Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Skatten i grottan
Skatten i grottan
Skatten i grottan
Ebook137 pages2 hours

Skatten i grottan

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

En snöstorm drabbar den lilla staden Broken Bow. Ändå är det inget mot vad som kommer drabba staden när snöstormen lagt sig ... -
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateOct 17, 2016
ISBN9788711660515
Skatten i grottan

Read more from William Marvin Jr

Related to Skatten i grottan

Related ebooks

Reviews for Skatten i grottan

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Skatten i grottan - William Marvin Jr

    Tre desertörer

    Snön tornade upp sig i två meter höga drivor mot husväggarna i den lilla staden Broken Bow i Nebraska. Snöstormen drog fram tvärs igenom den smala huvudgatan och fönsterrutorna skallrade. Röken från skorstenarna slets sönder av stormvinden och himlen var blygrå. Det hade snöat oavbrutet i fyra dygn och Broken Bow-borna började känna sig isolerade.

    Trots att klockan bara var fyra på eftermiddagen var fotogenlamporna tända inomhus. På Midway Saloon hade större delen av Broken Bows manliga befolkning församlats. De drack, spelade kort och samtalade men stämningen var minst sagt dämpad. Från de fuktiga kläderna, som kastats över borden närmast dörren, kom en sur stank.

    När dörren öppnades vrålade flera personer åt de inträdande: »stäng dörren, för helvete — tror ni att vi vill frysa ihjäl». Det var två män som stampade av sig snön och försiktigt såg sig omkring medan de tog av sig hattarna som var pudrade av snö. Två män med buskiga hakskägg och helt klädda i svart från topp till tå.

    Bartendern Jeremiah Gozzlar sträckte sig automatiskt mot en öppnad whiskyflaska, men den äldre av de två männen gjorde en avvärjande gest och sa:

    — Vi är Amishfolk.

    Bartendern lutade armbågarna mot disken.

    — Och vad innebär det? sa han ovänligt.

    — Vi dricker inte sprit, min vän, sa mannen. Vi söker en man vid namn Clay Allison.

    — Det bor ingen med det namnet här i Broken Bow.

    — Det sägs att han skulle komma hit.

    — I det här vädret?

    — Vi slår oss ner och väntar, sa mannen vänligt. Kan vi få varsitt glas vatten?

    Några män som satt i närheten började skratta vid beställningen, men de två svartklädda slog sig lugnt ner vid ett ledigt bord och böjde sig fram mot varandra för att kunna prata ostört.

    Två timmar senare kom sheriff Judd Spencer in för att äta kvällsmat. Han var en storväxt man med vildvuxet, gråsprängt skägg och tättsittande bruna ögon. När han fått sin tallrik av bartendern sneglade han bort mot de två svartklädda männen och frågade:

    — Främlingar i stan, Jeremiah?

    — Dom väntar på en karl.

    — Hit kommer ingen dom närmaste dagarna.

    — Precis vad jag sa till dom, Judd. Men dom tänker vänta.

    — Amishfolk tydligen, sa sheriffen och snusade över tallriken med stekt fläsk och bönor. Renlevnadsmänniskor. Jag tror jag slår mig ner hos dom.

    De två männen nickade vänligt mot sheriffen och såg nyfiket på honom när han började skyffla in maten i enorma tuggor.

    — Ni är långt hemifrån? sa sheriffen.

    — Mmm, svarade den äldre av männen som presenterat sig som Tavish Engels.

    — Behöver ni rum över natten så hyr min syster ut. Femti cent natten inklusive frukost.

    — Det var mycket vänligt av er, mr Spencer. När tror ni att diligensen från North Platte kan komma hit?

    — Tidigast i början av nästa vecka, sa sheriffen med munnen full av mat. Det är ingen idé att försöka ploga i den här stormen.

    — Tar man sig fram med häst, tror ni?

    — Knappast. Inte om man är rädd om livhanken. Temperaturen sjunker stadigt så det ser ut att bli en kall natt.

    — Vad tycker du? sa Tavish Engels och såg på sin följeslagare.

    — Vi kan inte vänta hur länge som helst, sa denne.

    — Kan vi framföra ett meddelande, mr Spencer? frågade Engels allvarligt. Till en mr Clay Allison från oss.

    — Gärna det.

    — Jag ska skriva, sa Engels och tog fram papper och skrivdon ur en liten väska som han bar vid bältet.

    Han skrev under några minuter med stora, sirliga bokstäver, blåste på texten tills den torkat och vek sedan ihop papperet innan han gav det till sheriffen.

    — Mr Allison måste komma så snart som möjligt, sa Engels och reste sig. Vi litar på er, sheriff.

    — Det kan ni gott göra. Ni tänker väl inte ge er iväg nu?

    — Nej, vi sover hos er syster i natt och fortsätter i morgon bitti. God natt.

    — God natt, mina vänner, sa sheriffen och svepte en halv sejdel öl utan att ta sejdeln från munnen.


    Femton unga soldater från garnisonen i Fort Bennet hade gått i bivack i en hålväg som döpts till Indian Canyon sedan tre nybyggare femton år tidigare blivit överfallna och massakrerade där. Soldaterna hade grävt ner sig i den djupa snön och spänt upp segelduk som skydd mot den hårda vinden. Hästarna tryckte sig mot varandra tätt intill bergväggen och mitt emellan manskapet och hästarna brann en stor eld. Löjtnant Will Summit, en karriärlysten man i tjugofemårsåldern, satt på huk framför brasan insvept i en kappa och värmde händerna över lågorna.

    — Ett förbannat väder, korpral, muttrade han och sneglade på sin adjutant Crosby Fellows.

