Embla : Om du ändå levde nu

By Jorun Modén

Axel vet att han inte borde fortsätta. Det han borde göra är att kontakta Länsstyrelsen och sedan lämna allt ifrån sig. Men när han hittar ett käkben han inte kan sluta tänka på, bryts genast löftet han gett sin fästmö om att sluta med arkeologin. I hemlighet fortsätter han istället med utgrävningen på egen hand. Det finns liksom inget alternativ. Han måste.Flera tusen år tidigare, under bronsåldern, lever en kvinna som heter Embla. På något sätt vet hon att hon är menad att älska en man som heter Ask - problemet är bara att hon inte vet var han befinner sig. Men medan livet för henne på villovägar blir hon steg för steg allt säkrare på hur saker och ting egentligen hänger ihop. Hon bestämmer sig för att leta efter Ask - trots att det är ett omöjligt uppdrag."Embla: Om du ändå levde nu" är berättelsen om en osannolik kärlekshistoria som uppstår när den ena älskande hittar den andras grav. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726760361

Book preview

författaren.

Prolog

Hon var ett träd en gång, men numera ett stycke drivved, en trädstam. Uppspolad på en strand. Där ligger hon länge, stilla, tills tre väsen kommer gående och väcker henne: den förste blåser på henne, den andre vidrör hennes bark tills den omvandlas till hud och den tredje viskar hennes namn. De säger henne att hon inte ska vara ett träd mer, utan en kvinna. Det första hon ser när hon upptäcker att hon har fått ögon att se med, är en annan trädstam bredvid henne. Bark och grenar vrider sig som i vånda tills han får anletsdrag och blir till en man. Ask heter han. Hon vet det utan att behöva fråga honom. De har aldrig träffats, ändå är det som om de känner varandra väl. De tar varandra vid händerna, reser sig upp och går tillsammans, från havet och inåt landet längs en älv. Hennes hand ligger precis som den ska i hans.

Det finns inte längre något djur som äter av hennes inälvor. I stället finns där en visshet. Lättnad. De två hör samman och så ska det alltid vara. Men de glider ifrån varandra utan att hon kan göra något åt det, först så långsamt att det knappt märks men sedan hastigt. Hans hand blir hal och omöjlig att hålla fast vid. Han faller i vattnet, en hänsynslös ström med bedövande röst och hon följer efter för att hjälpa honom upp igen, men hon hittar honom inte hur hon än springer längs med strömmen. Hon tar ett djupt andetag och dyker, men till hennes förvåning finns där inget vatten mer. Forsen är borta och hon befinner sig i dess torra fåra. Här finns inte en människa utom hon. Så upptäcker hon honom, liggande orörlig. Hon rusar fram och kysser honom, pressar kraftigt med händerna mot bröstet för att få honom att kräkas upp vatten och andas igen, men han rör sig inte. Han är alldeles kall när hon tar på hans hud. Hon vill skrika när hon förstår att han har blivit till sten, men förmår bara öppna munnen till ett hål. Där blir hon sittande, med händer som stöter i förtvivlan mot hans kalla bröstkorg, utan att någon hör hennes tysta rop på hjälp.

1. Att gräva sin egen grav

Axel drog av sig arbetshandsken och lutade sig tillbaka mot stenen, som var sträv och mäktig likt en tronstol värdig en forntida hövding. Vid sidan av hålet låg en jordhög uppblandad med torv och stenar som han hade plockat bort undan för undan; det var inte förrän han hade röjt undan översta lagret ängsmatta som han insåg att marken tidigare hade varit en mosse. Axels händer var valkiga och ådriga efter timmar av grävande. Ändå hade han det tyngsta arbetet framför sig, att flytta stenen ner i hålet och när han kom så långt skulle han behöva be Markus om hjälp igen. Han blickade ut över ägorna och nickade. Platsen var perfekt för ett gravmonument.

