Vargarnas natt

By William Marvin Jr and Clay Allison

Clay Allison och Owen Harlan hamnar i en skottlossning i ödemarken. Det är kallt och snart är det natt – vargarnas natt ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 17, 2016
• ISBN: 9788711660942

Book preview

Den ensamme skogshuggaren

De åtta draghundarna låg utspridda i den risiga snårskogen. Ledarhunden Ruzzos vaksamhet slappnade aldrig. Han höll ögonen på sin flock, lyssnade efter illavarslande ljud och skymtade då och då sin storväxte husbonde när denne lämnade en nyfalld fura för att ge sig på nästa. Snart skulle vintern komma och Fortnum Morrison hade ont om tid.

Ryggen värkte efter fem timmars oavbrutet arbete. Dagarna blev allt kortare, och eftersom han var ensam om det här helvetesslitet var han tvungen att jobba på. Men Sarah var värd det, Sarah med sin svällande mage och sina kastanjebruna, kärleksfyllda ögon. Utan Sarah skulle Morrison aldrig ha börjat om. Han tänkte ibland på vad Gus och de andra hade tänkt om hans hastiga uppbrott, men allt mer sällan. Arbetet med blockhuset, jakten och uthuggningen av deras glänta tog all hans tid i anspråk.

Det var inte bra för Sarah att vara så mycket ensam, men det kunde inte hjälpas. Utan ett tätt hus och en fylld visthusbod skulle de inte kunna överleva vintern häruppe.

Luften var hög och klar men Morrison hade inte tid att njuta av vädret heller. Med en svordom lät han yxeggen bita sig in i nästa trädstam. Det här var slavarbete, men han hade själv valt det. Ett hugg för Sarah, ett för honom själv och ett för deras barn. Ett hugg för Sarah, ett för … timme efter timme.

Ruzzo lyfte plötsligt på huvudet och spetsade öronen. Han vädrade men vildmarkens dofter var de vanliga. Vinden hade tilltagit och Ruzzo ruskade på sig då tunga regndroppar började falla. Flocken såg nyfiket på sin ledare.

Nu hördes ljudet igen – en gren som knäcktes. Och inte på den plats där husbonden befann sig.

Ruzzo blottade tänderna. Han sjönk ljudlöst ner i sin lövbädd igen, och nu var även de andra hundarna på sin vakt.

Morrison kände att han snart var tvungen att ge upp för dagen. Han var en väldig man på närmare två meter, vägde drygt hundratio kilo och hade ingenting emot rejäla dagsverken, men nu hade han arbetat som en slav i veckor, och det hade varken blivit tillräckligt med vila eller mat på regelbundna tider.

Han gav den höga furan en knuff med axeln, såg kronan gunga till och slog för säkerhets skull in ännu en kil för att få trädet att falla i rätt riktning. I morgon skulle han stiga upp ännu tidigare, kvista de fällda träden och dra dem till flodstranden med hjälp av hundarna. När floden fört timret till kröken femhundra meter bort skulle han dra upp dem och börja bygga det nya huset. Han borde kunna klara det före vintern. Han måste klara det.

Plötsligt skällde Ruzzo.

Morrison ryckte till och släppte yxan. Han slet till sig geväret och matade in en patron i loppet samtidigt som han började springa mot hundflocken. Om Ruzzo skällde var det fara på färde.

*

---

Sarah morrison höll liv i elden på den primitiva eldstaden, makade undan kitteln och hällde vatten i tekannan. Fortnum skulle nog lära sig att tycka om te han också. Sarah log och svepte undan den täta, nötbruna luggen ur pannan. Hon längtade efter ett långt, skönt bad men det skulle dröja. I Seattle hade hon badat senast, hur länge sedan kunde det vara? Sex månader minst.

De dyrbara tebladen blöttes upp och sjönk till botten i kannan. Sarah rörde om ordentligt, lät teet dra och gick mot dörren. Det var inte bra att låta sängkläderna hänga ute för länge så här års. Blev de fuktiga torkade de aldrig i den primitiva stugans instängda källarlukt. Men snart skulle de få det bättre. Snart skulle Fortnum börja bygga ett ordentligt hus.

Första gången hon träffat honom, utanför Biggers i Seattle, hade han varit en skäggig, smutsig, stridslysten man med alla taggar utåt. Varför hon anat en mjukhet under ytan visste hon inte, kanske var det hans ögon. Redan då hade han haft glimten som hon lärt sig älska. Glimten som fått henne att älska honom.

Det här var inte det liv hon drömt om, men det var bättre än livet hon skulle ha fått om hon hade stannat i San Francisco. Om hon hade fått leva. De kanske skulle ha dömt henne till döden.

Hon gick ut genom dörrhålet, rätade på ryggen och kände på sin mage. Barnet vilade nu, men hon tyckte att hon kände en liten fot tätt under huden. Eller var det en hand?

Luften var mättad med fukt, och filtarna kändes blötklibbiga och tunga. Med en grimas vek Sarah ihop dem. Kanske de skulle torka till natten om hon hängde upp dem framför brasan. Floden viskade dovt bortom komposthögen, och Sarah önskade att Fortnum tagit sig tid att komma hem och äta i stället för att stanna borta och arbeta hela dagarna. Det var ensamt här. Ensamt och ödsligt.

