Kungabarn – en äventyrsberättelse

By Peter Gotthardt

De tre syskonen Signe, Regin och Bure tvingas fly för livet när deras far dödas av vikingahövdingen Härulv. Någonstans långt österut bakom höga fjäll ligger ett främmande rike där de hoppas få hjälp att hämnas för hans död och ta tillbaka sitt hemland. På vägen dit hamnar de i en värld med trollkvinnor, vålnader, alver, jättar och djurliknande människor. De tre kungabarnen måste använda allt sitt mod och all beslutsamhet för att hålla ut – och hålla ihop. Det här är den första boken i fantasyserien Kungabarn.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2023
• ISBN: 9788726959659

Book preview

Peter Gotthardt

Kungabarn

En äventyrsberättelse

Översatt av: Bodil Bergh

SAGA Kids

Kungabarn – en äventyrsberättelse

Copyright © 2021, 2023 Peter Gotthardt och SAGA Egmont

Originaltitel: Kongebørn 1

Originalspråk: Danska

Översatt av: Bodil Bergh

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726959659

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1: I markens djup

Snabbt kommer vargen allt närmare. Läpparna har dragits tillbaka och de långa tänderna är blottade. Den morrar dovt och stirrar ondskefullt på honom. Han vill kämpa emot – men kraften har lämnat hans armar. Han försöker fly. Men benen känns som trasor. Det finns ingenting jag kan göra, tänker han panikslaget. Och nu sätter vargen av och hoppar …

Bure vaknade med ett skrik. Han öppnade ögonen och mardrömmen släppte sitt grepp. Det var mörkt i den lilla kammaren där han låg och sov tillsammans med sin bror Regin.

Regin satte sig upp i sängen och muttrade: Nu väckte du mig igen! Det börjar bli jobbigt.

Jag kunde inte hjälpa det, sa Bure med svag röst. Jag hade den där mardrömmen igen – den om vargen. Det var tredje natten i rad. Och varenda gång kommer den lite närmare. Jag är rädd för att något hemskt ska hända.

Äsch! Du och alla dina onda aningar, sa Regin. Det finns inga vargar som vågar sig ända hit till kungsgården. Det är alldeles för mycket människor här.

Nä, det gör de väl inte, mumlade Bure som inte var helt övertygad. Han kände fortfarande skräcken i kroppen.

Regin svängde benen över sängkanten och ställde sig på golvet.

Allt babblande har gjort mig klarvaken, sa han. Nu är jag sugen på något gott. Vi kan väl gå till köket och ta några honungskakor. De bakade i går. Följer du med?

Va? Tänk om vi blir upptäckta? frågade Bure.

Det blir vi inte, sa Regin. Det är ju mitt i natten. Alla sover. Kom nu.

Bure och Regin var kungens söner. Regin var ett år äldre än Bure. Båda höll fortfarande på att växa och hade långa armar och ännu längre ben. Bures raka hår var så ljust att det nästan var vitt. Regins hår var lika ljust, men det hängde glänsande ner över hans panna och nacke. ’Som om en ko hade slickat honom’, sa folk – men bara när Regin inte kunde höra.

Pojkarna tog på sina byxor och koftor, stack in fötterna i skorna och gick ut ur kammaren.

Ska vi fråga Signe om hon vill följa med? frågade Bure.

Regin skakade på huvudet.

Nej. Hon säger säkert bara att vi inte får.

Signe var deras storasyster. Hon var ett par år äldre än pojkarna. Deras mor hade dött flera år tidigare. Deras far, Alrik, var kung i Nordmark – ett land med nakna klippkuster, gröna dalar, mörka hedar och höga fjälltoppar där snön täckte marken året runt.

Regin och Bure lämnade huset där de sov och tassade fram över den öppna platsen mellan byggnaderna som kungsgården bestod av. Mellan husen kunde de se den vita dimman som hängde över fjorden alldeles nedanför kungsgården.

Plötsligt bröts nattens tystnad av en hornstöt. Det hördes höga rop och klirr av stål nerifrån stranden.

Någon blåser till attack! ropade Regin. Vad är det som händer?

De båda pojkarna stannade för att se ut över fjorden.

Just då kom en man springande med en fackla i handen. Det var Skacke, en av kungens trogna män.

