Sommaren med Svan

By Thomas Lorge

Året är 1965 och tre unga killar seglar kors och tvärs genom Stockholms skärgård i sökandet efter äventyr. Segelbåten de hanterar är en gammal skärgårdskryssare med namnet: Svan. Båten byggdes på 1800: talet och är lång och tung. Den har ingen motor. Den kräver på så sätt ganska mycket av sin besättning. Vilka hamnar som besöks, bestäms mot bakgrund av var det kan finnas tjejer. Det visar sig att Stockholms skärgård kan erbjuda äventyr av många slag och den sommaren ger killarna nya erfarenheter i flera avseenden.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9789180579940

Thomas Lorge

Jag som skrivit den här boken har ägnat hela mitt liv åt sjön och båtar. Efter ett långt liv har upplevelserna blivit många och jag delar gärna med mig av dem till den som kan finna intresse. Från de tidiga ungdomsåren har jag erfarenheter från Sjövärnskåren och segling med segelfartyg. I Svenska Flottan utbildades jag till röjdykare och sysslade med minsvepning. Det var en händelserik tid som troligen kommer att resultera i nya böcker.

Book preview

1 Båten och besättningen

— Klockan är 14.30, vad visar loggen?

– 23,7.

– Ca en kvart kvar till kursändring. Den förbannade dimman verkar bara bli värre.

– Det börjar brännas, sa Bull som satt på akterdäck och höll kollen på släploggens visarinstrument. 24,8… 24,9... 25,0...25,1!

– Lova upp så mycket du kan, Bill. Gå snålt så att farten blir låg. Ta ner focken Bull, så att du kan jobba ostört med lodet där framme. Jag plockar upp loggen. Den får vi bara problem med när farten går ner och det grundar upp. Det är skönt att sjöhävningen har avtagit. Vi bör ligga mitt på Gråfjärden och ha ca 3 – 4 kabellängder på oss innan vi får landkänning. Du kan börja loda Bull. Kasta framåt men släpp inte ut mer än ca 15 meter. Hala upp och gör om tills det bottnar. Vad har du för kurs, Bill?

– 325 grader.

– Då bör vi hamna vid Mellankobbarna. Där ligger 15-meterskurvan bara ca 50 meter från land. Det betyder att klippan kan dyka upp innan vi har bottenkänning med lodet.

– Jag hör vågor slå mot klippor, ropade Bull, som ett direkt svar på föregående.

– Fy fan, vi ska nog vända så fort som möjligt, sa Tommy. Vi kanske överkompenserade med loggfaktorn.

– VÄND FÖR HELVETE! Skrek Bull plötsligt. »LAND RAKT FÖRÖVER OCH ALLDELES FÖR NÄRA!« Och då såg Bill och Tommy också hur dimman mörknade framför dem och klippor framträdde.

– SLÄCK UT STOREN OCH FALL AV BILL, JAG DIRKAR. HISSA OCH BRÄCK MED FOCKEN BULL, VI GÖR EN UNDANVINDSVÄNDNING!

Båten

Jag har köpt båten, sa Tommys pappa. Tommy trodde inte det var sant. En sån båt som man har sett ibland ute på sjön och som man bara beundrade och betraktade som något ouppnåeligt. Det var inte bara en båt, det var en konstupplevelse. Det var den bästa boten på Tommys tillfälliga deppighet. Det var en söndag i sena maj och han satt på trappan utanför grinden till familjens tomt och hängde med huvudet. Anledningen var att han inte kunde följa med en kompis ut och segla, fast de hade bestämt det. Denne kompis hade nämligen fått en segeljolle av sina föräldrar, men det var problem med att ha den liggande någonstans nära vattnet. Detta hade löst sig på så sätt att Tommys pappa hade lovat att den kunde ligga nedanför deras tomt. Sjötomten där tillhörde visserligen Marinen, men pappan var anställd vid den anläggningen och var även tillsynsman för området och hade sådana befogenheter. Segeljollen fick alltså ligga där på land i väntan på att ägaren ville ta en sväng med den ibland. Detta hade de bestämt att de skulle göra denna dag, men när kompisen kom för att möta upp, hade han ett gäng andra killar med sig. Det innebar att Tommy inte kunde vara med eftersom jollen redan utan hans ombordvistelse skulle vara gravt överlastad. När Tommy sa det till kompisen, sa han bara att om han tyckte det så fick han väl stanna iland. Tommy gjorde det och det var därför han nu satt på trappan och kände sig grovt sviken. Hans mamma öppnade fönstret och frågade varför han inte var ute och seglade. När han förklarade varför, exploderade hon naturligtvis som hon brukade göra och när hon hade exploderat färdigt, stängde hon fönstret igen.

