Falkens flykt

By Anders Mathlein

Konstnären Mats Granström är på besök i sina gamla norrländska hemtrakter. För att verkligen ta in hemkänslan beger han sig ut i de djupa skogarna, och de rika naturupplevelserna och den friska luften väcker suget efter friluftsliv. En kväll när han vaktar ett pilgrimsfalkbo fångar han ett par boplundrare mitt i akten. Det leder till en händelsekedja präglat av blodiga våldsamheter. Våldet blir bara värre och värre, men polisen är passiv. Snart börjar Mats oroa sig för hur grava konsekvenserna kan komma att bli. Både för sig själv och sin familj. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 19, 2021
• ISBN: 9788726814286

Book preview

författaren.

Ett

Stigen var smal men fullt synlig, upptrampad av gud vet vilka djur som rörde sig här när ingen såg. Den kändes svampigt mjuk som ett joggingspår, och han gick snabbt och ljudlöst.

Dessa ljusa nätter hade alltid ett drag av overklighet, det fanns ett egendomligt skimmer i luften när mörkret inte blev tätare än skymning. Gryningen anades redan, och det var i just en stund som denna som han någon gång skulle vilja vandra i en blomsteräng med en vacker flicka och ha en flaska Mosel som enda bagage.

Han stannade där stigen gjorde en krök runt några stenblock. Ett stycke till höger låg de stormfällda granarna, slagna till marken av vinden för så länge sedan att stammarna hade fått samma mattblanka lyster som gammal drivved. Fina droppar i ett spindelnät, ett tårtpapper av pärlor.

Han lämnade stigen och tog sig fram genom snåren där mörkret tjocknade. Den grönspräckliga jackan smälte samman med vegetationen och gjorde honom nästan osynlig. Han bar ryggsäcken lätt och höll papplådan bakom sig så att den inte skulle fastna bland kvistarna, duckade för grenar och höll den sladdriga gröna hatten på plats med vänster hand.

Ljudet av strömmande vatten, mycket avlägset. Det fanns en klang i luften som man skulle kunna tro vard doft av vatten, men det var förmodligen bara inbillning. Vem hade en slagruta till näsa? Han hade själv prövat en sådan där smidig klyka och känt träets dragkraft, men trodde inte för ett ögonblick att det var något annat än självsuggestion.

Han vadade vidare genom det täta riset, kom till torrare mark som bar uppför till en liten åskam där barrtäcket ännu behöll en del av solvärmen. Han fortsatte målmedvetet ett par hundra meter innan han stannade och tog fram den enkla kartskissen. Det var inte långt kvar.

Varningsropet mötte honom när det återstod femtio meter till trädet. Det karakteristiska lätet upprepades allt ivrigare ju närmare han kom. Det var vasst och utdraget, ett besynnerligt ljud mellan jamande och gnäggning.

Han kunde se en rörelse där uppe i den taggiga utsvällningen i toppen av det torra trädet. En av fåglarna slog ett par cirklar högt över honom och försvann sedan över granarna på breda vingar.

Det blev längre uppehåll mellan varningslätena. Han tände en cigarrett och blundade samtidigt för att inte förstöra ögonens mörkervana.

Med ryggen lutad mot stammen spände han på sig klätterskorna. De var av enkel men pålitlig konstruktion: en metallskena som man fäste med läderremmar kring vadorna. Skenan var böjd under foten och vinklad uppåt på andra sidan, avslutad i en svagt nedåtriktad, vass udd.

Han rättade till kartongen som hängde i handtagen över axeln, högg tag kring stammen, och när han sparkade in spetsen på den högra klätterskon i trädet steg varningslätet hastigt för ett ögonblick. Sedan prasslade det av kvistar, ett rop igen, och så vingslagen när fågeln gav sig av.

Det var alltid besvärligt att klättra på det här sättet, och även om han gjort det förr kände han osäkerheten och den aning av svindel som tanken på ett fall framkallade. Han vilade flåsande strax under toppen. Det var bekvämt att ligga till sängs med magbesvär och låta andra göra grovarbetet. Om Peter inte själv insåg att det enda rimliga vore att få utdelning efter insats så skulle de ha en del att diskutera.

