Högt spel under ytan

By Christer Bjurman

En rafflande thriller, skriven av den svenska sjöofficeren Christer Bjurman, med utgångspunkt i händelserna runt den sovjetiska ubåten U 137.Statsministern väcks mitt i natten med allvarliga uppgifter. En främmande ubåt har upptäckts inne på svenskt vatten. När ubåten fortsätter in mot Karlskorna skärgård får den svenska korvetten Visby order om att anfalla och den främmande ubåten tvingas gå in i bottenläge. När en rysk undsättningsstyrka stoppas vid svenska gränsen uppdagas ubåtens sanna identitet och händelserna under ytan leder till ett komplicerat politiskt spel. Romanen, som utspelar sig 2009, är en fiktiv skildring av de hemlighetsfulla händelserna som ägde rum 1981. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727089904

Book preview

Christer Bjurman

Högt spel under ytan

SAGA Egmont

Högt spel under ytan

Omslagsfoto: Shutterstock, Unsplash & Pexels

Copyright ©2013, 2023 Christer Bjurman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727089904

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kap 1

Okänd ubåt

11 september 2009

En mörk skugga glider snabbt fram genom Östersjöns svarta vatten. Det är ännu några timmar kvar till gryningen. Det är ovanligt lugnt denna sensommarnatt. Havet är som begjutet med olja. Korvetten Visby håller marschfart och är på väg mot en krigsförtöjningsplats längs en klippsida på en ö i Stockholms skärgård. Det är egentligen en ren rutinförflyttning från övningsområdet öster om Gotland.

Korvetten Visby har deltagit i den stora internationella övning, där förutsättningen varit, att södra Gotland blivit besatt av en terroristgrupp, som skall befria områden inom Baltistan, där terroristerna anser, att den befolkningsgrupp de representerar är kuvade. Terroristerna får understöd från ett land på andra sidan havet. På FNs uppdrag har en internationell styrka satts samman med uppgift att skapa fred och återställa ordningen i området. I FN styrkan ingår såväl mark-, flyg- som sjöstridskrafter.

Den första delen av övningen är avklarad och Visby är nu på väg till Stockholms skärgård för att ingå i en intern svensk basövning.

Fartyget är på väg in i den tratt, som kan sägas bildas mellan Huvudskär och Utö och i vars botten ett antal militärleder öppnar för passage in i skärgården. Med hjälp av den lilla ön Storskär mitt i tratten kan fartyg på väg in kontrollera sina lägen, så att de får en säker passage in i skärgården.

Korvetten Visby går i halv stridsberedskap och man håller på att städa undan efter nattens övning. Fartygschefen Lena Andersson, en fyrtioårig kvinna som gjort en snabb karriär i flottan, sitter i fartygschefens stol på bryggan och förefaller vara långt inne i sina tankar, medan manöverofficeren har det direkta ansvaret för fartygets framförande. Framför dem på bryggan lyser ett antal skärmar, där man hela tiden kan följa fartygets läge och vad som händer runtomkring dem. På det elektroniska sjökortet visas fartygets läge med hjälp av GPS. Det globala navigeringssystem där man med hjälp av ett antal satelliter kan utläsa sitt exakta läge och som numera blivit var mans egendom. På skärmen finns också ett spår, som visar fartygets läge beräknat med hjälp av så kallad död räkning, det vill säga de kurser fartyget styrt och den distans man seglat på dessa kurser, sedan det senaste optiskt definierade läget. Ovanpå alltsammans läggs den aktuella radarbilden.

Även om fartygschefen är till synes helt avslappnad, så följer hon med skarp blick, vad som visas på skärmarna framför henne och tar in varje åtgärd, som manöverofficeren vidtar, liksom hon följer navigeringsofficerens råd till manöverofficeren.

Helt plötsligt får hon se ett litet blipp på radarskärmen.

I samma ögonblick hör hon stridsledningsofficerens röst i det headset, som sitter på hennes huvud.

– Litet eko i bäring 070

Plötsligt är hon tillbaka i 1980-talets ubåtsjakter, där hon deltog som ung värnpliktig. Alla minnen, händelser, incidenter och tankar far genom hennes huvud. Hjärnan börjar vibrera.

Som en bekräftelse hör hon stridsledningsofficeren:

– Möjlig ubåt! Inga egna ubåtar i området.

Rent reflexmässigt beordrar hon:

– Klart skepp ubåtsjakt.

Hon hör signalen för klart skepp ljuda genom fartyget och hör hur stridsledningsofficeren kompletterar över fartygets högtalarsystem:

– Klart skepp, klart skepp ubåtsjakt! Skarpt läge! Detta är inte övning! Klart skepp!

Direkt hör man rasslet av snabba fötter och ganska snart därefter rapporterar station efter station att klart skepp intagits.

Under tiden har fartygschefen beordrat manöverofficeren att gira mot ekot och reducera farten till tyst gång. Ubåtsjaktofficeren får order om tyst avlyssning – ingen aktiv sändning.

– Klargör för vapeninsats!

Lena Andersson märker direkt den spänning, som sprider sig på bryggan.

