Blå horisont

By Wilbur Smith

Den unge Jim Courtney lever skyddad av familjens förmögna handelskompani i södra Afrikas holländska kolonier. Han är både djärv och klipsk, något som sätter honom i klistret lika ofta som det är en tillgång. När han en morgon säljer fisk till ett holländskt fångskepp får han syn på en vacker men utmärglad flicka. Pesten har gjort Louisa Leuven föräldralös - samhällets orättvisor har kedjat och skickat henne över Atlanten. Det tar inte lång tid för Jim att bestämma sig för att rädda Louisa undan sitt öde. Hennes befrielse blir därefter startskottet på en hänsynslös jakt som inte ens namnet Courtney kan skydda dem ifrån. Jim och Louisa flyr ut i den afrikanska vildmarken, men kan den rädda dem från förföljelse? Och vad händer med den familj som Jim i all hast lämnat kvar?
Blå horisont är den elfte delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129746

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Blå horisont

SAGA Egmont

Blå horisont

Översatt av Karin Andræ

Originaltitel: Blue Horizon

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2003, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129746

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok är tillägnad min hustrun, Mokhiniso.

Våra första tre år tillsammans har varit hänförande.

Jag ser ivrigt fram emot de kommande trettio.

De tre stod vid stranden och såg mångatan skimra över det mörka vattnet.

Fullmåne om två dagar, sa Jim Courtney självsäkert. De stora röda kommer att vara hungriga som lejon. En våg rullade upp på stranden och bröts i ett skum runt hans anklar.

Nu ser vi till att få henne i vattnet istället för att stå här och svamla, sa hans kusin, Mansur Courtney. Håret glänste som nyputsad koppar i månskenet, lika gnistrande som hans leende. Med armbågen stötte han lätt till den tredje ynglingen i sällskapet. Kom, Zama. Med förenade krafter tog de spjärn och baxade. Den lilla jollen gled motvilligt framåt i den våta sanden innan den stannade. De tog i en gång till, men nu var det stopp.

Vi får vänta på nästa stora våg, sa Jim och de gjorde sig beredda. Här kommer den! Vågen svällde långt ute och närmade sig medan den växte och blev allt högre. Den splittrades i ett vitt skum och fortsatte in under båtens för, som lyftes högt så att pojkarna vacklade under tyngden och måste klänga sig fast vid relingen. Vattnet virvlade runt dem i midjehöjd.

Alla på en gång! skrek Jim. Spring med henne! Jollen gick fri och de fick ut henne på axeldjupt vatten innan vågen drog sig tillbaka. Ta årorna! frustade Jim när nästa våg bröts över huvudet på dem. De sträckte sig upp, grep tag i relingen och drog sig ombord. Vattnet strömmade kring dem. Skrattande av förtjusning tog pojkarna de långa årorna som låg på durken och stack in dem i årtullarna.

Ro! De stack årorna djupt i vattnet, tog ett tag och drog upp dem igen. Silverdroppar föll från årbladen och åstadkom lysande små virvlar när de träffade vattenytan. Båten dansade lätt i det skummande vattnet över revet och roddarna föll snabbt in i rytmen. De hade rott tillsammans förr.

Vilken väg? frågade Mansur. För honom och Zama var Jim den självskrivna ledaren.

Grytan! sa Jim beslutsamt.

Jag trodde väl det. Mansur skrattade. Du är fortfarande ute efter Stora Julie.

Tänk på vad du gör, Somoya. Zama spottade över relingen utan att hejda sig i årtaget. Stora Julie är fortfarande ute efter dig. Zama talade sitt språk, lozi. Somoya betydde den vilda vinden. Det var vad Jim kallades på grund av sitt heta temperament.

Ingen av dem hade någonsin sett den fisk de kallade Stora Julie, men de visste att det var en hona, inte en hanne, eftersom det bara var honor som blev så stora och starka. Många gånger hade de känt styrkan fortplanta sig ur djupet och vidare genom reven, vattnet som droppade från linan när den spann över relingen och skar ett djupt jack i trävirket, och blodet som sipprade från deras sönderskurna handflator.

Min pappa var ombord på gamla Maid of Oman när hon gick ute vid Farornas udde, sa Mansur på arabiska, hans modersmål. "En av matroserna försökte simma iland med en tross, och en stor röd steenbras kom upp under honom när han var halvvägs över. Vattnet var så klart att de kunde se den komma från tre famnars djup. Den tog hans vänstra ben ovanför knät och svalde det i en tugga, som en hund slukar en hönsvinge. Matrosen skrek och slog i vattnet som var alldeles rött och skummigt av hans eget blod. Han försökte skrämma bort fisken, men den bara gjorde en cirkelrörelse och bet av det andra benet också. Sedan försvann den arma mannen under ytan. De såg honom aldrig mer."

Den där historien berättar du varenda gång vi ska ut till Grytan, sa Jim missmodigt.

Och varenda gång blir du blekare än röven på en holländsk jungfru, sa Zama på engelska. De tre hade tillbringat så mycket tid tillsammans att de talade varandras språk flytande – engelska, arabiska och lozi. De växlade utan ansträngning mellan dem.

Jim skrattade, mer för att lätta på spänningen inombords än för att han var road. Och var har du lärt dig sådana uttryck, din hedning?

Från din far i upprört tillstånd, svarade Zama och för en gångs skull kunde Jim inte komma på något att säga.

Istället kisade han mot horisonten som snart skulle ljusna. Solen går upp om två timmar. Jag vill vara borta i Grytan innan dess. Det är bästa tiden.

De rodde ut i bukten på kapdyningarna som kom marscherande i långa rader från sin resa över södra Atlanten. Med vinden i fören kunde de inte hissa båtens enda segel. Bakom dem höjde sig det månbelysta Taffelberget med dess platta krön. Nedanför berget låg stora fartyg för ankar, en mörk massa, de flesta med fällda rår. Detta var de sydliga farvattnens stora karavanseraj. Handelsfartygen och örlogsmännen från Holländska Ostindiska Kompaniet, VOC, och ett halvt dussin andra länder mellanlandade vid Godahoppsudden för att proviantera och reparera efter den mödosamma färden över havet.

Vid denna tidiga timme syntes inte många ljus i kolonin, bara några svaga lanternor på borgens väggar och i hamnkrogarnas fönster där besättningarna fortfarande firade att de hade fast mark under fötterna. Jim lät blicken gå till en ljuskälla som låg i utkanten, lite för sig själv. Det var Bröderna Courtneys Handelskompani och han visste att ljuset kom från faderns kontor på andra våningen i det stora lagerhuset.

Pappa räknar sekinerna igen. Han skrattade för sig själv. Tom Courtney, Jims far, var en av de framgångsrikaste handelsmännen i kolonin på Godahoppsudden.

Vi har ön rakt föröver, sa Mansur och Jim vände uppmärksamheten mot vattnet igen. Han drog lite i repet till rorpinnen som satt bundet runt stortån på hans nakna högra fot så att båten ändrade kurs helt lätt åt babord. De var på väg till Robben Islands norra punkt. Robben var det holländska ordet för sälarna som levde på klippön. De kunde redan känna stanken från djurens fiskmättade spillning i nattluften. När de närmade sig ön ställde sig Jim upp för att ta ut bäringen med utgångspunkt i välkända landmärken. Det var nödvändigt för att de skulle komma rakt över det djupa hålet som kallades Grytan.

