När lejonet äter

By Wilbur Smith

När tvillingarna Courtney föds år 1860 är deras öden redan förutbestämda: en dag ska de ärva sin fars förmögenhet och familjens farm. De två bröderna kunde dock inte vara mer olika. Den inåtvände bokmalen Garrick undviker helst allt som har med boskapshantering att göra, medan den älskvärde Sean är äventyrslysten och stark. Det tycks uppenbart vem som är bäst lämpad att ta över farmen. Men det är inte alltid saker och ting blir som man tror... När Garrick plötsligt tvingas bli farmens överhuvud, och sköta boskap på heltid, ger sig brodern ut på egna äventyr. Kriget mellan det brittiska imperiet och zuluriket bildar en dödlig kuliss till Seans jakt på spänning, kvinnor och rikedomar. Men exakt vad är han egentligen menad att göra? Kommer våghalsigheten att löna sig - eller kosta honom livet? "När lejonet äter" är den första delen i Wilbur Smiths omåttligt populära äventyrsserie om släkten Courtney. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728129753

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

När lejonet äter

Översättning Ansis Grinbergs

SAGA Egmont

När lejonet äter

Översatt av Ansis Grinbergs

Originaltitel: When the Lion Feeds

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1971, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129753

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

Elfreda och Herbert James Smith

med kärlek

I.

Natal

1

En ensam vildfasan flög upp över kullen och strök tätt över grästopparna i flykten. Den fällde in vingarna och sträckte ut benen uppe vid krönet där den dök i skydd. Två pojkar och en hund följde efter den upp från dalen; hunden sprang före med den skära tungan hängande utanför munnen och tvillingarna kom efter sida vid sida. De hade mörka svettfläckar på sina kakishorts, för den afrikanska solen värmde fortfarande het fast den var halvvägs nere redan.

Hunden fick vittring av fågeln och tvärstannade darrande; den vädrade prövande och började sedan söka. Den rörde sig snabbt fram och tillbaka med huvudet mot marken. Allt som syntes av den var ryggen och den viftande svansen ovanför det torra bruna gräset. Tvillingarna följde efter. De flåsade ansträngt efter den branta stigningen.

– Håll dig åt sidan, du är i vägen för mig, flämtade Sean åt sin bror och Garrick flyttade lydigt på sig.

Sean var den äldre av dem, tio centimeter längre och tio kilo tyngre, vilket gav honom rätten att föra befälet. Sean riktade uppmärksamheten mot hunden igen.

– Sök, Tinker! Sök, pojken.

Tinker viftade på svansen till svar men fortsatte med nosen tryckt mot marken. Tvillingarna följde efter, hela tiden beredda på att få se fågeln flyga upp igen. De höll käpparna redo och förflyttade sig försiktigt steg för steg, hela tiden kämpande för att hålla andhämtningen under kontroll. Tinker hittade fågeln där den tryckte platt i gräset. Han hoppade fram och först nu gav han skall – och fågeln flög upp. Den virvlade upp ur gräset med smattrande vingslag.

Sean kastade käppen men missade. Fasanen flög tvärt åt sidan och bort från käppen förtvivlat flaxande med desperata vingslag, och Garrick slungade sin käpp. Den susade genom luften och träffade fasanen med en dov duns. Den feta, bruna fågeln snurrade runt i ett moln av fjädrar och började falla. De rusade efter den. Fasanen försökte fly genom gräset med bruten vinge. De skrek av upphetsning och jagade efter den. Sean fick tag i fågeln först. Han bröt nacken av den och skrattade medan han väntade på att Garrick skulle hinna i kapp honom.

– Inte illa, Garry! Det var ett snyggt kast.

Tinker hoppade upp och ner av iver. Sean böjde sig ner och lät honom få lukta på bytet. Tinker gjorde ett försök att snappa åt sig fågeln, men Sean knuffade honom åt sidan och kastade över fågeln till Garrick som band fast den tillsammans med den tidigare fångsten vid bältet.

– Hur långt tror du att det var – femton meter? frågade Garrick.

– Inte riktigt, menade Sean. Snarare tio meter.

– Jag tror att det var minst femton, mycket längre än vad du har träffat något på i dag.

Framgången gjorde Garrick stöddig. Leendet i Seans ansikte dog ut.

– Jaså, och det tror du?

– Ja, tänk för att jag gör det!

Sean sköt undan håret i pannan med baksidan av handen – han hade svart, mjukt hår som hela tiden föll ner i ögonen på honom.

– Hur var det där nere vid floden då? Det var dubbelt så långt som ditt kast.

– Det säger du? sa Garrick utmanande.

– Ja, tänk för att jag gör det! svarade Sean stridslystet.

– Men om du är så bra, varför missade du den här gången då? Va? Du kastade ju först. Varför missade du, va?

Seans redan röda ansikte mörknade och Garrick insåg med ens att han hade gått för långt. Han backade ett steg.

– Ska vi slå vad? sa Sean ilsket.

Garrick hade inte riktigt klart för sig vad Sean ville slå vad om, men han visste sedan tidigare erfarenheter att vad det än gällde så skulle det slutligen göras upp med knytnävarna. Och Garrick brukade sällan avgå med segern.

– Klockan är mycket. Vi borde gå hem, försökte Garrick. Far blir rasande om vi kommer för sent till maten.

Sean tvekade och Garrick snodde runt, hämtade sin käpp och började springa mot hemmet. Sean sprang i kapp och förbi honom. Sean skulle alltid vara först. Han var beredd att förlåta brodern lyckokastet med käppen och frågade därför över axeln:

– Vilken färg tror du att det blir på Gypsys föl?

Garrick mottog fredsgesten med lättnad och de föll snart in i en vänskaplig diskussion om det här och ett dussintal andra minst lika betydelsefulla ämnen. De sprang på – förutom en timmes uppehåll när de hade stannat på en skuggig plats vid floden för att steka och äta ett par av sina fasaner hade de sprungit hela dagen.