Jaså är det ni! sa han lättat. Fint att jag hittade er. Ni ska följa med mig.

Vart då? Varför det? Vad är det som pågår? frågade Regin.

Vi är under attack, sa Skacke. Vi vet inte vem fienden är. Deras långskepp dök plötsligt fram ur dimman. Kungen strider mot dem i täten för sina krigare. Jag fick besked om att sätta er barn i säkerhet. Nu kommer ni med mig.

I säkerhet? Var? frågade Regin.

Prata inte så mycket, sa Skacke och grep honom i armen. Sätt fart nu.

Han drog Regin med sig. Bure var tvungen att småspringa för att hinna med.

Hur är det med Signe? frågade han.

Hon väntar på er, sa Skacke. Hon var på sin kammare. Till skillnad mot er bägge. Henne behövde jag inte ränna runt och leta efter.

Skacke förde dem till en liten brygga. Här låg det en roddbåt och väntade. I båten satt Signe och ytterligare en av kungens betrodda män.

Åh, är det ni! ropade Signe lättat när pojkarna hoppade ned i båten. Hon var insvept i en stor sjal som skydd mot nattkölden. Den täckte hennes långa, ljusa hår och det mesta av klänningen.

Det hördes fortfarande arga rop och klirrande vapen någonstans i mörkret. De tre barnen försökte gissa hur det gick i striden. Men ingen av dem sa något. Signe pressade ihop läpparna för att inte börja gråta. Regin knöt händerna i vanmäktig ilska. Bure tittade sig oroligt om efter fiender.

Låt oss snabbt komma iväg, sa Skacke och satte sig vid den ena åran. Kungsmannen grep den andra och båten gled ut på fjorden.

Vart är vi på väg? frågade Bure.

Ut till ön, sa Skacke. Men nu vill jag inte höra ett enda ord till. Vi är inte ensamma härute på vattnet.

Ett stycke in i fjorden låg en skogbevuxen ö. Det var dit de var på väg.

Skacke och hans kamrat rodde flitigt. Det hördes ett litet plask från årorna varje gång de doppades i vattnet. Annars var allt tyst.

Fjorden låg svart och spegelblank. Lätta dimmoln drev långsamt fram över vattnet. Bure kunde inte låta bli att titta på dem. De liknade bleka varelser som skred fram genom natten.

Plötsligt dök ett svart drakhuvud upp i dimman och han var nära att skrika högt av rädsla.

Skacke och den andre roddaren såg det också. De lyfte upp årorna från vattnet så att båten drev ljudlöst vidare.

Bakom drakhuvudet uppenbarade sig fören på ett långskepp.

Hörde du också något som plaskade? ljöd en röst uppifrån skeppet.

Det var visst en sjöfågel som landade på vattnet, sa en annan. Det händer ofta. Men det känns ju surt att ligga här och hålla vakt från skeppet medan de andra vinner ära och tar byten.

Det kan man lugnt säga, sa den förste vakten. Vi har alltid otur.

Barnen satt tysta som möss. De vågade knappt andas. Båten drev ljudlöst vidare med kraft från strömmen. Så småningom försvann drakskeppet bakom dem i dimman.

Skacke och hans kamrat andades lättat ut och fattade årorna. Nu gick det snabbt framåt.

Efter en stund dök ön fram ur mörkret. Båten gled in i en liten vik som omgavs av höga träd. Vid vattenkanten stod en man och väntade.

Skacke hjälpte barnen i land och sa: Det här är Gudvar Gråskägg. Han ska ta hand om er.

Jag hörde att de blåste till attack, sa Gudvar. Är det kungsgården?

Ja, och det är hårda tag, sa Skacke. Vi måste återvända nu genast och kämpa för vår kung.

Jag ska följa med, sa Regin. Jag …

Kommer inte på fråga, avbröt Skacke. Det här är ingen barnlek. När män går ut i strid, ligger döden på lur.

Han steg upp i båten som snabbt gled bort från ön.

Barnen såg nyfiket på Gudvar. Hans skägg hade grå strimmor och huden var rynkig som ett gammalt vinteräpple. Men ögonen var klara och han höll ryggen rak.

Varför kom vi hit? frågade Signe. Och vem är du?