Plötsligt ropade han till: Titta på den där stora klumpen! Hon kommer rakt på oss. Ro, höge Farao, ro! Ett stort fartyg med alla segel satta hade snabbt och tyst rundat öns nordspets. Nordvästan drev det obönhörligt mot dem med fasaväckande hastighet.

Fördömda avskum! Jim lade all kraft bakom årtagen. Son av en hora! Landkrabba! Sumprunkare! Och inte en enda lanterna tänd, ens en gång!

"Och var har du lärt dig sådant språk?" flämtade Mansur mellan årtagen.

Bry dig inte om det, du! Fartyget tornade upp sig ovanför dem. Fören lyste silvervit i månskenet.

Ropa! Mansur lät med ens rädd på rösten.

Det lönar sig inte att försöka, svarade Zama. De sover hela bunten. Inte hör de oss! Ro istället! Pojkarna lade sig på årorna och den lilla båten flög genom vattnet, men det stora segelfartyget närmade sig obevekligt.

Vi får hoppa. Mansur lät tveksam.

Å, för alla djävlar i helvetet! pustade Jim. Vi är rakt ovanför Grytan. Tänk på din pappas historia. Vilket ben tror du Stora Julie tar först?

De rodde tyst och frenetiskt. I den svala natten glänste svetten på deras ansikten. De var på väg mot de utskjutande klipporna där fartyget inte kunde komma åt dem, men dit var det fortfarande två fartygslängder. Nu såg de inte längre stjärnorna för den höga riggen, men de kunde höra hur vinden smällde i seglen, hur skrovet knarrade och hur vågskummet fräste om fören. Ingen av dem sa ett ord – de stirrade bara upp på fartyget i fasa.

Söte Jesus, skona oss! viskade Jim.

I Allahs namn! ropade Mansur.

Vid alla mina förfäder!

Var och en åkallade sin gud. Tryckvågen som gick före det stora segelskeppet lyfte dem och plötsligt surfade de på den, slängdes baklänges och störtade med aktern först nedför vågens sida. Aktern försvann under ytan och kallt vatten sköljde över jollen. Pojkarna kastades överbord, just som det mäktiga skrovet snuddade vid deras lilla farkost. Medan han sjönk insåg Jim att segelfartyget hade träffat snett — om det hade gått rakt på skulle den lilla båten ha krossats och smällen skulle ha genljudit i vattnet.

Jim sögs djupt ner i vattnet men försökte trots det simma ännu längre ner. Han visste att den enorma kölen ovanför honom var farlig, full med långhalsar efter färden över havet, och att de rakbladsvassa snäckorna kunde skära honom illa. Han spände varje muskel inför smärtan men kände ingenting. Lungorna var nära att sprängas och av syrebristen drog bröstkorgen ihop sig i kramper. Han kämpade emot tills han var säker på att fartyget hade passerat innan han simmade upp mot ytan. Han anade månens gyllene rundel genom vattnet, fladdrande och suddig. Sedan bröt han vattenytan, kippande efter andan. Han rullade runt på rygg och flämtade, fyllde lungorna med livgivande luft. Mansur! Zama! kraxade han. Var är ni? Svara!

Här! Det var Mansur, och Jim tittade efter honom. Kusinen klängde sig fast vid jollen. Det långa röda håret låg klistrat över hans ansikte som ett sälskinn. I samma sekund studsade Zamas huvud upp över vattenytan.

Zama! Jim var framme hos vännen i två simtag och lyfte upp hans ansikte. Zama hostade och spydde upp havsvatten. Han försökte slänga armarna runt Jims hals men Jim duckade och bogserade honom till den vattenfyllda jollen.

Här! Håll i dig här! Sedan hängde de på båten alla tre medan de pustade ut.

Jim var den som först fick tillbaka målföret. Son av en hynda! flämtade han och glodde efter fartyget som försvann i fjärran. Tog nästan livet av oss!

Hon stank värre än en sälkoloni. Mansurs röst var fortfarande skrovlig och när han försökte tala fick han en hostattack.

Jim vädrade i luften och kände stanken. Slavskepp. Fördömda slavskepp, spottade han. Den lukten går det inte att missta sig på.

Eller ett fångskepp, sa Mansur hest. Med fångar från Amsterdam till Batavia, kanske. De betraktade fartyget som lade om kursen, såg hur riggens silhuett ändrades, och hur hon gick in i bukten för att lägga sig för ankar bland de andra fartygen.

Jag skulle gärna söka upp kapten i någon av de där helvetiska ginbyttorna i hamnen, sa Jim mörkt.

Glöm det, rådde Mansur. Han skulle bara sätta kniven mellan revbenen på dig eller på något annat känsligt ställe. Nu öser vi. Jim hävde sig ombord och trevade på botten tills han hittade trähinken som låg fastbunden under aktertoften. De hade förtöjt allting ordentligt innan de gav sig iväg genom de farliga bränningarna. Han började ösa. När jollen var till hälften tömd hade Zama fått tillbaka krafterna och klättrade ombord, färdig att ta över. Mansur halade in årorna som flöt i närheten av båten. Jim kontrollerade den övriga utrustningen. Alla fiskedon är kvar. Han öppnade en säck och kikade i den. Betet också.

Ska vi verkligen fortsätta? frågade Mansur tveksamt.

Det är klart! Varför skulle vi inte, för alla smådjävlar!

Ja … Mansur såg inte särskilt övertygad ut. Vi drunknade ju nästan.

Men inte riktigt, påpekade Jim raskt. Hon är öst och vi är fortfarande kvar vid Grytan. Stora Julie väntar ivrigt på sin frukost. Den ska hon få av oss. De satte sig på sina platser i båten och började ro. De fördömda holländarna kostade oss en timmes fisketid, klagade Jim.

Kunde ha kostat oss mycket mer än så, Somoya, skrattade Zama. Ifall jag inte hade varit där och dragit upp dig … Jim tog en av de döda fiskarna ur betessäcken och kastade den på kamraten. De hade redan glömt kollisionen med segelfartyget.

Håll kursen, sa Jim och de började manövrera jollen så att den skulle komma rakt över Grytan där den stora fisken levde i det gröna djupet. De måste kasta ankar på kanten omedelbart söder om hålan och sedan låta strömmen föra ut dem över bråddjupet. Strömvirvlarna som hade gett Grytan dess namn komplicerade uppgiften och två gånger missade de kanten. Då tvingades de under ymnigt svärande hala upp stenen, som var deras ankare, och börja om från början. Gryningen smög sig på i öster, medan Jim testade djupet med en lodlina för att försäkra sig om att de befann sig i rätt position. Han mätte linan mellan händerna och släppte ner den över relingen, bit för bit.