Älggräset stod i full blom i skogsbrynet och spred en berusande doft av mandellikör och på fälten bortom ett stängsel gick Pär-Eriks gråsvarta får som idogt gnagde av gröngräset in på bara rötterna. Då och då blängde de åt sidorna med sina egendomliga ormögon. Redan som liten hade han frågat Pär-Erik varför får hade så konstiga ögon, med pupiller som liknade rektanglar och var vända horisontellt, och bonden hade sagt att det var för att de skulle kunna se bättre. Det var ett otillräckligt svar, så Axel hade gått genom ängsgräset som nådde honom till midjan på den tiden, och sagt till mamma att han behövde ringa en vetenskapsman. Nu räckte gräset knappt till knäna och var uppblandat med benvita strån efter torkan. Uppe på höjden låg mammas sommartorp, rött med vita knutar, och det var som om allt hade krympt sedan Axel var liten. Han kunde inte se mamma, men hon var helt säkert ute i trädgårdslandet som hon tappert brukade anlägga varje vår, trots att det grodde igen hela tiden. Något stack till på överarmen och en mygga fastnade i handen när han klappade till den. Det verkade patetiskt att använda så mycket kraft på ett så obetydligt väsen, han borde snarare tacka för påminnelsen om att musklerna skulle stelna om han blev stående för länge.

Axel sträckte på sig och tog tag i den lindrigt rostade spaden, stötte den vant nedåt och trampade till med foten. Snart skulle hålet vara så djupt som det krävdes för att monumentet skulle vara så länge som Axel hade tänkt sig. I evigheter. Det nygrävda hålet, bautastenen och flakbilen råkade just nu stå i rak linje mot den nedgående solen och Axel skrattade till för sig själv när han blev bländad, erinrade sig urtida soltempel som hade uppförts enligt minutiösa beräkningar för att kunna användas som astronomiska kalendrar. Markus hade hjälpt honom med körningen och de hade kommit överens om att Axel skulle ringa när det var dags att sätta ned stenen. Det tyngsta stöldgods jag någonsin fraktat, hade Markus sagt. På sätt och vis var det Markus fel, eller kanske snarare förtjänst att Axel hade hittat stenen. Det var Markus som hade sagt att de borde åka till Ragunda för att vandra kring Döda fallet, ett vattenfall utan vatten som blivit till i ett försök att kuva Storforsen. I stället för att underlätta timmerflottning tömdes Ragundasjön på några timmar i tidernas största naturkatastrof. Medan de gick i Döda fallets ödsliga flodfåra fick Axel syn på den, utsträckt på stranden likt en vilande, urtida gudom. Axel visste genast att han måste ha just den stenen, att han ville att den skulle vakta över hans kommande grav. Det var inte särskilt svårt att övertala Markus att hjälpa honom att hämta stenen före gryningen, när det inte fanns några turister i området. Av en kompis som hade byggfirma fick Axel låna pickupen tillsammans med block och talja för att de skulle klara av att flytta kolossen.

Axel hade känt sig som när de var sexton, lyckades få igång Markus pappas bil och körde den runt hela Härnösand innan polisen fick tag på dem. Markus uppförde sig som om det var det naturligaste i världen medan han själv snarare var uppspelt och beklämd. Kanske var det därför som Markus för det mesta slapp lindrigt undan både hos polisen och hos sina kvinnor? Markus var alltid uppriktigt övertygad om att han inte hade gjort något allvarligt. Incidenten med bilen var det enda olagliga som Axel kunde minnas att han själv hade tagit sig för. I Markus anda försökte han nu intala sig att stenstölden, ur ett längre perspektiv, var att betrakta som kulturminnesvård, men den skulle betyda mer än så. Under stenen skulle Axel begrava alla sina drömmar, sitt gamla jag. Glappet mellan den han borde ha blivit och den han var, den han föraktade mer för varje dag som gick och inte längre stod ut med, men det hade han inte sagt till Markus. Det gamla jaget måste dö. Någon gång skulle också hans kropp ligga där och det skulle vara som om han hade levt livet två gånger om.

Hans tidigaste minne från det första livet var resan till museet då han var högst fem år gammal. Mamma sa att de skulle åka till Stockholm, men allt han kom ihåg var dinosaurieskeletten som reste sig över honom likt drakar från en svunnen tid. Hans hjärta liksom växte tills det fyllde hela honom och trängde sig utanför hans konturer. Som i fjärran hörde han ett annat barn gnälla och skrika medan han försökte räkna tänderna i dinosaurens enorma käftar. Varje tand var stor som en täljkniv!

När jag blir stor ska jag bli pensionär, sa han till mamma när hon drog honom därifrån vid stängningsdags. Hennes ögon glittrade.

