Där tallgubben går

By Katrin Hartelius Segerstedt

"Kor är kloka", sade Fia-Lisa.
"Klokare än folk i allmänhet", svarade Hulda. "Och vore herr Karsk klok, så hade han rivit stället för länge sen. Men så går det för den som inte kan sin historia. Utan den förstår man inte sin nutid."

Vem är det som rör sig där ute i Västerskog? Och varför håller människorna sig inte därifrån?

Berättelsen om tallgubben utspelar sig någonstans i Västerbotten. Det är en historia om ödmjukhet, respekt, girighet och hämnd. Den spänner över flera generationer, som alla har en sak gemensamt: Hussitu.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 10, 2020
• ISBN: 9789180072502

Katrin Hartelius Segerstedt

Katrin Hartelius Segerstedt föddes i Uddevalla år 1982. Hon är uppvuxen i Bohuslän, men bor numera i Kåge, en mil norr om Skellefteå. Hon är utbildad gymnasielärare i svenska som andraspråk och engelska. Författaren är sedan tidigare utgiven på Ord&Visor förlag med boken "Lyckligt drabbade", som handlar om att leva med ett svårt sjukt barn."Där tallgubben går" är författarens första skönlitterära bok.

Book preview

varit.

Del 1: Västerskog, förra sommaren

Kapitel 1

Kjell Karsk låg på den gamla soffan i torpets enda rum. Torpet som skulle bli hans sista hem här i livet. Han studerade kvisthålen i furutaket. Vid det här laget kände han dem väl. Han hade spenderat många timmar på soffan sedan han flyttade hit för en vecka sedan. Därtill hade han som pojke legat och tittat på just samma svarta prickar i taket, när han sovit i stugan med sina föräldrar en gång. Den gången hade han låtsats att kvisthålen var stjärnbilder och att han var astronomen som upptäckt och fått äran att namnge dem. Han mindes fortfarande några av namnen. En konstellation om tre prickar, en större och två mindre, hade han kallat Musse Pigg. Den största pricken av dem alla fick heta Ögat.

Tillvaron här i Västerskog var trivsamt enahanda och Kjell ägnade mycket tid åt att fundera över åren som gått. Han var inte sjuttio fyllda, men han kände sig äldre än så, tyckte att han hade levt färdigt. Han förväntade sig inte mer av sitt liv, tänkte inte att det skulle kunna bli bättre än det blivit. Därför hade han ingenting emot att leva i det förgångna och ju äldre han blev, desto mer tycktes han komma ihåg.

Kjell hade bott i Skofteå i hela sitt liv. Föräldrahemmet låg ensligt en bit norr om stan och före skolåldern hade Kjell inte särskilt mycket kontakt med andra barn. Innan han började skolan spenderade han sina dagar hemma med mamma Elina. Eftersom han var ensambarn hade han inte haft någon annan än sina föräldrar att dryfta livets mysterier med. I barndomen hade varenda stund, varenda dag varit lärorik. Allt ville han veta, allt ville han förstå. Hur dog dinosaurierna? Varför kan pappor inte ha kjol? Varför är det där en stol? Kommer jag att dö? Vetgirig och nyfiken hade han varit och mamma Elina hade så gott hon kunnat försökt reda ut hans ständiga funderingar, stora som små.

En av de bästa dagarna i Kjells liv var när han började skolan. Att träffa jämnåriga var såklart spännande, men det bästa var att få en lärarinna. Fröken Pihlgren hade svar på alla hans frågor och uppmuntrade honom dessutom att ställa ännu fler. Även om mamma gav honom så mycket uppmärksamhet hon kunde därhemma, så var det ovanligt att någon av föräldrarna satte sig ner och umgicks med honom. De läste inte böcker för honom, lade aldrig pussel eller lekte med honom. Därför kunde Kjell inte få nog av fröken Pihlgren. Hon fick honom att känna sig speciell och viktig, känslor han sällan hade hemma och hon blev hans bästa vän. Fast det berättade han såklart inte för någon.