Uppe på platån växte ett böljande gräs som täckte de låga kullarna och fortsatte ner i sänkorna där de sprang. Gräset vajade midjehögt, mjukt och torrt i samma färg som moget vete för vinden. Vart man än tittade bredde gräset ut sig så långt ögat kunde se, och plötsligt var de framme vid platåkanten. Här stupade landskapet brant till en början för att sedan övergå i det som kallades för Tugelaslätten. Tre mil längre bort rann Tugelafloden tvärs över slätten, men i dag var luften tjock av värmedis varför de inte kunde se så långt. Bortom floden, långt mot norr och femton mil österut mot havet, låg Zululand. Floden utgjorde gränslinjen. Den branta sluttningen ner från platån genomskars av vertikalt löpande raviner i vilka det växte täta olivgröna buskage.

Rakt nedanför platåkanten och tre kilometer ut på slätten låg farmen Theunis Kraal. Huset var stort med holländska gavlar och halmtak. I paddocken fanns hästar, många hästar, för tvillingarnas far var en välbärgad man. Röken från kokeldarna i tjänarnas kvarter färgade skyn blå och ljudet från någon som högg ved nådde vagt upp till dem.

Sean stannade framme vid platåkanten och satte sig i gräset. Han lyfte upp en naken, smutsig fot i knät. Det syntes ett hål i hälen där han tidigare under dagen hade dragit ut en tagg. Hålet var nu igentäppt med jord. Garrick slog sig ner bredvid honom.

– Gissa om det där kommer att göra ont när mor stryker jod på det! sa Garrick skadeglatt. Hon blir tvungen att peta med en nål för att få det rent. Jag slår vad om att du kommer att tjuta som en stucken gris när hon gör det!

Sean brydde sig inte om honom. Han tog upp ett grässtrå och började peta i såret med det. Garrick såg intresserat på. För att vara tvillingar kunde de inte ha varit mer olika. Sean började redan likna en vuxen man; axlarna hade svällt och hårda muskler hade börjat ta form i det pojkaktiga hullet. Han hade svart hår och solbränd hy, läppar och kinder som glödde av friskt, ungdomligt blod samt ögon blå som skuggan av ett moln på en bergssjö.

Garrick däremot var smal med flickaktiga händer och fötter. Håret som växte ostyrigt ner i nacken hade en obestämd brun nyans, hyn var fräknig och näsan och ögonkanterna lyste röda av kronisk hösnuva. Hans intresse för Seans pillande med grässtrået i såret avtog snart. I stället böjde han sig ner och började fingra på Tinkers långa öron. Hunden svalde ett par gånger så att saliven droppade från tungspetsen. Garrick kastade en blick nerför slänten. Rakt nedanför dem låg en av de tätbevuxna ravinerna. Garrick drog plötsligt efter andan.

– Sean, titta där – borta vid busksnåret! viskade han upphetsat.

– Vad är det? frågade Sean och tittade upp.

Och då såg han den också.

– Håll i Tinker.

Garrick grep tag i hundens halsband och vände bort hans huvud för att hindra honom från att rusa i väg.

– Det måste vara den största gamla antilopen i världen, andades Garrick, men Sean var alldeles för upptagen för att svara.

Antilopen klev försiktigt fram ur det täta busksnåret. En stor bock, svart av ålder – fläckarna på bakhasorna såg ut som urblekta gamla kritstreck. Med spetsade öron och de spiralformade hornen högt lyftade tog han ett par prövande steg ut på öppen mark. Där stannade han och svängde med huvudet från sida till sida, vädrande efter fara, och fortsatte sedan snett ner mot nästa ravin där han försvann ur sikte. Först satt tvillingarna fullkomligt stilla men sedan brast de ut i munnen på varandra:

– Såg du honom? Såg du de där hornen?

– Så nära farmen och vi har aldrig vetat att han finns här!

De for upp skrikande åt varandra och Tinker smittades av deras upphetsning. Han snodde runt dem och skällde. Men när den första förvirringen lagt sig tog Sean kommandot genom att helt enkelt höja rösten.

– Jag slår vad om att han ligger där i ravinen varje dag. Och att han bara kommer ut om kvällarna. Kom, så tittar vi efter.

Sean satte i väg före nerför slänten.

Och inne i busksnåret, i en liten grotta av växtlighet som var mörk och sval med en matta av döda löv, fann de antilopens gömställe. Marken var upptrampad och översållad med spillning och det syntes var den stora kroppen hade legat. Några lösa gråfärgade hårstrån låg kvar på lövbädden. Sean böjde sig ner och tog upp ett.

– Hur ska vi göra för att få honom?

– Vi kan gräva en grop och sätta vassa käppar i den, föreslog Garrick ivrigt.

– Och vem ska gräva den? Du?

– Vi kunde hjälpas åt.

– Det skulle behövas en ganska stor grop, fortsatte Sean tankfullt.

Det uppstod en kort tystnad medan de båda övervägde det ansenliga arbete som krävdes för att gräva en fångstgrop. Ingen av dem nämnde det igen.

– Vi skulle kunna ta hit resten av grabbarna från stan och bilda ett drev beväpnat med kastkäppar, sa Sean sedan.

– Det har vi gjort hundratals gånger förut, invände Garrick. Och vi har inte fått en enda antilopunge ens, för att inte tala om en bock. Dessutom, fortsatte han, kommer du inte ihåg vad den där antilopen gjorde med Frank Van Essen? När han var färdig med honom fick de lov att stoppa tillbaka tarmarna i honom igen!

– Är du rädd, kanske? frågade Sean.

– Det är jag inte alls! invände Garrick indignerat men tillade sedan snabbt: Hoppsan, det blir mörkt snart. Vi måste skynda oss.

