Pax Larsson miljönär

By Lasse Ekholm

Pax Larsson är en samvetsgrann liten grabb. Han vet precis vad han vill bli när han blir stor: en miljönär. Han vill helt enkelt bli en riktig miljöhjälte. Men varför vänta tills man blir stor? Han kan ju börja redan idag. Istället för att ta bussen till skolan cyklar han. Om en bok inte är tryckt på miljömärkt papper vägrar han läsa i den. Men när hans drömtjej önskar sig en dyrbar pärla från en utrotningshotad musselart ställs han inför ett svårt val. Ska han välja sin kärlek eller sin värdegrund? Detta är en allvarlig bok om en svår situation som många barn och ungdomar befinner sig i just nu, när miljöförstöringen i världen håller på att spåra ur. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726690316

Book preview

Lasse Ekholm

Pax Larsson miljönär

SAGA Egmont

Pax Larsson miljönär

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1993, 2020 Lasse Ekholm och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726690316

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Till Midas

Kära min pappa!

I natt ska jag försöka vara lite som du. Fast jag är rädd när jag tänker på det.

År du rädd nån gång? Jag tror det. Det är bara dumskallar som inte har vett att vara rädda. Riktiga hjältar klarar att göra farliga saker fast dom är rädda.

Med hjälp av turkosen från dig ska jag klara det. Jag har den alltid med mig. Turkosens kraft från dig och Himalaya får mig att klara det som är svårt.

Det här är femte anteckningsboken jag skriver till dig. När jag får veta var du bor ska jag skicka allihopa. Hoppas du blir lite stolt över mig då! Som jag är över att ha dig till pappa. Fast det blir väl svårt för dig att förstå svenska.

Jag har bestämt mig för att bli en hjälte som du. Vi som är unga måste hjälpa till att rädda jorden, när så många vuxna struntar i det.

Näcknatt

Det här är den rätta kvällen. Augustis första fullmånenatt. Vinden sliter i granarna och får molnen att svepa förbi den klotrunda månen i rasande fart. Ibland är det bländande månsken med skuggor som dansar runt Pax. Ibland är det kolsvart och bara ljuden avslöjar alla kusligheter som lurar i snåren. Drygt tre kilometer måste Pax leta sig fram på en nästan igenvuxen stig genom tät gammelskog. Alldeles ensam på väg till Vitterkällan och Kvarndammen.

Hampus hade velat följa med, men fick inte för Pax. Det här måste man göra ensam. Ingen ficklampa har Pax med sig, fast det hänger tre stycken på väggen hemma i Laglösa. Om allt ska gå rätt till måste man ensam utsätta sig för naturens krafter, utan att ha hjälpmedel som ficklampa. Det måste ske en fullmånenatt och på ett ensligt ställe där en källa rinner upp ur marken. Just en sådan natt när naturens alla krafter är starkast. Och på just ett sådant ställe där alla undanknuffade naturväsen fortfarande kan visa sig för den som vågar möta dem.

Pax är rädd. Fruktansvärt rädd. Men det hör också till. Det har Jon sagt. Det viktiga är att bli vän med sin rädsla. Först då är man öppen att ta emot naturens krafter.

Pax kommer att klara det! Han litar på turkosen. Då och då tar han den blågröna stenen ur bröstfickan och kramar den. Men inte ens turkosens kraft kommer att hjälpa Pax i natt. Om han i förväg vetat hur det skulle sluta hade han säkert stannat hemma i sin säng.

I handen har Pax en skinnpåse, igenknuten med ett läderband som han har lindat flera varv runt handleden. Han får på inga villkor tappa påsen. I den förvarar han de dyrbarheter som har gett honom ärende till den ensliga källan. Före midnatt måste han vara framme. Och i natt måste det ske. Karimi skulle inte klara sin hemlängtan till det blir fullmåne nästa gång.

Pax ramlar och snubblar, blir våt och lerig. Ibland tappar han bort stigen och måste vända om och leta efter rätt väg. Är det här verkligen stigen? Och går han åt rätt håll?

Äntligen! Nu hörs fräsandet från forsen nedanför dammen. Forsens brus får visa vägen genom snåren. Vitterkällan rinner upp ett stycke från dammen, under roten till en väldig ek, som oförklarligt står där och försöker hålla granarna ifrån sig med sina knotiga grenar.

Pax kastar sig på magen i den daggvåta mossan. Han stoppar huvudet i källan och sörplar i sig klart friskt källvatten.

Pärl-Pelle påstår att källan är sista stället i trakten där både vittror och näckar finns kvar. Från andra platser har de blivit bortmotade av vägbyggen, kalhyggen, bullrande maskiner, skränande bandspelare och turister. Hit har så många av dem flytt att de till och med börjar bli trångbodda och har svårt att hålla sams. Det säger i alla fall Pärl-Pelle och han borde veta. Han har bott i trakten i över åttio år.