Eftersom Kjell mest umgåtts med vuxna innan han började skolan hade han till en början svårt att leka med de andra barnen. Han var ganska lillgammal, både i sitt språk och sitt sätt att tänka. Med tiden fick han naturligtvis vänner i sin egen ålder, men han förblev stillsam och ganska olik de andra barnen. I tonåren, när de jämnåriga började skolka och smygröka bakom skolbyggnaden, valde Kjell att sköta studierna, men tids nog drabbades även han av en ungdomlig rastlöshet. Ibland följde han med sin klasskamrat Roffe ut om kvällarna. Roffe hade fått ärva sin pappas gamla Saab och med den körde de in till Skofteå för att titta på tjejer vid korvkiosken på torget.

Kjell hade ansträngt sig för att ge sken av att ha bråttom att bli vuxen. Verkat tuff och försökt utstråla likgiltighet inför både stort och smått. Försökte verka lika hårdkokt och världsvan som Roffe. Men när kvällarna kom och Kjell låg i sin säng kände han sig precis lika liten som han var. Inte vuxen alls. Bara orolig och förväntansfull på vad livet kunde ha att erbjuda.

Även om Kjell inte var särskilt äventyrlig som ung, var han säker på en sak. Han skulle lämna hembygden och se världen. Åtminstone under någon period i livet. Han ville inte bli som sina föräldrar. De hade bott i eller kring Skofteå i hela sina liv. Han visste inte ens om de varit söder om Härnösand. Kjells far, Sture, var snickare och mamma Elina var hemmafru. Hon hade nästan alltid något för händerna, på väg från den ena sysslan till den andra, men när hon fick en stund över hände det att hon satte sig ner. Hennes favoritplats var den blommiga fåtöljen i vardagsrummet. Den stod framför fönstret som vette mot trädgården och sådana gånger kunde Kjell höra sin mamma sitta där och sucka.

En gång hade han gått fram till henne och frågat varför hon suckade så. Utanför fönstret prunkade trädgården. Spirean var översållad med vita blommor och man kunde nästan känna doften av schersminbersån genom fönstret. Den gröna gräsmattan kantades av rabatter, där mamma planterat röd vallmo och förgätmigej. Visst borde hon bli på gott humör av allt det vackra därute?

Mamma, hade han frågat försiktigt. Varför suckar du?

Förvånat hoppade hon till när hon hörde honom, uppenbart omedveten om att han varit på väg.

Det är inget som du behöver tänka på, Kjell, hade hon svarat med ett sorgset leende och med en röst som han aldrig hört förut.

Den innehöll längtan. Eller var det kanske besvikelse? Kjell kunde inte avgöra vilket. Kanske var det både och. Hon var inte särskilt gammal, hans mamma, men hon betedde sig som om allt var för sent. Som om det var tillvaron som styrde henne och inte tvärtom.

Sådana gånger tyckte Kjell synd om henne, men det sporrade honom också att drömma stort. Han ville inte sitta och vara missnöjd med sitt liv när han var fyrtio år.

Nej, han skulle minsann ge sig iväg. Resa till Amerika eller åka tåg genom Europa.

Aldrig kunde Kjell ana att han, trots ambitionen att inte bli som sina föräldrar, skulle komma att bli kvar i sin hembygd, precis som Elina och Sture blivit. Aldrig kunde han ana att anledningen hette Maggie.

Kjell och Maggie hade gått i samma klass under hela skoltiden. Det hade inte varit kärlek vid första ögonkastet, för sådant var de alltför små, men han hade redan första skoldagen tyckt att hon var söt med sitt bruna, burriga hår och fräkniga ansikte.

När Kjell först började skolan lekte alla med alla, omedvetna om att det om bara några år skulle vara otänkbart att flickor och pojkar skulle leka med varandra. Att gruppen av barn skulle delas i två, skilda åt av grupptryck och rådande normer.

Pojkarna brottades eller spelade boll på rasterna, medan flickorna gick arm i arm och tyckte att pojkarna var barnsliga. Men efter ytterligare några år svängde pendeln igen. I tonåren hade Kjell och Maggie blivit förälskade och den kärleken kom att bestå livet ut. De var unga när de gifte sig, unga när de blev föräldrar och de förblev unga i sin kärlek till varandra genom vardagens alla prövningar.