Du menar paleontolog, sa hon och aldrig mer sa han fel. Paleontolog var det häftigaste ord han hört.

Sedan dess hade han samlat stenar som fossiler, och byggt ihop skelett av legobitar. Axel hatade att sjunga, sitta i ring och träna på bokstäver i förskolan. Han hade redan lärt sig själv att läsa och räkna och tog för vana att rita fula bilder av fröknarna när han hade tråkigt. Teckningarna blev allt bättre. Fröknarna blev surare. De andra barnen växte ifrån dinosaurier men Axel blev bara mer besatt. Lärde sig räkna och namnge varenda ben i människokroppen tills alla tröttnade på att lyssna. Människoben var också häftiga, han byggde en skelettrobot och klädde ut sig till Döden på Halloween. Skolan började, det var ännu tråkigare och ingen ville vara vän med skelettkillen.

Det var något av ett mirakel när Markus började i klassen och genast utsåg Axel till sin närmaste kompis trots att de inte hade något gemensamt alls. Dessutom sa han att Axel kunde få dela pappa med honom, det var ingen märklig sak. Axel pysslade och byggde. Markus hade sönder saker och sprang omkring, men han försvarade också Axel mot mobbarna. Alla andra kallade Markus för Mackan, men inte Axel. Mackan lät ju som en smörgås. När de andra barnen ropade på Mackan och Acke, låtsades Axel att han inte hörde. Det var Markus som sa att de skulle lyssna på hårdrock när de blev större, som drog med sig Axel på träning och sa åt honom att kämpa. Markus gav en klapp i ryggen när Axel sökte till arkeologikurser på Stockholms universitet med inriktning på osteologi samtidigt som han själv skilde sig från Anna-Karin och experimenterade med att göra tatueringar på frivilliga vänner.

Nu jävlar blir det åka av Indiana Jones, hade Markus sagt samtidigt som han bjöd på hemgjord snaps som smakade tvättmedel med lakrits, och Axel hade trott honom, fallit i sömn och vaknat med en tatuering på överarmen: en streckgubbe med stånd. Vid närmare granskning var det en grottmålning av en man i fågelmask som Markus hade försökt gestalta.

På sätt och vis blev det åka av, men i utförsbacke. Under sista året skulle Axel skriva C-uppsats och även om han kom bra överens med sin handledare, professor Tomas Östholm, kunde han liksom inte hålla tråden längre. Axel försökte förklara för professorn att han inte kunde jobba enligt en förutbestämd formel; så fort han började forska var det som om en dörr öppnades upp, lite som en trepanering fast han var vid fullt medvetande, och han behövde skriva ner vartenda ord i den spindelväv som uppenbarade sig.

Du har svarat fullkomligt banbrytande, sa professor Östholm sorgset, men du kommer hela tiden in på nya förvecklingar och jag kan inte ge dig godkänt.

Att söka fälterfarenhet med en lucka i sina betyg var som att försöka bli brandman med brutet ben. När han tänkte på sina gamla studentvänner, kom han fram till att han bara kände till en enda som lyckats gå vidare till ett riktigt jobb, och det var i vännens hemtrakt, Gotland. Men Markus hade en lösning. Hans gamla farsa hade drabbats av en stroke och behövde en personlig assistent, och varför inte Axel som farsan redan gillade? Och Axel kunde väl alltid hälsa på den där gotlänningen om han fick ett sug efter fossiljakt, för där spolades de ju upp på stränderna varenda sommar (Markus lyckades aldrig riktigt ta till sig vad det var för skillnad mellan en osteolog och en paleontolog).

Månaderna med farsgubben Lennart hade blivit till fyra år. På det tredje hade han träffat Lina. En drömkvinna. Vacker som få, driven och ambitiös, med ett lovande jobb på reklambyrå. Hon var värd ett bättre liv än vad han kunde erbjuda men han var oförbätterlig, satt ständigt och läste om något nytt som fascinerade honom i stället för att ta sig själv i kragen. När han berättade för henne att får hade samma typ av ögon som paddor och bläckfiskar för att de skulle kunna upptäcka sina fiender lättare, kysste hon honom i nacken och frågade om han möjligen kunde använda samma energi för att söka igenom Platsjournalen.

