja en berättelse. En massa bilder tränger sej fram och är så ivriga och vill bli först och de som söker roller har så brått och vill få de rätta replikerna att täcka sin verklighet med och börja sitt egenliv. Och de vill ha med både personnamn och tilltalsnamn när de träder fram i rampljuset och vill visa vem de är och vad de kan berätta.

Och skulle det inte vara skådespel?

Så det är väl lika bra att ha en rollista med aktörerna placerade i den ordning de har betydelse för spelets gång.

Då blir det så här:

Ohsåfin: Storasyster

Tårtbagaren: Lillebror

Hon som bestämmer: Mamma

Översten: Pappa

Momo: Gammelmormor Statister:

Lotta

Tama och vilda djur

Småfolk m fl

Tre akter kommer nog att behövas

Första akten:

Svansjön (med förebild)

Andra akten:

Sommarhuset (där det stora problemet blir uppenbarat)

Tredje akten:

Dagis (med det riktiga slutet)

1

Ridån har gått upp.

Spelet kan börja.

Svansjön var de bräder som föreställde världen under de första åren av Ohsåfins lekar: En bred låg säng utan gavlar, en skön viloplats om natten. På dagen en lekplats med en massa mjuka kuddar och tre hårda.

Det poetiska namnet kom till efter en resa till sommarhuset.

De saktade alltid in farten när de närmade sej Skarhults slott, för den vackra parkens skull. Där fanns en trolsk damm, inbäddad i grönska, och den dagen simmade två stolta svanar omkring. Oberörda, sej själva nog i sin skönhet och harmoni.

I bilen satt de andäktigt tysta tills Ohsåfin frågade:

– Vad heter den lilla sjön?

– Svansjön, gissade de alla på en gång och log mot varandra.

Lekplatsen, noga avgränsad, utan början och slut, hade en stor rymd, alltid densamma och ändå olika från gång till gång.

Varje lek var ny för stunden och kom aldrig tillbaka i samma form, den följde med tidens ström och kanske fiskades den upp av andra barn på någon okänd plats och lektes på ett nytt sätt. Precis som Ohsåfin en dag kravlade runt, runt med Gåsamor och förklarade att de var två svanar som simmade i den lilla sjön.

Ovanför Svansjön, på bekväm titthöjd, hängde inramade, svartvita teckningar som små tavlor 20x30 cm. De berättade sagan om flickan Elsa, som var barn i en helt annan sorts familj, i en annan tid.

Ohsåfin tröttnade aldrig på att se på tavlorna och höra berättas om den flickan.

Om man betänker hur mycket som händer bara på ett ögonblick förstår man att det finns mycket oberättat om den tiden. Mycket att undra över: både sånt som bevisligen hänt och sånt som bara kan antydas. Av skillnaden mellan det som hänt och det som bara kunde antydas, skapade de en egen värld. De två som lekte på Svansjön var av den sorten som inte behöver teve för att framkalla bilder.

Det betydde ingenting att den ena var åttio år äldre än den andra. De stod varandra nära i allt väsentligt. De hade tillgång till en inre värld där berättande alltid pågick, och nyckeln till den världen hette ord som de behövde för att lära sej förstå det svåra i att växa.

En av de där tavlorna förälskade Ohsåfin sej i när hon var så liten att hon inte kunde stå utan stöd. De höll om henne och lät henne peka på flickan som var på väg till sin första skola.

SMÅSKOLA

Stod där på det låga lilla huset.

Det var när hon försökte dra ner tavlan och blev hindrad, som hon skrek sitt första riktiga ord. Hon hade övat sej en tid med en massa mam och da och pa, men nu skrek hon högt och tydligt:

– Bitte!bittebittebitte…

– Vad står på, sa Översten och släppte tidningen i häpenheten. Är det en gökunge vi har fått i boet. Hon talar ju tyska?

Hon som bestämde sa lugnande:

– Dagmamman som talar perfekt svenska är infödd tyska.

Den misstänkta erkände. Det hände att hon lät bitte halka ur sej när hon blev upprörd.

Men nu var det en annan tavla som de lät Ohsåfin peka på och fråga om. Och de berättade så villigt om när flickan fick en liten syster. Hur de väntade på henne och sydde kläder och köpte en liten säng, och hur de tänkte på alla vackra namn och hur glad Elsa blev över att hon skulle få en liten syster att leka med.

Inte underligt, för Ohsåfin skulle få ett syskon och hon förbereddes varligt på undret.

Ändå var den lillebror som skulle komma inte mer verklig än de sagor de läste för henne. Fast hon fick känna på Mammas mage hur han sparkade.

Det var bara en lek som inte kunde tävla med det som hände på Svansjön, mulna, gråa dagar när det inte var skönt att sitta i sandlådan eller gå en promenad i parken.

Då sa Ohsåfin:

– Jag vill åka till Momo.

Och så blev det.

2

De väntade tills hon som bestämde slog sej till ro i den stora stolen, för hon behövde vila, innan de smög sej in i sovrummet och stängde dörren noga.

Det låga skåpet i alm hade två dörrar. Det var låst och nyckeln satt aldrig i nyckelhålet. För de flesta såg det ut för vad det var: ett linneskåp med staplar av lakan och handdukar på hyllorna. Ett bra och rejält skåp som inte dolde några hemligheter. Men Ohsåfin visste bättre.

Inte så att några farliga som John Blund eller spöken kunde ramla ut om man öppnade dörrarna. Nej, det var kära vänner som logerade där, som hade hela nedersta hyllan för sej själva. Rent ut sagt bodde de där, väl skyddade för insyn, alltid beredda när Ohsåfin hämtade dem. Och när hon av naturliga skäl måste lämna dem, låstes de noga in, för de fick aldrig gå upp om kvällarna när de lagts till ro.

Hon gick rakt fram till skrivbordet, drog ut tredje lådan och öppnade locket till det blå sammetsskrinet, föste undan ett par gamla halsband och tog upp nyckeln till skåpet, öppnade det med lite omärklig hjälp och sa hurtigt som en riktig mamma:

– Nu ska ni få komma till Svansjön och leka allesammans. Och så böjde hon sej fram och tog upp hela följet i famnen, som de kallades när Ohsåfin inte