Vit bland bergens skuggor

By Nils Parling

När han föddes var han inte särskilt stor, eller vit för den delen. Snarare svagt gulaktig. Men med tiden skulle skogsvarelsen tillskansa sig sin karaktäristiska vita päls och växa till att bli en stor och ståtlig älg. I Vit bland bergens skuggor bjuder författaren Nils Parling på en fascinerande naturskildring genom en vit älgs perspektiv. Vi får här följa älgens hela livsspann, från födelse till sista andetag. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726940329

Book preview

1.

Kap. 1

I sitt livs begynnelse som skogsvarelse var han väl inte så stor. Och för övrigt inte helt vit heller. Snarare svagt gulaktig, när han omsider blev torr.

Han gled segt och hårt trängd fram ur moderdjurets kropp under en akt som torde ha varit plågsam både för den stora skogskon och fostret hon burit på. En slemmig kropp, knappast större än en utvuxen stövare. Kotmager och med oproportionerligt långa benslanor, som i förstone skulle bli besvärligt att riktigt komma överens med. Frambenen med de små klövarna vek sig under honom, där han med det trubbiga lilla huvudet före hamnade i mossan över hårdmarken och bakbenen drogs som automatiskt framöver mot slapp buk och magra revben.

Hans första förnimmelser av den värld som tog emot honom var att den var kall och kom hans kropp att darra en smula, där han låg i vått och slemsölat fostervatten, omilt knuffad av och till blev slickad ren och rimligt torr av moderdjurets ivrigt omsorgsfulla tunga. Han fnös den lilla mulens näsborrar fria och söp lungorna fulla av tidig juninatts atmosfär och förvirrande ovana dofter av barrskog och mossa blandat med moderdjurets utdunstning. Öppnade för första gången ögonen att spegla omgivningen och sökte resa huvudet men sänkte det åter och fann sig i den sträva tungans slickande och puffandet av en mule, som bar varma pustar över hans från slem undan för undan befriade lekamen. Öronen, som legat slappt trängda baköver reste sig emellertid som av sig självt och förmådde registrera moderdjurets flåsande och med korta intervaller små vassa läten i dunklet som begynt vika omkring de båda skogsvarelserna, älgkon och fostret hon framfött.

Det varierande vibrationstalet i de melodiska takterna skulle bli ett likaledes mångskiftande tema i fortsättningen, uppblandat med andra ljud att vänja sig vid och småningom kunna härleda till andra medvarelser, fyrfota eller vingade, stora som små tillhöriga den värld han hamnat i, från sitt förutvarande tillstånd av värme och omedvetenhet i moderdjurets buk.

Men något inom honom fordrade plötsligt försök till kontrollerade rörelser. I de dofter han omvärvdes av tog lukten från moderdjuret överhanden och födde en instinktiv känsla av åstundan efter någonting som han med nödvändighet behövde och för övrigt skulle komma att behöva för en ganska lång period framöver. Det drev honom att försöka nå upphovet till den plötsligt begärliga doftkällan. Under ansträngda fnysanden reste han skallen, lyckades sträcka frambenen framför sig och resa sig till hälften från underlaget, vaggande lite av och till i obalans, med den doft som lockade i vibrerande näsborrar. Bakbenen gjorde automatiskt sitt för att lyfta honom upp på alla fyra. Första försöket blev emellertid kapitalt misslyckat, när det gällde att nå den naturligt uppresta ställning han eftersträvade. Det virrade för ögonen och balansnerverna fungerade inte som de borde. Medan moderdjuret slafsade i sig efterbörden, gick den lille skrangelbente hon framfött överända med ett tungt stönande när framknäna vek sig och den känsliga mulen stötte mot den visserligen mossöverdragna men likväl omilda marken.

Det var det första egentliga läte den lilla älgkalven frambringade i sin ömklighets tidiga stund som levande skogsvarelse. Åstadkommet av den ömhet mulen registrerade vid kontakten. Ett tunt, skälvande: Brö-ö-ö-o!, som kom moderdjuret att med dregel kring slickande tunga sänka sin stora skalle mot den lilla nyfödingen och liksom uppfordrande puffa honom till nya försök. Hans strävan var ju också hennes, eftersom juvret mellan bakbenen stinnade av detta den nyfödde åtrådde och drogs till av doften, instinkten och behov som den tillförne, försörjd av moderns blodvätska inte behövt känna av.