Tommy tog då och då en sväng för att se hur det gick för dem därute på vattnet och det såg inte särskilt bra ut. Förutom bristen på säkerhet och sjömansmässighet, borde själva seglingsupplevelsen vara noll eftersom båten var så nedlastad.

Men så kom alltså Tommys pappa nedför trappan efter ett tag och sa de där orden som förbytte hans sorg i plötslig glädje. Båten som hans föräldrar hade köpt, var gammal, men en skönhet. Familjen hade varit ute efter en båt en tid efter att ha varit båtlösa ett par år. De åren hade tillbringats med bil och camping. Det hade de ledsnat på och de längtade ut på sjön igen. Båten som det alltså handlade om blev en omedelbar förälskelse för alla i familjen, men man hade efter moget övervägande bedömt att den var något för stor och något för dyr. Tommys pappa brukade nämligen säga: »mindre båtar, mindre bekymmer, större båtar, större bekymmer«. I deras familj var det Tommys mamma som höll i ordförandeklubban och den här händelsen med seglingssöndagen som frös inne, blev tydligen det som ändrade tidigare bittra beslut att inte köpa båten. Det hade troligen gått till så att mamman efter den tidigare omtalade explosionen, hade gått direkt till pappan och ålagt honom att snarast göra upp affären. Pappan hade troligen varit mycket lättövertalad och gått direkt till telefonen för ett direkt muntligt avtal med ägaren. Man kunde göra så på den tiden.

Tommy växte upp på en strandtomt om man nu kan kalla det strandtomt. Den låg nämligen på en klippa 20 meter över vattnet. Denna klippa sluttade brant ned mot vattnet och tomten kunde inte sägas vara särskilt barnvänlig, men den var uppbygglig rent fysiskt för de som ofta sprang upp och ner för bergen bärande på diverse föremål som skulle i och ur båt. Det fanns trappor i olika omgångar ända ner till sjön. Sammanlagt var det 123 trappsteg. För en liten kille var bergen spännande. Den kuperade terrängen innehöll många skrevor och avsatser som fick olika namn och olika användning. Någon kunde till exempel användas för att bygga en koja eftersom en vägg redan fanns. I en annan större ojämnhet kunde man hitta lä för vinden även om det blåste hårt nordostligt. Det bildades liksom en luftkudde där som gav nästan vindstilla även om man hade den egentliga vinden rakt emot sig. Där kunde man sitta och ha det bra och titta på det upprörda vattnet.

Här och var stod ett och annat vindpinat träd och favoriten var den lilla martallen som hade en sån speciell form. Den nedre delen växte nästan horisontellt, för att sedan böja av uppåt med en klenare dimension. I denna del fanns ett hål i stammen. Där inne kunde man gömma skatter och sedan rita skattkartor där ett speciellt konstigt träd var markerat. Egentligen behövde man inte rita någon karta, för alla visste var skatten låg. Kronan nådde bara till ca två meter över marken och på den delen av platån, var tallen ensam och mycket framträdande.

