Hajar bubblar inte

By Josef Stenlund

Sammy bor vid Sinai och har flera roliga intressen. Han gillar att simma och att tillbringa tid med sin snälla och smarta kamel. Men en dag händer något som får kamelen att lyfta huvudet i rädsla. En militärhelikopter dundrar fram över himlen och landar precis framför Sammy. Vad är det som har hänt? Sammy vet inte vad han ska svara på militärens alla frågor. Och detta är bara början på en berättelse om krig, ockupation och om hur tro kan överbrygga alla mänskliga kulturer ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726848779

Book preview

1

Palmrestaurangen får nattgäster

Kamelen kastar upp huvudet och blänger.

Är det krig nu igen? Ett nödrop och ett långdraget åskmuller rullar utför Sinais vildvuxna randberg och drunknar i Röda havet. Svart krutrök och eld bolmar upp och gömmer solen.

Ryttaren, glider ner intill ett kraftigt stenblock och väntar, tills ekot bortifrån Saudiarabiens branta fjällmassiv har gjort tre turer tvärs över Aqabaviken.

Då tittar han upp och får se, att närmaste bergvägg har ändrat både form och färg. Förr var den tvåpucklig och ökengrå, men nu plötsligt är den förvandlad till en dromedar. Ena puckeln har fallit av och lämnat efter sig ett grant sadeltäcke av röd porfyr.

Vem var det som ropade? Herdarna från Akaciedalen brakar ta den vägen hem om kvällarna.

Det blir fart på ryttaren. Han lämnar sin kamel nedom berget och skuttar uppåt rasplatsen. De vassa stenarna besvärar inte hans fötter. Fotsulorna är visserligen bara fjorton år men välgarvade som på en gammal ökenräv.

Vad! Finns det grottor uppe i Djebel Aksa? Sammy tycker sig se ett stort, svart hål i nedre kanten på puckeln.

Säker är han inte. Så här dags faller djupa spökskuggor över sinaibergens östsluttningar och då kan man inbilla sig vad som helst. Stirrar man på ett skugghål en stund, börjar man snart se figurer röra sig därinne.

Just vad Sammy tycker sig se.

Efter att ha klättrat och sökt en lång stund vänder han tillbaka till kamelen och fortsätter.

Se, där kommer två militärhelikoptrar! De kretsar runt berget några varv och låter strålkastarna söka i terrängen. Sammy är redan upptäckt. Den ena maskinen går ner tätt framför kamelen.

Det blir ett kort förhör. Sammy darrar och stammar. Allt vad polis och militär heter är hans stora förskräckelse, så han får knappt fram en enda vettig mening.

Som tur är känner piloten befolkningen här i wadierna och snart kan Sammy dra en lättnadens suck. Han sätter fart på kamelen, för nu är det bråttom. Solen går snart ner och innan dess skall näten vara vittjade.

Sitt riddjur parkerar han på det vanliga stället intill en tät palmdunge nära havet.

Binda behöver han inte. Sammys trogna kamel heter Taxi och gillar taxistationer med mycket grönt.

Inte många fiskare vid Röda havet har båt. Det har inte heller Sammy. Men i kamelens högra lastficka ligger en präktig grodmansdräkt, cyklopöga, snorkel och simfenor.

Det är bättre än en fiskebåt. Röda havets talrika korallrev omöjliggör vanligt fiske med not eller trål och att dra upp ett nät från båt kan vara nästan ogörligt. Men tack vare dykargrejorna behöver han sällan göra mer än rätta till garnen och plocka rent. Han rätt och slätt hälsar på fiskarna i deras eget element och tar vara på allt ätbart. Akvariefiskar och annan grannlåt får friheten tillbaka och slipper pinas i luften.

Den fiskemetoden har Sammy lärt av far. Far var yrkesfiskare och samtidigt dykarinstruktör vid marinens dykarskola. Ända tills oktoberkriget bröt ut.

Sedan dess har han inte hörts av.

Ingen vet någonting bestämt. Han var med i det marinförband dykare, som förberedde tanksbron över Suezkanalen. Bara fyra av hans kamrater kom tillrätta vid fångutväxlingen.

Sammy skall aldrig glömma det ödesdigra ögonblick, när familjen satt vid radion och hörde namnen på de sista fångarna.