Sedan Kjell och Maggie gift sig och bildat familj hade han inte fått en lugn stund. Inte fått möjlighet att låta sig fyllas av doften av regn eller ljudet av tystnad. På den tiden hade han längtat efter att få vara ifred, men nu hade han gjort vad som helst för att få uppleva den stojiga, stökiga och kärleksfulla tiden med sin familj igen.

Kjell suckade tungt där han låg på soffan. Vid tanken på Maggie och barnen fylldes hans ögon av tårar. Visst njöt han av lugnet här på torpet i Västerskog, men när han väl kommit på plats hade luften gått ur honom och allt han varit med om under det senaste året tog ut sin rätt. Han var trött nästan jämt, låg mest här på soffan och mindes sitt liv. Reflekterade över sin barndom, sin ungdom, sina föräldrar, hur han själv varit som pappa och make. Tre barn hade de fått, men numera var rollerna ombytta. Nu var det Kjells barn som föräldrade honom. I synnerhet sedan Maggie dog.

Tillsammans med henne hade han varit hel.

Nu var han mindre än halv.

Kapitel 2

Trots att Kjell inte spenderat särskilt mycket tid på torpet under sitt liv, betydde det mycket för honom. Här hade han varit med sina föräldrar och hit hade han med tiden tagit sin egen familj. Han kände sig präglad på platsen, tyckte att han hörde hit och att Västerskog var den naturliga ändhållplatsen.

Kanske grundade sig den starka känslan av tillhörighet i att det var hans förfäder som byggt torpet någon gång på 1700-talet. Kjell visste inte exakt hur gammalt det var. Han hade försökt ta reda på det, men varken hembygdsföreningen eller länsstyrelsen kunde ge honom någon information. På gamla kartor var torpet inte ens utmärkt. Sjön och skogen runt den var markerad som oländig terräng, som vildmark.

Egentligen var det inget märkvärdigt med stugan. Det var en svart liten byggnad med ett enda rum, ett litet kök och ett sovloft. På tomten fanns ett utedass och en mindre lada, som numera var omgjord till garage och vedbod. Stugan låg på toppen av en slänt med utsikt över Buaträsket, en ganska stor sjö med rent, friskt fjällvatten. I det fria vattnet jagades larver och insekter av hungriga abborrstim. Gäddor lurade på mört och annan småfisk i vassen och i selet där sjön rann ut i Skofte älv försommarlekte pigga gärsar. På sommarkvällarna kunde man, om man stod ut med knott och mygg, sitta på stugans farstubro och njuta av hur skymningen lekte med färger och former i omgivningarna. Se hur solen färgade det stora, vänliga vattnet nedanför den sluttande vildängen rosa och orange. Se hur skuggorna skapade saker som inte fanns i den till synes oändliga barrskogen där bortom. Skogen klättrade uppför och nerför höjder och åsar, följde markens mjuka kontur, så att den tycktes rulla fram som en dyning över ett hav. När solen slutligen gick ner bakom trädtopparna lade sig sommarnattens mörker som ett blått vemodigt sken över utsikten och i detta sken blev nattljuden starka och fantasin vild.

På stugans baksida reste sig raka tallar. För länge sedan hade man grävt ut en sluttning, för att plana ut ytan där stugan sedan byggts. På den höjd som skapats, då man hyvlat bort jorden för att kunna bosätta sig, tronade tallarna. De gav ett majestätiskt intryck där de stod. Stammarna var nakna, sånär som på sin bruna bark. I toppen trängdes deras kronor med varandra, så att de bildade ett tak av grenar, barr och skägglav. De stod spridda i blåbärsriset, som i sin tur pryddes av skvattram och skogsstjärnor.

Tidiga sommarmorgnar bäddades stugan och tallarna in i en porsdoftande dimma, som i takt med att solen steg blev till lätta slöjor. I den gryende dagens stigande värme försvann de helt, för att om kvällarna återigen omfamna omgivningarna med sin väldoft.

För många år sedan, när Kjell var elva år, hade Sture rustat upp torpet. Han hade tänkt använda det som sommarstuga. Kjell hade älskat att vara i stugan. Hade sett fram emot att få vara där och fiska, utforska och bada. Emellertid hade han och hans föräldrar bara sovit där en enda natt innan de plötsligt lämnat stugan tidigt på morgonen och de hade aldrig återvänt. Flera gånger den sommaren hade han föreslagit för sin far att de skulle åka tillbaka, men Sture sade alltid nej. Kjell förstod inte varför de inte kunde åka dit fler gånger, men till sist hade Sture, irriterad och trött på tjatet, fräst att man inte kunde bo där, eftersom det inte gick att få någon morgontidning dit ut och med det svaret lät Kjell sig nöja. En fråga, ett rimligt vuxensvar och så var saken klar.