Han skulle begrava sina verktyg och penslar, böckerna från studietiden och sina smycken som var kopior av torshammare och brakteatrar. Livsdrömmen måste dö för att ett nytt liv skulle börja, ett liv där han hade mer pengar, där han blev fri från studielån och hittade någon sorts karriär, så att hans fästmö Lina slutade oroa sig över honom. Tjugosju år och inget riktigt jobb, han hörde själv hur det lät. Ändå kunde han inte låta bli att le när han föreställde sig framtidens arkeologer som skulle få hitta hans kvarlevor och smycken. Överst skulle han lägga sin gamla laptop, helt intakt med alla hans uppsatser och fragment av hans digitala liv som de kunde få pussla ihop. Och så småningom, när han dog, skulle hans kropp ligga ovanpå, i ett nytt lager. Lina hade sagt att han var en aning morbid som planerade för sin egen begravning, men det hon inte förstod var att han planerade för att bli upptäckt.

Fjädermoln svävade förbi på den mörkblå himlen medan myggorna svärmade kring Axel och fåren.

Och ynglen som avlas i gölarnas slam… blir fålar på flygande ben, gnolade han för sig själv och kände ett vemod som han aldrig skulle kunna erkänna för någon, en sorg över att befinna sig i fel verklighet, en där grodyngel och mygglarver bara förvandlas till kräldjur och ohyra.

Det sved och kliade längs hans bara vrister, där flera blodsugare hade lyckats ta sig upp, och han tyckte att han kunde se hur de föraktfullt spottade innan de stack ned snablarna. Om han viftade bort dem kom det genast nya och han borde ha kommit ihåg myggmedlet, den där sprayen som luktade som pelargoner på anabola.

Det kändes som om han hade fått skavsår på händerna också, och när han tog av sig handskarna såg han att en blodblåsa bildats på höger handflata. Han kunde mycket väl fortsätta dagen därpå, han behövde ändå hjälp av någon för att sätta stenen på plats, men det skulle kännas bra att åtminstone få hålet klart. När han väl var igång var det svårare att sluta än att fortsätta. Axel drog på handskarna igen och spaden fortsatte att äta sig nedåt som av egen kraft. Bara ett spadtag till, ännu ett och ett till. Han sträckte och böjde kroppen för att hacka djupare i jorden och föll in i en rytm. En metallisk smärta slog emot honom när spaden slant på något hårt. Det sved till i näven och han visste att den halvflådda huden gav med sig. Axel svor för sig själv.

Nej, nu får det ändå räcka, sa han högt.

Han studerade skadan och den blodfläckade handsken, egendomligt tillfredsställd över sitt dagsverke. Tunga lyft var han van vid från hemtjänsten och en darrande Lennart när han behövde hjälp i duschen, men det här var något annat. Var det för att det kändes mer testosteronladdat att hugga i på det här sättet än att hjälpa en gubbe från soffan och till badrummet, upp och ned ur sängen och till rullstolen? Ändå rörde det sig om en likvärdig ansträngning. Axel hade bra rygg och armar. Inte uppblåsta, men starka tack vare styrketräning med Markus, och det var han just nu mycket tacksam över. Han klev upp ur hålet, la armen om stenstoden och tittade ned i gropen. Han måste ta sig ännu djupare ned, under torvlagret, om det skulle bli stabilt. Om torven sträckte sig djupt skulle han säkert behöva fylla i med grus också, ännu mer tidsödande men nu kändes platsen bestämd. Precis när Axel drog av sig handskarna och gjorde sig beredd att gå tillbaka upp till sommarstugan, glimtade något ljust till nere på botten. Förmodligen bara en sten, men handen var redan på väg ner igen för att undersöka saken, som om den drevs av en nyfikenhet han inte kunde kontrollera. Han vidrörde föremålet, kände trevande på dess lena yta och försökte plocka upp det, men det satt fastkilat. Nog kändes det som ben alltid. Kanske från ett djur som dött för länge sedan. Eller till och med för mycket länge sedan?