Det är bara hon själv och några av de äldre befälen, som upplevt åren då verkliga ubåtsjakter satte sin prägel på flottan, som varit med om något liknande. På den tiden var det ofta skarpt läge. Det var då familjeliv, umgänge med vänner och släkt, teater, bio och semestrar offrades för långa veckor till sjöss eller i beredskap. Hennes dåvarande pojkvän hade inte stått ut. Kanske är det därför, som hon fortfarande inte har någon fast förbindelse. Kanske är det därför, som hon inte har någon egen familj och barn.

Alla sådana funderingar är nu som bortblåsta ur hjärnan. Nu är allt inriktat på här och nu.

Här finns en möjlig främmande ubåt. Läget är långt inne på svenskt vatten. Finns det några andra alternativ? Kan det vara något annat?

En segelbåt som ligger och guppar i det lugna vädret? Knappast, då skulle de ha fångat ekot långt tidigare.

Något drivgods av något slag? Kanske!

Det senare alternativet faller efter några sekunder, när ekot plötsligt försvinner.

En stock, som ligger och guppar? En rest av en gammal överbordspolad däckslast? Kanske! Sådana stockar kan guppa upp och ner. Ekot kan försvinna för att senare återkomma.

I samma ögonblick rapporterar sonaroperatören:

– Svagt ljud av långsam propeller. Ljudet stämmer inte med någon av de ljudprofiler jag hört tidigare. Testning mot ljudbiblioteket pågår.

Efter en knapp halvminut återkommer sonaroperatören:

– Inga motsvarande ljud i ljudbiblioteket. Måste vara en ny ubåtstyp eller något annat?

– Det är FC som frågar. Kan det vara sälar eller något liknande?

– Definitivt inte. Det är ett långsamt, men klart tydbart propellerljud.

– Fortsätt med tyst följning. Rapportera varje förändring. ManO, jag går ner till stridsledningscentralen.

– Uppfattat chefen.

På några sekunder förflyttar sig fartygschefen från bryggan till stridsledningscentralen, som är chefens naturliga plats under strid.

– Har du några indikationer på vad det kan vara för ubåt? frågar chefen sonaroperatören, när hon är på plats i stridsledningscentralen.

– Det är definitivt inte någon västubåt. De finns alla i ljudbiblioteket. Så vitt jag vet finns det inga nya, som inte har kommit med i biblioteket. Dessutom stämmer inte ljudet med det normala. Det har definitivt inte den signifikant, som brukar återfinnas bland kända ubåtar.

– Så vad tror du?

– Den enda nya ubåt jag känner till, som vi inte har något ljud på är Rysslands nya ubåt St Petersburg, som lär vara ute på provturer i Östersjön, men som ingen hittills haft kontakt med. Nato lär ha lagt ner stora resurser på att fånga upp henne under provturerna. Ryssarna har hittills lyckats mörka hennes uppträdande till sjöss ordentligt. Kända fakta om henne är, att hon är 67 meter lång och har ett deplacement fullt rustad på ca 2500 ton. Hon sjösattes den 28 oktober 2004 och hennes framdrivningsmaskineri är diesel-elektriskt. Hon är konstruerad och byggd i St Petersburg med avsikt att vara en mycket tyst ubåt.

– Men skulle ryssarna verkligen skicka in en ny ubåt, som är på provtur på svenskt vatten? Ja, ja man vet ju aldrig. När vi lämnade övningen visade vi tydligt, att vi var på väg mot Karlskrona. Vi fortsatte sydvästvart öster om Gotland för att visa, att detta var vår avsikt. Sedan vi rundade Gotland har vi gått helt tyst och mörkt. Kanske tror de, att det är fritt fram här i Stockholmsområdet.

Lena tänker på vad vår marinattaché i Moskva Hans Magnusson hade sagt, när hon träffade honom på kräftskivan ute hos Urban Karlberg, om ryktena att ryssarna hade planer på att börja aktivera sig igen i svenska vatten.

– Chefen, ubåten har stoppat. De avspanar sannolikt närområdet.

– ManO. Slå stopp! Total tystnad ombord.

– Rapportera varje indikation på ubåten.

– Uppfattat chefen.

Den ena minuten efter den andra tickar iväg. Allt är tyst.

– Eko i bäringen till ubåten.

– Radarn i stand by.

– Uppfattat chefen.

– Några ljud från ubåten.

– Nej, chefen.

Tystnaden lägrar sig igen. Tiden kryper iväg utan att något händer.

– S1O, vad säger reglementet?

– Det har inte skett några förändringar sedan de stora ubåtsjakterna. Vi har anfallstillstånd.

– Är marintaktiska chefen informerad?

– Han har fått vår bild. Han gör samma bedömning vad gäller ubåten, som vi har gjort. Han anser att ubåten kan vara St Petersburg. Han har meddelat att informationen har gått vidare.

– Chefen ubåten har börjat röra sig.

– Kurs, fart?

– Det tar några minuter, innan jag kan få fram något chefen.

– OK!

– Kursen är 320 grader. Farten mycket låg.

– Uppfattat. Kör igång radarn. Meddela insatsledaren att vi förbereder anfall.

– Ubåten fortsätter med samma kurs och fart.

– Insatsledaren meddelar att ÖB vill ha fem minuter, innan vi anfaller.

– Skall det tydas som ett anfallsförbud under de närmaste fem minuterna?

– Ja chefen.

– Uppfattat! Något nytt från ubåten?

– Hon fortsätter med samma kurs och fart. Om hon avser gira in i närmaste militärled kommer det med nuvarande fart att ske om 15 minuter.