Vad var det?

Hon tyckte att hon hörde röster. De kom från andra sidan stugan. Fortnum hade sagt åt henne att inte gå utomhus utan att bära med sig hans revolver, men nu låg den kvar på bordet. Sarah gick i sidled mot den öppna dörren och lät blicken glida mellan trädstammarna. Det började skymma och hon var inte säker på att hon såg gestalter eller om ögonen spelade henne skräckens spratt.

En handelsman hade talat om kringstrykande indianer, som inte hade inordnat sig i livet i reservaten, men hittills hade varken Sarah eller Fortnum sett till några främlingar.

Förrän nu.

Där var en. Hon försökte urskilja ett ansikte ovanför de mörka kläderna, men allt hon såg var en uppfälld krage och en stickad luva djupt nerdragen i pannan.

Sarah tvärvände och började springa. Hon kastade filtarna ifrån sig och sprang för livet. När hon bara hade några meter kvar till dörren steg en lång, mager man fram bakom husknuten, blockerade vägen för henne och sa:

– Miss Sarah Fish?

Hon svalde och skakade på huvudet.

– Mrs Morrison, svarade hon ängsligt. Min man kommer hit när som helst.

– Tror jag inte. Mannen grep Sarah hårdhänt i handleden. Du vet vad saken gäller.

– Låt mig vara! Hon slog efter honom, men mannen blockerade lätt hennes slag.

– Jag har henne! ropade han. Ytterligare två gestalter visade sig, män med kalla, ointresserade blickar. En av dem vände sig mot den primitiva stugan och sa:

– Ska vi bränna ner den?

– Varför inte? svarade en annan och tog fram tändstickor.

– Nej! skrek Sarah. Låt bli. Det är vårt hem.

– Sarah Fish behöver inget hem längre, fick hon till svar.

De lät henne se på medan de släpade fram torrt bränsle. Inom några minuter stod rucklet i ljusan låga. Sarah grät när det vackra sängöverkastet, som de skulle ha haft till sin första ordentliga gemensamma säng, fattade eld.

– Era djävlar! snyftade hon. Vad har ni för rätt?

– All rätt i världen, svarade den äldste av dem. Nu går vi.

*

---

Den vitskäggige trappern lade ifrån sig fyra harar som hängde två och två över hans sluttande axlar i en lädersnodd vek undan några grenar i ett buskage och muttrade ilsket på en blandning av franska och engelska.

Han var klädd i skinn från de pärlbesatta indianmockasinerna till den runda mössan. Kvar på stigen bredvid hararna stod en svartklädd man i en trång skinnrock som inte gick att knäppa igen på grund av hans breda axlar. Ansiktet var magert och de intensivt gröna ögonen såg lugnt mot pälsjägarens smala ryggtavla.

– Du har ingen vidare tur med dina fällor, konstaterade han.

Owen Harlan fnös och gillrade fållan igen med innanmätet från hararna som bete.

– Det är järven, sa Harlan och snusade i luften som en jakthund. Känner du inte stanken? Den satans järven vittjar mina fällor.

Clay Allison, spelaren från Washita, New Mexico, kisade mot nordvinden och såg deltagande på sin gamle vän. Den senaste jaktperioden hade varit fylld med otur. Järven tog deras byte, en redan fålld älg reste sig oväntat och innan Harlan fått upp bössan hade tiotaggaren stångat honom blodig mot en björkstam innan skogarnas konung lufsade därifrån med långa fjädrande steg.

I de här trakterna skulle man kunna leva gott utan järven, morrade Owen Harlan och såg sig omkring med plirande ögon. Han måste vara över sextio, men Allison lade inte märke till någon trötthet hos mannen. Han var seg och uthållig, såg kanske något sämre och reagerade inte lika snabbt som i sin ungdom, men de bristerna kompenserade han med sin otroliga erfarenhet.

– Vi har så vi klarar oss, tyckte Allison. Kylan fick Harlans sargade ben att värka, men han ville inte låtsas om det. Att bli skröplig och gammal skrämde honom mer än någonting annat. Hans far hade dött trettiosex år gammal, helt förvriden av reumatism. Faderns död hade vänt Harlan från religionen och in på ett hedniskt spår. Han talade aldrig om det, men Allison hade lagt märke till att jägaren alltid lämnade kvar något av sitt byte på den plats där han haft lyckad jakt.

En snöripa flaxade tungt förbi över en glänta, men Harlan lät fågeln vara. Han tyckte inte om fågel. För mycket ben.

– Drar du söderut till vintern? undrade Allison.

Mannen skrockade och ruskade på huvudet.

– Den första spårsnön är bästa tiden på året, svarade han. Den pälsjägare som slutar jaga på grund av snö och kyla har valt fel yrke.

De tog sig över floden på en smal hängbro, letade sig in bland granarna och vittjade fler fällor. Harlan fick ett par magra minkar och en mård, sedan hade järven varit framme igen. Det sönderslitna skinnet av en hare var inte ens värt att ta rätt på.

– Förbannade järv! röt Harlan och var nära att klippa ihop fallan om sina fingrar.

Då hördes ett skott, avlägset