    — Vi kan vara glada över att vi klarade lavinen med livet i behåll, sa korpralen och gned sina blåfrusna händer. Det värsta är provianten — karlarna klagar över dom knappa ransonerna.

    — Dom är bortskämda, fräste löjtnanten ilsket. Hela vintern har dom varit i fortet och blivit gödda som spädgrisar.

    — Little Hawks läger kan inte ligga långt härifrån, sa korpralen lågt. Enligt kartan är det högst tre kilometer till platån.

    — Indianerna sitter inne i sina wigwams och smider planer för våren, sa löjtnant Summit. Inte ens indianer kan ta sig fram i meterdjup snö.

    Han hade fel. Bara ett tiotal meter från lägrets vaktpost låg fyra indianer platt på mage och spanade mot soldaterna. De var klädda i skinn från topp till tå och ansikten och händer var insmorda med buffelfett för att de skulle klara den stränga kylan. Alla fyra hade snöskor på fötterna och trots den pinande blåsten låg de stilla i över en halvtimme innan de hasade sig bakåt och försvann. De fyra indianerna var Little Hawk, Neztah, Running Bear och Black Snake, fyra blott tjugoåriga indianer som tröttnat på vinteridet i bergen och längtade efter vårens jakter och strider. En timme senare var de tillbaka i sitt läger och kallade samman byrådet för att diskutera vad som borde göras.

    Vid tiotiden slutade det snöa. Temperaturen hade sjunkit till minus sexton grader och ingen av soldaterna kunde sova på grund av kylan. Några av männen delade surmulet på en flaska rom och diskuterade lågmält vilket otur de haft som hamnat under löjtnant Summits befäl.

    Tre av de meniga hade haft en speciell anledning att hålla sig undan i Fort Bennet. De var alla efterlysta i Oklahoma, Kansas och Colorado för väpnat rån. Männen hette Milt Progetty, Curt Carr och Donovan Last.

    Den långa vintern i Fort Bennet hade gjort dem irriterade och mer än en gång hade de diskuterat om de skulle desertera. Samma dag som de bestämt sig för att så diskret som möjligt försvinna hade de blivit utkommenderade på en spaningstur tillsammans med löjtnant Summit.

    — Vi måste sticka innan vi kommer tillbaka till fortet, sa Progetty. Jag är trött på exercis och straffkommenderingar.

    — Men hur? Det är för mycket snö, protesterade Curt Carr, en mager karl med yviga polisonger och flackande blick.

    — Över bergen, sa Progetty.

    — Tvärs genom siouxlägret då? sa Donovan Last hånfullt. Vad tror du Little Hawk säger om det?

    — Ingenting, din fähund, sa Progetty. Vi går runt lägret och tar oss österut. Jag längtar tillbaka till New York igen.

    — Det tar månader att komma dit, gnällde Carr. Då är det bättre att vänta till våren och …

    — progetty! röt löjtnant Summit från elden. Vi behöver mer ved. Ta med er två frivilliga och skaffa torr ved från dungen nere i dalen.

    — En dag kommer jag att skära halsen av det aset, sa Progetty hetsigt och vek upp kragen och tryckte ner hatten.


    Den låga timmerkojan vid Naomi Creek var nästan helt översnöad. Röken som steg ur hålet i taket blåstes bort av vinden och de små fönstergluggarna var igenisade. Pälsjägaren Beano McKinley hade varit ute och skottat ren framsidan från snö tre gånger under dagen men nu drev snön ihop i drivor främfor dörren igen.

    McKinley satt grensle över en pall och försökte ansa sitt vildvuxna skägg med en slö sax framför en spegel. Enda ljuskällan i stugans rum var den knastrande brasan i den öppna eldstaden.

    På en brits bredvid elden låg en svartklädd man utsträckt på rygg och rökte sakta på en lång, svart cigarr. Mannen var Clay Allison, samme man som de två främlingarna sökt i Broken Bow femtio kilometer söderut.

    — Det är ingen idé att fortsätta, sa McKinley och slängde ifrån sig saxen på golvet.

    — Nej, jag ser det, sa Allison och såg på mannens skägg.

    — Jag menade inte skägget utan pälsjakten. Djuren drivs längre och längre norrut. Snart måste man in i Canada för att få ihop så att man kan leva på det. Så länge jag och siouxerna var ensamma gick det bra, men nu tränger nybyggarna på från alla håll.

    Clay Allisons gröna ögon såg spänt på McKinley när han satte sig upp och reste sig försiktigt för att inte slå huvudet i det låga taket.

    — Är du fortfarande god vän med Little Hawk? frågade han.

    — Vi är åtminstone inte fiender, sa pälsjägaren och pytsade i kaffe i en sotig kaffepanna. Men det är bara en tidsfråga när han jagar ut mig ur sitt territorium. Den store vite fadern i Washington har verkligen lyckats bryta vartenda fördrag som finns att bryta med indianerna. Det blir krig här i vår och då sitter jag mitt emellan Fort Bennet och Little Hawks unga krigshetsare.

    — Flytta hem till Houston då.

    — Houston?! McKinley skakade på huvudet och lade på mer ved på elden. Det var bara en småstad när jag reste därifrån. Hur skulle en enstöring som jag kunna stå ut i det larmet och bråket? Jag måste försöka bygga mig ett hus någonstans och bli nybyggare.

    McKinleys far hade ägt ett hyrstall i Houston och försökt övertala sonen att ta över när han själv blev för gammal. Men unge Beano hade andra planer — han hade träffat några immigranter från England som tänkte skapa sig en ny framtid norröver, antingen i Montana eller Dakota.

    Beano McKinley pratade vitt och brett om sina kunskaper som vägvisare, trots att han aldrig varit längre norrut än Dallas,

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1