Trettiotre famnar! ropade han när han kände sänket av bly slå i botten. Nära sextio meter. Vi står rakt över Stora Julies matsal. Han drog snabbt upp sänket i en rytmisk tvåhandsrörelse. Betet, pojkar! Kapplöpning om säcken utbröt och Jim ryckte till sig den läckraste biten mitt framför näsan på Mansur, en stenbarb, lika lång som hans underarm. Han hade tagit den i nät dagen före nere i lagunen. Det här klarar inte du, meddelade han. Det krävs en riktig fiskare för att klara av Julie. Han trädde in kroken av stål genom fiskens ögonhålor och skakade ut tafsen. Det var en stålkedja, tio meter lång, lika lätt som stark. Alf, smeden, hade förfärdigat den speciellt för honom. Jim var säker på att inte ens en stor steenbras skulle klara av att skena iväg mot revet med den i gapet. Han svängde betet runt huvudet medan han släppte ut lite mer rev för varje varv tills han skickade iväg det långt ut över den gröna ytan. Betet sjönk och reven följde efter. Rakt ner i gapet på Stora Julie, skröt han. Den här gången kommer hon inte undan, nu har jag henne. När han kände att blysänket slog i botten lade han ut rullen på durken och satte foten på den.

Zama och Mansur fiskade med mindre krokar och lättare revar och bitar av makrill som bete. Nästan omgående började de hala in fisk – rosenröd abborre, sprittande havsbraxen, de svartrandiga tigerfiskarna som grymtade likt spädgrisar medan de sprätte runt i slagvattnet på durken.

Småfisk för småpojkar! retades Jim. Själv höll han ett öga på sin egen rev. Solen höjde sig över horisonten och luften blev varmare. Pojkarna skalade av sig plagg efter plagg.

Sälarna myllrade på öns rundade klippor, dök och tumlade om i vattnet inte långt från den förankrade båten. Plötsligt försvann en stor säl under ytan och tog den fisk Mansur var på väg att dra upp, slet den från kroken och kom upp några meter därifrån med fisken i munnen.

Må djävulen ta dig, vederstyggliga kreatur! ropade Mansur i raseri. Sälen vältrade över på rygg och höll fisken på magen för att kalasa på den. Jim sträckte ner handen i sin ammunitionspåse. Han drog upp en slangbåge och satte en sten i remmen. Ammunitionen hade han valt ut på botten av en bäck på gårdens norra del och varenda sten var rund, slät och perfekt balanserad. Jim hade övat med slangbågen så att han kunde skjuta ner en högtflygande gås med fyra skott av fem. Han spände bågen. Stenen träffade sälen mitt på det runda svarta huvudet och det hördes när det sköra skallbenet krossades. Djuret dog omedelbart och kroppen drev iväg med strömmen.

Han kommer aldrig mer att stjäla fisk. Jim stoppade tillbaka slangbågen. Och de andra har lärt sig en läxa. Han pekade på resten av sälarna som försvann tillbaka mot ön.

Mansur hade nyligen fått följa med sin far på en handelsresa uppför Afrikas östkust. De hade färdats ända till Hormuzsundet på ett av bolagets segelfartyg. Nu beskrev han alla de underverk han hade sett under resan med Gift of Allah.

Mansurs far, Dorian Courtney, var bolagets andra delägare. Som liten pojke hade han blivit bortförd av arabiska pirater och såld till en av Omans furstar. Denne hade adopterat honom och omvänt honom till islam. Tom Courtney, Dorians halvbror, var kristen. När Tom hade hämtat hem sin yngre bror från Oman hade de tillsammans startat handelsbolaget. Eftersom den ene var kristen och den andre muslim kunde bröderna obehindrat röra sig i de bägge kulturerna. Företaget blomstrade. De köpte exotiska varor i Indien, Arabien och Afrika och sålde dem i Europa.

Medan Mansur pratade tittade Jim på honom. Han avundades kusinen hans vackra ansikte och behagliga sätt. De egenskaperna hade Mansur ärvt från sin far, liksom det gyllene håret som i tjocka vågor föll över axlar och rygg. Mansur var snabb och smidig, medan Jim däremot bråddes på sin far, som var bred och stark. Zamas far, Aboli, hade liknat dem vid en tjur och en gasell. Nu avbröt Mansur berättelsen och ropade:

Men titta på Zama och mig, vi har snart fyllt båten till relingen medan du sitter där och halvsover. Fånga den där fisken nu!

Jag har alltid satt kvalitet före kvantitet, svarade Jim.

Och när du ändå inte har något bättre för dig kan du berätta om när du träffade hottentotterna. Mansur halade in ännu en glittrande, sprättande fisk och släppte den på durken.

Jims öppna ansikte lyste upp när han tänkte på sitt eget äventyr. Han kastade en blick norrut över bukten på de klippiga bergen som morgonsolen målade i glittrande guld. Vi färdades i trettioåtta dagar, skröt han, över bergen och den stora öknen, långt bortom kolonins gränser som guvernören och handelskompaniet i Amsterdam har förbjudit någon att korsa. Vi färdades över land där ingen vit man förut har satt sin fot. Han var inte lika duktig på att lägga ut texten som sin kusin, men hans entusiasm var smittsam. Mansur och Zama skrattade med honom när han beskrev de barbariska stammarna som de hade stött på och de ändlösa hjordarna som strövade över slätterna. Ibland vände han sig mot Zama. Det är sant, eller hur? Tala om för Mansur att det är sant, det jag berättar.

Zama nickade högtidligt. Det är sant. Jag svär vid min fars grav. Vartenda ord är sant.

En dag ska jag resa tillbaka. Det sista sa Jim nästan för sig själv. Jag ska resa tillbaka, bortom den blå horisonten, så långt som det går.

Och jag följer med dig, Somoya! Zama tittade tillgivet på sin vän.

Zama mindes vad hans far hade sagt om Jim när han till sist låg döende på sin säng, trött av ålder, en utsliten jätte vars styrka en gång hade tyckts hålla själva himlen uppspänd. Jim Courtney är sin fars son, hade Aboli viskat. Var honom trogen som jag har varit hans far trogen. Det kommer du aldrig att ångra, min son.

Jag följer med dig, upprepade Zama.

Det är klart att du följer med mig. Det är ingen annan som vill ha dig. Han dunkade Zama i ryggen så att pojken nästan for överbord.

Jim var på väg att säga något mer, när det plötsligt ryckte i reven under hans fot och han ropade till i triumf. Julie knackar på. Stig på, Stora Julie! Varsågod. Han ryckte upp reven och höll den sträckt i bägge händer med resten av linan i en stor rulle färdig att mata ut över sidan. De andra pojkarna drog upp sina revar så att Jim ostört kunde arbeta med den stora fisken.

Kom, kom min sköna! viskade Jim och höll reven mellan tummen och fingret. Han kände ingenting, bara strömmens mjuka tryck. Kom, kom, min lilla fisk, bönföll han.

Så kände han hur det drog i linan igen, en mjuk rörelse, nästan förstulen. Varenda nerv i hans kropp spändes som en bågsträng. Hon är kvar.