De fortsatte ned i dalen.

2

Sean låg i mörkret och stirrade tvärs över rummet på den grå fönsterrektangeln. En tunn månskära lyste upp natten utanför. Sean kunde inte sova – han låg och tänkte på antilopbocken. Han hörde föräldrarna gå förbi sovrumsdörren, hörde styvmodern säga något och faderns skratt till svar. Waite Courteney hade ett skratt som påminde om avlägset åskmuller.

Sean hörde dörren till deras rum stängas och satte sig upp i sängen.

– Garry!

Inget svar.

– Garry, upprepade han och kastade en känga åt Garricks håll, varpå det hördes ett stön. Garry!

– Vad är det? hördes Garrys sömniga, irriterade röst.

– Jag har legat och tänkt. I morgon är det fredag.

– Än sen då?

– Mor och far åker in till stan då och kommer inte hem förrän till kvällen. Vi skulle kunna ta hagelbössan och lägga oss på lur för den där bocken.

Det hördes ett skrämt gnissel från Garricks säng.

– Du är inte klok! utbrast han chockad. Far skulle slå ihjäl oss om han ertappade oss med hagelbössan.

Men han visste att han måste komma med starkare argument för att kunna avråda brodern. I Seans ögon var det värt all faderns bestraffning för chansen att få skjuta en gammal antilopbock. Garrick låg stel i sängen och sökte febrilt efter något att säga.

– Förresten så har far patronerna inlåsta, tillade han.

Det var ett tappert försök, men Sean kontrade snabbt:

– Jag råkar veta att det ligger två patroner i den stora vasen i vardagsrummet som han har glömt bort. De har legat där i över en månad.

Garrick svettades. Han kunde redan känna läderpiskan över skinkorna och höra hur fadern räknade slagen: … åtta, nio tio!

– Snälla Sean, kan vi inte tänka på annat…

Men Sean lade sig bekvämt till rätta i sängen. Beslutet var redan fattat.

3

Waite Courteney hjälpte sin hustru upp i vagnen. Han strök henne tillgivet över armen, gick runt och klappade hästarna, varpå han tryckte ner hatten på sitt kala huvud innan han tog plats på kuskbocken. Han samlade ihop tömmarna, vände sig om och skrattet lyste ur ögonen ovanför den stora, krökta näsan när han såg på tvillingarna som stod uppe på verandan.

– Jag skulle sätta stort värde på om ni, mina herrar, kunde avhålla er från busstreck under de få timmar som mor och jag är borta hemifrån, sa han.

– Ja, far, svarade de pliktskyldigt i kör.

– Sean, om du grips av en överväldigande lust att klättra upp i det där stora gummiträdet igen, försök då att behärska dig, va?

– Jag lovar, far.

– Och, Garrick, inga fler krutexperiment. Kan du lova det?

– Ja, far.

– Och se inte så förbaskat oskyldiga ut. Det om något gör mig livrädd!

Waite snärtade till med piskan över de glänsande hästryggarna. Vagnen rullade i gång och ut på vägen mot Ladyburg.

– Han sa inget om att vi inte fick röra hagelbössan, viskade Sean snabbt. Gå och titta att ingen av tjänarna är i närheten – det blir ett himla liv på dem ifall de skulle se oss. Kom sedan runt till sovrumsfönstret, så ska jag skicka ut den till dig den vägen.

Sean och Garrick grälade hela vägen till foten av sluttningen upp mot platån. Sean bar hagelbössan över ena axeln med båda händerna hårt om kolven.

– Det var min idé inte sant? sa han.

– Men jag såg bocken först, protesterade Garrick som kände modet återvända mer och mer för varje steg som de avlägsnade sig från huset och det eventuella hotet om bestraffning.

– Det räknas inte, upplyste Sean honom. Jag kom på det här med bössan, så det är jag som skjuter.

– Varför ska du alltid göra det roliga? undrade Garrick och Sean blev rasande.

– När du hittade hökboet nere vid floden fick du klättra upp till det. Var det inte så? När du hittade antilopungen lät jag dig mata den. Var det inte så? frågade han ilsket.

– Jovisst. Men om jag såg bocken först kunde väl jag få skjuta den också?

Sean svarade inte på en sådan envishet, men greppet om kolven hårdnade ytterligare. Om Garrick ville skjuta måste han slåss om bössan – vilket Garrick visste, varför han såg tjurig ut. Sean stannade bland träden vid foten av sluttningen och betraktade brodern över axeln.

– Vill du hjälpa till eller inte? Eller måste jag göra det ensam?

Garrick tittade ner i marken och sparkade till en pinne. Han lät höra ett snörvlande – hösnuvan var alltid som värst om morgnarna.

– Nå? ville Sean veta.

– Vad vill du att jag ska göra då?

– Stanna här och räkna sakta till tusen. Jag ska smyga mig upp och vänta där bocken visade sig i går. När du har räknat klart kommer du upp genom ravinen. Ropa när du är halvvägs uppe. Då blir det fart på den gamla bocken. Okay?

Garrick nickade motvilligt.

– Har du Tinkers koppel med dig?

Garrick tog upp kopplet ur fickan och Tinker backade vid åsynen av det. Sean grep honom i halsbandet och Garrick hakade på kopplet. Tinker lade öronen bakåt och såg anklagande upp på dem.

– Släpp honom inte. Den där gamla bocken kommer att slita honom i stycken. Börja räkna nu, sa Sean och påbörjade klättringen uppåt.