Så snart han var klar med grävandet skulle han komma tillbaka med Markus och ställa gravmonumentet i gropen och sedan skulle han vara färdig, inte bara med den här sommaren, utan med det misslyckade livet. Han skulle börja ett nytt i slutet på augusti och symboliken var perfekt, ett bröllop med Lina. Vem var det egentligen som hade friat? Det hade nog börjat som en fråga från henne, en diskussion om vad han tyckte om äktenskap, där han svarade att det verkade som om i alla fall hälften slutade med skilsmässa, innan han drabbades av den häpnadsväckande insikten att det var en invit. De skulle ha ett enkelt bröllop och han hoppades att kärleken mellan dem skulle djupna. Söka nytt jobb måste han göra också. Det var bara att planera och schemalägga så skulle han komma över sin ständiga prokrastinering, hade Lina sagt. Kanske skulle det till en början kännas ovant, men så småningom som en lättnad att fortsätta utan den gamla livsdrömmen? Ersätta den med en ny, där han skulle veta var han var på väg om morgonen, och hur mycket som skulle finnas på bankkontot mot slutet av månaden.

Men nu låg den där benbiten där, förmodligen inget märkvärdigt men han kände igen det intensiva pirret av förväntan, som om han var en alkoholist och precis hade blottat en vinare i jorden. Nu grävde han ivrigt, klöste, rafsade och smekte tills en större del av benbitens yta hade frilagts. Så småningom vågade han sig på att lossa den, försiktigt, den fick inte fläckas med blod, och äntligen höll han benet i sin hand. Det var avlångt och mycket större än han först hade trott. Ett par av de lätt nedslitna tänderna satt kvar i sina fästen.

I sin hand höll han ett käkben från en människa och det såg ut att ha legat i marken mycket länge. Hur gammalt det kunde vara vågade han inte gissa. Han satt kvar i hålet med benet en stund. Det var inte första gången som han höll i ett människoben, men det var det första som han själv hade hittat. Men varför här av alla ställen? Ett ljudlöst skratt slog ut i Axels ansikte, lika plötsligt och oväntat som fyndet. Benet låg perfekt i hans händer, fint och lätt var det. Det var bara en benbit men den brände mot handflatorna och även om han visste att det var hans egen längtan som hade antänt den ville han gärna tro att värmen kom från själva fyndet.

Vad ska jag göra med dig nu då? frågade han käkbenet och höll det i samtalshöjd, men han fick givetvis inget svar.

Axel hade alltid tyckt att skelettdelar var som tomma frökapslar om hösten, man kunde fortfarande ana blomningen, om man tittade efter tillräckligt noga. Den här människan hade haft en alldeles utsökt käklinje när hon levde. När han slöt ögonen i ett par sekunder, kunde han till och med förnimma hennes leende. Vem hade burit det leendet? Han kunde naturligtvis inte veta det men var ändå säker på att hon var en kvinna. Hon hade kommit alldeles för sent. Det var inte nu han skulle sitta så här med ett fint käkben på ängen, det borde ha hänt för åratal sedan och på en annan plats.

Embla, viskade han till henne, för det kändes rätt att hon skulle ha ett namn. En god stund satt han andaktsfull med käkbenet under augustihimlen och undrade vem hon var, vilka som hade lagt hennes kropp i den sträva jorden, hur hon hade levat och vad hon hade varit med om. Vibrationen ur fickan kändes nästan som en elstöt. Han ville inte svara men gjorde det ändå.

Hej det är Lina, jag har underbara nyheter! Och jag har fatt ledigt tidigare så jag kan köra över till er redan på måndag. De behöver mig på firman mot slutet av veckan i stället.

Åh. Vad bra.

Något mer borde han säga, men han visste inte vad, utan såg på käkbenet och märkte att handen skakade och han visste att det inte var av överansträngning. Han hade ju lovat Lina att sluta med arkeologi, han blev alldeles för uppslukad när han höll på med sådant och det ledde aldrig någon vart.

Du låter inte så glad?

Klart jag är, sa han och kunde inte förklara att han var något helt annat än glad, som om han tagit ett kliv in i en värld han längtat efter så länge han levt utan att kunna få utlopp för det, och att det inte hade med Lina att göra. Älskling, det blir jättebra, jag ska berätta för mamma också. Hm… tänk att få visa dig runt här i Tjärvattnet där jag har så många minnen.

Han lyckades lugna henne samtidigt som han påminde sig själv om vad han hade lovat Lina. Ett riktigt liv där han skärpte sig och skapade en spännande framtid tillsammans med henne. Resa skulle hon vilja göra och då behövde de tjäna mer pengar, fast pengarna var inget mål i sig utan ett sätt att få upplevelser brukade Lina säga. Han kände ingen reslust och hon trodde att det berodde på att han var deprimerad, för alla ville ju resa. Resor fanns visst på en sådan där lista över vad man mest ångrade att man inte gjort på sin dödsbädd.