Han hävde sig upp den sista biten med armen över en gren. Benen skälvde, en massa småmuskler som protesterade mot ansträngningen.

Boet stank.

Det var svårt att säga vad det var, men i den risiga härvan fanns väl en hel del gamla köttslamsor och exkrementer som bakades i solvärmen om dagarna. När det var som varmast kunde man se honan sitta med vingarna utspärrade som parasoll över de flämtande ungarna; hettan var lika farlig för dem som kölden var för äggen. Den som samlade ägg en kylig kväll måste skynda sig sedan de vuxna fåglarna lämnat boet, för det kunde räcka med några oskyddade minuter för att äggen skulle gå förlorade och vara omöjliga att kläcka.

Det fanns tre ungar i boet.

I dunklet såg de ut som ljusluddiga klumpar, otympliga kroppar med fjuniga halsar och huvuden. De satt stilla, bara en av dem lät höra små, sköra pip. Fjällvråk var ju inga rariteter, men de här tre var så pass gamla att de skulle klara transport utan problem, och man fick inte vara för kräsen.

Han öppnade kartongen och stoppade vant ned fåglarna på bädden av träull. De kändes varma genom dundräkten, att ta i en ung fågel var som att ta i något mycket mer naket levande än till exempel en katt, kanske som att ta i inälvor.

De gnisslade oroligt men tystnade tvärt när locket stängdes, och han klättrade ned till marken där han försiktigt ställde kartongen åt sidan innan han tog av sig klätterskorna och stoppade dem i ryggsäcken.

Sådana här nödlösningar måste det bli ett slut på. Det var inte alls behagligt att hänga där uppe utan att någon höll uppsikt vid marken. Man borde vara två, och om nu en av dem skulle tillbringa tiden med att sitta och kvida på toaletten skulle de bli tvungna att finna andra arbetsformer.

Han grep kartongens breda tyghandtag och började gå tillbaka. Högt över boet flöt en suddig skugga i allt vidare cirklar innan den slutligen rätade ut kursen och flög mot öster.

Två

Hon hade inte sett en falk förr, och hon misstänkte att när den äntligen dök upp skulle det bli en besvikelse. De föreställningar hon gjorde sig av saker hon hade hört beskrivas överträffade alltid verkligheten.

– Jag fryser, viskade hon. Kan vi inte tända en eld?

Han satt hukad med tubkikaren mot ögat och spanade mellan stammarna uppåt den lodräta bergväggen. Han såg stor och varm ut i den pösiga jackan.

– Om vi ska elda kan vi lika gärna sticka härifrån, sa han utan att vända sig om. Det skulle synas en kilometer.

Hon suckade och värmde händerna i armhålorna. De första timmarna hade varit spännande, men myggen och den fuktiga kylan hade fått henne att titta på klockan så ofta att han hade blivit irriterad.

Hon fäktade efter mygg.

– Och så dom här förbannade myggen. Jag har säkert blodbrist vid det här laget.

– Här.

Han räckte henne den knöliga tuben med myggkräm.

– Dom verkar gilla det där, sa hon. Jag är alldeles flottig, det känns som om man inte har duschat på en vecka.

Han satte sig intill henne på stubben, la armen om hennes axlar, gnuggade.

– Vi kan bada i sjön sen. Bada näck.

– Det blir något för myggen att bita i.

– Verkliga delikatesser, Linnea. Vore jag mygga vet jag precis var jag skulle sticka.

Det var fånigt av honom att försöka få henne på bättre humör på det där viset. Nog för att åldersskillnaden mellan dem var ganska stor, men hon var ingen barnunge. Samtidigt var det svårt att bli arg på honom, det fanns något försonande i dialekten, och hon hoppades att han alltid skulle behålla den.

– Myggan Mats med den fruktade gadden, va? sa hon.