Han var noga med att hålla sig så långt till vänster i ravinen som möjligt. Gräset var halt under fötterna, bössan tung och stora, vassa stenar låg kringspridda i gräset. Han råkade sparka till en av dem så att tån började blöda, men han fortsatte ändå enträget uppåt. Det fanns ett dött träd i utkanten av buskagen som Sean tagit som riktmärke för att hitta bockens gömställe. Flåsande fortsatte han förbi det upp till platåkanten där det vajande gräset skulle dölja silhuetten av hans huvud mot skyn. Han hittade en sten av ett ölfats storlek att stödja bössan mot innan han kröp ner bakom stenen. Han vilade stocken mot stenen och förde pipan fram och tillbaka för att förvissa sig om att skottfältet var fritt. Redan kunde han föreställa sig bocken komma rusande mot honom, och han kände hur det pirrade till över armarna, axlarna och i nacken av spänning.

– Han kommer säkert utan större brådska. Jag ska sikta på bogpartiet, viskade han för sig själv.

Han öppnade bössan, tog upp de två patronerna ur skjortfickan, stoppade in dem i kamrarna och fällde ihop vapnet igen. Det krävde all hans styrka med båda händerna för att spänna de kraftiga, utsirade hanarna, men han lyckades och bössan var laddad och skjutklar. Han lät den vila på stenen och stirrade oavbrutet nerför slänten. Till vänster låg den andra ravinen med sin täta grönska och rakt nedanför sig hade han den öppna, gräsbevuxna gläntan där bocken skulle passera. Sean sköt otåligt undan håret i pannan – det var fuktigt av svett.

Minuterna segade sig förbi.

– Vad tusan håller Garry på med? Han kan vara så dum ibland! muttrade Sean och nästan som ett svar hörde han Garricks rop längre ner.

Det kom långt nerifrån och dämpades av buskagen. Tinker gav till ett skall utan någon större entusiasm – han var tjurig för att han var kopplad. Sean väntade med pekfingret vilande på den ena avtryckaren och ögonen stint fästa på utkanten av buskagen. Garrick upprepade sitt rop – och antilopbocken störtade fram ur sitt gömställe.

Den kom fort med huvudet höjt och de långa hornen platt tryckta mot ryggen. Sean följde den med kornet stadigt riktat mot den svarta manken. Han avlossade den vänstra pipan och rekylen fick honom att tappa balansen. Öronen ringde av smällen och krutröken blåste tillbaka i ansiktet på honom. Han kämpade sig upp på fötter men fortfarande med ett hårt grepp om bössan. Bocken låg i gräset, bräkande som ett lamm, och sparkade till med benen innan den dog.

– Jag fick honom! skrek Sean. Jag fick honom med första skottet! Garry, Garry! Jag fick honom, jag fick honom!

Tinker kom rusande ut ur buskagen släpande Garry efter sig i kopplet, och Sean sprang dem vilt skrikande till mötes. Plötsligt halkade han till på en sten och föll. Hagelbössan flög ur hans hand och den andra pipan brann av. Skottet dånade öronbedövande.

När Sean kom upp på fötter igen såg han hur Garrick satt i gräset och snyftade – snyftade och stirrade på sitt ben. Hela laddningen hade träffat honom i benet och slitit sönder det i slamsor alldeles nedanför knät. Vita benflisor stack ut och blodet vällde fram mörkt och tjockt som senap.

– Det var inte meningen… Åh, herregud, Garry! Det var inte meningen. Jag halkade. Jag lovar, jag halkade, stammade Sean och stirrade på benet han också.

Han var vit i ansiktet med ögonen stora och svarta av fasa. Blodet fortsatte att välla ut i gräset.

– Stoppa blödningen, Sean! Snälla du, stoppa blödningen. Åh, det gör så ont! Snälla Sean, stoppa den.

Sean snubblade fram till honom. Han kände hur han mådde illa och bara ville kräkas. Han slet av sig livremmen som han lindade runt Garricks ben och blodet kändes varmt och klibbigt på händerna. Med hjälp av slidkniven vred han åt remmen och blodflödet minskade. Han drog åt remmen ytterligare.

– Det gör så ont, Sean! Så ont…

Garrick var vit som vax i ansiktet och han började skaka när chockens kalla hand fick grepp om honom.

– Jag ska hämta Joseph, stammade Sean. Vi kommer så fort vi bara kan. Gode Gud, det var inte meningen!

Sean började springa därifrån. Han snavade, föll omkull och var sedan uppe på fötter och sprang igen.

En knapp timme senare var de tillbaka. Sean visade de tre zuluerna vägen. Joseph, kocken, hade en filt med sig.

Han virade den om Garrick och lyfte upp honom, men Garrick svimmade när benet dinglade fritt i luften. På väg nerför slänten kastade Sean en blick ut över slätten: ett litet dammoln steg upp från vägen mot Ladyburg. En av tjänarna hade ridit i väg för att hämta Waite Courteney.

De väntade på verandan när Waite Courteney kom körande tillbaka till Theunis Kraal. Garrick var vid medvetande igen. Han låg på soffan kritvit i ansiktet, och blodet hade trängt igenom filten. Det fanns blod på Josephs jacka och Seans händer var täckta med svart, torkat blod. Waite Courteney sprang upp på verandan, lutade sig över Garrick och lyfte på filten. Under en hel sekund bara stirrade han på benet och täckte sedan mycket försiktigt över det igen.

Waite lyfte upp Garrick och bar honom ner till vagnen. Joseph följde med och de hjälptes åt att lägga Garrick i baksätet. Joseph höll om honom och styvmodern lät benet vila i knät för att det inte skulle skaka så mycket. Waite Courteney klättrade snabbt upp på kuskbocken och fattade tömmarna innan han vred på huvudet och såg på Sean som fortfarande stod kvar på verandan. Han sa inte ett ord, men blicken i hans ögon var fruktansvärd – Sean kunde inte förmå sig att möta den. Waite Courteney smällde till med piskan och de rullade i väg i riktning mot Ladyburg i rasande fart. Han körde som en galning med fartvinden piskande i skägget.