– Uppfattat! Förbered för vapeninsats!

– Uppfattat, chefen!

I den mörka stridsledningscentralen, som endast lyses upp av de blinkande skärmarna av olika slag, riktas allas ögon mot fartygschefen och en konstig ödesmättad stämning sprider sig.

Kap 2

Rysk ubåt på provtur

6 september 2009

Prototypen i projekt 677 ubåten St Petersburg glider långsamt ut från Admiralteyskiye Verfi i St Petersburg på sin sjunde provtur. Det är en vacker sensommarkväll. På kajen står några stolta varvsarbetare och beundrar sitt senaste verk. Det är alltid samma känsla, när ett fartyg, som de varit med om att bygga, seglar ut. Även om det bara är en liten svetsfog här eller där, som de bidragit med, så är det deras fartyg. De har byggt henne. Det är känslor, som aldrig någonsin folk som arbetar vid löpande band får uppleva.

Kommendör Sergej Lokotov begriper inte, varför han befinner sig ombord. Han är visserligen högste ansvarige för den konventionella ubåtsutvecklingen inom den ryska flottan, men det innebär normalt, att han leder sammanträden, får föredragningar, granskar speciella rapporter och diskuterar med utvecklingsingenjörerna vid Rubin Marine Design Bureau. Han har visserligen varit med vid en tidigare provtur, men det har varit helt och hållet på hans eget initiativ. Nu är det en order från högre ort vidarebefordrad av chefen för Östersjöflottans stab. Han har fått med sig två bruna förseglade kuvert, som endast får brytas efter mottagande av speciella kodord. Sergej Lokotov är mäkta förbryllad. Inga förklaringar över huvudtaget, bara en order och så dessa två kuvert. Det hela påminner om de förhållanden, som rådde under Sovjettiden och det kalla krigets dagar. Men detta behåller han för sig själv. När han anmälde sig ombord för fartygschefen, så gjorde han det, som om han av ren rutin och av intresse skulle medfölja på provturen.

Fartygschefen Alexandr Dostojevski hade varit förbryllad, när kommendören dykt upp strax före losskastning och förklarat, att han skulle följa med på provturen. Men å andra sidan kommendören är högste ansvarige för den konventionella ubåtsutvecklingen, så det kanske inte är så konstigt. Han har ju redan varit med på en provtur och ubåten representerar ett väsentligt utvecklingssteg vad gäller konventionella ubåtar. Man har ett helt nytt luftoberoende maskineri, som komplement till det konventionella. Det är det första luftoberoende maskineriet på ryska ubåtar, sedan de misslyckade försöken med väteperoxid på sextiotalet, då flera ubåtar exploderade.

Några timmar tidigare hade det dykt upp två figurer, som närmast verkade tillhöra specialförbanden Spetsnaz. De hade haft med sig en del utrustning, som förutom de själva skulle med på denna provtur. Deras papper visade, att det var på direkt order av chefen för Östersjöflottan. Ubåten St Petersburg ingår visserligen inte i Östersjöflottan under provturerna, utan är underställd ett speciellt provturskommande, men en sådan här order kringgår man inte om man ville kvarstå i karriären. Befalet över St Petersburg har Alexander Dostojevski fått på sina meriter och han är predestinerad för en snabb karriär inom ubåtsvapnet.

Efter några inledande prov i Finska viken har man fått i uppgift att spana på den internationella övning, som pågår mellan Gotland och Balticum. När främmande örlogsfartyg närmar sig skall man till varje pris hålla sig dolda, om så krävs genom att inta bottenläge. De får på inga villkor söka närkontakt. Deras ljudsignatur får absolut inte avslöjas. Uppgiften är att kontrollera, hur dolda de kan hålla sig för NATO-styrkan. Eftersom ubåten konstruerats med stor inriktning på stealth-egenskaper, är det framför allt dessa man vill testa, men utan att riskera någon upptäckt. Vid minsta indikation skall de snabbt dra sig ur och bli totalt tysta. Det gäller att se upp med den deltagande amerikanske jagaren av Arleigh Burke klass, som finns med i styrkan, liksom de tyska fregatterna och den svenska korvetten av Visby-klass. Speciellt den senare eftersom hon är världens första serieproducerade örlogsfartyg konstruerad och producerad med alla former av stealth-egenskaper.

Att följa en storövning av detta slag ingår normalt inte i några provtursprogram, men chefens för Östersjöflottan stab har sett det som ett fantastiskt tillfälle att testa den nyutvecklade ubåten, dess förmåga till dolt uppträdande och att samla information utan att bli upptäckt. Man har visserligen ett antal äldre i tjänst varande ubåtar på plats, men nu far man kanske helt andra möjligheter. Om St Petersburg av någon anledning, vilket Gud förbjude, upptäcks, så har de andra ubåtarna till uppgift att dra på sig uppmärksamheten, så att St Petersburg kan slinka undan innan NATO-styrkan får klart för sig, att det är en ny ubåt, som de har emot sig. Att det är den nya militära underrättelsetjänsten, som ligger bakom uppdraget är kanske inte så svårt att förstå, men vad ingen vet är att också den politiska underrättelse- och säkerhetstjänsten har ett finger med i spelet i det fortsatta skeendet.