Men han hade tyckt att det var synd. Det var ju ändå han som hittat stugan som sexåring en gång i tiden.

Kjell log åt minnet av sig själv som liten. Saknade den lille pojken, som nu blivit gammal. Tänk om den pojken hade vetat hur livet skulle se ut över sextio år senare.

Tänk om han hade vetat hur han själv skulle se ut. En gammal gubbe med läsglasögon på näsan och blårutig pullover över en illa struken skjorta. Med kal hjässa och en putande mage hängandes över läderbältet, som höll upp de slitna manchesterbyxorna han haft så länge han kunde minnas.

Han suckade djupt, som han alltid gjorde när han tänkte på sådant som blivit tvärtemot vad hans yngre jag drömt om och velat.

Medan han i huvudet vandrat längs minnenas allé hade han rest sig från soffan, gått in i köket och gjort sig en kopp snabbkaffe. Den avnjöt han nu vid det stora furubordet som stod i rummet. Det enda han hörde förutom sina egna tankar var vindens vinande runt husknuten och småregnet som trippade runt på fönsterblecket. Det hade störtregnat hela dagen och nu när skyfallet avtagit hade de eftersläntrande vattendropparna bråttom ner i marken för att återförenas med de sina.

Som en annan, när den dagen kommer, tänkte Kjell högt och gladdes åt att han, till skillnad från vatten, inte skulle behöva färdas i ett evigt kretslopp.

Del 2: Tallarna, 1950-talet

Kapitel 3

Året då Kjell var sex år gammal spenderade han sommaren hos farmor Evy och farfar Torgny. De bodde på Tallarna, ett gammalt hemman, som funnits i släkten i över tvåhundra år. Det stora röda gårdshuset, utsmyckat med vit snickarglädje och bred dubbeldörr, stod på en liten höjd. Kjell brukade tänka att det nästan såg ut som att huset stod och kände sig märkvärdigt. Stolt blickade det ut över gården, som omgavs av allehanda bodar, härbren och stallar. Sneda och vinda ramade uthusen in gårdsplanen med sina väderbitna träfasader. En bit bort stod den stora ladugården och bakom den förmultnade gårdens gamla gödselstack.

Farfar Torgny var född på Tallarna och Kjell älskade att höra farföräldrarna berätta om hur folket levde där förr i tiden.

Vad är det där för ett hus? frågade han farmor en dag när de tog en promenad över gården.

Det där är ett gammalt visthus, svarade hon.

Vad är ett visthus?

I visthuset förvarade man maten förr i tiden.

Jaha. Vad är det där då? fortsatte Kjell och pekade på en större byggnad.

Det är vagnslidret. Där hade man sina vagnar och olika redskap.

Som ett garage? gissade Kjell och farmor nickade leende.

Och där är svedjan och det där var vedboden och där borta bodde grisarna, förekom farmor Kjells ivriga frågor.

För sitt inre kunde Kjell se hur den grågistna raden av småhus skyddade stretande gårdsfolk från isande vintervindar. Han föreställde sig hur samma väggar om somrarna stängde in värmen och hindrade lätta briser från att nå de hårt arbetande människorna med sin efterlängtade svalka.

Numera var de många stallarna och uthusen rätt nedgångna, men de slitna byggnaderna till trots gav Tallarna ett grönt och frodigt intryck. Längs med husgrunderna växte sig nässlorna stora och starka, trängde ut kvickrot och maskros på mindre skyddade ytor. Den gröna gräsmattan låg som en tjock matta över gården, förutom där människor och djur rört sig som mest genom tiderna. Deras upptrampade stigar bildade ett oregelbundet mönster, som om någon i blindo gått loss med mustig brunfärg och tjock pensel över gården.