Sean såg dem försvinna ur sikte. Långt efter det att de inte syntes längre för träden, stod han ensam kvar på verandan. Sedan vände han sig plötsligt om och sprang in i huset. Han rusade igenom köket och ut på gårdsplanen mot selkammaren. Där ryckte han till sig en grimma och fortsatte ut till paddocken. Han valde ut ett brunt sto, trängde in henne i ett hörn, tvingade in bettet mellan tänderna på henne, spände remtygen och svingade sig upp på hästryggen utan att bry sig om att sadla henne.

Han körde hälarna i sidorna på henne, flög över grinden och satte av i sporrsträck mot Ladyburg.

Det var tolv kilometer in till staden och hästskjutsen hann dit före Sean. Han hittade den utanför doktor Van Rooyens praktik – hästarna flåsade fortfarande ansträngt och deras kroppar var svarta av svett. Sean gled ner från hästryggen, rusade uppför trappan till dörren och öppnade den försiktigt. Den kväljande lukten av kloroform fyllde rummet. Garrick låg på bordet med Waite och hans hustru stående på ömse sidor om det. Doktorn höll just på att tvätta händerna i ett emaljerat handfat vid den bortre väggen. Ada Courteney grät tyst med kinderna våtglänsande av tårar. De vände sig alla om mot Sean där han stod i dörren.

– Kom hit, sa Waite Courteney med tom och uttryckslös röst. Kom hit och stå här bredvid mig. Doktorn ska just kapa av benet på din bror och du ska vid Gud vara med och se på när han gör det!

4

De skjutsade Garrick tillbaka till Theunis Kraal senare på natten. Waite Courteney körde mycket långsamt och försiktigt och Sean följde efter långt bakom vagnen. Han frös i sin tunna kakiskjorta och mådde fortfarande illa efter det han fått bevittna. Han hade blåmärken på överarmen där fadern hade hållit honom fast och tvingat honom att se titta på.

Tjänarna hade tänt lyktor på verandan. De väntade i skuggorna, tysta och oroliga. När Waite bar den filtomsvepta kroppen uppför trappan ropade en av dem lågt på zuluspråket:

– Benet?

– Det är borta, svarade Waite tjockt.

De suckade dämpat och rösten frågade igen:

– Är allt väl med honom?

– Han lever, sa Waite.

Han bar Garrick till rummet som var avsett för gäster och sjuka. Han stod mitt i rummet med pojken i famnen medan hans hustru bäddade med rena lakan i sängen. Sedan lade han ner honom och drog upp täcket över honom.

– Är det något mer vi kan göra nu? frågade Ada.

– Bara vänta och se.

Ada sökte efter sin makes hand.

– Gode Gud, låt honom leva, viskade hon. Han är så ung.

– Det är Seans fel! utbrast Waite med plötsligt uppflammande ursinne. Garry skulle aldrig ha gjort en sådan här sak på egen hand.

Han försökte få handen fri ur Adas grepp.

– Vad tänker du göra? frågade hon.

– Jag ska prygla honom! Flå honom levande!

– Snälla du, gör inte det.

– Vad menar du?

– Han har redan fått lida tillräckligt. Såg du inte hans min förut?

Waite satte sig trött i fåtöljen bredvid sängen. Ada smekte honom över kinden.

– Jag stannar hos Garry, sa hon. Gå och försök sova, min älskling.

– Nej, sa Waite.

Hon satte sig på armstödet och Waite lade armen om hennes midja. En lång stund senare sov de båda två, hopkurade i fåtöljen intill sängen.

5

Dagarna som följde var hemska. Garrick yrade i feberhetta och kastade sig av och an med blossande kinder i den stora sängen. Han skrek och snyftade, och benstumpen svällde upp tills stygnen stramade så hårt att de såg ut att brista när som helst. Gult stinkande var rann ut över lakanen.

Ada vakade över honom hela den tiden. Hon torkade svetten ur pannan på honom och lade om bandagen på benstumpen, gav honom vatten att dricka och lugnade honom när han hade sina feberdrömmar. Hon fick mörka ringar runt ögonen av trötthet och oro men hon vägrade att lämna honom. Waite kunde inte stå ut med det. Hans manliga rädsla för lidande hotade att kväva honom om han stannade för länge i rummet. Varje halvtimme kom han och ställde sig vid sängen, vände om och gick ut för att återuppta sitt rastlösa vankande av och an genom huset. Ada kunde höra hans tunga tramp i korridorerna.

Sean lämnade inte heller huset – han satt antingen i köket eller i bortre änden av verandan. Ingen talade med honom, inte ens tjänarna; de jagade ut honom så fort han försökte smyga sig in till Garrick. Han var ensam och övergiven och tyngd av skuld – för Garry skulle dö, han visste det av den ondskefulla tystnad som vilade över Theunis Kraal. Det hördes inget slammer eller prat från köksregionerna, inget mullrande skratt från fadern – till och med hundarna var tysta. Döden gästade Theunis Kraal. Han kunde känna det på stanken från de variga lakanen som bars ut från Garricks rum, en hemskt lukt. Ibland kunde han nästan förnimma döden som en skugga bredvid sig när han satt där ute på verandan, men den hade ingen riktig skepnad än. Bara ett mörker, en kyla som sakta byggdes upp runt huset och samlade sina krafter för att ta hans bror med sig.

Den tredje dagen kom Waite Courteney vrålande ut ur Garricks rum. Han sprang genom huset och ut på stallplan.

– Karlie! Var är du? Sadla Rooiberg. Skynda på, för tusan! Han håller på att dö! Hör du det, han dör!