Reven slackade igen. Överge mig inte, min sockerpulla. Överge mig inte nu. Jim lutade sig ut över jollens sida och höll linan högt så att den föll rakt ner i det gröna vattnet. De andra iakttog honom andlöst. Plötsligt såg de att hans högra hand drogs ner mot vattenytan av något tungt. De såg hur musklerna i armarna och på ryggen spändes, handen var nästan ända nere vid vattnet och ingen rörde sig eller sa något.

Ja! sa Jim tyst. Nu! Han gjorde ett våldsamt ryck i reven med hela sin kroppstyngd bakom. Ja! Och ja och ja! Varje gång han sa det hävde han sig bakåt och drog i reven, alternerande mellan händerna, höger och vänster, höger och vänster igen.

Det kan inte vara en fisk, sa Mansur. Ingen fisk är så stark. Det är bottennapp. Jim svarade inte. Nu lutade han sig mot linan med hela sin tyngd, knäna i relingen. Han var högröd i ansiktet och ögonen var nära att tränga ut ur sina hålor.

Ge mig ett handtag, flämtade han, men innan pojkarna hade hunnit fram tycktes Jim upp på fötter och dråsade ner på durken medan reven i rasande fart försvann mellan händerna på honom och de kunde känna lukten av brända handflator.

Jim vrålade av smärta men släppte inte taget. Han försökte blixtsnabbt lägga reven runt ena årtullen och på så sätt förtöja den, men det enda som hände var att han blev av med ännu mer hud när knogarna smällde i båtsidan. Med ena handen ryckte han av sig kepsen för att använda den som handske. Alla tre tjöt som smådjävlar i helveteselden.

Hjälp till här! Ta änden!

Låt henne löpa. Kroken kommer att rakna!

Öskaret, för Jesse namn. På med vatten innan reven brinner upp! Och händerna med!

Mansur böjde sig över relingen, skopade upp vatten med trähinken och kastade det över Jims och Zamas händer, Det hördes ett fräsande ljud när vattnet träffade reven och förångades i ett rökmoln.

Men trots pojkarnas förenade ansträngningar kunde de inte hejda vidundret som spjärnade emot där nere i djupet. Reven väste medan den rusade över båtsidan och de kunde känna slagen av den stora stjärten pulsera genom den.

Mer vatten! ylade någon.

Vi har nästan tappat hela reven, ropade Jim. Det var inte mycket kvar i rullen på durken. Snabbt, Mansur! Ta en annan! Bind fast den. Mansur arbetade med flinka fingrar men hann nätt och jämnt dra till knopen innan reven rycktes ur hans grepp och for mellan de andra pojkarnas händer, där den tog med sig ännu mer hud innan den försvann över båtsidan och ner i djupet.

Stopp! Jim talade till fisken. Tänker du ha ihjäl oss, Julie? Sluta med de där dumheterna!

Nu har hälften av den andra rullen redan gått, sa Mansur. Låt mig ta över. Ni blöder som grisar.

Nej, nej. Jim skakade på huvudet. Hon har lugnat ner sig. Hjärtat klarar inte mer.

Ditt eller hennes? frågade Mansur.

Du borde stå på scenen, kusin! Ditt skämtlynne är bortkastat på oss.

Efter att ha saktat ner stannade reven helt. Hugg i här, ropade Jim och Mansur tog ett grepp om linan bakom Zama. Jim släppte taget. Han tittade på handen. Gör vi det här för att vi tycker det är roligt? frågade han undrande. Nu är det vår tur, Julie, sa han sedan beslutsamt.

De släppte inte efter medan de ställde sig på rad i båten, dubbelvikta med linan mellan benen.

Ett och två och tiger! De drog samtidigt, lade hela vikten bakom på samma gång. Knopen kom tillbaka över relingen och Mansur, tredje man, rullade tillbaka linan allt eftersom. Ytterligare fyra gånger samlade sig den stora fisken och kastade sig mot linan så att de tvingades släppa efter, men för varje gång blev rycket allt svagare. Sedan vände de fisken och började hala in den.

Jim upphävde ett glädjetjut. Där är hon! Jag kan se henne! Fisken simmade i vida cirklar runt jollen, djupt nere i vattnet. Varje gång hon blev synlig träffade solstrålarna den kopparröda sidan och det blixtrade som i en spegel.

Söte Jesus, vad vacker hon är! Jim såg fiskens stora gyllene öga som stirrade upp på honom genom det smaragdgröna vattnet. Munnen öppnades och stängdes, gälarna pumpade efter syre. Käkarna var stora nog att sluka en vuxen man och tänderna var skarpa och långa.

Nu tror jag på den där gamla historien. Jim flämtade av trötthet. Med sådana tänder biter hon lätt av ett ben.

Till sist, nästan två timmar efter att Stora Julie hade svalt kroken, halade pojkarna in henne. Tillsammans lyfte de jättehuvudet över vattnet, vilket gav upphov till ett sista rasande utbrott. Hon var mer än dubbelt så lång som en fullvuxen man och lika tjock om midjan som en shetlandsponny. Hon sprätte och kastade så att nosen stötte i stjärtfenan, först åt det ena hållet och sedan åt det andra. Hon kastade upp hela brottsjöar som landade på durken. Det var som att stå under ett vattenfall. Men pojkarna höll sammanbitet stånd tills de sista våldsamma paroxysmerna var över. Då ropade Jim: Dra in henne! Hon är färdig för sista smörjelsen!

Han sträckte sig efter klubban som förvarades under aktertoften. Den var förstärkt med bly, välbalanserad och tung i hans högra hand. De lyfte upp fiskens huvud och Jim måttade ett slag. Han träffade mitt emellan de gula, gloende ögonen. Ett par våldsamma ryckningar skakade den mäktiga kroppen innan den vältrade runt och blev liggande med den vita buken uppåt och gälarna utfällda som solfjädrar.

Genomblöta av svett och havsvatten, flämtande och med sönderslitna händer lutade sig pojkarna mot relingen och betraktade med bävan det odjur de hade dödat. Det fanns inga ord som räckte till för att beskriva den överväldigande känslan av triumf men också av samvetskval och melankoli som drabbade dem när jakten var över.

I Profetens namn, detta är i sanning Leviathan, sa Mansur mjukt. I jämförelse känner jag mig så liten.

Hajarna är här vilket ögonblick som helst. Det var Jim som bröt förtrollningen. Vi måste få upp den i båten. De trädde in reven genom gälarna och halade in sin fångst. Av tyngden trycktes relingen ända ner till vattenytan. Båten var knappt stor nog att rymma fisken och pojkarna fick krypa ihop på relingen. Ett fjäll lossnade och gled sakta över sidan: det var lika stort som en gulddublon och glittrade lika mycket.

Mansur tog upp fjället och vände det mellan fingrarna, Vi måste ta med oss fisken hem, sa han.

Varför det? frågade Jim.

För att visa de andra, förstås.

I kväll har den tappat all färg, fjällen kommer att vara torra och glanslösa och köttet har redan börjat ruttna och stinka, sa Jim sakligt och ruskade på huvudet. Jag vill minnas henne så här, i all hennes prakt.

Men var ska vi göra av den, då?

Sälja till någon kock i hamnen, eller på något skepp.