Jag är en gammal vän till er far, svarade Gudvar. Jag var en man i mina bästa år när han inte var större än ni. Jag lärde honom att hantera svärd och följde honom på många äventyr. När jag blev för gammal för kamp och krig slog jag mig ner här på ön. Här bor jag ensam. Men jag har lovat er far att ni kan söka tillflykt här, om det skulle bli nödvändigt. Som nu … Men nu ska ni följa med mig till min stuga.

Gudvar Gråskägg bodde i en sluttning med utsikt över vattnet. Framför hans stuga hängde ett fisknät på tork, och en liten båt låg förtöjd vid en påle längst in i viken.

Barnen följde med Gudvar in i stugan. Han bredde ut ett par lurviga skinn på golvet och fortsatte: Jag förstår att ni är bekymrade för er far. Men försök ändå att sova lite.

De lade sig lydigt ner, och trots den förfärliga natten föll de snart i en orolig sömn.

De väcktes av en genomträngande lukt av kokt fisk. Morgonljuset strömmade in genom rököppningen i stugans tak.

Dags för frukost, sa Gudvar och ställde ett fat på bordet. Det är nog inte sådan mat ni brukar få på kungsgården. Men det är vad ni får nöja er med.

Barnen satte sig till bords. Gudvar öppnade dörren så att de kunde se ut över fjorden. Dimman var borta och vågorna glittrade i solen. En flock svarta skarvar flög lågt över vattnet.

De tre barnen försökte få syn på kungsgården. De hoppades få se ett tecken på hur striden hade gått. Men ett skogklätt näs dolde gården för deras blickar.

Om vi bara fick veta vad som har hänt, suckade Signe.

Fars krigare är bäst i hela världen, sa Regin. De har besegrat fienden i natt.

Jag kan se ett skepp! ropade Bure plötsligt. Det rundar näset nu. Kanske är det far som kommer för att hämta oss.

Gudvar reste sig tvärt. Han ställde sig i dörröppningen och skuggade ögonen med handen.

Det är inte ett av kung Alriks skepp, sa han. Det är en drake som törstar efter ert blod. Vi har inte en sekund att förlora. Släng maten och skålarna i avfallstunnan. Sen följer ni med mig.

Barnen skyndade sig att rensa bordet. Under tiden plockade Gudvar bort skinnen som de hade sovit på. Sedan förde han in barnen i skogen.

De första gula löven syntes redan på kvistarna. Solen strömmade ner genom trädgrenarna, men i skuggan var det fortfarande kallt och fuktigt.

Barnen fick anstränga sig för att hinna med Gudvar.

Men far, då … Vad tror du har hänt med honom? frågade Signe. Och med de andra?

Det vet jag inte, sa Gudvar. Just nu måste jag hitta ett gömställe till er. Ön är inte större än att en grupp män kan genomsöka den. Men jag känner till ett ställe som ni kan använda.

Kort därpå stannade Gudvar vid ett väldigt ekträd som hade ryckts omkull i en vinterstorm. Den jättestora stammen låg utsträckt i skogbottnen med rötterna utspridda åt alla håll. Ett brett hål fanns kvar som minne från deras växtplats. Under årens lopp hade marken utökats med små björkar och björnbärsbuskar. Ett tjockt lager med vissna fjolårslöv hade blåst ned i fördjupningen.

Det finns en slags håla under rötterna, sa Gudvar. Där kan ni gömma er. Den är inte lätt att upptäcka om man inte känner till den. Det finns en björn som brukar sova därnere på vintern.

Ska vi vara tillsammans med en björn?! flämtade Bure.

Gudvar skrattade till.

Den går inte i ide förrän frosten kommer, sa han.

De vissna löven sveptes åt sidan och barnen kröp in mellan buskarna. Bakom dem fanns det mycket riktigt en håla i marken. Den var inte större än att de kunde sitta hopkrupna där inne.

Gudvar föste tillbaka de vissna löven och korsade några långa björnbärsrankor ovanpå.

Så där ja, sa han. Ni stannar här tills jag hämtar er. Och kom ihåg – inte ett ljud!

Därefter skyndade han sig tillbaka. Han kom fram till stugan just när ett skepp med drakstäv lade till i viken. En grupp män hoppade över relingen och vadade i land. De var beväpnade med spjut och yxor. Mannen i täten bar ett dyrbart svärd i sidan och en silverring om höger arm.