Ett andra försök lyckades, men den lille, som stod där på skälvande ben och vädrade, for i sin första livsyrsel vilse och sökte uppåt mellan moderdjurets framben efter vad han åtrådde, men fann inget. Det kom den stora kon, som stod där som en mörk massa över honom, att ta ett steg framåt på samma gång som den långa mulen styrde det lilla stuttiga huvudet baköver under buken. Det gav resultat. Den nyföddes mål för plötsligt vaknade behov var nått. Sökande mule hittade en stinn spene och läpparna sög sig fast. Modersmjölken silade varm och kraftgivande genom strupen ner i den tomma kalvbuken, där den lille, alltjämt skälvande och med benen darrande brett isär, begick en naturens barns första nattvardsritual, medan nattens övergång i gryning rodnade över bergslandets skogar och koltrastens violintoner fick sällskap av morgonens hela orkester av kvitter och sång från övriga småfåglar på kvist och gren i omgivningarna.

Från någonstans inte alltför långt undan, trängde till den gamla kolbottnen den stora älgkon utvalt som födslosäng, ett längtsjukt drönande fram mellan risiga granar kring det väl valda skymundanstället högt mot Raiskibergs krön. Den lille darrande nyfödde lät sig inte bekomma utan fortsatte sin första stärkande måltid. Moderdjuret för sin del lyfte den långa skallen och hostade hotfullt några gånger en varning som kunde antas betyda: kom oss inte för nära, om du vill slippa samma tukt som förut!

Aftonen innan hade hon med tunga slängar av skallen och till sist och definitivt med hårda sparkar av framklövarna råmande och frustande lyckats jaga fjolårskalven ifrån sig inför kroppens känsla att det var dags för ännu en födsel. Hade som förr om åren velat låta det hela avlöpa i avskildhet på den plats hon i förväg utvalt. Hon hade åstadkommit den ro för sig själv och fostret som trängt på mot den naturliga utgången. Ett nytt skogens och vildmarkens barn var fött. Att det denna gången inte var rödbrunt i håren utan avvikande i svagt gulvitt rubbade på intet sätt hennes mönster från tio födslar bakåt. Och själv hade hon en gång i tiden rönt samma behandling som den drönande fjolingen därborta nånstans tvingats underkasta sig. Den darrbente nyfödde var skör för störande intryck. Den behövde skyddas. För allt. Till och med för en ett år äldre broder, som i sällskap med moderdjuret tagit sig igenom en lång och hård bergslandsvinter och alltjämt gick kring och drönade i ensamheten, sedan den blivit tuktad och bortmotad, till att reda sig själv på vad livet och naturen hade att ge.

Sådan var instinkten och lagen för alla medlemmar av släktet Alces Alces sedan urminnes tider. Gällande här på Raiskibergs skogsraggiga kuta, liksom överallt annorstädes varest släktet expanderat och var tillfinnandes.

Det avlägsna drönandet störde fågelkonserten ännu en gång, nu mera fjärran ifrån. Den stora älgkon på kolbottnen i skogen reagerade inte den här gången hörbart.

Allt var som det skulle vara, som naturen själv utformat det. En skogens nyvordna moder vred sin tunga skalle baköver och slickade den nyblivna avkomman mellan öron och manke, sakta gungande av och till med baken för ettvart girigt sug som lättade trycket i juvret.

Att de tu, mor och avel, var av skilda kön, spelade för föderskan ingen roll. Liksom inte heller att han till färgen var avvikande från sina föregångare.

Inte alltför länge stannade den stora kon med nyfödingen på platsen för nedkomsten. Föregående afton och besvären med avhysningen av fjolårsprodukten hade hindrat henne från att beta och känningarna av tyngd inför föreliggande kalvning hade också bidragit därtill. Av betesplatser fanns ju övernog häruppe bland bergen. Utlagda arrendetorp avsides från allfarväg. Delvis igenbuskade eller eljest glest bevuxna med planterade granruskor. Gräs växte vilt, på fordom brukade jordar. Råttöronlöv i nygrönskande täktsnår och på de forna åkrarna gav övernog av näring för hennes släkte i bergslandet.