En så vacker fisk. Sälja henne som en säck potatis? Det är helgerån, protesterade Mansur.

Jag ger er djuren på marken och fiskarna i haven. Döda dem! Ät dem! sa Jim. Skapelseberättelsen, Det är Guds ord. Hur kan det vara helgerån?

Din Gud. Inte min, sa Mansur.

Det är samma Gud. Fast vi ger honom olika namn.

Han är min Gud också. Zama ville inte känna sig utanför. Kulu Kulu, den Störste av de Stora.

Jim virade in sin skadade hand i en tygtrasa. "I Kulu Kulus namn då. Denna praktfulla steenbras ska säljas till kocken ombord på ett holländskt handelsfartyg. Den får bli mitt introduktionsbrev. Det är inte bara fisken, jag tänker passa på att kursa grönsaker och frukt från odlingarna hemma också."

Med nordvästan i ryggen kunde de hissa seglet, som snabbt förde dem in i bukten. Där inne under borgens kanoner låg åtta fartyg för ankar. De flesta hade anlänt för många veckor sedan och var redan välförsedda.

Jim pekade ut den senast ankomna. De har inte varit iland på månader. Det var länge sedan de åt färsk mat. Antagligen har de skörbjugg hela bunten. Han lade över rodret och kryssade mellan fartygen. De var nära att dränka oss, nu ska vi dra nytta av dem. Vi ska göra oss en ordentlig förjänst. Alla Courtneys var affärsmän i djupet av sina hjärtan och till och med för de yngsta ägde ordet förtjänst en innebörd som var nära nog religiös. Jim styrde mot det holländska skeppet. Det var en hög tredäckare, tjugo kanoner per sida, råriggad, tre master, stor och pampig, ett bestyckat handelsfartyg. Pojkarna såg Holländska Ostindiska Kompaniets och Republiken Hollands flaggor. När de kom närmare blev stormskadorna på skrov och rigg synliga. Hon hade haft en besvärlig överfart. Ännu närmare och de såg namnet på aktern i bleknade guldbokstäver: Het Gelukkige Meeuw, den lyckliga fiskmåsen. Jim log ett snett leende när han tänkte på hur dåligt namnet passade den sjabbiga gamla damen. Sedan smalnade hans ögon av intresse och föryåning.

Kvinnor! Han pekade framför sig. Hundratals. Både Mansur och Zama reste sig upp, klängde sig fast vid masten och tittade åt det håll Jim pekade.

Javisst! utropade Mansur. Med undantag av borgarfruarna och deras bastanta döttrar, som aldrig tog ett steg utan eskort, var kvinnor ett sällsynt inslag i kolonin – om man inte räknade fnasken i hamnkrogarna förstås.

Titta på dem, sa Jim med bävan. Titta bara på dem, så vackra de är. Hela däcket, från stormasten och framåt, var fullt med kvinnor.

Hur kan du veta att de är vackra? undrade Mansur. Det syns inte. Vi är för långt borta. Det är nog gamla fula haggor.

Nej, Gud kan inte vara så grym. Jim skrattade upprymt. Varenda en är en ängel från himlen. Det känner jag på mig.

På akterdäck stod en liten grupp befäl. Manskapet hade redan börjat reparera skadorna i riggen och måla skrovet. Men pojkarna i jollen hade bara ögon för kvinnorna. Så kände de stanken som hängde över fartyget, samma förskräckliga lukt som de hade uppfattat när de nästan blev omkullseglade, och Jim ropade med fasa i rösten: De är ju slagna i järn.

Straffångar! sa Mansur. Dina änglar från himlen är straffångar. Fulare än synden, säkert.

De var så nära nu att de kunde se de stackars varelserna: det gråaktiga feta håret, de tandlösa munnarna, ansiktenas rynkiga blekhet, de fula blåmärkena och utslagen. Kvinnorna stirrade ner på den lilla jollen med livlösa ögon, helt utan intresse eller känslor.

Till och med Jim verkade dämpad. Detta var inte längre mänskliga varelser utan misshandlade djur. Deras grova särkar var smutsiga och trasiga. Säkerligen hade de haft samma kläder sedan Amsterdam, och aldrig fått tvätta varken sig själva eller kläderna. Innanför relingen stod beväpnade vakter utposterade. När de kom inom hörhåll skyndade ett befäl fram till relingen och ropade: Håll undan. Detta är ett fångskepp. Om ni kommer närmare skjuter vi.

Han menar det, sa Mansur. Vi ger oss iväg. Jim svarade inte utan höll upp en av fiskarna." Vars vis! Färsk fisk, ropade han tillbaka. Direkt från havet. Fångad för en timme sedan. Mannen tvekade och Jim tog chansen. Och titta på den här!" Han pekade på den stora fisken som fyllde hela båten. " Steenbras! Bästa matfisken i hela havet! Här finns det tillräckligt för att föda hela besättningen en vecka."

Vänta! ropade mannen och gick bort till de andra befälspersonerna. En kort diskussion utbröt och sedan kom han tillbaka. Vi säger väl det då. Haka fast vid ankartrossen i aktern. Vi släpper ner en stege.

Mansur firade seglet och de rodde in under den höga fartygssidan. Tre sjömän stod vid relingen och siktade på dem med sina gevär.

Inga dumheter nu, sa underbefälet, om ni inte vill ha en kula i magen.

Jim log inställsamt upp mot honom och visade sina tomma händen Vi vill inget ont, Mijnheer. Vi är hederliga fiskare. Han var fascinerad av kvinnorna och sträckte på halsen för att få en glimt av den sorgliga församlingen. Sedan koncentrerade han sig på att manövrera den lilla båten och Zama slängde upp fångstlinan till en sjöman som väntade vid relingen.

Kocken, en tjock skallig man, stack ut huvudet över relingen för att inspektera varorna. Han föreföll imponerad av deras jättelika steenbras. Men jag tänker inte stå här och skrika. Kom upp så får vi talas vid, sa han åt Jim, som inte var sen att efterkomma uppmaningen. Vig som en apa skalade han uppför repstegen, svängde sig över relingen och satte de bara fötterna på däcket med en smäll.

Hur mycket ska du ha för den stora? Kocken betraktade Jim med gillande. Han lät pederastens tränade öga svepa över den muskulösa kroppen, de solbrända benen. Fint exemplar, tänkte han.

Jag vill ha femton silvermynt för hela lasten. Det var inte svårt att se vad kocken tänkte på.

Är du från vettet, pojk? svarade kocken. Du och dina fiskar och den där lortiga lilla skorven är inte värda hälften.

Båten och jag är inte till salu, sa Jim. Han var i sitt rätta element. Hans far hade undervisat honom i schackrandets ädla konst och han njöt av varje sekund. Så småningom kom de överens om åtta gulden för hela fisklasten.

Men de minsta fiskarna tar jag med mig hem till familjen, fortsatte Jim och kocken grymtade. "Du är en hård förhandlare, kerel." Han spottade i högernäven och höll fram den. Jim spottade i sin och de skakade hand som en bekräftelse på uppgörelsen.

