Träskpiraterna i Persiska viken

By Josef Stenlund

Någonstans på det stora floddeltat som förbinder Eufrat och Tigris bor den äventyrslystne pojken Morsel tillsammans med sin familj. Han tillbringar dagarna med sina vänner att kasta nät i den väldiga floden och dyka i det strida vattnet. En dag fastnar en mystisk plåtlåda i hyskorna, något som Morsel först tror är en mina. Men det visar sig vara något annat, något mycket mer speciellt ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726848588

Book preview

Vita buffeln

Intill vasskanten står en kanot. Den kränger våldsamt, varje gång pojkarna drar i nätet. Det har fastnat i bottnen.

Mosel kastar av sig skjortan och dyker. Efter en liten minut sticker han upp skallen och skriker:

– EN STOR PLÅTLÅDA!

Han dyker igen och blir borta ganska länge. När han kommer upp, verkar han rädd och äntrar kanoten ovanligt långsamt.

– Dra inte! varnar han. Det är säkert en BOMB. Den sitter fast i en stålvajer.

– Aldrig, en bomb är väl rund, menar Hussin, hans tvillingbror.

Nästa ögonblick plumsar Hussin i. Han ser bättre i vatten än sin bror och märker genast, att vajern är fästad i plåtlådan med en karbinhake. Fjädern är styv, men den måste ge med sig till slut.

– Nu kan du dra! bubblar han andfådd uppe vid ytan.

– Törs vi?

– Asch, det är säkert en vanlig flottör från en flytbrygga, skrattar Hussin. Vi tar hem grejen och lagar den.

Att få den upp till ytan är enkelt tack vare nätet, men inte håller deras bräckliga kanot en sådan klump? Och inte kan de öppna den, för locket är fastlött. Bäst att ta den på släp i nätet.

Pojkarna tittar västerut. När solen speglar en lång röd svans i vattnet, då är det dags att driva hem djuren. De andra vallpojkarna är redan på hemväg och plöjer granna fåror i solsvansen med sina kanoter. Alla har en lång rad simmande bufflar efter sig.

Lustigt! Träskfolket i södra Irak vallar sina kor i sjön. Buffelkor älskar som bekant vatten och lever på vass, säv eller starr.

Träskområdet består av ett sjösystem, som står i förbindelse med floderna Eufrat och Tigris. Träsken täcker ett område stort som hela södra Sverige och sträcker sig från Persiska viken upp mot Bagdad. Miljontals fasta och flytande öar är täckta med 7 meter hög vass. På öarna bor det märkliga träskfolket i sina vasshyddor. De färdas med sina kanoter och lever på jakt och fiske. Från buffelkorna får de mjölk och kött och i sumpmarkerna odlar de ris.

Kvällen är fylld med ljud. Vallpojkarna joddlar sina lockrop och buffelkorna bölar. De längtar hem till kalvarna. Ett vimmel av fåglar för oväsen inne i vassruggarna, för att jägarnas hagelbössor stör deras ro.

Mosel joddlar ett lockrop och strax börjar det röra sig borta i vassen. Lurviga svartskallar med horn sticker upp mellan näckrosorna och samlar sig runt kanoten.

Pojkarna känner igen sina fula vänner på den vildvuxna »frisyren» och andra små egenheter. Där är t ex den högfärdiga Hatra med sin lockiga pannlugg och Shura med de långa hängöronen. Fatima tycker om att pilla i näsan med tungspetsen, medan galenpannan Mukalla bara välver ut vitögonen och frustar i vädret. Silpa har bara kvar ett halvt horn efter senaste ronden med gårdstjuren. Därför kan hon inte utföra Saharas trix, att lägga öronen över hornbågarna och se klok ut.

Tio, eiva, tolv! Se där är alla svartskallarna samlade.

Nej men – – – här finns en trettonde buffel. En vit. Pojkarna tittar förskräckta på varann.

Tänk om det är den fruktade VITA BUFFELN!

Det går många skräckhistorier om en vit vildbuffel, som skall vara besatt av »djinnerna», de onda andarna. Gamla människor menar, att Vita Buffeln varslar om olycka och att den utför den Högstes straffdomar bland träskaraberna. Den kan dyka upp var och när som helst. Många jägare har sett den, men ingen har vågat höja bössan mot den.

Hur som helst. Någonting har satt oro i bufflarna. De trängs runt kanoten och några knuffar underifrån, så spanten bågnar.

Plötsligt tränger ett par horn upp genom väven och river ett stort hål. Vattnet strömmar in och inom några få sekunder befinner sig Mosel och Hussin i sjön.

Plåtlådan fungerar som sänklod och drar med sig den vattenfyllda kanoten till botten.

Det är hopplöst att försöka rädda den. Och att ropa på hjälp passar inte de tuffa träskaraberna. I varje fall inte tioåringar av Mosels och Hussins kaliber.

I stället hugger de tag i hornen på var sin buffel och liftar.

Karavanen sätter sig i rörelse på en viss signal. Grabbarna är experter på att härma bölet från hungriga småkalvar. Då sätter svartskallarna upp nosen och välver ut vitögonen. De tröga buffelhjärnorna tänder.

Det är sant, tänker de. Livet är inte bara vass. Våra småkalvar går därhemma på ön och längtar efter oss. Vi måste hem.

Men det är ordning på bygget. Alla faller in i kölvattnet efter Halila, ledarkon. Ingen vill göra henne den äran stridig.

Idag sätter hon upp mulen extra högt, för att Mosel liftar i hornen.