Sean satt kvar vid väggen intill bakdörren utan att röra sig. Hans arm runt Tinkers hals hårdnade och hunden tryckte sin kalla nos mot hans kind. Han såg fadern hoppa upp på hingsten och rida i väg. Hovslagen försvann i riktning mot Ladyburg och först när de inte hördes längre reste han sig och gick tyst in i huset. Han lyssnade utanför Garricks dörr innan han försiktigt öppnade den och smög in. Ada vände sig trött om mot honom. Hon såg mycket äldre ut än sina trettiofem år, med det svarta håret i en prydlig knut i nacken och klänningen nystruken och ren. Men hon var fortfarande en vacker kvinna trots sin trötthet. Det fanns en mildhet hos henne, en godhet som varken umbäranden eller sorg förmådde utplåna. Hon räckte ut handen mot Sean. Han ställde sig bredvid henne och betraktade Garrick. Då förstod han varför fadern hade gett sig av för att hämta doktorn. Döden härskade i rummet – stark och iskall kurade den över sängen. Garrick låg mycket stilla, gul i ansiktet, ögonen slutna och läpparna torra och spruckna.

Plötsligt vällde all den samlade ensamheten och skulden upp och Sean brast ut i snyftningar, snyftningar som tvingade ner honom på knä, och han lade ansiktet i Adas knä och grät. Det här var sista gången i hans liv som han grät, och han grät så som en man gråter – smärtfyllt, uppslitande.

Waite Courteney återvände från Ladyburg med doktorn i sällskap. Återigen kördes Sean ut och dörren stängdes bakom honom. Hela den natten hörde han dem kämpa inne i Garricks rum, hörde de mumlande rösterna och fötterna som skrapade mot det gula trägolvet. När morgonen grydde var det över. Febern hade gått ner och Garrick levde. Men nätt och jämnt – ögonen låg djupt insjunkna i sina mörka hålor som på en dödskalle. Och han skulle aldrig vare sig kroppsligen eller själsligen hämta sig helt från den svåra upplevelsen.

Det gick sakta framåt, och först efter en vecka orkade han äta själv igen. Den förste han frågade efter var brodern.

– Var är Sean? fick han viskande fram.

Och den fortfarande ångerfulle Sean satt hos honom i timmar i sträck. Först när Garrick somnade lämnade han rummet och hämtade antingen metspöet eller kastkäppen och med Tinker skällande vid sin sida försvann han ut på slätten. Det var ett tecken på Seans starka längtan efter botgöring att han tvingade sig att sitta instängd i sjukrummet så länge. Och för en utomstående var det omöjligt att fatta vad det kostade honom att sitta stilla vid Garricks bädd medan hela hans kropp formligen skrek av oförbrukad energi och tankar rastlöst rusade av och an genom huvudet på honom.

Sedan måste Sean återvända till skolan igen. Han åkte en måndagsmorgon innan det hade hunnit ljusna. Garrick lyssnade till avskedsljuden, gnäggandet från hästarna och Adas sista-minuten-instruktioner:

– Jag har packat ner en flaska hostmedicin bland dina skjortor. Ge den till Fräulein så snart du packar upp. Hon ser till att du tar den om du blir förkyld.

– Ja, mor.

– Det ligger sex undertröjor i den lilla väskan. Se till att du tar en ny varje dag.

– Det är larvigt med undertröja.

– Nu gör du som jag säger, min unge man, hördes Waites röst. Skynda på med gröten nu – vi måste ge oss i väg om vi ska hinna till stan till klockan sju.

– Får jag gå in och säga adjö till Garry?

– Det gjorde du i går kväll. Han sover säkert fortfarande.

Garrick öppnade munnen för att ropa en protest, men han visste att ingen skulle höra honom. Han låg tyst kvar och lyssnade till stolarna som skrapade, stegen som fortsatte ut på verandan, rösterna som ropade adjö och till sist knirret från vagnshjulen när de körde ut på vägen. Det blev mycket tyst efter det att Sean och hans far hade åkt.

Därefter var veckosluten de enda ljuspunkterna under den grå och händelselösa tid som följde. Garrick längtade efter dessa veckoslut och det kändes som evigheter fram till nästa – tiden kan kännas oändligt långsam om man är ung och sjuk. Ada och Waite anade hur han upplevde det, så de flyttade in de två stora skinnfåtöljerna från salongen till hans rum och tillbringade kvällarna där, Waite med pipan i munnen och ett glas konjak till hands. Där kunde han sitta och karva på träbenet han var i färd med att tillverka, mullrande sitt djupa skratt medan Ada ägnade sig åt att virka. Och bägge bjöd hela tiden till att prata med honom. Kanske var det den så påtagliga ansträngningen som var orsaken till att de misslyckades, eller också var det bara omöjligt att genom åren få kontakt med den lille pojken igen. För den osynliga barriären mellan de vuxnas och ungdomens hemliga värld kommer alltid att finnas där. Garrick skrattade med dem och de pratade, men det var inte detsamma som med Sean där. På dagtid måste Ada sköta det stora hushållet, och det fanns femtontusen tunnland mark och tvåtusen djur som krävde Waites uppmärksamhet. Det var de ensammaste stunderna för Garrick. Om han inte hade haft böckerna skulle han kanske inte ha orkat genomleva dem. Han läste allt som Ada kom med: Stevenson, Swift, Defoe, Dickens och till och med Shakespeare. Det var mycket som han inte begrep i det han läste, men han slukade dem ändå och ordens opium hjälpte honom genom de långa dagarna fram till fredagen när det var dags för Sean att komma hem igen.

När Sean kom var det som om en virvelvind hade svept genom huset. Dörrar smällde, hundar skällde, tjänarna förde liv och fötter sprang fram och tillbaka genom korridorerna. Sean var orsaken till det mesta av uppståndelsen, men inte allt. Han hade ofta klasskamrater på besök. De accepterade Seans auktoritet lika villigt som Garrick gjorde det, och det var inte enbart med knytnävarnas hjälp som han upprätthöll den utan också med skrattet och den känsla av spänning som alltid omgav honom. De kom ut till Theunis Kraal i horder den här sommaren, ibland så många som tre stycken ridande på en och samma ponny likt sparvar uppflugna på ett staket. Bland annat så var det Garricks benstump som lockade. Sean visade den stolt.

