Det bubblar i fjorden

By Josef Stenlund

Hur kommer det sig att man kan se luftbubblor på vattenytan nära Lofoten? Fråga Senja Räddningskorps! De fyra dykarpolarna Sveinbjörn, Rolf, Snorre och Krake har koll på läget under ytan. Det visar sig att det går U-bussar på havsbotten. Ja, du hörde rätt – kollektivtrafik bland alger och djupvattenfisk. Senja Räddningskorps har aldrig en lugn stund. De jagar oljespekulanter och de spejar på grodmän. Grabbarna håller trakten säker ... ovan och under ytan. "Det bubblar i fjorden" är en äventyrsbok för ungdomar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788726848854

Book preview

Josef Stenlund

Det bubblar i fjorden

SAGA Kids

Det bubblar i fjorden

Copyright © 1972, 2023 Josef Stenlund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726848854

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

GRÖNGÖLINGARNA FRÅN SENJA

— Busstrafik på havsbottnen! Hörde jag rätt? En U-BUSS…

Länsman Hauge stirrar upp förvånad som en nyfångad torsk. Framför sig har han fyra svettiga pojkar. Alla med gröna jackor. Han känner nog de här gröngölingarna sen förr. De bor ute på ön Senja, tätt bakom Lofotens häl. Folk kallar dem Gröngölingarna från Senja, men i telefonkatalogen står det Senja Räddningskorps.

Genom vissa händelser har Hauge lärt sig att ta dem på allvar, men nu måste han töja på munlädret en aning.

Ni menar väl bus-trafik, pojkar? Som ni sportdykare far omkring här ute i fjordarna och skrämmer torsken.

— Nej, det var verkligen en buss, försäkrar gängets djupaste basröst. En mörkblå u-buss utan fönster. Den var större än Bardu-bussen och rund över ryggen som en skalbagge.

— En mini-ubåt, säger Hauge likgiltigt. Norska marinen och Nato har stor manöver i nordnorska skärgården mellan Lofoten och Hammerfest. Har ni inte läst om Operation Barfrost?

Hauge sitter vid sitt arbetsbord och plockar med dagens post. Han kastar fram en tidning och ber pojkarna läsa. En fet rubrik skriker på första sidan:

DET BUBBLAR I FJORDEN

Pojkarna blir dubbelt nyfikna. Här står något om deras egen ö.

" ’Sarpen’ på bevakningsuppdrag utanför Senja. Norska marinens nyaste specialfartyg för dykar- och grodmansuppdrag ankrade i går utanför Senja. Den stort upplagda manövern förutsätter, att hela Nordnorge är ockuperat av främmande makt. Som medlem i Nato får Norge hjälp av Atlantpaktens övriga medlemmar. Just nu fungerar emellertid de norska förbanden som ockupationsstyrkor och har fått i uppdrag att stoppa varje landstigningsförsök från Natos sida. En flottenhet med dykarfartyget ’Sarpen’ i spetsen skall närmast bekämpa en belgisk miniubåtsflotta, som opererar under täcknamnet ’Brysselkål’.

Då ’Sarpen’ är världens modernaste och bäst utrustade grodmansfartyg, hoppas kustförsvaret kunna ta kål på belgarnas ’Brysselkål’ redan vid första frukost…"

— Nå, Snorre! En ubåt eller hur? säger Hauge och sneglar över glasögonbågen.

— Inte brukar väl ubåtar gå på hjul? svarar Snorre i nedre kanten på basrösten.

— Hade den verkligen hjul? undrar Hauge med normal bredd på munlädret.

— Om den hade hjul!!! Det var tre meter höga ballongdäck, breda som hjulen på en malmtruck.

— Två meter höga, kanske två och en halv, rättar den svartstripiga flatskallen bakom Snorre. Krake Olafar är gängets samvete, importerad från Island och uppfödd med sill.

Farten var dålig, fortsätter han. Högst tre—fyra knop. Runt hela bussen fanns rörliga strålkastare. Jag såg föraren. Han satt under en glaskupa på taket och längst upp roterade en transducer.

— Vilken typ av transducer?

— Den liknade sökaren på en sådan där sonar, som stortrålarna använder, när de lokaliserar ett sillstim.

Krake drar ner halsen i jackan och det gör hans skalle ännu flatare. Just nu liknar den mest en låg kastrull med rött lock. Han har glömt att ta av sig topplocket, men nu händer det verkligen. Bättre sällan än aldrig.

Isländaren Krake Olafar är annars en svårlänsad typ med täta ventiler.

Raka motsatsen till Snorre och de andra grabbarna. De pumpar läns med allt de vet vid minsta påtryckning.

Att gjövikspojkarna Sveinbjörn och Rolf stått tysta hela tiden, beror inte på att de har råkat svälja struphuvudet, utan rätt och slätt: De vet ingenting. De satt nämligen uppe i båten och skötte signallinor och åror, medan kamraterna dök.

Snorre hostar och tittar på väggklockan, som just slår nio. Han har flera järn i elden och måste hem.