Kommendör Sergej Lokotov njuter, när han ser hur fartygschefen Alexander Dostojevskij behandlar sitt instrument ubåten. Han minns sin egen tid som ubåtschef. Visserligen en helt annan miljö med oljedoft och fukt, som trängde genom märg och ben, men ändå. Alexander Dostojevskij visar samma hängivenhet och professionalitet. Det imponerar. Han har verkligen den rätta tågan och känslan för att vara ubåtschef. Det må vara att fartygschefen på de moderna ubåtarna och inte minst St Petersburg har en helt annan teknik och utrustning till sitt förfogande, men när det gäller hanterandet av ubåtar, så vill det fortfarande till att chefen har kunskaper, erfarenhet, förmåga och det där lilla extra, som skapar en outstanding ubåtschef.

De har följt överskeppningen till Gotland och NATO-styrkans reträtt efter att ha satt iland marinstyrkor och arméförband. De flesta fartygen har återgått till Rigabukten. Den amerikanske jagaren har stannat i farvattnen utanför, medan den svenska korvetten satt kurs sydvästvart. Sannolikt på väg till basen i Karlskrona.

– Signal till kommendör Lokotov.

Radiooperatören kommer fram och överlämnar en signalblankett. Lokotov läser meddelandet, som består av ett enda ord: Delfin.

Lokotov tar fram det ena av de två kuvert han fått med sig. På utsidan av kuvertet läser han "Delfin". Han öppnar kuvertet och läser snabbt meddelandet, som finns i kuvertet:

Ubåten St Petersburg skall omedelbart gå till position Nord 56 grader 57 minuter, Ost 18 grader 26 minuter. På läge avvakta vidare order. Dold förflyttning. Iaktta total radiotystnad. Undertecknat chefen för Östersjöflottan.

Utan någon kommentar överlämnar han meddelandet till fartygschefen.

Kapten Dostojevskij läser snabbt igenom meddelandet och kastar en blick på sjökortet.

– Men det är ju inne på svenskt vatten.

– Ja! Läget ligger strax utanför ett antal olika svenska militärleder, som för in i den svenska skärgården och deras basområden. Jag har själv varit med om att tränga in genom en av lederna för ganska länge sedan. Jag vet just nu ingenting mer än du.

– Uppfattat kommendör. Jag går mot positionen.

Kap 3

Vad är på gång?

11 september 2009

Kommendör Lokotov lånar fartygschefens hytt under förflyttningen mot den nya positionen. Han lägger sig på bingen för att koppla av, men tankarna börjar skena iväg.

Varför skall ubåten, som är under provtur, bege sig till en position inne på svenskt vatten?

Vad är syftet?

Varför finns det två Spetsnazkillar ombord?

Vem är det som egentligen styr deras förehavande?

Han kan inte låta bli att tänka på den där natten för mycket länge sedan, då han hade tjänstgjort ombord på ubåt S 363, som av världspressen kom att kallas U 137. Han hade varit ganska nyutexaminerad då och hade nyligen kommit ombord tillsammans med sin kurskamrat Boris Ivanovitj. De hade fastnat på ett skär inne i den svenska skärgården inte långt från Karlskrona. De hade suttit ordentligt fast på grynnan och hade inte kunnat ta sig loss för egen maskin. En svensk bogserbåt hade efter några dagar dragit loss dem, sedan en storm utbrutit, som hotat bryta sönder ubåten, där hon satt på grundet.

Fartygschefen hade dessförinnan förts bort av svenskarna för förhör och hade fått schavottera inför TV-kamerorna. Efter en vecka hade svenskarna bogserat ut ubåten och överlämnat den till chefen för den sovjetiska Östersjöflottan. Det hade varit förnedrande för dem alla. Åtminstone hade de upplevt det så.

Mycket bättre hade det inte varit, när de återvände till Kalliningrad. Besättningen hade direkt avmönstrats och tagits i förhör både av staben och av den hemliga militära underrättelsetjänsten.

Från sovjetisk sida hade man hela tiden hävdat, att det rörde sig om en felnavigering, men även bland de yngre officerarna var det känt, att de hade haft till uppgift att gå in i den svenska skärgården.

Alla officerarna ombord hade behandlats illa och de två unga fänrikarna hade förstått att deras karriärer skulle komma att bli lidande. Speciellt Boris Ivanovitj hade reagerat kraftigt. Han hade gått ut som kursetta och hade valt ubåtsvapnet, eftersom det var känt inom flottan, att för att nå de högsta befattningarna inom den sovjetiska flottan, så skulle man vara ubåtsofficer.

Lokotov hade fortsatt inom ubåtsvapnet och hade efter sitt chefskap på konventionell ubåt, inriktat sig mot att bli teknisk ubåtsofficer, eftersom han visste, att han hade en anteckning om incidenten med ubåt S 363 i sina personhandlingar och att denna anteckning skulle innebära, att han aldrig skulle nå någon framskjuten ställning med en normal ubåtsinriktning.

Hans kamrat Boris Ivanovitj hade direkt efter återkomsten till Kalliningrad lämnat ubåtsvapnet. De båda kamraterna hade aldrig återsetts, men Lokotov hade hört rykten om att Boris Ivanovitj hade gått över till den militära underrättelsetjänsten.