Mitt på gårdsplanen stod en enorm björk. På dess stam satt holkar avsedda både för fåglar och fladdermöss. Man aktade sig noga för att få fladdermöss i husen, men på grund av deras glupande aptit på mygg var de trots allt mer än välkomna. Någon gång i tiden hade en händig människa snickrat ihop en bänk som gick hela vägen runt björkens stam, som var så tjock att åtta vuxna människor bekvämt kunde sitta ned på bänken och luta sig mot den skimrande nävern samtidigt.

Nedanför gårdsplanen gick en gammal landsväg. Den användes knappt längre, men förr hade vägen visst varit en viktig länk för kommersen mellan traktens byar och marknader. På andra sidan landsvägen låg marker, som försett gårdens folk och fä med föda. På jordar som gödslats av djuren odlades potatis och råg. I yttermarkerna växte sig slåttern hög på myrar och vallar.

Farfar hade berättat för Kjell att när han var liten hade det lite här och var stått hässjor och ängslador, redo att tömmas så fort föret blivit fruset och starkt nog att bära höskrindorna hem till gården.

Kjell visste inte riktigt vad en hässja var, men han var rätt säker på att han aldrig hade sett någon. Däremot visste han om två ängslador i närheten. Farfar hade pekat ut dem för honom en gång, men Kjell hade inte tyckt att de var särskilt intressanta. De såg mest fallfärdiga ut tyckte han, men farfar menade att de var levande historia och att Kjell skulle förstå att uppskatta dem när han blev äldre.

När farmor och farfar var unga var Tallarna en självförsörjande bondgård med anställt gårdsfolk, men i takt med att tiderna förändrades hade de tvingats gå ifrån sitt liv som bönder. Folk sökte sig in till städerna för att försörja sig, så det blev allt svårare att få hjälp på gården och när de själva blev äldre orkade de inte med att sköta djuren och markerna längre.

Farföräldrarna var nu en god bit över åttio. De bodde i gårdshuset på Tallarna medan ladugården, bodarna och visthusen förföll. De ägde mycket mark, men nu stod skogen och växte igen, eftersom ingen längre kunde ta hand om den. Farmor köpte mjölk och bröd hos handlaren, i stället för att mjölka och baka själv. Det enda som återstod av det en gång så stolta jordbruket var farmors höns och det lilla trädgårdslandet.

Man får vara glad för det lilla man har, sade farmor.

Däremot hade hon svårt att låta skogens skafferi förfaras. Farmor hade varit en ivrig bärplockare i sina dagar och en dag i slutet av juli bad hon Kjell gå ut i skogen och leta blåbär. Hon lovade att han skulle få en slant för varje hekto han kom hem med.

Egna pengar? frågade Kjell storögt, bara för att kontrollera att han förstått henne rätt.

Ja, min vän, log farmor. Dina alldeles eget ihoptjänade pengar.

Kjell ville förtvivlat gärna ha en cykel. Han hade bett sin far om en, men far hade fnyst och sagt att ingenting var gratis. Ville man ha något så fick man minsann kämpa för det och Kjell tänkte att det här var chansen. Om han plockade ordentligt med blåbär skulle han kanske ha råd att köpa sig en cykel. Den skulle vara blå och skinande och med bilden av drömcykeln på näthinnan tackade han gladeligen ja till farmors förslag.

Han skulle ge sig ut i skogen tidigt nästa dag, men kvällen innan blev han plötsligt osäker på om det var en så god idé. Där han låg i sin bädd, alltmedan skymningen föll utanför fönstret, var tanken på att vara ensam i skogen inte längre särskilt lockande. När farmor hade kommit in för att säga god natt sade han lite förläget som det var.

Farmor, jag vet inte om jag törs gå i skogen helt själv.

Farmor strök honom över håret och log.

Jag förstår det, sade hon. Skulle det kännas bättre om du tog Stella med dig? Hon skulle nog gilla en skogspromenad. Hon får ju inte vara ute så mycket i naturen nu när farfar inte arbetar ute i markerna längre.

Ja! Hon skäller säkert om det kommer någon och då blir de rädda och springer iväg.

Evy visste inte vilka det var som hennes barnbarn trodde skulle komma i skogen, men hon nickade och drog upp täcket till hakan på Kjell.

Medan hon stoppade om honom ordentligt sade hon: "Du behöver ju inte gå så långt från gården. Och