— Du är bestämt våt om fötterna, min käre Snorre?

Hauge pekar på en trasig stövel.

Snorre snörvlar ljudligt, medan han halar upp en oljig trasselslinga ur bakfickan. Trassel är bra i alla väder. Både när tändstiftet i båtmotorn har sotat igen och när kranen i ansiktet inte vill hålla tätt.

— Vattnet är kallt nere på trettiofem meter, förklarar han urskuldande.

— Vi låg på trettio i går kväll! rättar Krake.

— Din djupmätare slår fel, säger Snorre tvärsäkert. Jag kollade min i förrgår.

— Men det står trettio på sjökortet!

— Så klart! Där menas fritt djup. Men vi låg i ett hål såg du väl…

Hauge avbryter diskussionen med att ge pojkarna en riktig avhyvling.

— Trettiofem eller trettio! utropar han upprörd. Bägge siffrorna är rena galenskapen, anser jag. Om ni inte behagar följa amatörföreskrifterna för juniorklass, skall jag plombera era tryckluftstuber.

… tills ni blir torra bak öronen.

— Men, men, länsman, en riktig grodman kan väl ALDRIG bli riktigt torr bak öronen! kommenterar Snorre gravallvarlig och snyter sig en gång till.

Hauge sväljer pillret utan grimas, men straffar den frispråkige Snorre genom att börja pyssla med annat.

Först nu förstår pojkarna, att hela samtalet är inspelat på band. Hauge backar just bandet och kopplar det sedan till telefonen — för vidarebefordran till någonstans.

— Kanske hade du Krake något mer på hjärtat? frågar han till slut.

— Nej tack! svarar den tvärviggen kort och sätter locket på kastrullen.

Nästa ögonblick är alla på väg ner till båten.

Vid kajkiosken fastnar de framför en färsk löpsedel:

FÖRSÖK TILL SPIONAGE RUNT LOFOTEN. Östeuropeiska båtar kränker lotsbestämmelserna. Mystiskt ryskt fartyg stack ifrån norsk vaktbåt.

Pojkarna köper en tidning och skummar av allt om spionaget. Det sovjetiska lastskeppet Lakhta blev bordat av den norska vaktbåten Andenes i natt. Skeppet hade gått in på norskt vatten mellan Senja och Harstad. Utan lots och utan tillstånd.

Ungefär samtidigt prejades ett trälastat fartyg, som hade signalerat maskinskada inne i Gimöyfjorden. Skeppet visade sig vara topputrustat med instrument för spionage både under och över vattenytan. Medan skepparen på vaktbåten tog kontakt med sin chef i Harstad, passade emellertid det maskinskadade fartyget på att avdunsta med 14 knop.

Tidningsartikeln slutar med en försiktig kommentar och påminner om Natos ubåtsövningar i området samt om den främmande fiskeflotta, som ligger och lurar tätt utanför 12-milsgränsen.

— Vi glömde bestämt att berätta om trålaren, säger Sveinbjörn.

— Vilken trålare? undrar Snorre.

— Vi såg henne medan ni dök. Hon låg stilla bak Tranöy. Med släckta lanternor. Jag såg henne tydligt varje gång Sara blinkade.

— Inte blinkar Sara ända till Tranöy.

— Då var det väl Sörreisa-fyren. Eller också blinkersen på radiomasten.

— U-bussen kan naturligtvis inte operera ensam, säger Rolf. Den måste ha en servicebåt. Trålaren vi såg var väl ingenting annat än ett flytande garage för u-bussar. Att vi inte tänkte på det. De ligger väl inne i fjordarna och spionerar på Natos ubåtsmanöver. Grabbar, Hauge måste få veta allt det här!

Rolf blir riktigt tänd. Men försent. Just nu tänder också Snorres ettriga båtmotor och då bär det i väg hem. Bums.

— Varför har du så bråttom i dag? skriker Rolf genom motorknattret.

— För att jag skall till fjälls och söka efter våra får, svarar Snorre. Vi har inte fått hem en enda fårskalle, sedan snön kom. Bara gammbaggen. Han föll ner från Skråfjellet i går och kom hem som köttfärs.

Hänger du med? Mor tillåter inte att jag far ensam.

— Du tänker väl inte kasta dig rätt i björnfällan heller. Vassfar har säkert ätit upp alla fåren så här dags. Och han spisar gärna pojkar, sen fårköttet tagit slut, har jag hört.

— Det var därför jag tänkte få ditt sällskap! skrattar Snorre.

Men Rolf skrattar inte. Hans egen farbror var ute i förrgår och kom hem med skinnflagorna efter tre får. Nalle är inte så noga med skinnet, när han slaktar.

— Jag skulle ha lust att sticka i väg, säger Sveinbjörn stillsamt. Men tyvärr måste jag köra morfar till doktorn i dag. Det går ingen passande färja.

— Jag åker med, mumlar Krake och drar jackhuvan över kastrullen. Men försök inte glömma geväret den här gången.