Vid stranden kunde man alltid hitta intressanta ilandflutna saker. Det kunde vara plankstumpar med utländsk text på, eller föremål som man inte visste vad det var och som det kunde fantiseras om vad de kunde ha använts till. En gång hittade han ett cylindriskt föremål, invecklat i ett rött, vaxat papper. Det såg ut som en stor smällkaramell ungefär. Det stack ut en pinne och en kort stubintråd i ena änden. Föremålet låg och flöt i vattnet och slog emot strandstenarna i småvågorna. Han plockade upp det och undersökte det närmare. Det borde ju vara en raket, men han tänkte att den måste vara förstörd efter att ha legat länge i vattnet. Naturligtvis måste man ändå undersöka om den möjligtvis kunde fungera. Det fanns en sjöbod strax ovanför stranden och där gick han in och hittade tändstickor. För säkerhets skull, riggade han upp föremålet mellan några stenar så att det var riktat ut mot vattnet. Utan större förhoppningar, tände han en tändsticka och höll den mot stubinen som överraskande nog omedelbart började spraka. Detta hade han inte väntat sig, så han rusade en bra bit bort från föremålet i ren förskräckelse. Raketen brakade iväg med ett mäktigt fräsande ljud och till en ansenlig höjd. Där exploderade den med en tydlig knall och sedan föll långsamt ett starkt rödlysande föremål nedåt mot vattnet. Det var alltså en nödraket och den var fullt funktionsduglig efter, vem vet hur lång tid i vatten.

Det är trevligt med vatten och upplevelserna vid sjön var många. Flera av dem lämpade sig inte att berätta för föräldrarna.

Detta var den miljö som Tommy hade växt upp i och det hade präglat honom starkt.

Tommy var nyss fyllda tretton år när hans föräldrar köpte båten och hans största intresse var allt som hade med vatten att göra, speciellt segling. Båten var byggd 1896 och underbart vacker. Hon var ett mellanting mellan skärgårdskryssare och internationell 8 m R-yacht. Eftersom hon var byggd före 1900, var hon inte byggd enligt någon av de reglerna. De fanns inte då. Hon var 14 meter lång och vägde 8 ton.

Båten hade från början haft över 100 kvm segelyta på en gaffelrigg, men när Tommys föräldrar köpte henne var hon nedriggad till 75 kvm och med en Bermudarigg i stället för gaffeldito. Hon hade ingen motor, utan måste seglas i alla lägen, eller bogseras med jollen om det var stiltje. Hon byggdes för en rik person en gång i tiden och hade därför en elegant inredning i olika exotiska träslag, bland annat mahogny och lönn. Konstruktören hade skapat en tidlös skönhet med linjespelet. Det vackra språnget (däckets kurva från för till akter), akterskeppets lyftning, stävens vackra överfallande båge och den eleganta ruffen. Hon var ett konstverk som man aldrig kunde se sig mätt på. Liksom vid betraktandet av ett konstverk, inträdde en harmoni och ett lugn i hela kroppen när man lät blicken svepa över hennes behag.

Men vid den tiden när denna båt byggdes, fanns inte mycket arbetsbesparande utrustning ombord. Det vanliga var att ägaren hade anställda gastar. Själv satt han bara vid rodret och röt ut order. Man kan säga att båten var något tungarbetad.

Ganska snart efter införskaffandet av denna klenod, insjuknade Tommys pappa i den ena åkomman efter den andra. Det innebar att Tommy, trots sin ringa ålder, fick väldigt mycket ansvar för den gamla båten, både vad gällde rustning och segling.

Den första rustningsvåren var hela familjen med och jobbade och då renskrapades fartyget och fick en ordentlig ansiktslyftning. Båten hette »Vildanden« vid införskaffandet, men när Tommy tog bort plåtbokstäverna för att renskrapa akterspegeln, såg han att ett namn var inskuret, men överspacklat i träet. När han försiktigt petade bort spacklet, såg han att det stod »SVAN« med ett vackert typsnitt i guld. Det hade hon hetat när hon byggdes och det namnet fick hon alltså tillbaka. Den första sommaren seglade hela familjen båten, men allteftersom Tommys pappa blev sämre så blev också seglingarna glesare. Tommy och hans storebror seglade henne några vändor, men snart gifte sig brorsan och flyttade. Tommy lyckades intressera några kompisar för rustningshjälp på vårarna mot mycket segling under sommarperioden. Det blev några upplevelserika år i Stockholms Skärgård med en ung och glad besättning.