Kocken höll kvar Jims hand lite längre än nödvändigt. Vad har du mer att erbjuda? Han blinkade och lät tungan glida över de feta läpparna.

Jim svarade inte utan gick fram till relingen för att titta på medan några besättningsmän släppte ner ett fångstnät i båten. Med stor möda lyckades Mansur och Zama lirka över fisken i nätet. Sedan hissades lasten upp och drogs ombord på skeppet. Jim vände sig mot kocken igen. Jag har färska grönsaker – potatis, lök, pumpa, frukt, vad du vill, till halva kompanipriset, svarade han.

Du vet mycket väl att jag inte har tillåtelse att köpa från andra än kompaniet, sa kocken. Jag är förbjuden att proviantera hos privata handelsmän.

Det kan ordnas med några gulden i rätt ficka. Jim satte pekfingret mot näsvingen. Alla visste hur lätt det var att muta tjänstemännen i Holländska Ostindiska Kompaniet. Korruption tillhörde den dagliga rutinen i kolonierna.

Om det är som du säger så, gosse. Men jag vill ha det bästa. Mannen lade en faderlig hand på Jims arm. Men se till att du inte blir tagen på bar gärning. Det vore synd att se en fin pojke som du sönderslagen av den niosvansade. Jim försökte slinka undan beröringen utan att det verkade för uppenbart. I samma stund blev det liv och rörelse bakom dem och Jim vände sig lättad om.

Det var vakterna som började fösa ner kvinnorna under däck, samtidigt som en ny kontingent fångar var på väg upp för sin stund ute i friska luften. Jim kastade en enda blick på flickan som gick först i raden och hjärtat började slå hårt i bröstkorgen på honom. Hon var högrest men svulten och blek, klädd i en särk som var så trådsliten att knäna syntes genom hålen. Benen var tunna och beniga, liksom armarna. Under det oformliga klädesplagget verkade kroppen pojkaktig, utan kvinnliga former. Men Jim tittade inte på kroppen; han tittade på ansiktet.

Flickans hals var lång, huvudet litet och välformat. Jim kom att tänka på en outslagen tulpan på sin stjälk. Huden var vit och så skör att han anade kindbenen under den. Trots de fasansfulla omständigheterna var det uppenbart att hon hade ansträngt sig för att inte tappa modet. Håret, som hon på något sätt lyckats hålla rent och kammat, var fint som kinesiskt silke och blänkte som guld i solljuset. Det var hopsamlat i en fläta som nådde nästan ner till midjan. Men det var ögonen som tog andan ur Jim. De var blå som den afrikanska himlen. När hon vände på huvudet och upptäckte honom spärrade hon upp ögonen och stannade så plötsligt att kvinnan bakom henne snubblade och var nära att falla. Fotkedjorna skramlade och den andra kvinnan knuffade henne i ryggen och sa: Rör på påkarna, prinsessan!

Men flickan tycktes inte lägga märke till henne.

Då ingrep en av vakterna. Stå inte där och sov! röt han och gav flickan ett rapp över armen med sin knutpiska. Jim var nära att rusa fram men hejdade sig och en av vakterna lade märke till rörelsen. Han riktade gevärsmynningen mot Jim, som tog ett steg tillbaka. Han visste att det var meningslöst och till och med farligt att tilltala flickan men kunde inte hejda sig. Du får inte tillräckligt med mat.

Skuggan av ett leende syntes på hennes ansikte, men annars visade hon inte att hon hade hört honom. Häxan bakom gav henne en till knuff. Ingen ungtupp för hennes höghet i dag. Du får använda fingret. Gå nu! Flickan fortsatte ut på däcket.

"Låt mig ge dig ett gott råd, kerel", sa den fete kocken. Försök ingenting med de här satmarorna. Det är kortaste vägen till helvetet.

Jim lyckades tvinga fram ett brett grin. Jag är en modig man, men inte dum. Han höll ut handen och kocken räknade upp åtta silvermynt i handflatan. Jim svängde benet över relingen, Jäg kommer hit med grönsakerna i morgon. Vi kanske kan gå iland och ta en öl på krogen. Medan han sprang nedför repstegen muttrade han: Eller också kan jag bryta nacken av dig, och dina tjocka ben. Han ställde sig vid roderpinnen.

Kasta loss, hissa seglet, ropade han och de styrde ut i vinden. De strök längs fartygssidan. Luckorna till kanonportarna stod öppna för att släppa in lite ljus och luft på mellandäck. Jim tittade in i den närmaste. Det var en blick in i helvetet och stanken påminde om en grisstia eller ett avloppsdike. Hundratals människor hade levt hopträngda där i månader.

Jim tittade bort. Sedan höjde han blicken utan något egentligt hopp om att se henne, men till hans förvåning stod hon vid relingen.

Vad heter du? ropade han. I det ögonblicket visste han att hennes namn var det viktigaste av allting i världen. Munnen formade sig till ett svar. Han kunde inte höra henne men läste namnet på läpparna: Louisa.

Jag kommer tillbaka, Louisa, ropade han utan att tänka sig för. Håll ut! Men hon tittade bara uttryckslöst på honom. Då gjorde han något ännu mer obetänksamt. Han ryckte åt sig den röda havsruda som han hade behållit. Den vägde nästan fem kilo, men han kastade den utan ansträngning rakt upp mot det stora fartygets reling. Louisa sträckte ut bägge händerna, fångade den i samma ögonblick som kvinnan bakom henne gjorde ett utfall och försökte tvinga av henne fisken. Snart hade ytterligare tre eller fyra uthungrade kvinnor gett sig in i striden. Kampen slutade inte förrän ett par fångvaktare ingrep. De började slå omkring sig med piskorna – slagen haglade över kvinnornas ryggar. Jim vände sig bort, förtvivlad och skamsen över vad han hade ställt till med.

Pojkarna seglade vidare under sammanbiten tystnad, men då och då vände sig Jim om och tittade bort mot fångskeppet.

Du kan inte göra någonting, sa Mansur till sist. Glöm henne, hon är utom räckhåll.

Jim blev mörk i ansiktet. Är hon? Du tror att du vet allting, Mansur Courtney. Vi får se. Vi får se.

På stranden väntade ett par av gårdens stallpojkar med en rad mulor. Sitt inte där som ett par skarvar på tork. Se till att ni får ner seglet, morrade Jim fylld av ett maktlöst raseri som han inte visste åt vilket håll han skulle rikta.

Hängande på årorna väntade de på den rätta brottsjön. När Jim siktade den ropade han: Då åker vi. Ro!

Vågen svepte in under aktern och plötsligt seglade de på det skummande gröna vattnet, rusade mot stranden i en hisnande rörelse. Brottsjön hade lyft dem högt och sedan dragit sig tillbaka och lämnat dem i sanden. De tre hoppade ur och stallpojkarna spände mulorna för den lilla båten. Sedan sprang de bredvid, ropande och skränande, medan mulorna drog upp den utom räckhåll för bränningarna.

Jag behöver er i morgon bitti också, sa Jim. Tidigt.

Så vi ska ut till det där helvetesskeppet igen? frågade Mansur.

Vi ska ut med en last frukt och grönsaker, svarade Jim oskyldigt.