– Just det. Stockholmstjejer är lätta byten.

Han kysste henne. Hans ansikte luktade myggkräm.

Det hade varit kväll och natt och nu var det strax morgon, men det var inte lätt att skilja det ena från det andra eftersom det inte hade varit riktigt mörkt, bara ett ljusdunkel under de timmar som solen hade varit försvunnen. Det var mycket vackert, och nu kunde hon se dimmorna som lojt hängde över vattnet där nere vid sjön, självlysande i det milda ljuset.

Runt omkring var skogen, doftande och hemlighetsfull med de åldriga granarnas toviga skägg, de lavfläckiga stenblocken och rotvältornas saftiga sår i den svarta jorden. Och så berget, Lungberget med det hisnande branta stupet som gick ända upp i himlen och där endast några små envisa växter kunde klamra sig fast. Hon hade genast börjat tala om bergakungen, men det verkade som om det var just vad han hade väntat sig.

Hon märkte att han ville lära henne, växters namn och olika fenomen så att hon skulle förstå vad det var hon såg, men hur skulle hon kunna komma ihåg vad som var kråkris eller tranbär eller harsyra och allt vad de hette? Ljung kände hon igen, och fjällbräckans små vita blomknippen hade han visat henne i kikaren, fläckar som av snö mot bergets blyertsgrå.

– Kan man se boet nu? frågade hon. Jag fattar ju inte hur någon ska kunna ta sig uppför den där branten.

– Jag sa ju att dom tar sig ner. Först upp bakvägen, och så firar dom sig ner. Men dom måste förbi här först.

Hon tog en titt i tubkikaren men såg som vanligt bara den skrovliga stenytan och små risiga växter. Hur kunde han se ett fågelbo där någonstans? Det här var delvis vad hon hade menat när hon sagt att det vore skönt att komma ut och se lite riktig natur, och när han hade föreslagit att de skulle tillbringa några veckor hos Birger och Gunnel hade det verkat som ett bra förslag. De skulle inte ha råd att åka på semester om de måste betala för husrum, och hos hans föräldrar kom det inte på tal att ens bidra till matköpen. Men hennes uppfattning om riktiga naturupplevelser rymde inte det här med att sitta och glo mot ett fågelbo hon förresten inte ens kunde se.

Hon hällde upp lite kaffe och drack. Halsen sved efter allt viskande. Det doftade av kåda och mossa och fuktiga växter.

– Har du tröttnat? sa han.

Han log sådär överseende igen. Hans kinder och haka var grå av skäggstubb och håret såg otvättat ut, och hon kunde se att han verkligen hörde hemma här, att allt hans prat om skogen och fjällen och myrarna var fullkomligt sant för honom. Det var nästan obegripligt att han kunde trivas i Stockholm också. Var det för hennes skull?

Plötsligt ryckte han till och grep kikaren.

– Där. Titta där uppe.

– Ar det falken?

Hennes blick svepte ryckigt över bergssidan, och så såg hon den mörka klumpen, en skugga, några vingslag, och så var den försvunnen.

– Hur ser man att det är en falk? frågade hon. För mig skulle det ha kunnat vara vilken fågel som helst.

– Man känner igen den på silhuetten. Falken har spetsiga vingar, nästan alla andra rovfåglar har liksom fingrar längst ute på vingarna.

Hans gester till beskrivningen kom henne att fnittra.

– Jag hoppas du får se när den jagar, sa han och satte kikaren mot ögat igen. Det är en otrolig syn, det är därför falkenerarna är så jävla sugna på dom. Den svävar högt där uppe, verkligen högt alltså, och så får den syn på en brushane eller småspov eller något …

Han svepte med kikaren över bergväggen.

– Dom har fantastisk syn, kan upptäcka en småfågel på tusen meters håll, tänk dig det. Tio gånger fler synceller än människan. Ja, alltså, han svävar där uppe och får syn på ett byte, och då fäller han ihop vingarna och störtdyker och kommer upp i en fart på kanske tre hundra kilometer, och så pang så klipper han till spoven i luften och gör en looping och hämtar upp den i fallet.