– Där sydde doktorn ihop den, kunde han säga och peka på raden av stygnmärken längs ärret.

– Får jag känna på den?

– Försiktigt så att det inte går upp.

Garrick hade aldrig varit med om sådan här uppmärksamhet förut. Han sken upp mot alla allvarliga, storögda ansikten runt bädden.

– Den känns konstig – nästan het.

– Gjorde det mycket ont?

– Hur fick han av benet – med en yxa?

– Nej, svarade Sean som var den ende att kunna besvara frågor av mer teknisk art. Med en såg. Ungefär som när man sågar itu en stock.

Han demonstrerade med handen.

Men inte ens ett så fascinerande ämne förmådde fängsla dem alltför länge, och snart började de skruva på sig av rastlöshet.

– Sean, Karl och jag vet om ett fågelbo. Ska vi gå och titta på det? kunde någon säga eller också: Kom så går vi och fångar grodor.

Garrick försökte desperat:

– Ni kan få titta på min frimärkssamling om ni vill. Den ligger i skåpet där.

– Nej, den tittade vi på förra veckan. Nu går vi.

Det var då Ada, efter att ha lyssnat till dem genom den öppna köksdörren, brukade komma in med något gott. Koeksusters friterade i honung, chokladtårta med mintöverdrag, vattenmelon och en massa andra delikatesser. Hon visste att de inte skulle försvinna innan allt var uppätet och att de skulle få ont i magen efteråt, men hellre det än att behöva låta Garrick ligga ensam kvar och höra de andra rida bort över kullarna.

Veckosluten kändes korta och försvann i ett nafs. Sedan väntade återigen en ny, lång vecka för Garrick. Det dröjde hela åtta, trista veckor innan doktor Van Rooyen lät honom sitta ute på verandan om dagarna. Men så plötsligt blev tillfrisknandet en verklighet för Garrick. Benet som Waite arbetade med var snart färdigt; han tillverkade en skål av läder för stumpen att vila i och fäste den vid träbenet med hjälp av flata kopparspikar. Han arbetade noggrant, formade lädret och justerade remmarna som skulle hålla träbenet stadigt på plats. Under tiden tränade Garrick ute på verandan där han hoppade fram med ena armen runt Adas axlar, tänderna hårt sammanbitna i koncentration och fräknarna i skarp kontrast mot den vita huden efter att ha vistats inomhus så länge. Två gånger om dagen masserade Ada benstumpen med sprit för att härda den inför den första kontakten med den styva läderskålen.

– Nu kommer Sean att bli förvånad, tror du inte? Tänk när han får se mig gå omkring alldeles själv!

– Det tror jag det, instämde Ada och log.

– Kan jag inte få prova benet nu? Då skulle jag kunna följa med honom och fiska när han kommer hem på lördag.

– Du får inte vänta dig för mycket, Garry. Det blir inte lätt till en början. Det kommer att krävas träning och åter träning. Ungefär som att lära sig rida – du minns väl hur ofta du ramlade av innan du kunde rida?

– Men jag kan väl få börja nu?

Ada hällde upp mera sprit i handen och gned in benstumpen med den.

– Vi måste vänta tills doktorn säger att du är redo för det. Det dröjer inte länge nu.

Det gjorde det inte heller. Vid sitt nästa besök sa doktor Van Rooyen till Waite när de gick ut till vagnen:

– Låt honom börja träna med träbenet – då har han något att kämpa för. Men han får inte trötta ut sig, och se till att stumpen inte blir sönderskavd. Jag vill inte veta av några fler infektioner.

Träben. Det fula ordet ekade i Waites huvud medan han stod och såg efter vagnen tills den var utom synhåll. Träben. Han knöt nävarna och ville helst inte vända sig om mot det patetiskt ivriga ansiktet uppe på verandan.

6

– Är det säkert att det sitter bra så?

Waite rättade till träbenet åt Garrick medan Ada stod bredvid och såg på.

– Ja, ja! Låt mig försöka nu. Nu skulle Sean bli bra förvånad, tror ni inte det? Nu kan jag följa med honom till skolan på måndag, inte sant?

Garrick darrade av iver.

– Vi får väl se, grymtade Waite utan att våga lova för mycket.

Han rätade på sig och gick runt stolen.

– Ada raring, du tar honom i andra armen. Hör på nu, Garry, först och främst ska du känna dig för. Vi hjälper dig upp och sedan ska du bara stå och försöka hålla balansen. Är det uppfattat?

Garrick nickade häftigt.

– Då så, upp med dig nu.

Garrick drog till sig benet och det skrapade över trägolvet. De hjälpte honom upp och han stödde sig på det.

– Titta, jag står på det. Har ni sett, jag står på det!

Kinderna glödde av upphetsning.

– Nu vill jag försöka gå. Låt mig gå.

Ada sneglade på sin make och han nickade. Tillsammans ledde de Garrick framåt. Han snubblade till ett par gånger men de stöttade honom. Klonk, klonk lät det för varje steg. När de nådde andra änden av verandan hade Garrick redan lärt sig att lyfta träbenet högt när han svängde det framåt. De vände tillbaka och han snubblade bara till en enda gång på vägen mot stolen.

– Det går ju bra, Garry. Det går bra, skrattade Ada.

– Du kommer att klara det här på nolltid, grinade Waite lättad.

Han hade inte vågat hoppas på att det skulle gå så här lätt, och Garrick tog genast fasta på hans ord.

– Låt mig stå alldeles själv nu, sa han.