Kan det vara Boris, som ligger bakom det här uppdraget? Efter återkomsten hade han uttalat hat riktat såväl mot sin dåvarande fartygschef, som mot den sovjetiska marinledningen och svenskarna. Var detta en hämndaktion eller hade man på nytt tagit upp aktiviteterna i svensk skärgård? Var ubåten St Petersburg en bricka i ett spel, som i själva verket handlade om revansch?

Längre kommer inte Lokotov i sina funderingar, innan han somnar djupt. Han väcks bryskt av att radioman kommer in och lämnar ett nytt meddelande till honom. Signalen innehåller ett enda ord: säl.

Kommendör Lokotov tar fram sitt andra kuvert och kollar kodordet. Det stämmer. Han öppnar kuvertet och läser meddelandet. Han läser det ytterligare en gång och bleknar. Han lämnar snabbt hytten och går ut till fartygschefen, som befinner sig i stridsledningsutrymmet.

– Vad har vi för läge? frågar han.

– Vi har just kommit fram till det angivna läget, svarar fartygschefen.

– OK. Läs det här meddelandet.

Fartygschefen tar emot meddelandet och läser det. När han läst det, tittar han frågande på kommendör Lokotov.

– Är detta verkligen vår uppgift? Vi är ju ute på provtur och inte på något skarpt uppdrag.

– Det har blivit det nu, svarar Lokotov. Jag är lika lite informerad som du. Men det är en order, som vi måste följa. Vi har inget val.

– Uppfattat kommendör, svarar fartygschefen mycket formellt.

– Chefen! ropet kommer från sonaroperatören. Jag hör svaga ljud i sydlig riktning.

– Kan du identifiera ljudet?

– Det är mycket svagt och inte särskilt signifikant. Skulle kunna vara någon större fisk, säl eller liknande.

– Inta periskopdjup!

Förste officeren blåser försiktigt några tankar och ubåten stiger upp till det beordrade djupet.

– Chefen! Periskopdjup intaget.

– Periskop upp! Slå till ljusförstärkaren!

Fartygschefen greppar periskophandtagen och sätter ögonen till periskopet. Han snurrar långsamt horisonten runt. Därefter inriktar han sig mot sydliga bäringar. Han sveper periskopet fram och tillbaka ett par gånger. Kommendör Lokotov står bredvid och ser periskopbilden i en monitor. Det är samma bild, som fartygschefen har i periskopet.

– Inget påtagligt, säger fartygschefen halvhögt som till sig själv, men det syns några skuggor i sydlig riktning. Det ser mest ut som gammal svallsjö.

– Periskop ner! Skärpt spaning!

– Navigeringsofficeren, hur långt har vi kvar till girpunkten in i leden?

– Chefen, vi har 3,3 distansminuter.

– Sätt kurs mot girpunkten. Framåt lägsta.

– Uppfattat chefen!

Kap 4

Minnen från Gåsefjärden 1981

11 september 2009

På den militära underrättelsetjänstens kontor i St Petersburg sitter chefen för Östersjöländerna Boris Ivanovitj kvar denna natt. Han har på eget initiativ sett till att hans gamle kurskamrat från ubåtsskolan Sergej Lokotov befinner sig ombord på den nya ubåten St Petersburg och att denna ubåt är på väg in i den svenska skärgården.

Hans tankar går tillbaka till den där hösten 1981, när han som nyutexaminerad fänrik tjänstgjorde på ubåten S 363, som i västliga media kom att kallas U 137, tillsammans med Sergej Lokotov. Han har ofta drömt om att en dag ta revansch för den vanhedrande behandling, som de utsattes för, när de återvände efter äventyret utanför Karlskrona i Sverige.

Han känner sig nöjd med det hemliga uppdrag han initierat för ubåten St Petersburg. Utan chefens för ryska Östersjöflottans kännedom har han beordrat in ubåten på svenskt vatten för att inne i den svenska skärgården undersöka förutsättningarna för en skyddad rysk ubåtsbas. I själva verket en fortsättning av de aktiviteter, som ryska ubåtar höll på med under 1970- och 80-talen.

Går allt som det skall, så kommer ubåten att rekognosera ett antal bottenlägesplatser lämpliga för ubåtar och skicka ut dykare för att se om man kan ansluta sig till det kommunikationssystem, som svenskarna har etablerat i skärgården för sina egna enheter.

Skulle operationen misslyckas genom att ubåten upptäcks av svenska enheter, som lyckas sänka eller inringa den ryska ubåten, så har Boris Ivanovitj redan på olika sätt bundit upp den svenske statsministern, så Boris kan ge den ryske presidenten det vapen han behöver för att få den svenska statsministern att gå med på alla ryska krav, som kan bli aktuella.

I väntan på att något skall hända drömmer han sig tillbaka.

Boris Ivanovitj är tillsammans med Sergej Lokotov yngste officer ombord på ubåt S 363 på uppdrag i Östersjön. Han har nyligen gått ut officersskolan som kursetta och har sökt ubåtsvapnet, eftersom ryktet på sjökrigsskolan gjorde gällande, att en satsning på ubåtsvapnet innebär den säkraste och snabbaste vägen för en framgångsrik karriär inom den sovjetiska flottan.

Ubåten har sydost om Öland, när de en natt gick i persiskopläge, råkat segla på en fisketrålare och fått antennen till radiopejlen krökt. Efter reparation vid en polsk bas är de nu åter till sjöss. De är på väg mot den svenska kusten och har tagit pejlingar på den svenska fyren Utklippan i både 45 och 90 grader med utseglad distans där emellan, så de har ett ganska säkert läge, när de börjar angöra Blekingekusten. Lägena från radiopejlen och död räkning stämmer någorlunda väl med de optiska pejlingarna.