Besättningen

Det var många olika ungdomar som seglade båten i olika omgångar, men nu var det sommaren 1965 och Svans besättning bestod av Tommy, Bill och Bull. De var då 18 år alla tre och hade avverkat tre år i Sjövärnskåren, men i olika flottiljer. De hade alltså en ganska gedigen båtvana och det behövs när man ska hantera en tung båt som bara kan seglas. Bill och Bull kallades så för att de jämt hängde ihop när de genomgick Sjövärnskåren. När det gällde Bill, så hade väl namnet Måns passat bättre eftersom han gärna hittade på lömska practical jokes mot sin omgivning. Det enda som stämde överens med Bulls förebild var möjligtvis att han var lika godmodig och förlåtande, om det nu var så som Bull var i boken om Pelle Svanslös.

Tommy (skipper)

Tommy var uppvuxen på båtar med en far som också var det. Tommy var alltså betydligt miljöskadad utan att lida av det. Hans första kontakt med sjön skedde vid två månaders ålder. Då låg han placerad i en tvättkorg i ruffen på en skärgårdskryssare. Han kom på så sätt att trivas väldigt bra när underlaget rörde på sig. När Tommy träffade Bill hade de gjort tre år i Sjövärnskåren bägge två. Det var mycket givande år för Tommy som person. Förutom den rent marina utbildningen, växte han också som social varelse i en tuff kollektiv miljö. Den senaste omständigheten var viktig för hans danande som människa eftersom hans tidiga uppväxt hade präglats av ett ganska betydande föräldraförtryck, och det var inte hans pappa som stod för det. Han var danad av att hela tiden anpassa sig till vilket humör hans mamma var på för tillfället för att inte reta henne och orsaka dålig stämning. Det kunde vara ett felvalt ord, eller att han talade i positiva ordalag om något som hon inte tyckte om. Det gällde att vara vaksam på när morsan hissade röd flagg. Hon var mycket bortskämd av sin far. Hon kallades för »lilla prinsessan« i familjen som hon växte upp i. Det ledde till att hon blev van vid att aldrig bli motsagd och det blev hon nästan aldrig under hela sitt liv. Det gjorde att hennes värderingar och ställningstaganden aldrig diskuterades och på så sätt utvecklades hon inte som människa. Det gjorde i sin tur att Tommy fostrades med hennes konstiga värderingar och blev en något udda figur i ung ålder. Sjövärnskåren reparerade honom i många avseenden och vid sexton års ålder kunde han umgås med jämnåriga tämligen friktionsfritt, men det som alltid fanns i bakgrunden var ett tryck att alltid anpassa sig till den rådande situationen. Kort sagt, ett normalt självförtroende hade han nog inte. En sådan person blir lätt ett mobboffer, särskilt på ett sådant ställe som Sjövärnskåren, och det hade han troligen blivit om han inte hade varit fysiskt stark och det kunde han tacka den där bergiga tomten för.

Det låg ett stort ankare som dekoration en bit ovanför bryggan på Kvarnholmen där Tommys sjövärnsflottilj var inkvarterad. Ett kraftprov var att orka lyfta ena änden av detta. Det var bara Tommy och en annan kille som orkade det. Det innebar att de två inte behövde oroa sig för att bli offer för några pennalistiska putslustigheter. De behövde inte anlägga någon auktoritär stil för att hålla distansen. I Sjövärnskåren trivdes Tommy som fisken i vattnet och han lyckades till och med så bra att han i lag med två andra grabbar vann serietävlingarna mellan alla Sveriges 17 sjövärnsflottiljer.

Bull (First mate)

Vad Bull hette egentligen visste inte Tommy. Han kallades bara Bull. Med ett sånt smeknamn förs kanske tankarna till en brottartyp och det stämde väl ganska bra med verkligheten. Han var simmare och vägde ca 90 kg, men sedan var det slut med liknelsen eftersom han var så väluppfostrad. Nu behöver ju inte en brottare vara en slusk, men man skulle kanske kunna tro det om Bull om det inte förtydligades. Han och Bill hade träffats som sjövärnare på flottiljen Fejan utanför Norrtälje. Bland de två var det Bill som hade tagit ledartröjan och Bull som blivit följaren även om det var Bull som var den större och starkare. Tommy kunde ana ett visst överseende hos Bull när Bill ville ta kommandot. Bull var en mycket sympatisk person. Han var alltid glad och han var också bildad och hade ett vårdat språk. Han besvarade aldrig Bills råa språk, utan log bara diplomatiskt och gav en avmätt kommentar. Han var en sån person som man kunde diskutera med. När någon annan sa något, lyssnade han och gav sedan en genomtänkt kommentar. Man kan undra hur han kunde hänga så mycket med Bill som kunde vara en barbar i umgängestonen.