Hon borde kanske fråga något.

– Antingen klipper han till den eller också hugger han klon i ryggen på den och sliter upp den, fortsatte han. Fast han ser bättre än han jagar, det blir många missar.

De satt tysta en stund. När som helst skulle solstrålar sila in mellan stammarna. Vad skulle hända om det kom någon?

– Bara fyra par i norra Sverige såvitt man vet, sa han.

Åtta pilgrimsfalkar, det är allt.

– När vaktade du senast?

– Förra sommaren var jag ju inte hemma, men …

– Hemma är väl hemma hos oss, eller hur?

– Ja, ja, jag är som ovan. Förra sommaren var jag inte hos morsan och farsan, låter det bättre? Då satt Johan här en hel del, och förr om åren bytte folk från naturvårdsföreningen av varandra och då var jag med. Men i år finns visst inte en käft som har tid.

Han hade talat en hel del om vilket engagemang som fanns i södra delen av landet, avspärrningar och tv-bevakning och övernattningsstugor på de viktigaste lokalerna, Projekt pilgrimsfalk och alltihop, och hon kunde ju inte säga till honom att det hela verkade en smula överambitiöst.

Hon ville åka tillbaka till huset. Hon ville åka hem och duscha och tvätta håret och krypa ner i sängen och kanske ligga med honom och samtidigt känna den där ljuvliga, tunga tröttheten i kroppen. Fast sängen knarrade.

– Erik gjorde sig rolig över din knarrande säng, sa hon.

– Säg något som han inte gör sig rolig över. I bland tror man att det bara är kroppen hans som har växt, att hjärnan är kvar nånstans i tolvårsåldern.

– Han är gullig. Har han ingen tjej?

– Inte vet jag. Det finns inte så mycket att välja på i Glimdalen, och skulle han få ihop det med någon turist så blir det väl bara ett par ligg och inget mer.

– Vad rå du låter.

– Än han då? Det går ju knappt att få kontakt med honom. Han försöker tydligen sitt bästa för att bli som hjältarna i dom där filmerna han glor på.

Ropet kom henne att rycka till. Det liknade ingenting hon hört tidigare, ett utdraget, ångestfyllt läte som från någon som ser det sista hoppet försvinna.

– Vad är det? Gud, Mats, vad är det som låter?

Hon vände sig mot sjön. Ropet hördes igen, jämrande, ihåligt.

– Det är lommen, viskade han. Låter mänskligt på något sätt, eller hur? Hörde du den inte i natt?

– Jag sov väl. Få se nu, hur var det … jo: lommens skri, och kniv mot öppet öga, vadsomhelst, blott icke samma ensamhet på nytt.

Hennes röst var laddad med lågmäld dramatik, hon tittade mot någon obestämd punkt nedåt sjön.

– Vad är det där för snack? sa han.

– Det är en dikt.

– Hittade du på den nu?

– Jag? Nej, nej, Karl Vennberg, det är Karl Vennberg som har skrivit den. Jag kommer ihåg den därför att den är så … tät, liksom. Fast jag visste ju inte hur fågeln låter.

– Var kommer det där med ögat in egentligen?

– Här har vi besten från skogarna, hör jag.

– Jag skojar, Linnea. Så grovyxad är jag inte.

Han log och såg länge på henne. Han ville så gärna visa henne falken, han ville att hon skulle få se pilgrimsfalkens skönhet, friheten, se den sväva där uppe så att hon skulle förstå varför han tyckte att det var så viktigt att de satt här och tryckte. Det fanns två ungar i boet, de skulle vara flygga inom ett par veckor och de var ett litet hopp för artens fortsatta existens. Att visa henne vad han älskade så i allt detta skulle vara att visa henne den kanske viktigaste delen av sig själv.