Under senaste strängvintern med snö upp mot bogen hade såväl hon som den kalv hon från förra födseln haft vid sin sida, tvingats livnära sig till magerhet på tallbarr och barkskav från sälg och asp. Nu väntade sommaren med näring till övermått av klorofyll och växtvitaminer över alla mera öppna marker. Och just nu var den stora kon efter en prövande natt hungrig och tarvade något för återställande av invärtes balans och till närande modersmjölk åt den lilla tjurkalven hon framfött.

Hennes långa mule bläddrade i det vaga vindstråket, medan hon bestämde sig för vilket betesfält som låg närmast till i hennes erfarenhet. Kalven hade mättad lagt sig ner när den diat sitt lystmäte för tillfället, men hon väckte honom lätt grymtande och fick honom på fötter. Han var stadigare på benen nu, men vacklade ännu lite ovant, där kon från den släta kolbottnen puffade honom före sig ett stycke mellan grönrisiga eller barkbruna stammar. Kon lade sig före, och vädrande med mulen höglyft och spända öronlurar tog hon ledningen med den framstracklande lille efter sig.

Det bar rimligt rakt mot det ödelagda torpställe, där hon dagen före i förstone mättat sig av spirande grönt över fjolförnet och genom att i långa drag med de kraftiga tänderna repa nylöv från självsått sly som omgav den halvraserade muren till vad som en gång varit en boning för de tvåbentas släkte, fruktat av skogens större varelser, fyrbenta eller vingade, inklusive henne själv efter farotillbud genom åren.

Numera förelåg ingen större fara från människors sida, med undantag för en viss årsens tid, när stor vaksamhet var av nöden. När hundar gastade i skogarna och pisksmällar från gevär ekade mellan bergknallarna.

Den lille nyfödde, som följde moderdjuret i spåren, tilläts emellertid inte följa med ända fram på betesområdet. Kon var alltför mån om att skydda och bevara för eventuella faror i mera öppen terräng, medan den lille ännu inte mer än nätt och jämt kommit på benen och kunde hjälpligt hänga med. Han fick finna sig i att bli kvar i ett tätsnår utanför de forna människoägorna, tvingad till lydnad med puffar och grymtanden. Nämnvärt enveten syntes han inte vara, utan la sig alltjämt mättad ner i skyddet dit hon puffat honom, medan hon gick ut på det gröna fältet. Där han, själv skyddad från eventuella vådor, likväl kunde se modern börja beta inom rimligt avstånd, då och då lyftande mulen och tuggande vädra och vända öronlurarna åt alla håll, förrän hon åter sänkte skallen och tog sig några ordentliga nafs.

Att vinden låg ifrån modern mot honom ingav honom också lugn. Han kände ju vittringen av henne och såg hennes tunga gestalt röra sig lite av och an. Alltjämt med magen fylld av hennes mjölk, somnade han där han låg. Ett knappast urskiljbart gulvitt knyte bak en ridå av nerhängande grangrenar i skyddet där hon tvingat in honom. Viftade bara omedvetet med öronen och riste lite lätt med den trubbiga skallen i slummern, när myggen så här i soluppgångens livgivande värme begynte flockas i sticklystna smärre moln kring en på något sätt för dem upptäckt blodgivare.

En timme eller så förblev den lille liggande kvar i sitt gömme, förrän den stora modern betat sig mätt och återvände. Nu hade han inga svårigheter att resa sig och följa modern, när hon drog sig undan mot krönet av berget, med fri sikt utöver dalarna omkring från den ljungomkransade granithäll med grönmossigt överkast hon valde till viloplats och för idisslande en stund framöver.

Vid det laget var den lille åter hungrig och sökte spenarna. Modern avvisade honom inte. Stod där lugnt som en grå staty på hällen och lät kalven dia sig mätt på nytt, förrän hon lade sig ner där hon stått och efter en stund, om kort eller lång, begynte med saxande käkar idissla det foder magen stötte upp i bollar och som hon som individ av sin art fick lov att rent automatiskt tugga om.

Kalven, som mättad men plötsligt en smula nyfiken på vad hans öron, luktsinne och syn registrerade som nytt och okänt slagit sina lovar runt henne, la sig slutligen tillrätta invid hennes raggiga bog. Vred snusande på sin trubbiga skalle och såg sin omgivning genom lätt rödskimrande ögon. Han var avvikande från övriga av sin art i de vidsträckta revir av skogar och berg där han i tidig gryning fötts, också vad sistnämnda beträffade. Naturen kan ju som bekant ha sina nycker. I blandningen av hans kroppshormoner och vätskor saknades det pigment som normalt styr färgningen av kroppshår, hudfärg och ögonlyster.