Strax efter midnatt girar ubåt S 363 in i leden mot Gåsefjärden. När de är tre distansminuter från öbarriären beordrar fartygschefen tornläge, så att de från tornet skall kunna navigera optiskt in i leden. Radaroperatören får order att göra ett par intermittenta sändningar, så att de kan få lägena bekräftade. Vädret är relativt bra, men det förekommer bankar med dis.

Fartygschefen beordrar fänrik Ivanovitj att följa med honom upp i tornet för att biträda honom i navigeringen. Fartygschefen har inte informerat någon om avsikten med manövern och Boris är något undrande. Innan de klättrar upp i tornet, tar fartygschefen fram ett sjökort med den planerade färdvägen inlagd.

– Titta noga igenom den planerade färdvägen. Memorera kurser och distanser på respektive ben. Kontrollera alla farligheter. På bryggan kommer vi inte att ha tillgång till sjökort. Det måste vara helt mörkt. Navigeringsofficeren får biträda oss nerifrån, men du måste ha bilden helt klar i huvudet.

– Uppfattat chefen!

Boris Ivanovitj kollar noga igenom sjökortet. Det visar en del av Blekingekusten med den östra delen av skärgården i detalj. En led in mot Gåsefjärden är markerad med kurser och distanser på varje ledavsnitt. En bit in på Gåsefjärden är ett kryss markerat. Sannolikt en bottenlägesplats.

Det är tydligen dit vi ska. Vad är det, som är på gång? Skall vi verkligen segla in i den svenska skärgården?

Vad Boris och de andra ombord inte vet är, att detta ingår i de prov, som fartygschefer på sovjetiska ubåtar skall genomgå, innan de förklaras kompetenta och blir certifierade som ubåtschefer.

I proven ingår, förutom total kunskap om ubåten och dess möjligheter i olika hänseende vad gällde såväl uppträdande som vapeninsatser i olika stridssituationer, också sådana delar som innebär inträngande på främmande territorium, rekognosering och intagande av bottenlägesplatser, ilandsättning av agenter och aktiviteter med attackdykare samt allmän ubåtstaktik.

Syftet är bland annat att vid en eventuell kärnvapenattack mot moderlandet, så skall ubåtarna kunna gömma sig på bottenlägesplatser i det neutrala Sverige. Utgångslägen i den svenska skärgården är också lämpligt vid fientliga överskeppningsföretag mot Sovjet eller andra hotfulla flottrörelser. Ubåtarna kan då anfalla i ryggen eller från oväntade positioner.

Boris inser, att det är ett stor förtroende, som fartygschefen visar honom, genom att låta honom följa med upp i tornet och delta i navigeringen in i okända vatten. Eller är de inte så okända? Har fartygschefen varit här förut?

Trots att han har varit relativt kort tid ombord, så har han tydligen redan gjort intryck på fartygschefen. Ett bra vitsord från första sjötjänstgöringen är onekligen ovärderligt och kommer tveklöst att leda till snabbare avancemang.

Boris klättrar snabbt upp för lejden, slår upp tornluckan och kränger sig upp i tornet. Det är en fuktig kyla, som möter honom. Fartygschefen följer snabbt efter. Någon utkik får inte följa med, eftersom fartygschefen vill ha så lite folk som möjligt i tornet, om det skulle bli aktuellt med en snabbdykning. Mörkret tycks kompakt, men efter en stund vänjer de sig och mörkerseendet börjar bli allt bättre. De börjar uppfatta konturerna av de yttersta skären och öarna. Ljusförstärkare och nattsikten finns vid denna tid endast i laboratorier som forskningsprojekt. Det kommer att dröja ännu några år, innan de når ut till frontförbanden till vilka ubåtarna räknas.

Vanliga kikare är till viss hjälp och ganska snart tycker Boris att han har en ganska klar bild.

– Hur pekar kursen?

– Kursen pekar mitt emellan skären, rapporterar han till fartygschefen.

– Uppfattat, rapportera allt du ser.

– Uppfattat!

– Sätt långsam fart, beordrar fartygschefen ner i ubåten.

Leden in mot Gåsefjärden är mycket trång med flera hotande grynnor och skär. Ubåten glider framåt med några knops fart. När de passerar de yttersta öarna beordrar fartygschefen fullt ytläge för att ha så litet djupgående som möjligt.

– Framåt halv fart!

– Uppfattat! Hördes nerifrån ubåten.

När ubåten passerat de yttersta skären, öppnar sig en mindre fjärd, men med ett par otäcka grynnor mitt ute på fjärden. Eftersom Boris har fotografiskt minne, är det inga svårigheter för honom, att hålla sjökortet med alla dess uppgifter, som en klar bild i huvudet. Rätt föröver finns en liten ö, Torumskär. Strax före den, men efter att ha passerat grynnorna, skall de gira babord 30 grader för att komma in på själva Gåsefjärden. Det finns en uppgrundning hitom och väster om Torumskär, så det gäller, att avväga giren ordentligt. Girar man för tidigt, så riskerar man att gå på grynnorna på babordssidan och girar man för sent, så riskerade man att fastna på uppgrundningen vid Torumskär. Detta är egentligen de enda svårigheterna, för när man väl passerat in på Gåsefjärden, så ligger denna fjärd stor och fri från farligheter.