Solen sjönk redan mot horisonten och han insåg att han hade glömt att gå hem till middagen som han hade lovat mamma. Hur hade tiden kunnat gå så fort? Det var inte särskilt kallt men han skälvde till som i feberfrossa när han började röra på sig efter att ha suttit stilla i svettiga kläder. Myggbiten till förbannelse var han också, mest kring fotknölarna och i nacken och de senaste sticken hade han inte ens tänkt på. Med ens blev han illa till mods. I morgon måste han snarast kontakta Riksantikvarieämbetet och be dem komma och undersöka fyndplatsen. Axel visste att han inte borde, men han virade in benet i en pappersnäsduk och la det i sin canvasväska. På vägen mot sommartorpet plockade han några stjälkar älggräs med vita plymer.

Mamma stod i trädgårdslandet i en bomullsklänning som hon haft i minst tio år och i gula gummistövlar. Hon skakade av en frodig potatisplanta så att jorden yrde över det småblommiga klänningstyget. Varja gav skall och rusade honom till mötes, en odräglig schäfertik som mamma hade haft i två år och som hade lite för långa öron för att ställas ut.

Är du fortfarande uppe? ropade han till mamma och klappade om Varja.

Ja, varför skulle jag inte vara det? Hon plockade av några bleka potatisar och kastade dem i en plasthink. De är små och ynkliga men då får vi kalla dem delikatesspotatis… de kommer att bli underbart goda med lite smör och salt.

Han höjde buketten, det vita blommolnet luktade ännu sö- tare på nära håll. Nästan som marsipan.

Jag kommer och hjälper dig, jag ska bara ställa de här i vatten… de är till dig mamma.

Hon hade knutit tillbaka håret med en snodd och den grå utväxten fick honom att se henne i två tidevarv samtidigt: som de dryga sextio år hon var nu, och den vackra unga mamma han mindes från när han var liten. Hon var fortfarande stilig.

Mjödört? sa hon med ett leende. De där är goda till brännvin och de växer visst som ogräs i sommar. Men vad har du gjort med handen?

Hon var hökögd, mamma, det var ett som var säkert och han hoppades att hon inte skulle märka av att han grubblade över något. Fast det gjorde han ju nästan jämt.

Det är inget farligt, bara lite skav från grävandet. Bara jag tvättar av det så blir det bra. Han sträckte ut fingrarna och slöt handen. Smärtan från spadgreppet pulserade lätt men huvudsaken var att den fungerade.

Vänta lite, jag ska titta. Mamma tog hans hand och betraktade såret. Det är bra att det blöder, då blir det rent, men nu räcker det nog. Hon såg honom i ögonen med den grå, fasta blick som hon alltid använde till blödningar och som fick henne att bli någon annan än mamma. Han visste inte hur det gick till men det var bara så det var.

Så långt tillbaka som Axel kunde komma ihåg hade hon föredragit blod framför förkylningar och kräksjuka. Krossår i pannan, skärsår efter täljkniven i händerna, glasbitar i fötterna och näsblod, inget av detta ryggade hon tillbaka inför. Hon behövde bara se honom i ögonen och prata med lugn röst, så stannade blödningen av och såret började dra ihop sig och läkas. Det kallades att stämma blod hade hon förklarat. Axel visste att det var morfar som hade skänkt henne gåvan och därmed själv förlorat den. Det grämde nog både henne och mormor att förmågan att stilla blod inte hade tjänat något till natten då morfar dog. Kanske var morfar alltför illa tilltygad, men det skulle de aldrig få veta. Numera trodde Axel att blodstämmandet hade med psykologi att göra. Det var inte många utanför släkten som kände till hennes förmåga och det var så hon ville ha det. Säkert passade mamma på att använda den på jobbet ibland, om det blev blodvite, men hon hade aldrig sagt något om det. Hon var tandläkare.

Den pulserande känslan stannade av och han smittades av hennes lugn.

Just det… Lina ringde för att berätta att hon fick ledigt redan på måndag.