Han gick direkt fram till Gudvar och sa: Vi är Härulvs män. Jag heter Bödvar och är hans bästa krigare.

Gudvar bet ihop tänderna för att dölja sin ilska. Han hade hört mycket om Härulv, och inget av det var gott. Härulv hade inget land. Hans makt bestod av en hel flotta med snabbgående skepp. Han och hans krigare seglade från kust till kust, gjorde landstigningar och plundrade av hjärtans lust. De var allmänt hatade och kung Alriks män hade haft flera sammandrabbningar med dem.

Härulv har makten nu, fortsatte Bödvar. Han har sänt oss ut för att hitta tre barn; en halvvuxen flicka och två pojkar. Har du sett dem? Det finns en pung fylld av silvermynt till den som kan berätta var de är.

Barn? upprepade Gudvar och gapade. Här finns det inga barn.

Det ska nog visa sig, sa Bödvar. Han vände sig mot männen och ropade: Sätt bara igång.

Två män hade redan genomsökt stugan. De anslöt sig till de andra som delade upp sig i små grupper och gick in mellan träden.

Du sa att Härulv har makten nu, sa Gudvar till Bödvar. Vad innebär det?

Det är mycket enkelt, sa Bödvar och skrattade. Vi anföll kungsgården i natt och kung Alrik blev nedhuggen. Men han kämpade modigt – det måste jag medge.

Gudvar rörde inte en min. Han var redan förberedd på det värsta.

När Alrik hade stupat överlämnade många av hans män sig och gick i Härulvs tjänst, fortsatte Bödvar. Resten hittade vägen till dödsriket – med lite hjälp. Så nu är Härulv kung här i Nordmark. Men Alrik har tre barn, och de var inte på kungsgården. En slavinna berättade att hon hade sett två män ro iväg i en båt med tre barn, och att du är kung Alriks trogne man.

Jag är ingen vän av Alrik, sa Gudvar och spottade på marken. Jag har varit länge i hans tjänst, ja. Men när jag blev gammal och kraftlös så jagade han bort mig. En tandlös jakthund vill jag inte slösa mat på, sa han. De orden har jag inte glömt. Hans barn är inte här. I så fall skulle jag vara den förste som fångade in dem.

Bödvar brast ut i ett kort skratt.

Du är duktig på att prata, sa han. Men jag litar inte på dig, din gamle räv. Nu ska vi se vilket slags byte männen har kommit över.

Bure hade svårt att andas. Den fuktiga lukten av rå jord i hålan kändes kvävande. Han kunde svagt höra när Signe och Regin andades, annars var allting tyst. Det tjocka lagret av vissna löv stängde dagsljuset ute.

Här är mörkt och kallt som i en grav, tänkte han medan rädslan växte inombords. När de har hittat oss och dödat oss kan de bara låta oss ligga kvar. Vi är redan i dödsriket.

Han kunde se dem framför sig i den mörka jorden – de många, många bleka ansiktena som hade lämnat dagens ljus och nått slutet här, förstelnade i evig orörlighet. Men deras ögon kunde fortfarande se. Och de var alla vända mot de tre skrämda barnen i grottan.

De döda … viskade Bure. De ser oss.

Signe lade handen över hans mun och pressade ihop käkarna.

Tyst! väste hon i örat på honom.

Bure lydde henne. Signe lyssnade spänt till de svaga ljuden utanför.

De yttersta löven prasslade lätt i vinden. Några mesar kvittrade dämpat.

Plötsligt kraxade en nötskrika alldeles i närheten.

Signe stelnade till. Utan att tänka lade hon armarna om Bures och Regins axlar.

I nästa ögonblick hördes några röster.

Hur länge ska vi ränna omkring här? sa den ena. Vi slösar ju bara tid.

Det har du rätt i, sa den andra. Men försök att säga det till Bödvar.

Vad tror du om alla de vissna löven därnere? Kanske det gömmer sig någon där?

Javisst, möss eller gråsuggor. Kom nu, vi har halkat efter de andra.

Jag vill i alla fall undersöka det.

Signe höll andan av skräck och drog pojkarna närmare sig. Ett spjut stacks in bland löven och fördes lite fram och tillbaka.