Varför beordrar chefen fullt ytläge, tänker Boris, där han står och spanar ut i mörkret, då har vi inga marginaler,om vi skulle gå på någonstans. Om vi hade gått kvar i tornläge, så hade vi haft möjligheter att blåsa och lyfta någon meter eller så. Konstigt! Speciellt som det inte finns några vanliga leder i det här området. Det kan innebära att sjömätningen är mycket gammal och ofullständig. Eller är det så att sovjetiska ubåtar har varit här ett antal gånger och själva gjort lodningar?

Men det är ju sådana frågor, som en ung fänrik inte ställer. Åtminstone inte i den sovjetiska marinen.

Vad han inte vet är, att han har ganska så rätt i sina funderingar. Sovjetiska ubåtar har varit här flera gånger. De sovjetiska sjökorten är betydligt bättre än de svenska sjökort över området, som finns kommersiellt tillgängliga. Även om de sovjetiska sjökorten över området baseras på de svenska med i många fall mycket ålderstigna mätningar, så har de kompletterats genom egna mätningar. Dels utförda av ubåtar, men också av ambassadpersonal, som har som stadig uppgift att sommarturista i intressanta svenska skärgårdsområden med välutrustade svenskflaggade nöjesbåtar. På så sätt kan ambassadpersonalen fara omkring i känsliga områden, utan att någon reagerar. De har till uppgift, att dels kolla svenska försvarsinstallationer på öarna, dels att genom lodning komplettera sjömätningarna inom områden, där det finns militära restriktioner.

Den svenska allemansrätten ger alla fritt fram, att både färdas omkring inom dessa områden och vistas där. Det är bara viktigt, att se till att man inte inkräktade på fågelskyddsområdena under de perioder, när förbud mot landstigning på öar, kobbar och skär gäller. Sådana förbud håller svenskarna hårt på.

Passerande andra nöjesbåtar viftar ofta glatt till hälsning och sådana hälsningar besvaras lika glatt. Svenska nöjesbåtar gillar, att ha den svenska flaggan i aktern, så det är bara att följa seden och uppträda som vanliga sommarsemestrande svenskar. På så sätt undgår de all uppmärksamhet. De är bara en båt bland tusentals andra svenska, som liksom de utnyttjar skärgården för sina fyra veckors sommarsemestrar.

Boris Ivanovitj vet inte heller, att deras uppgift är att gå till den förkryssade bottenlägesplatsen och kvarligga där ett dygn, varefter man den följande natten skall gå till en annan plats på fjärden, för att där hämta upp en agent.

Fartygschefen är relativt erfaren, men har tydligen inte fått sitt slutgiltiga godkännande som fartygschef. Det har Boris förstått, eftersom de har en senior politruk påmönstrad under det här uppdraget.

Det finns ingen som helst anledning för Boris, att ifrågasätta fartygschefens beslut att inta fullt ytläge. Han är chef och det är hans beslut. Med det regelverk av både skrivna och oskrivna lagar, som finns i den sovjetiska flottan, så skulle Boris aldrig komma på tanken att ifrågasätta fartygschefens beslut, även om han i bakhuvudet känner tvekan.

Varför gör han på detta viset? Nu har han inga reserver kvar, om vi skulle få grundkänning. Hade vi gått med endast tornet ovanför vattenytan, så skulle vi kunna blåsa tankarna och enkelt lyfta oss loss.

Längre kommer inte Boris i sina tankar. Nu gäller det att ha full koncentration på verkligheten.

Han tycker sig skönja land rätt förut.

– Chefen! Föreslår att vi girar babord, viskar han ut i mörkret, som om han är påverkad av omständigheterna.

– Uppfattat fänrik, svarar fartygschefen.

Ubåtschefen avvaktar emellertid med kursändringen och konturerna av ön rätt förut blir allt tydligare. För Boris blir det helt uppenbart, att nu måste de gira omedelbart inte minst med tanke på uppgrundningen utanför ön.

– Chefen föreslår att vi girar babord, upprepar Boris, trots att det är emot bättre vetande, att upprepa det han tidigare föreslagit.

Fartygschefen tvekar fortfarande, men efter några ögonblick hör Boris hur ubåtschefen i talröret beordrar:

– Babord dikt!

Snabbt följt av:

– Styrbords, full fart framåt!

Strax efter kommer smällen och ubåten kränger över mot babord.

– Stopp på båda, vrålar fartygschefen.

Ubåten ligger helt stilla, fastkilad på klippan.

Tankarna flyger genom Boris huvud, men han vågar inte säga något. Efter ett kort ögonblick kommer en man upp på bryggan. Det är politruken. Han börjar skrika och svära. Fartygschefen hukar några ögonblick, varefter han med lugn röst ropar ner i talröret:

– Har vi något mer att blåsa?

Boris vet, precis som fartygschefen själv, redan svaret.

– Nej, vi är i fullt ytläge.

– Uppfattat, svarar ubåtschefen, Midskepps med rodren, full back på båda!

Propellrarna piskar vattnet, motorerna tycks dåna, men ubåten rör sig inte. Hon sitter ordentligt fast.

– Stopp på båda! Sekonden och maskintjänstchefen till chefen i tornet.