Bull var dessutom en stor romantiker. När han pratade om någon flicka, kunde man tro att han reciterade en saga om en prinsessa. Han höjde sin drömmande blick till någonstans strax över horisonten och flöt ut i en lovordande dyrkan av den gudinna han för tillfället hade i tankarna. Även i övrigt hade han en artig respekt för sin omgivning och en hög social kompetens.

Bill (second mate)

Bill hette egentligen Anders. Han var en snygg, vältränad kille på 180 cm, ljuslockig och ljushyad. Han hade bott sju år i USA och var som hämtad ur en amerikansk collagefilm där det bara förekommer snygga, och tvåltvättade ungdomar. Tommy träffade honom när de båda började gymnasiet och de blev bästisar mycket beroende på att de båda var sjövärnare. Bills »USA-manér« gav honom en hög status. Han svängde sig med en massa coola uttryck, som naturligtvis plockades upp av gänget runt honom. Han var en ledartyp med machomanér och Tommy blev hans följeslagare. Hade Tommy inte varit lika stark som han, hade Tommy kanske blivit kuvad av honom. Eftersom Tommy aldrig hade varit någon tävlingsmänniska, lät han Bill ta över alldeles för mycket. Tommy var uppfostrad att ta hänsyn till sin omgivning och att aldrig vara i vägen för andra, och det innebar att han klev åt sidan i tid och otid. Detta retade sig Bill på. Han röt ibland »STAND YOUR GROUND« när han tyckte att Tommy tog för mycket hänsyn till någon annan. Det kan hända att han hade rätt i det. Egentligen hade Tommy ett hetsigt temperament, men det hade i de flesta fall en ganska lång startsträcka, vilket innebar att Bill kunde köra med Tommy ganska mycket innan han exploderade. De här egenskaperna hos Tommy, utnyttjade Bill för att bli ledaren och det fungerade.

Hans ton var rå men hjärtlig, åtminstone i början, men det hjärtliga »fadade« bort med tiden. Denna umgängeston växte fram undan för undan och i början tyckte Tommy att det var kul, men efter hand blev det ganska jobbigt med ständiga sarkasmer utan social elegans. Tommy kände sig ofta sårad. Det sa han också till Bill vid ett par tillfällen när han tyckte att det gick för långt, men Bill tyckte bara att han var larvig och sa bara att Tommy var en »chicken« som inte tålde nåt. Det kan vara kul med en tuff ton, vänner emellan men man måste pejla varann och kolla var gränserna går, så att man inte klampar in på känsliga områden och sårar. I tonåren är man inte så hårdhudad och för råa sarkasmer sätter spår. Man kan väl säga att det förekom verbal mobbing.

Tommy beundrade Bill på sätt och vis. Han hade den självsäkra, USA-inspirerade attityden. Han visade nästan aldrig osäkerhet. Han var i alla fall mycket bra på att dölja den. Han agerade för det mesta tvärsäkert och hade ofta svårt att acceptera att Tommy inte alltid hade en klar åsikt om precis allting. Om Tommy däremot nån gång hade någon bestämd åsikt om något och gav uttryck för det, visade Bill ingen respekt för det, utan kunde med ett skrikigt: »ÄÄÄH!!!« tydligt visa att han inte gav mycket för Tommys åsikter. Han kunde vara mycket respektlös och ibland direkt kränkande.

Han anammade helt »kommissvokabulären« från Flottan på så sätt att han använde den i alla möjliga och omöjliga sammanhang så att det gjorde ett löjligt intryck. Han kunde, när det gällde vardagssammanhang, använda ordvändningar som användes i »Tjänstereglemente för Marinen«. Han talade svenska utan brytning, men använde ibland amerikanska ordvändningar och idiom.