Försiktigt knyter Pax upp sin skinnpåse. När månens vita sken letar sig in i påsen gnistrar det av något som finns där inne. Stenar i alla regnbågens färger. Det är alldeles speciella stenar, kristaller, ädelstenar och en pärla, som alla har sin speciella kraft. Trollkraft skulle den säga som inte vet så mycket om kristallers hemligheter.

De flesta stenarna har Pax hittat med hjälp av Hampus. Hampus tänker bli geolog och har fem böcker om mineral. Han vet var man ska leta. Men lätt är det ändå inte. Över ett år har det tagit att få tag i de här stenarna. Pärlan har Pax fått av Pärl-Pelle. Han var pärlfiskare på den tiden man fortfarande kunde hitta pärlmusslor i trakten. Under den stora pärlruschen. Då Pärl-Pelle fick sitt namn, eftersom han var en av de skickligaste pärlfiskarna i södra Sverige. Men det är länge sen.

Några av stenarna går inte ens att hitta i Sverige. Dem har Pax bytt till sig av Yangas mamma, Unni, som också bor på Laglösa.

Unni har bott bland indianer och lärt sig mycket om olika stenars kraft. Det finns stenar som kan bota sjukdomar, göra människor rikare och klokare, eller få dem att se sådant som inte brukar synas annars. Fast det gäller att veta vilken sten man ska använda i olika sammanhang. Så att man inte använder en sten som man blir lös i magen av om man vill få en flicka att bli kär i en. Allt sådant vet Unni. Pax mamma Vanja vet också mycket om det som brukar kallas övernaturligt, fast det i själva verket är naturens innersta väsen.

För att stenarna ska fungera måste de först renas. Annars kan de ha kvar gammal skräpkraft som man inte kan kontrollera. Reningen ska göras i en källa som rinner upp ur marken. Helst ska det ske en fullmånenatt. Före midnatt ska stenarna läggas i källans vatten och ända till soluppgången måste de ligga kvar.

Turkosen tänker inte Pax lägga i källan. Den får inte renas, för den är laddad med kraft från Himalayas berg och bäckar, och från Pax pappa. Turkosen är det enda Pax har efter pappa, förutom de svarta lite sneda ögonen, det platta ansiktet och den brunaktiga hudfärgen. För Pax är turkosen det värdefullaste han äger.

Ametisten är den näst viktigaste stenen Pax har. En stor och djupt lila ametist. Ametisten hjälper mot hemlängtan. Den motar bort mardrömmar, får människor att tänka mindre på sina bekymmer och i stället njuta av livet som det är just nu. Karimi ska få ametisten redan i morgon bitti. Hon behöver verkligen hjälp mot mardrömmarna om allt det hemska som hände innan hon flydde. Och mot hemlängtan till sin by på Kilimanjaros sluttningar, dit hon inte kan åka tillbaka mer, fast invandrarverket säger att hon måste. Att rena ametisten är det viktigaste i natt.

En stor bergkristall är mammas, men hon vet inte att Pax har tagit med den. Pax tror att den behöver renas så konstig som mamma har blivit på sista tiden. Hon har till och med börjat tala om att flytta från Laglösa.

Det finns många som tror att stenar inte har någon botande kraft. Att det bara är vidskepelse. Hampus pappa, som är läkare, botar inte sjukdomar med stenar, som Unni gör, men han säger inte heller att det är vidskepelse.

– Visst kan det vara ett bra sätt, fast inte jag fick lära mig det när jag läste till läkare, brukar han säga. Om det har använts i tusentals år i så många kulturer är det säkert inte bluff.

Pax plockar fram stenarna och lägger dem i en hög ovanpå skinnpåsen. Bergkristallen gnistrar i regnbågens hela spektrum, när den befrias ur påsen och fångar upp månens ljus.

En natt som den här är det lätt att tro på Pärl-Pelles prat om att den här platsen är ett säkert tillhåll för naturväsen som vittror och skogsrår. Är det inte näcken som plumsar där borta i blankvattnet ovanför kvarnen? Två näckar till och med!! Nej – det måste väl ändå bara vara inbillning?

Pax ger sig tid att bygga en fördämning av grenar i bäcken strax nedanför källan. Stenarna får absolut inte följa med vattnet och försvinna ner i Kvarndammen. Inte en enda liten sten ska få försvinna!

Steg. Grenar som bryts och viskande röster. Sedan en bländande strålkastare mitt i ögonen. Så en till, ännu skarpare. Det är omöjligt att se vem som håller i lamporna.

– En snorunge bara! Känner du igen han?

– Kinesen. Ett av glina från Laglösa.

– Vad fan gör du här mitt i natten? Tjuvfiskar kräftor va? Ta fram dom du har fått! Annars får du skylla dig själv!

Pax känner igen en av rösterna. Det är Bänga. Bus-Bänga på högstadiet.

– Jag fiskar inga kräftor.

– Vad fan gör du vid kräftdammen mitt i natten då? Tittar på månskenet va?

– Jooo. Tar en promenad.

Ljusstrålen som bländar värst försvinner från Pax ansikte och söker sig ner på marken. Stannar på kristallerna.