Efter en kort stund kommer två mörka figurer uppklättrande genom tornluckan.

Under tiden har politruken fortsatt sina utgjutelser, men ubåtschefen besvarar dem inte. Hans tankar är helt uppfyllda av att analysera situationen och få fram olika alternativ, för hur han skall kunna lösa den uppkomna situationen och komma ur nödläget.

– Du måste skicka en signal om situationen, säger politruken, sedan han lugnat ner sig en smula.

– Vi avvaktar med signalen. Nu skall vi se vilka möjligheter vi har att komma loss, svarar ubåtschefen.

Han vänder sig till sekonden och maskintjänstchefen:

– Ser ni några möjligheter att lätta henne något? Kan vi klämma ur mera kräm ur motorerna?

– Vi är i fullt ytläge, svarar sekonden. Jag kan inte se, att det skulle göra varken från eller till, om vi börjar lämpa saker överbord. Vad skulle det i så fall vara för något? Torpederna kanske….

– Torpederna är det inte tal om. Vi befinner oss inne i den svenska skärgården. Här kan vi inte lämna några torpeder. I alla fall inte de, som vi har ombord, säger ubåtschefen med ett menande snett leende.

– Nej, naturligtvis inte, svarar sekonden snabbt.

– Jag skulle kunna pumpa ut en del brännolja, inflikar maskintjänstchefen, men vi har inga större reserver. Vi måste ju kunna ta oss hem också. Jag kan försöka kräma ut lite mer ur motorerna, men jag är tveksam, om det får någon större effekt. Vi tog i rejält vid förra försöket och jag märkte ingen som helst reaktion. Vi sitter stadigt fast.

– OK! Jag hör vad du säger, men vi gör ett nytt försök. Ta i allt vad hon orkar.

– Jag meddelar, när vi är klara, svarar maskintjänstchefen och försvinner ner genom luckan.

Det blir helt tyst på bryggan. De fyra männen, som nu finns i tornet, stirrar ut i mörkret. Har någon hört eller sett dem?

Efter några minuter hörs i talröret:

– Vi är klara i maskin.

– Full fart back på båda, beordrar ubåtschefen.

Det börjar dåna. Vattnet piskas runt propellrarna till stora vattenkaskader. Ubåten börjar skaka. Sekunderna går till minuter. Ingenting händer. Ubåten sitter fast.

– Stopp på båda!

Tystnaden lägrar sig.

I mörkret tittar Boris på sin ubåtschef.

Vad gör vi nu? tänker han.

Svaret kommer efter några minuter.

– Sekonden! Samla besättningen så långt akteröver som möjligt. Meddela när det är klart. Fänrik Ivanovitj, du stannar här.

Sekonden försvinner ner i ubåten. I tornet uppfattar man, hur det börjar rassla av steg nere i ubåten.

– Chefen! Alla samlade akterut. Maskintjänstchefen finns i maskin och jag har kontrollen här.

– Uppfattat! Rodren babord femton graders ror. Full back på båda.

Dånet tilltar på nytt. Ljudet från vatten, som piskas upp av propellrarna tilltar och från tornet kan man se det vita skummet. Ubåten vibrerar och skakar våldsamt. Det märks, att maskintjänstchefen tar ut allt vad han kan ur motorerna.

Nu har de det inte lätt där nere, tänker Boris. Han kan föreställa sig det fruktansvärda oljud, som kamraterna måste stå ut med, där de samlats längst akterut i ubåten. Rena tortyren.

Ubåtschefen låter motorerna gå i nästan tio minuter. Han hoppas att krafterna skall börja verka. Men ingenting händer. De sitter fast. Ordentligt fast. Här kommer att krävas extern hjälp, om de skall kunna komma loss.

– Stopp överallt! Besättningen återgår till sina stationer. Sekonden! Se till att radioman finns på plats.

Utan en blick på politruken glider ubåtschefen ner genom tornluckan och försvinner.

Kap 5

Stats- och försvarsministern

9 september 2009

Två motorcyklister med roterande blåljus är på väg västerut från Stockholm på E18 och ser till att vänsterfilen hålls fri för de två fordon, som följer tätt bakom dem.

– Titta där kommer kungen och drottningen, säger Sture till sin fru, när ekipagen passerar.

– Hur kan du veta det?

– Det ser du väl. Motorcykelpoliser, en svart limousine med tonade rutor och en uniformsklädd kille i framsätet. Det är adjutanten. Och så bilen med SÄPO tätt efter. Dom skall väl ut och klippa blågula band någonstans.

Riktigt rätt är det inte, för bakom de tonade rutorna sitter statsministern Per Jönsson och försvarsministern Gabriel Ottrin. Officeren i framsätet är överstelöjtnant Karl Lundin. Han är mycket riktigt adjutant, men inte till kungen utan till försvarsministern.

Gabriel Ottrin heter egentligen von Ottrin, men som ung hade han revolterat mot släkten och kastat von i släktnamnet. Han har aldrig registrerat sitt nya släktnamn, så på alla officiella papper liksom i hans diplomatpass står det Gabriel von Ottrin. Men det låtsas han inte om.

Hans farfarsfar hade varit ryttmästare vid kavalleriet, men hade friställts vid de stora neddragningarna inom försvaret 1925. Eller som det då hette överförts till reservstat. Detta hade egentligen