Det älskade namnet kom aldrig.

Inte heller skall han glömma den stund, då far lämnade hemmet för sista gången.

— Jag lämnar er i Guds hand! sa han. Sedan tittade han på Sammy och gjorde en menande nick bortåt den övriga familjen.

En sorts dykarnick, som egentligen betyder: Ta hand om det stimmet, medan jag simmar åt annat håll

Ingen lätt uppgift. Stimmet bestod av sju syskon, alla yngre än Sammy. Dessutom blev mor alldeles nerbruten och bara grät natt och dag.

Som väl var, hade far lärt upp sin store pojke både som dykare och fiskare. Tidigare dök Sammy utan dräkt och ajaj vad han brände sig på giftkorallerna!

Nu har han det mjukt och skönt i fars präktiga dress, men det bränner så mycket mer i hjärtat.

Av namnlös sorg och längtan efter far.

Det båda var kompisar i bästa bemärkelse och höll ihop i vått och torrt. Någon diskussion blev det aldrig. Den internationella dykarlagen är benhärd på den punkten, att bara en skall föra befälet. Om sedan den utsedde ledaren är gängets klokaste eller dummaste medlem, hör inte hit. Han basar inte för att det är skönt att få bestämma ensam utan för att han är vald till operationschef och bara gör sitt jobb.

Men nu är hemmets operationschef borta. Mor har övertagit chefskapet hemma, men ute i jobbet känner sig Sammy så ynkligt hjälplös. Som väl är har han Gud att tala med.

— Gud, du vet, att vi behöver fisk i kväll! ber han, medan han simmar längs nätslingorna och låter handen följa övertelnen.

Han brukar känna på långt håll, så fort det finns fisk, men just i kväll är allt dött och stilla.

Och inte har han någon chans att harpunera i det här mörkret Harpungeväret ligger visserligen i sadelfickan på Taxi, men batteriet till strålkastaren är utbränt.

Med en tung suck kravlar sig den unge famil jeförsörjaren i land.

Då gör han ännu en obehaglig upptäckt.

OLJA! Händerna är svarta och klibbiga av tjockt oljesöl. Och vad värre är. Hela den fina dykardräkten är insmord, från huva till simfenor. Ansiktet känns alldeles stelt.

Han böjer sig ner och undersöker stranden. Under den korta tid hän har varit ute i näten, har vågorna hunnit kasta upp ett meterbrett bälte av svart, seg tjockolja och mer kommer.

Vad har hänt? Det har kommit in några stora oljetankbåtar i dag. Vinden är nordostlig, och det pekar på Jordaniens hamnstad Aqaba. Väldiga oljeledningar från Irak går genom Jordanien och mynnar ut vid en stor tappstation i Aqabaviken.

Men lika troligt är att spillet kommer från Israels stora oljehamn inne i Elat. Det kan hända en olycka, när de kopplar ledningarna från tankbåtarna till pumpstationen.

Eller är det sabotage? Sådana massor av oljespill kan knappast komma från bunkringen. Det finns ju kranar och säkerhetsanordningar.

Att försöka tvätta av sig i havsvatten är meningslöst Oljan sitter kvar hur man än dyker. Det måste till starka rengöringsmedel och dessutom sötvatten.

Hemma är det ont om bägge delarna. Men tänk om han skulle ta omvägen förbi el Duma! Därute på udden bor hans bästa kund, en gammal australiensare. Han brukar köpa massor av fisk till sin Palmrestaurang och har hjälpt Sammy av med oljan flera gånger tidigare.

Taxi gör en ful grimas, när han nosar på sin nersmorda kusk. Som om han ville säga ett hjärtligt usch åt hela civilisationen. Tur att han slipper bära den grisen.

Det är svettigt att gå kilometervis i dykardräkt, men Sammy vill inte ta av den. Då riskerar han att olja ner den porösa insidan och den är hopplös att göra ren.

Palmrestaurangen Duma har en alltigenom originell ägare. Medan andra restaurangägare gör sina stora pengar inpå småtimmarna, behagar rabbi Natan stänga vid solnedgången. En tre meter hög mur avstänger området mellan en lodrät bergvägg och havet. Gäster som sölar alltför länge, riskerar att få en kalldusch, när området renspolas för dagen.