Och vad vill du ha i utbyte? frågade Mansur, lika oskyldigt. Jim boxade honom lätt på armen och sedan hoppade de upp på mulorna. Jim kastade en sista lång blick över bukten där fångskeppet låg för ankar, innan de red barbacka runt lagunen uppför kullen mot den vitmålade byggnaden som var deras hem, egendomen som Tom Courtney hade döpt till High Weald efter det stora huset i Devon där han och Dorian hade vuxit upp och där ingen av dem hade satt sin fot på så många år.

Namnet var det enda de bägge husen hade gemensamt. Detta var byggt i kapstil. Taket var täckt med vass. De vackert utsirade gavlarna och valvbågen som ledde in till en kringbyggd gård hade ritats av den uppburne holländske arkitekten Anreith. I den ornamenterade fresken med keruber och helgon som satt ovanför valvbågen ingick namnet på egendomen och familjens emblem: en kanon på hjul över ett ordensband med inskriptionen bchk – Bröderna Courtneys Handelskompani. I ett annat fält stod: High Weald, 1711 . Huset hade uppförts samma år som Jim och Mansur föddes.

Samtidigt som pojkarna red genom valvbågen och in på den kullerstensbelagda borggården klev Tom Courtney ut ur ett av lagerhusen. Det var en storvuxen karl, över en och åttio lång, och bred över axlarna. Det kraftiga svarta skägget var strimmat av silver och hjässan var helt kal men omgavs i, gengäld av tjockt hår som lockade sig i nacken. Magen, en gång i tiden platt och hård, hade numera ett imponerande omfång. Det väderbitna ansiktet var genomkorsat av skrattrynkor, ögonen glimmade av humor och hade det nöjda uttrycket hos en framgångsrik man med ett mycket stort självförtroende.

James Courtney! Du har varit borta så länge att jag nästan har glömt hur du ser ut. Vad snällt att titta in! Jag avskyr att behöva besvära dig, men tänker någon av er händelsevis få något uträttat i dag?

Jim såg skyldig ut. "Vi blev nästan nedseglade av en holländsk skuta, det var på håret att hon sänkte oss. Sedan fångade vi en röd steenbras som var lika stor som en draghäst. Det tog två timmar att få in den. Vi sålde den till ett av fartygen ute i bukten."

Vid Potifars skägg, pojke, ni har haft en stökig förmiddag. Säg inget mer. Låt mig gissa! Ni blev beskjutna av en fransk örlogsman och sedan anföll en sårad flodhästhanne. Tom exploderade av skratt åt sin egen rolighet. "Hur mycket fick ni förresten för er steenbras, den som var stor som en draghäst?" frågade han.

Åtta gulden.

Tom visslade. Den måste sannerligen ha varit stor. Sedan blev han allvarlig. Men det är ingen ursäkt, pojke. Jag har inte gett dig semester den här veckan. Du borde ha varit tillbaka för flera timmar sedan.

Jag lyckades köpslå med kocken på det holländska fartyget, sa Jim. Han köper grönsaker av oss – och till bra pris, pappa.

Ett listigt uttryck ersatte skrattet i Toms ögon. Verkar som du har använt tiden väl. Bra gjort.

Då steg en kvinna ut på trappan utanför köksbyggnaden på gårdens andra sida. Hon var nästan lika lång som Töm och hade håret uppkammat i en tung knut på huvudet. Blusärmarna var uppkavlade så att de runda solbrända underarmarna syntes. Tom Courtney, vet du inte att det stackars barnet gav sig iväg utan frukost. Låt honom äta innan du börjar bråka på honom.

Sarah Courtney, ropade Tom tillbaka, ditt stackars barn är inte längre fem år.

Det är ändå dags för lunch, sa Sarah. Vi har slavat i köket över spisen hela förmiddagen. Kom in nu, allihop.

Tom slängde upp armarna i kapitulation. Sarah, du är en tyrann, men jag skulle kunna äta en buffel med horn och allt, sa han. Han gick fram till Jim och Mansur och lade armarna om pojkarnas axlar. Tillsammans gick de mot köksdörren där Sarah väntade.

Zama tog mulorna och gick till stallet med dem. Zama, tala om för min bror att det är dags för lunch, ropade Tom efter honom.

Ska bli, svarade Zama.

Vi träffas här efter lunch, sa Jim. Samla ihop folket, är du snäll. Vi har mycket att skörda innan kvällen.

I det stora köket arbetade många kvinnor. De flesta var befriade slavar, graciösa och finlemmade javanesiskor från Batavia. Jim gick fram till sin mor och gav henne en kram.

Sarah låtsades vara sur. Uppför dig anständigt, James, sa hon men rodnade av förtjusning då han lyfte upp henne och kysste henne på bägge kinderna. Sätt ner mig.

Om du inte tycker om mig så gör i alla fall faster Aussie det. Han gick över till en vacker mörkhårig kvinna och gav henne en kram. Hon bar en lång kjol, ghagra, och en blus, coli, av siden i vackra färger. Kvinnan var lätt och slank som en ung flicka, hyn var bärnstensfärgad och de sneda ögonen blänkte som onyx. Den snövita fläcken i det annars korpsvarta håret var inte ett ålderstecken; hon var född med den, liksom sin mor och mormor.

Männen slog sig ner vid det långa bordet av ljust trä som var fullastat med ångande karotter, glas, tallrikar och bestick. Här fanns malaysiska curryrätter med fårkött och kryddor, ägg och yoghurt, en stor paj på den springbock som Jim och Mansur hade skjutit ute på velden, enorma nybakade bröd direkt från ugnen, små keramikskålar med gult smör, tillbringare med surmjölk och öl.

Var är Dorian? undrade Tom från sin plats i högsätet vid bordets kortsida. Sen igen.

Var det någon som frågade efter mig? Dorian släntrade in i rummet, fortfarande lika smal och muskulös som när han var ung. Han såg mycket bra ut med sin tjocka man av kopparfärgat hår. Han singlade elegant iväg hatten genom rummet och kvinnorna ropade förtjust.

Tysta! Allihop! Ni låter som en flock hönor när schakalen har tagit sig in i hönsgården, röt Tom. "Kom hit och sätt dig, Dorry, innan kvinnorna blir helgalna. Vi ska nu få höra historien om den vilda och farliga steenbras som pojkarna har fångat. Vidare ska de rapportera om sin överenskommelse med ett av Holländska Ostindiska Kompaniets fartyg."

Dorian slog sig ner bredvid sin bror och klöv skalet på viltpajen med sin kniv. Alla suckade lyckligt när ett doftande ångmoln steg mot kökstakets träbjälkar. Medan Sarah lade upp mat på de blåmönstrade tallrikarna fylldes rummet av prat och skratt.

Vad är det för fel med Jim? Sarah tittade ut över bordet och höjde rösten.

Ingenting, sa Tom med gaffeln halvvägs upp till munnen. Han tittade skarp på sin ende son. Eller hur, va?

Långsamt blev det tyst runt bordet och alla tittade på Jim. Varför äter du inte? frågade Sarah. Jims aptit var legendarisk. Vad du behöver är en kur på svavel och melass.