Han hade vissa uttryck som han gödslade med. Ett var: »Gud sig förBARME«.

Bills farsa brukade säga så och Bill använde det ofta mycket ironiskt och överbetonade alltid starkt de sista stavelserna i förbarme: Gud sig för BARME!!! Det var ofta återkommande. Ett annat var: »JaVISST« som han uttalade på samma sätt. Det där: »VISST« uttalades inte bara högt, utan som ett rytande från en sergeant i amerikanska marinkåren.

Men trots allt detta, så hade de mycket roligt tillsammans för han var mycket idérik och hade en fenomenal känsla för practical jokes. När det handlade om båten däremot, var Tommy den självklare ledaren eftersom han hade betydligt större kunskaper och erfarenhet än Bill och det accepterade han.

Jerome K. Jerome skrev 1889 boken »Tre män i en båt«. Nu 1965 satt alltså dessa tre »män« i denna båt och började en äventyrsresa genom Stockholms skärgård. Bills ledarfasoner var betydligt dämpade eftersom han nu endast var besättningsman och hänvisad till Tommys ledarskap och det gav Tommy status och självförtroende på ett helt annat sätt än när det bara var han och Bill utan båt.

De var 18 år alla tre och Bill var noga med att intala de andra att de tillhörde eliten på sjön och att det inte fanns många som var bättre än de. De var en invasionsstyrka som bara inte hade bestämt sig för vad de skulle invadera. Kanske ett seglarläger för sjuttonåriga tjejer eller nåt liknande om det nu fanns nåt sånt. Nåja, det skulle nog dyka upp något bortom horisonten. Framtiden såg ljus ut. Tommy var ingen Don Juan, men han hade läst boken och allt annat som fanns att läsa av den tidens sexualupplysning och tyckte att han visste allt om erotiska ställningar och kvinnans anatomi. Enda bekymret var att det gavs så få tillfällen att praktisera det.

Språket ombord var starkt påverkat av Bills USA-influens och av deras miljöskada från Sjövärnskåren, vilket gjorde att de fick in sjötermer och amerikanska, förvanskade uttryck i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Bill stod för de omöjliga. Vokabulären var stundtals vulgär som den blir i militära och grabbiga sammanhang, men för Tommys del med någon dämpning som var en anpassning till Bulls mera vårdade språk.

Navigationsutrustningen ombord, inskränkte sig till: styrkompass, en kikare, en orienteringskompass som användes som pejlkompass, en släplogg och ett handlod.

2 Avgång

Denna dag som var en fredag var bestämd för avfärd och Bill och Bull kom med sin packning hem till Tommy för en tids vistelse ombord på det lilla fartyget Svan. Tommys föräldrar bjöd på lunch på uteplatsen med utsikt över fjärdarna bort mot Vaxholm. Nedanför berget där de satt, låg Svan och exponerade sin tidlösa skönhet.

Det blev en hel del historier när de satt där uppe på berget och tiden flög, men de var ivriga att komma i väg, så de tackade för sig. Innan de gick nedför berget för att embarkera Svan, så sa Tommys pappa: »Jag förutsätter att ni sköter er och iakttar ett gott sjömanskap. Svan får inte förknippas med bus. Det är jag mycket tydlig med«. När han sa det så tittade han på dem i tur och ordning och han hade en mycket allvarlig min. Tommys farsa var nästan aldrig så allvarlig, så åtminstone Tommy förstod att detta var speciellt. Tommy hade ju varit ute med kompisar förut och aldrig fått en sån tydlig förmaning. Men tidigare hade han och hans kompisar aldrig varit ute en längre period och farsan förstod ju att det mycket väl kunde utvecklas något av en fribytarmentalitet ombord. Han hade ju själv varit ung och seglat med kompisar i sankt Anna skärgård. Båten de hade då hade namnet: »Havets Fasa«.