Halva restaurangen är insprängd i berget, men det skall finnas en hel del andra utrymmen längre in, påstås det. Bl. a. en synagoga, där Natan själv tjänstgör som rabbin.

Att porten redan är tillbommad, bekymrar inte Sammy så värst mycket. Han befaller Taxi att lägga sig intill muren och tar så att säga taxihiss ett par meter upp. Resten klättrar han.

Just som han skall hoppa ner på andra sidan, får han i det bleka månskenet syn på en underlig karavan.

En lång rad helsvarta grodmän ringlar upp ur det nattsvarta havet.

Sammy räknar till tolv.

Alla har tung utrustning och klafsar fram bredbent och klumpigt som kameler i sanden.

Männen följer muren och passerar tätt under näsan på honom. Ingen misstänker något och tittar upp. För resten har de fullt jobb med att navigera sina långa simfenor.

Nu ser han litet bättre. Det han trodde var dykarhuvor är i själva verket bara skägg och hår, impregnerat med svartglänsande oljesöl.

Stackars långhåriga, innan ni blir rena! tänker han däruppe på muren.

Så fort spökkaravanen har försvunnit in i restaurangens duschrum, hoppar Sammy ner i sanden. Han vill inte besvära rabbi Natan så här dags utan smiter in till sin vän kocken, som bor i en primitiv palmhydda uppe vid bergväggen.

Gamle Abel är just färdig för dagen och gör stora ögon inför den svarta vålnaden i dörröppningen.

— Nej, men Sammy! Hur kom du in så här efter stängningsdags?

— Som sist!

— Jäg har väntat på dig. Har du fisk?

— Bara olja, som du ser.

— Jag får väl vaska upp dig igen. Bara du lovar mig femton kilo fisk före torsdag.

Abel är en godmodig och from typ från södra halvklotet, dessutom mycket hemlighetsfull och tystlåten. Han bor intill muren och tiger som muren.

I varje fall när det gäller nattliga gäster, som kryper upp ur havet.

Sammy måste respektera sin vän. Gamle Abel ljuger inte med att säga: Jag vet inte. Han bara tiger.

Det är renhårigt.

Snart är också Sammy renhårig. Abel gnider in honom från topp till tå med Petrolin. Resten av jobbet gör trädgårdsslangens vattenkastare och snart sitter en renspolad fiskare på kamelryggen. På väg hem.

Om han ändå skulle rida förbi rasplatsen en gång till. Han kan inte komma ifrån det där underliga nödropet.

Kan de här mystiska grodmännen ha något att göra med bergraset?

Han kommer att tänka på en sak. Hela bergskedjan häruppe var militärt hemligt område en tid efter sexdagarskriget. Fiskarbefolkningen i Akaciedalen hörde dova explosioner både dag och natt en längre tid. Man gissade, att försvaret sprängde förrådsrum för ammunition och drivmedel.

Tänk om bergraset i s jälva verket var ett sabotage! Ett ammunitiönsförråd, sprängt i luften av sin egen inneboende kraft. Krutmolnet täckte himlen en lång stund och den ettriga lukten sitter kvar i näsan långt efteråt.

Inte omöjligt, att de tolv grodmännen tillhör den nya underjordiska rörelsen BARAGUDA. Medlemmarna lär vara utplockade proffsdykare, som rör sig ledigare i vatten än på land. De skall ha sitt högkvarter på andra sidan Aqabaviken uppe i Saudiarabiens bergsöken och opererar som grodmän var de kommer åt.

Namnet Baracuda har de tagit efter en människoätande rovfisk, som anfaller i stim.

Att den fromme rabbi Natan skulle härbärgera sabotörer om nätterna är otänkbart. Däremot kan han inte förhindra, att nersmorda grodmän hasar sig upp på hans badstrand när de vill. Nere i havet finns ju inga murar och inga anslag angående stängdags.

Kanske är det de har juvelerna som har ställt till med hela oljesölet! tänker Sammy. Sprängt hål i botten på någon av tankbåtarna, som ligger i kö här ute och väntar på sin tur för lossning.

Han borde anmäla dem för polisen.

Men borde och borde!