Jag mår bra. Jag är inte hungrig. Det är allt. Jim sneglade på pajen som han knappt hade rört och tittade sedan upp på cirkeln av ansikten. Stirra inte på mig så där, jag tänker inte dö.

Sarah iakttog honom fortfarande. Vad var det som hände i dag?

Jim visste att hon kunde se rakt igenom honom, som om han vore gjord av glas. Han reste sig hastigt från bordet. Ursäkta mig, sa han, sköt tillbaka stolen och gick ut ur köket.

Tom gjorde en ansats att följa efter, men Sarah skakade varnande på huvudet. Låt honom vara, sa hon. Den glada stämningen var borta och alla runt bordet såg oroliga ut.

Sarah tittade på Mansur. Vad är det som har hänt? frågade hon.

Jim gick ombord på fångskeppet i bukten. Det han såg gjorde honom upprörd.

Vad såg han?

Skeppet är fullastat med kvinnliga fångar. De är kedjade, utsvultna och slagna, sjuka och eländiga. Båten ser ut som en svinstia, sa Mansur med lika delar avsky och medlidande i rösten. Tystnaden lade sig igen medan alla föreställde sig den scen som Mansur hade utmålat.

Sedan sa Sarah mjukt: Och en av kvinnorna var ung och vacker.

Hur kunde du veta det? Mansur stirrade på henne.

Med långa steg gick Jim ut genom valvbågen och nedför slänten till beteshagen vid lagunen. När han kom ut ur dungen satte han två fingrar i munnen och visslade. Hingsten gick och betade ett litet stycke ifrån de andra hästarna. Han kastade upp huvudet och lystrade. Bläsen i pannan gnistrade som ett diadem i solskenet. Han krökte den långa nacken och spände ut näsborrarna, tittade med lysande ögon över fältet bort mot Jim. Jim visslade igen. Kom, Drumfire, ropade han. Kom, pojken!

På bara några steg övergick Drumfire från stillastående till galopp. Trots att han var så stor rörde han sig lätt och graciöst som en antilop. Jim kände att han blev gladare bara av att se sin häst. Remmen blänkte likt oljad mahogny och manen fladdrade som en regementsfana i fält. Han dundrade som flera kanoner och det var så han hade fått sitt namn. De stålskodda hovarna rev upp jordkokor ur gräsmattan.

I julas hade Jim tävlat på Drumfire mot kolonins borgare och officerarna i kavalleriet och vunnit Guvernörens Guldplakett. Den dagen hade Drumfire visat att han var kolonins snabbaste häst och Jim hade avböjt ett erbjudande om att sälja hästen till garnisonen för två tusen gulden. Häst och herre hade vunnit ära men inga vänner.

Med oförminskad fart svepte Drumfire över betesängen rakt mot Jim. Han tyckte om att utmana sin herre. Jim stod pall och det var inte förrän i sista sekunden som hästen, vilt gnäggande och kastande med huvudet, satte frambenen spikrakt i marken och gjorde en tvärnit.

Du är en riktig pajas, sa Jim. Kan du inte uppföra dig som en ordentlig häst? Drumfire blev med ens kelig som en kattunge och tryckte den mjuka mulen mot Jims bröst, började leta i fickorna på hans jacka tills han kände doften av russinkakan. Ha, sa Jim, jag vet nog att det är kakan du är ute efter.

Drumfire knuffade honom med pannan, först mjukt men sedan så uppfordrande att han lyckades lyfta Jim en bit från marken. Inte för att du har förtjänat det … Jim gav med sig och höll ut kakbiten. Hästen dreglade i hans handflata medan han plockade upp varenda smula med sammetsläpparna. Jim tog ett fast grepp om manen, lade andra handen på länden och svängde sig upp på hästryggen. När Drumfire kände Jims hälar i sidorna föll han i galopp. De flög längs lagunens sida och när Jim manade på hingsten tvekade han inte, utan svängde av och galopperade ut i vattnet, rakt in i ett mullestim, så att fiskarna skingrades i en glittrande kaskad under den gröna ytan. När de kom ut på djupt vatten gled Jim ner från djurets rygg och simmade bredvid. Att simma var ett av Drumfires favoritnöjen och han grymtade belåtet under den korta simturen. Så snart de kände botten under fötterna gled Jim upp på hästryggen igen och de fortsatte upp på land.

Pojken och hästen fortsatte över höga dyner, fortfarande i full karriär, ner mot havet på andra sidan där vågorna bröts över revet och dundrade mot stranden. Drumfire galopperade i den hårda sanden längs strandlinjen med Jim på ryggen tills pojken kände att allt raseri och alla skuldkänslor hade blåst bort med vinden. Då saktade han ner hästen och ställde sig på djurets rygg. Det var en konst som de hade tränat in och djuret anpassade gången för att hjälpa pojken att hålla balansen.

Uppifrån sin höga utsiktspunkt spanade Jim ut över bukten. Meeuw hade vänt i vinden och låg nu med sidan mot stranden. Härifrån såg hon lika respektabel ut som en holländsk borgarhustru. Av hennes yttre kunde man inte ana fasorna ombord.

Vinden har ändrat riktning, sa Jim till sin häst som vände ena örat bakåt när han hörde rösten. Om ett par dagar blåser det upp till storm. Han tänkte på hur det skulle vara under däck på fångskeppet, där hon låg i den öppna bukten dit stormen hade fritt tillträde. Han började känna sig orolig och nedstämd igen. Sedan satte han sig gränsle över hästen och de fortsatte mot borgen. När de var framme vid de mäktiga murarna hade Jims kläder torkat, fastän stövlarna av kuduskinn fortfarande var fuktiga.

Kapten Hugo van Hoogen, garnisonens kvartermästare, satt på sitt kontor som låg granne med krutförrådet. Han gav Jim ett vänligt mottagande, erbjöd honom en pipstopp turkisk tobak och en kopp arabiskt kaffe. Jim tackade nej till pipan men drack med välbehag det mörka bittra kaffet – det var han van vid, för hans faster Yasmini hade introducerat det i hushållet. Jim och kvartermästaren var gamla vänner. Jim tjänstgjorde som inofficiellt sändebud mellan garnisonen och familjen Courtney. Hugo var också ivrig fiskare och Jim fick ännu en gång berätta historien om sin väldiga steenbras, interfolierad av Hugos förbluffade utrop.

När Jim skakade hand med Hugo innan han gick därifrån hade han i fickan kvartermästarens tillåtelse att i Bröderna Courtneys Handelskompanis namn sälja förnödenheter till handelsfartyget, Het Gelukkige Meeuw, eftersom garnisonen inte för ögonblicket hade några möjligheter att få fram de begärda varorna. På lördag kommer jag tillbaka och dricker kaffe med dig igen, sa Jim med en konspiratorisk blinkning.

Hugo nickade välvilligt. Du är mer än välkommen, min unge vän. Av erfarenhet visste han att Jim skulle ha med sig en skälig ersättning i form av en pung innehållande guld- och silverpengar.

När Jim kom tillbaka till High Weald torkade han själv av Drumfire