Spjutspetsen snuddade vid hennes ena sko. Sedan drogs den ut igen.

Kommer du då?

Ja, ja, jag är på väg.

De två rösterna var på väg bort. Signe andades långsamt ut. Bure och Regin sträckte lite på sig. Gradvis släppte paniken sitt grepp om dem.

De hade stannat länge i den trånga hålan där de varken kunde sitta upprätt eller sträcka på sig. Regin hade fått kramp i sitt ena ben. Den blev värre och värre. Han försökte att sträcka ut benet, men det hade kommit i kläm mot väggen.

De är borta nu, viskade han. Ska vi inte krypa ut?

Signe tog honom hårt i armen.

Vad var det vi skulle göra? sa hon. Stanna kvar här.

Regin suckade djupt. Men han stannade där han satt.

Till sist hörde de att Gudvar kallade på dem. De föste undan löven och blinkade mot det skarpa solljuset.

Männen har seglat iväg, sa Gudvar. Faran är över. För den här gången. Det var Härulv som attackerade kungsgården. Ni har …

Härulv! ropade Bure. "Vargen! Jag visste väl det!"

Vad menar du? frågade Gudvar förvånat.

Öh … det var något jag drömde, sa Bure.

Ni har säkert hört talas om Härulv, fortsatte Gudvar. Han och hans män är den största samlingen av skurkar och rövare på vår jord. Jag var själv med och kämpade mot dem innan jag blev för gammal för …

Gudvar, avbröt Signe. Du har inte sagt ett ord om far. Vad …?

Gudvar såg hjälplöst på henne.

Han … han är död, inte sant? viskade Signe.

Gudvar nickade.

Han föll som ledare för sina män, sa han. Och han dog med äran i behåll – men det är nog ingen tröst för er.

Signe grät ljudlöst medan tårarna strömmade längs kinderna.

Bure lade tafatt sin arm om henne.

Regin blev alldeles vit i ansiktet.

Hämnd! fnös han och knöt nävarna. Härulv ska dö! Jag ska hugga honom i småstycken – först tar jag händerna, sen fötterna och som avslutning hans smutsiga huvud!

Gudvar tog ett hårt grepp om Regins axel.

Först när tiden är inne, sa han. Din väg är fortfarande lång. Du måste lära dig att tygla ditt hetsiga humör. Annars kommer du att råka i olycka. Och du ska lära dig att hantera vapen. Det gäller er alla tre. Det är många som gärna skulle se er döda.

Jag har lärt mig att hantera ett svärd, sa Regin.

Säkerligen, sa Gudvar. Men du skulle inte klara av en erfaren krigare. För det krävs träning. Och det kan ni få här. Nog har jag blivit grå som en grävling. Men mina färdigheter som krigare har jag aldrig glömt.

Solen stod lågt när Gudvar och barnen kom tillbaka till stugan. De åt under tystnad.

Flera gånger tittade Bure och Regin ut över vattnet, som om de hoppades att få se ett skepp med deras far ombord. De kunde inte riktigt förstå att han var borta för alltid.

Efter maten letade Gudvar fram sina vapen.

Jag har hållit dem blanka och utan rost, sa han. Det var det minsta jag kunde göra. De tjänade mig troget när jag var kung Alriks krigare. Nu kommer de hans barn till godo. Ni är den sista återstoden av hans släkt. Om ni dör finns det ingen som kan hämnas honom. Så ni måste lära er att ta hand om er själva.

Barnen nickade. Hela deras tillvaro hade plötsligt ryckts upp med rötterna. De hade förlorat sin mor för flera år sedan, och nu var deras far plötsligt borta. Men de hade åtminstone Gudvar Gråskägg att hålla fast vid.

Redan nästa dag satte Gudvar igång med att vapenträna barnen. Han gjorde två träsvärd som de kunde börja med.

Jag vet alltså hur man använder ett riktigt svärd, sa Regin. Bure har också provat på det.

Det tror jag säkert, sa Gudvar. Men jag vill inte veta av att ni hugger av er några armar och ben. Varken era egna eller varandras. Regin, du har övat mest. Du visar Signe hur hon ska göra. Därefter kan ni strida en omgång.

"Ska jag fäktas? sa Signe osäkert. Det har jag aldrig försökt. Det