Just som de passerar färjstället, kommer en äldre man springande. Ser man på! Prosten Lothe i full fjällutrustning. Vart skall han ta vägen?

— Vänta pojkar, kan jag få lifta till Senja? ropar han.

Snorre svarar med att svänga intill kajen och hjälpa prostgubben ombord. Med skidor och allt.

— Ni kan sätta i land prästen vid Gamalseter. Monrad Sörli har fått en hjärtattack.

— Då blir det enklare att åka med hem till Skavholt, säger Snorre. Bästa skidspåret följer Gjöviksdalen. Jag hämtade medicin till Monrad i går. Spåret är bara åtta kilometer.

— Välsignade pojkar! pustar prosten och säckar ihop i fören. Hoppas ni har glömt alla mina fel från konfirmandkursen i fjol!

Pojkarna tittar upp ganska skuldmedvetna. Gröngölingarna från Senja slog två flugor i en smäll under lästiden. På dagarna satt de i konfirmationsskolan och på kvällarna gick de i dykarskolan. Kanske läste de Rolf Hamiltons ABC-bok för sportdykare något grundligare än Luthers katekes. Det fick nog stackars prosten erfara.

Nej sannerligen, alla felen var hos pojkarna. Deras käre lärare hade bara ett fel:

Snuggan.

För det mesta låg den parkerad i askfatet på hans ämbetsrum, men det brukade lukta Greve Hamilton, när han kom in i skolsalen efter rasterna.

Av gammal ovana tänder han genast sin snugga. Pojkarna tittar på varann.

— Jag klippte av ifjol, säger han urskuldande, men då fick jag krångel med ämnesomsättningen. Doktorn rådde mig att ransonera i stället. Ja, vilket elände. Mitt dåliga hjärta tål inte tobak och mina lungor är väl fulla med cancer så här dags, som jag hostar och står i.

Men Senja Räddningskorps röker inte, har jag hört! Bra gjort, pojkar.

— Det är för att vi dyker, säger Krake torrt. Då måste man hålla rent i lungornas luftrör och alveoler. Man kan få koldioxidförgiftning om giftgasernas partialtryck i lungblåsorna blir för högt.

— Så måste blodet vara rent, fortsätter Rolf. Annars håller inte hjärtat.

— Just det, mina kära pojkar. Blodet måste vara rent. Och hjärtat.

Prosten stoppar ner pipan. Hans blick sveper över de bländvita fjälltopparna, medan han sakta repeterar:

Hjärtat måste vara rent, om vi skall våga möta Gud. Vi har alla fått synden i blodet, men Jesu, Guds Sons blod, renar oss från all synd.

Ni läser väl Bibeln, pojkar? Länge sedan jag såg er i kyrkan.

Pojkarna blir inte förvånade. Sådana frågor väntar man av en riktig präst.

Framme vid båtbryggan i Skavholt hjälper de sin vördade prost med alla grejorna. De t. o. m. spänner fast skidorna åt honom och visar honom in på rätt spår.

Tyvärr har han bakhalt.

— Det där går inte! ropar Snorre. Jag har både sicklingsstål och kallvalla i fickan.

Inom några minuter har pojkarna skrapat rent och vallat om prostens laggar. En sådan klump kan behöva litet extra fäste i de branta Gjöviksfjellen.

— Ta inga genvägar över Gjöviksvannet, varnar Snorre. Tre älgar ligger redan under isen.

Prosten tackar för hjälpen och stånkar i gång som en gammal ångmaskin.

Det ryker ur skorstenen.

2

NÅGONTING MYCKET LURVIGT

Skråfjellets hisnande ättestupa har många svarta fickor. De brukar vara tomma, men i dag rör det sig uppe i den översta. Svaga, ängsliga bräkljud tränger igenom snöstormen ner till en annan ficka, där Snorre och Krake just har parkerat med sina ryggsäckar.

Nu kommer de inte längre. Måste de verkligen vända? Det är bara femtio meter upp till fåren, och ganska brant. Hela sträckan är snötäckt och skulle nog gå att forcera, men en hotfull hängdriva med tusentals kubikmeter drivsnö skjuter ut hakan över stupet. Skråfjellets rundslipade gubbskalle har fått en präktig islandsmössa, som säckar ut mer och mer i vindriktningen.

Snorre tittar på sin fälttermometer. Bara två grader kallt. Än sitter snömassan fastfrusen, men på hösten har berget en viss undervärme och då kan massan lossna på något ställe. Med resultat att hela fjällsidan följer med.

Det behövs bara, att islandsgubben häruppe tappar hakan, så blir det tyst i alla fickorna. Fem hundra meter ner hotar Skråvannets hungriga gap. Det hinner knappt sluta sina iskäftar mellan varje snöras och ibland kommer det nerdimpande rena delikatesser som älgar, renar och hela små fårhjordar.

Vilket oväsen uppe i fickan. Fåren verkar alldeles vettskrämda. Ibland ser det ut som om de tänkte kasta sig rätt utför stupet.

Snorre beslutar att klättra upp till ett snöhål