I allt övrigt var han som en vanlig älgkalv. Bara den lite tunna hårbeklädnaden och ögonen var annorlunda. Som nyfödd svagt gulvit och med rödskimrande ögonglober under vita fransar var han kort och gott vad som nämnes en albino och skulle så genom livet förbli.

Bland alla övriga av skogarnas fåglar och djur en särling i bergslandets fauna.

Kap. 2

Den allra första tiden i en liten älgkalvs liv blev ett myller av intryck av skilda slag och skeenden, som efterhand skulle forma livsmönstret, i nya och åter nya erfarenheter som lagrades upp i den fungerande hjärnan mellan öronen och alltefter omständigheterna skulle komma att styra dess beteende, efter de linjer som för överlevnads skull efterhand skulle komma att tilllåta den varierande existens, från nyföding på kolbotten i skogen till fullvuxen skogstjur av ett släkte, som sedan tusenår förekommit varhelst nordliga breddgrader företedde möjligheter därtill.

I förstone var levandet en tid framöver enkelt och beredde inga större problem. Endast ett fatal uppgifter var den lille outvecklade givet att följa, i enlighet med naturens lagar. Foga sig efter moderdjuret, följa vid hennes sida till de betesmarker kon utvalt, inom ett relativt omfångsrikt revir på Raiskiberg och i dess omgivning mellan tvenne älvslingor, som genom smärre skogstjärnar och sjöar mynnade ut i en större vattenvidd söderut på mera låglänta marker. Dia när suget efter söt och närande modersmjölk begynte göra sig gällande. Sova på de platser som moderdjuret tillfälligtvis utvalde efter de begränsade strövtåg mellan betesplatser som så där i förstone förekom.

Likväl var det, som lätt kan förstås, för den lille vite skogsvarelsen med de rödskimrande ögonen massor av skilda intryck att anamma, efter att i fullständig ovetenhet av omvärlden vaggats skyddad av hinnor och fostervatten i moderdjurets kontinuerligt svällande buk.

Inte bara det märkliga, att han plötsligt kunde fylla sitt bröst med bergslandets syremättade luft som byggde upp hans krafter och befordrade blodomloppets cirkulation genom kroppens alla delar. Att hans näsborrar kunde särskilja dofterna i den omgivning han samman med modern tillfälligtvis befann sig i. Att hans, redan vid födelsen förhållandevis utvecklade öronlurar, vridbara i olika riktningar, förmådde uppta och efterhand särskilja vad ljud som hörde skogen och markerna till; fågelläten, vindsus i träden, knackande från hackspettar på någon furas torrgren, tunga vingslag eller mera surrande från storfåglar som tjäder och orre, prassel i buskar vid sidan om färdleden, kort sagt allt som hörde till omgivningarna av den plats han fötts på men dit moderdjuret efter kalvningen i varje fall inte i förstone återvände eller passerade i närheten av. Att hans ögon kunde se och koordinera ljud och iakttagelser till flygande eller vinglösa markvarelser som händelsevis åstadkommit vad öronen uppfattade och undan för undan lagra alla dessa mängder av intryck för kontinuerlig utveckling av de gåvor han av sin art givits att utnyttja och förkovra.

Det avvikande i hans utseende hade därvidlag ingen betydelse. Han hade i moderdjurets buk utvecklats till alla delar fullt normalt till att kunna möta och bemästra vad det vaknade livet skulle komma att i fortsättningen bjuda på. Ständigt med nya och åter nya upptäckter och erfarenheter som bakgrund till mogenhetsutvecklingen.

Ty moder natur tillåter sina barn, stora som små, att födas med alla de sinnen och möjligheter till utveckling och färdigheter som deras omgivning fordrar av dem. Nedärvt släktled för släktled. Om sedan i likhet med vad som kan nämnas intelligens eller av inbyggd instinkt, lär ännu inte i de forskares doktorsavhandlingar ha kunnat tillfullo utredas.

Inte alltför länge förblev den stora älgkon liggande i stillhet att idissla på den mossöverdragna stenhällen högst