Ön där pojkarna bor heter Milla. Den är konstgjord och uppbyggd av jättestora vassknippen. Den gungar som en flotte, när de tunga buffelkorna hasar sig upp ur vattnet. Kalvar och hundar sköter om mottagningen.

Stora syster Zafira kommer ut med några spannar för att mjölka. Det gäller att handla snabbt, innan kalvarna hunnit pumpa läns i alla tapparna.

– Vad har ni gjort med kanoten? frågar hon sina slokörade bröder.

– Hål i botten, mumlar Mosel surt, där han står och gnider ryggen mot Halilas stadiga bog. De eländiga flugorna biter igenom alldeles befängt, när skjortan är blöt och sitter fastklibbad vid kroppen.

– Kanoten var ju nybeckad, säger Zafira förvånad, medan hon kör iväg några »obehöriga» gräskalvar.

– Det var säkert Mukalla, gissar Hussin. Hon dök under kanoten och stack hornen upp genom duken.

– Eller så var det vildsvinen, rättar Mosel. Jag tyckte jag såg ett långt tryne. Där fanns flera dussin.

De kom farande som vettskrämda bortifrån starrträsket.

– Starrträsket! utropar Hussin ivrigt. Då-då-då blev de väl utom sig av skräck för att den Vita Buff – – –

– Vita Buffeln! Zafira bleknar, där hon sitter hopkurad och mjölkar. Halilas våta svansborste daskar henne i ansiktet gång på gång, men det hör liksom till programmet.

Hon ställer inga fler frågor. Det är nu fem år sedan tvillingflickorna föddes. Den gången fick Zafira rycka in och bli mamma. Som elvaåring. För att mor dog.

Ifjol blev far nertrampad och ihjälriven av en flock vildsvin.

Båda gångerna hade man sett Vita Buffeln.

– Var är kycklingarna? frågar den annars så bekymmerslöse Hussin. Och lill-Berra?

Vad får honom att plötsligt känna sånt faderligt ansvar för småtvillingarna och lillebror?

– Berra hjälper mormor i väven och kycklingarna sover redan, säger Zafira. Gammelfarfar sitter hos dem.

Gammelfarfar, ja. Pojkarna tänker gå till honom och prata, så fort mjölkningen är över. Han borde veta en hel del om Vita Buffeln, så länge som den gamle bott här på ön.

Han är ingen vanlig farfar, utan mors farfar.

Gammelfarfar bor i vasshyddan bakom buffelstallet. Halva släkten bor här på ön. Undra på att den gungar ibland på kvällarna, när det kryper upp bufflar från alla håll. Här bor morfars, två morbröder och deras barn, en farbror, två mostrar till far och en kusin till farfar. Hyddorna står så nära varann, att unga öron kan höra allt prat genom väggarnas tunna halmmattor. Den som ids lyssna.

– Hämta »döingen»! ropar Zafira. Mukalla vill inte ge någon mjölk i kväll.

Stackars Mukalla har mistat sin kalv och blir ofta deprimerad vid mjölkdags. Ibland stänger hon alla fyra kranarna och vill inte släppa ifrån sig en enda droppe.

I kväll hjälper inte ens »döingen». Så kallas en uppstoppad spädkalv. När tungmjölkade kor får stå och slicka på döingen, brukar juverkrampen släppa.

Se där kommer mormor Hudun med lill-Berra, sexåringen. Mormor Hudun vet alltid råd. Hon menar, att kossan Mukalla är alltför självisk och inåtvänd, där hon står och välver med ögonen. Hon måste ut ur sitt eget jag, så att säga.

– Sådär ja, lukta på det här! småpratar mormor och sätter en skål nymjölkat under Mukallas mulna mule.

Sen häller hon ut alltsammans över döingens torra nos. Mukalla blir genast intresserad och börjar lukta på kalven. Så luktar hon i den tomma skålen och ser sig om bakåt juvret, som om hon ville säga: Hämta mer åt döingen, tills det blir liv i honom.

– Nu kan du mjölka, säger mormor till Zafira.

Lill-Berra står på huk intill storasyster. Nu blir det spännande. Plötsligt skriker han till:

– Det kommer, det kommer! Mormor, nu kommer det!

Mosel och Hussin har andra bekymmer. De måste nödvändigt ha tag på en kanot till i morgon. Morfar är borta med sin, och storebror Ismails flotta kanadensare är upppallad. Han själv och en kusin jobbar som kanotpojkar åt en holländsk forskare och de ligger ute i veckor.

Återstår bara gammelfarfars antika snipa av mullbärsträ. Men det blir väl ingen annan råd så länge. De har två viktiga ärenden till den gamle.

Just nu är han upptagen med att höra dagsnytt från Bagdad radio. Alla på ön kan höra. Gammelfarfar är lomhörd och kör alltid med högsta pådrag. Det är politiken som intresserar honom mest.

Men inte bara radion låter. Gubben pratar själv hela tiden och säger vad han tycker. Ibland blir han så upprörd, att han hugger fågelbössan och skjuter rätt upp genom vasstaket. Då vet byns gubbar, att någonting extra är på gång och då brukar de komma för att diskutera.

Det är skumt inne i vasshyddan. Gammelfarfar ligger utsträckt på sin mjuka matta av palmskägg och märker inte, att Mosel och Hussin kommer in. De sätter sig vid ingången och väntar.

Radiorösten pratar om arbetslösheten i Bagdad och om oljefynden i Kirkok.

– Vad var det jag sa, mediterar gammelfarfar under tiden. Först narrar de våra ungdomar