– Nej, nu räcker det för i dag, grabben.

– Åh, men snälla far. Jag vill bara stå själv. Ni kan vara beredda att fånga mig om jag ramlar. Snälla far!

Waite tvekade men Ada manade på honom:

– Låt honom göra det, älskling. Han har ju jobbat så duktigt i dag. Det kan vara bra för hans självförtroende.

– Nåväl, men inte ett steg framåt, varnade Waite. Redo, Garry? Nu släpper vi!

De släppte honom försiktigt, han vacklade till och händerna for tillbaka igen.

– Släpp mig, jag klarar det här, log han självsäkert och de släppte taget än en gång.

Han stod rakryggad och stadigt ett par sekunder men tittade sedan ner mot golvet. Leendet stelnade i hans ansikte. Han var plötsligt ensam uppe på ett högt berg, det sög till i magen och han greps av en ofattbar rädsla. Han ryckte till och skriket trängde upp genom strupen innan de hade hunnit stötta honom.

– Jag faller! skrek han. Ta av det! Ta av det!

De sänkte ner honom i fåtöljen.

– Ta av det, jag faller!

De panikslagna ropen skar i öronen på Waite medan han ryckte i remmarna för att få av träbenet.

– Det är av nu, Garry. Det är ingen fara, jag håller i dig.

Waite tryckte honom till bröstet och höll honom där i ett försök att lugna honom med styrkan i sina armar och sin stora kropp, men Garricks panikslagna skrik ville inte upphöra.

– Bär in honom till sovrummet, sa Ada snabbt och Waite skyndade i väg med honom fortfarande hårt tryckt mot bröstet.

Det här var första gången som Garrick fann sin hemliga tillflyktsort. Just som skräcken inom honom blev för stark att uthärda kände han hur något rörde sig inne i huvudet och fladdrade till innanför ögonlocken som ett par fjärilsvingar. Allting blev grått som i dimma. Dimman tätnade och utplånade alla synintryck och ljud. Det var skönt inne i dimman – skönt och tryggt. Ingen kunde nå honom här inne, den omsvepte och beskyddade honom. Han var trygg.

– Jag tror att han sover, viskade Waite men såg förbryllad ut.

Han studerade pojkens ansikte och lyssnade till andhämtningen.

– Det gick så fort – det känns inte naturligt. Och ändå ser han fullt normal ut.

– Tycker du att vi ska kalla på doktorn? undrade Ada.

– Nej, sa Waite och skakade på huvudet. Jag ska bara stoppa om honom och stanna här tills han vaknar.

Garrick vaknade mot kvällen, satte sig upp i sängen och log mot dem som om ingenting hade hänt. Avspänd och försiktigt munter åt han ett rejäl kvällsmål och ingen nämnde något om benet igen. Det var nästan som om Garrick själv hade glömt bort det.

7

Sean kom hem påföljande fredagseftermiddag. Han hade ett blått öga – det var inte helt färskt utan hade börjat färgas grönt i kanterna redan. Men Sean var mycket förtegen angående omständigheterna kring hur han hade fått det. Han hade också med sig en hög med flugsnapparägg som han gav till Garrick, en livs levande orm i en pappkartong som Ada omedelbart dömde till döden trots Seans glödande tal för att rädda ormens liv, samt en pilbåge av M’senga-trä som – enligt Seans åsikt – var det allra bästa träslaget att göra pilbågar av.

Hans hemkomst medförde den sedvanliga uppståndelsen på Theunis Kraal – mera oväsen, mera rörelse och mera skratt.

De åt en stor stek till middag den kvällen, med bakad potatis till. Det var Seans älsklingsmat och han åt som en svulten varg.

– Stoppa inte munnen så full, tillrättavisade Waite från sin plats vid bordets huvudände, men det fanns värme i hans röst när han sa det.

Han hade svårt för att dölja sin kärlek för sönerna. Sean mottog tillrättavisningen med samma humör som den uttalades.

– Far, Frikkie Oberholsters hund fick valpar i veckan, sex stycken, sa han lätt.

– Nej, sa Ada bestämt.

– Åh, mor, kan vi inte få en bara?

– Du hörde vad din mor sa, Sean.

Sean öste sås över köttet, skar en potatis mitt itu och stoppade ena halvan i munnen. Det hade varit värt ett försök i alla fall – han hade ändå aldrig trott att de skulle gå med på det.

– Vad har du fått lära dig den här veckan då? frågade Ada.

Det var en försåtlig fråga. Sean hade bara lärt sig precis så mycket han måste och inte ett dugg mera.

– Tja, massor, svarade han lätt och bytte sedan snabbt samtalsämne. Är du färdig med Garricks nya ben än, far?

Det blev tyst vid bordet. Garrick stirrade med uttryckslös min ner i tallriken. Sean stoppade den andra potatishalvan i munnen och fortsatte:

– För i så fall skulle Garry och jag kunna fiska uppe vid fallen i morgon.

– Prata inte med munnen full, fräste Waite onödigt häftigt. Du har ett bordsskick som en gris.

– Förlåt, far, muttrade Sean.

Resten av måltiden förflöt under en tryckande tystnad och så snart de hade ätit färdigt flydde Sean till sitt rum. Garry följde efter honom, hoppande längs korridoren med ena handen mot väggen som stöd.

– Varför blev far så arg? undrade Sean så snart de hade blivit ensamma.

– Jag vet inte, svarade Garrick och satte sig på sängkanten. Ibland blir han bara arg för ingenting – det vet du väl?

Sean drog skjortan över huvudet, knölade ihop den till en boll och kastade i väg den mot bortre väggen.

– Ta upp den, annars blir det bråk, varnade Garrick försiktigt.

Men Sean tog av sig byxorna och sparkade i väg dem också åt samma håll som skjortan. Den lilla uppvisningen