Men vad underbart, sa mamma och tryckte hans handled innan hon släppte efter igen. Ni har ju massor kvar att planera inför bröllopet. Gå nu in och tvätta av dig så tar vi en nattmacka sedan. Jag gör klart potatisen själv, det är inte mycket kvar nu i alla fall.

Mamma kunde verkligen konsten att överdriva. Han och Lina skulle ju bara registrera vigselbevis inför sina närmaste vänner.

2. Volter för solen

Bortom trädstammarna lystes älgtjuren upp av gryningsljuset, och Stigandur tecknade åt sin bror Hrafn att avvakta. Tjuren var ett präktigt djur, mäkta hög över mankpuckeln och nästan vit i överfällen, med inte mindre än trettio taggar i sin krona. Ungefär lika många höstar hade Stigandur själv upplevt, om han hade räknat rätt. Älgen tog stora kliv rakt mot en av de fångstgropar som Stigandur hade gillrat och jägarna spridde ut sig för att driva den i fällan. Knäckandet av en gren fick Stigandur att lystra till, en orrhöna flaxade upp rakt framför den yngste bland dem, Alfsigur, och i nästa ögonblick blev älgtjuren ett med tallstammarna, som om den med mjuka steg klivit in i en annan värld.

Din idiot, väste Hrafn till Alfsigur men Stigandur sa ingenting, pojkspolingen skämdes helt säkert utan att något behövde sägas. Älgen hade försvunnit söderut, bortom sommarvistets jaktmarker. Aldrig hade de varit så nära att fälla den gamle tjuren, som tycktes helt obekymrad över deras närvaro, men som nog var osedvanligt listig. I de hornen måtte det finnas stor kraft. Om han ändå fick äga de hornen, då skulle han tillverka knivskaft och amuletter, och i varje föremål skulle något av älgtjurens jaktlycka finnas. De oerhörda skovlarna liknade en jättes mångfingrade, kupade händer men han skulle aldrig mer få se sådana under sin livstid.

Jag ska hämta hem de där hornen, det svär jag. Det var Stigandurs egen röst som hade talat, mer överilad än hans tankar. De hade redan spårat tjuren i flera dagar och jägarna var trötta.

Då vill jag följa med, sa Alfsigur med sänkt huvud. För att gottgöra.

Du gottgör mig bättre om du skjuter några harar och tar med till min mor, sa Stigandur och klappade Alfsigurs båge. Harjakt är du bra på.

Den älgtjuren hittar ni aldrig, sa Agne. Han liknar inget annat djur jag har sett och såg ni hur han försvann? Tjuren hör till andevärlden, sanna mina ord.

Då får jag väl följa honom dit då, för nu har jag svurit, sa Stigandur och förstod att det skulle bli vanskligt att vända åter utan de där hornen.

De tog avsked av varandra och Stigandur satte sig ned i mossan vid fångstgropen. Där fanns avtryck och en vittring som skilde sig från lukten av kärr, och som drev Ilo att ivrigt nosa vidare. Ett visste han, och det var att han aldrig gick samma stig två gånger, för spåren och tecknen i mossan och löven var ständigt föränderliga, men han älskade att vandra nya stigar och det hade nog hans mor känt när hon bar honom i sitt liv och bestämde hans namn. De gick djupare in i skogen vars andedräkt doftade starkt av granbarr och pors, och det var rent av som om de blev uppslukade av något större än de själva.

Han gick tills han var en främling i trakten, fann spår och förlorade dem igen, tills han undrade om han varit övermodig som skakat på huvudet åt pratet om andeväsen. Ilo var lika ivrig som tidigare men när solen stod lågt och det började bli kväll misstänkte Stigandur att Ilo hade blandat ihop vittringen av stortjuren med något annat villebråd. Så här långt trodde han inte att älgen hade gått, men varje gång han gjorde en ansats att vända om, gnydde Ilo och visade med hela sin varelse att han var ivrig att fortsätta. Ilos ihärdighet väckte Stigandurs nyfikenhet. Den hunden brukade inte ta fel i första taget. Kanske ville gudarna säga att han skulle lyckas hitta tjuren i alla fall, om han bara inte gav upp? De fortsatte tills mörkret föll och Stigandur slog läger för natten.

Under flera dagar följde han hunden längre och längre söderut. Försommaren var varm och med Ilo vid sin sida hade han både en pålitlig vakt och