När jag var liten gick vi till Observatoriekullen när vi ville ut i naturen hade hon sagt, och det avlägsna bruset från Lodsjöströmmarna liknade hon vid ljudet från en motorväg på håll. Förstod hon vad han menade? Eller tyckte hon bara att alltsammans var fånigt gröna vågen-tjafs, en naturromantikers nyck?

– Har du tänkt fortsätta med det här? frågade hon.

– Fortsätta?

– Ja, resten av tiden vi är här?

– Vad ska man göra, då? Farsan snackar bara om resurser, dom har inte råd att låta folk sitta ute i skogen och glo, säger han.

– Polisen kan väl inte sitta som fågelskådare i veckor, det fattar du väl.

– Nej, visst, det är ju bara fåglar. Det är mycket viktigare att stå i flock och knipa fortkörare eller hålla ordning på fyllona i parken. Det är en fråga om prioritering, det är vad det är. Stulna extraljus är mera värt än en sketen pilgrimsfalk.

Han vände sig mot berget igen. Skulle man göra något måste det göras nu. Sedan femtiotalet hade gifterna tagit död på nästan hela stammen, och sedan kom folk från kontinenten och för all del även ortsbor för att tjäna pengar på att förse falkenerare och samlare med fågel. Jaktfalkar stod naturligtvis högst i kurs, men pilgrimsfalken var inte långt efter.

– Det är klart att det är en konflikt för Birger, hörde han henne säga. I hans arbetssituation är man tvungen att följa bestämmelserna.

– Visst, farsan har en konfliktfylld arbetssituation. Han kanske till och med upplever problemställningarna som frustrerande. Om ni snackar sådär på skolan är det nog nyttigt för dig att träffa lite mer oborstade typer.

– Vad har jag gjort nu då?

Han hörde hur löjligt det lät att gnabbas viskande.

– Nej, visst, förlåt, Linnea. Det var inte meningen.

– Jag gillar inte att du kommenterar mitt sätt att prata.

– Jag har bara lite svårt för sån där pedagogjargong eller vad det är.

– Jaha. Då får du väl låta bli att lyssna. Eller kanske jag ska hålla tyst så att du kan fortsätta föredraget?

– Jag sa förlåt, okej? Förlåt. Bara du inte snackar sådär när du blir lärare, då kommer ungarna att bli överstimulerade eller vad det kallas.

Hon rodnade, det gjorde hon alltid när hon blev arg.

– Du kör något slags rätt läskig antiintellektuell stil ibland, vet du det? Du gillar att prata om komplicerade saker, men det ska låta som om det bara är brännvin och skogen och karlatag som räknas. Och så att måla, förstås.

– Jag gillar inte brännvin, Linnea. Det vet du.

Nu skojade han, men hon log inte, och så hörde de prasslet.

Han höjde handen och hejdade hennes svar, tecknade åt henne att huka sig. Han lutade sig fram och spanade genom snåren mot sjön. Han hörde de svaga knakningarna, långsamma steg i riset.

– Det är någon som kommer, viskade han. Det är någon jävel som kommer hitåt.

Hennes hjärta slog fort, men hon var inte rädd eftersom hon på sätt och vis såg alltsammans som en lek. Vakthållningen skulle bli en historia som andra skulle känna respekt och beundran inför.

– Vi borde ha hört bilen, viskade hon.

Fågelsången porlade lätt och klar, insekter vinglade omkring i solstrimmorna. Hon blev kissnödig.

Mannen dök upp bakom några grågröna stenblock. Han var klädd i en grön jacka och hade en tyghatt på huvudet. Han bar ryggsäck och hade ett långt nylonrep hängande snett över bröstet. I ena handen höll han en smidig pilbåge av gul glasfiber.

– Vad ska vi göra nu då? viskade Linnea. Vi kan väl inte hindra folk från att gå i skogen? Allemansrätten …

– Hsss.

Han hade hoppats att aldrig behöva vara med om det här. Med den där utrustningen var det ingen tvekan om vad karln tänkte göra.

Mannen stannade till och såg sig om. Mats reste sig.

– Hallå där! ropade han. Vad har du här att göra?!

Mannen vände