Han hade sina farhågor, men Tommy visste att farsan litade på honom och han hade även fått förtroende för Bull. Det kan också ha varit Bulls och Bills misstänkt tunga packningar som utlöste denna förmaning. Tommy lovade dyrt och heligt att ingen skugga skulle falla över Svan och han menade det också. Bull svarade oklanderligt och Bill höll med, men på ett sätt som kunde uppfattas lite tveksamt. Han såg nämligen alldeles för glad ut för att det skulle framstå som trovärdigt. Bill kunde som sagts tidigare, vara mycket frän i kontakten med jämnåriga, men han hade stor respekt för äldre.

Detta intermezzo la lite sordin på stämningen, men det var väl kanske det som farsan hade menat. Han ville kanske något minska risken för att tre glada sjövärnare, som trodde att de visste och kunde allt, skulle bli för glada och att det skulle urarta. De vandrade nedför de 123 trappstegen under tystnad, bärande sina packningar. Väl nere vid sjön, sjösattes jollen och roddes två vändor ut till Svan, i stället för en, som de hade gjort om inte morsan och farsan hade stått däruppe på berget och tittat på dem. Att lasta jollen med tre killar och tung packning hade farsan direkt kallat för dåligt sjömanskap och det fick inte hända. Det tog en stund att få allting klart. Flaskorna och burkarna fick ligga kvar i packningarna till ett senare tillfälle. Det var onödigt att börja stuva dem i kölsvinet nu. Man kunde ju se rakt ned i ruffen från tomten däruppe på berget. och då hade det blivit alltför tydligt för föräldrarna vilka resurser som fanns för att gossarna skulle kunna förvandlas till sjöbusar. Under deras pysslande med iordningställandet, sa Bull: »Ni har fin utsikt där uppifrån er tomt« och tittade uppåt berget.

– Ja, där har jag suttit och spanat under hela min uppväxt, sa Tommy. Jag kunde alla fartyg som brukade gå in till Stockholm och alla rederier. Jag visste vilken typ av vågor de olika fartygen gjorde. Vissa vågor var roligare än andra och då kunde man rusa ner till sjön och sjösätta jollen för att ha kul ett tag.

När jag hade lärt mig morse i Sjövärnskåren, började jag att anropa båtarna som var på väg in till Stockholm. Vi hade en bra handstrålkastare, så det var bara att sätta sig i sovrumsfönstret med den och signalera anrop till något passerande fartyg och de svarade ofta. Problemet var att man inte hade så lång tid på sig innan ett svarande fartyg försvann bakom det där höga berget. Det funkade bättre med de oljetankers som låg för ankare här på fjärden i väntan på att lossa där inne vid oljedepån. Vid ett tillfälle fick jag kontakt med en engelsk tanker som låg på svaj. Han som svarade på signalerna var förstestyrman och hette Ryder. Vi pratade om ditt och datt, men efter en stund tyckte jag att hans lampa var lite svag och svår att läsa och det sa jag till honom. Han slog: »wait« och efter ett litet tag slog ett flodljus emot mig. Ryder hade gått ut på bryggvingen och övergått till en dagmorselampa som bara var något nummer mindre än en strålkastare för luftförsvaret. Vår konversation fortsatte, nu med solglasögon för min del. Det roliga var att en engelsk sjöman hade intresse av att prata med en svensk femtonårig skolgrabb i över en timme om oviktiga saker. Jag minns inte allt, men en sak han undrade, var om jag kände några tjejer som kunde vara intresserade av att träffa engelska sjömän. Jag sa att jag inte gjorde det. Till slut sa vi »hej då« och avslutade. Dagen därpå ringde polisen eftersom de fått en påringning av vår elaka granne, som tog alla tillfällen att polisanmäla mig. Hon var övertygad om att jag ägnade mig åt smuggling.

– Coolt, sa Bill. Vad gjorde snuten åt saken?

– Ingenting, det var ju inte första gången kärringen anmälde mig. Det värsta var när hon anmälde mig för inbrott i hennes hus. Det är ju ingen liten grej precis. Polisen som ringde bad nästan om ursäkt, eftersom han förstod vad det handlade om. Han menade att det inte var ovanligt att äldre damer trakasserade unga killar, så han ville absolut inte få problem med att jag motanmälde henne för falsk anklagelse. När jag frågade honom vad jag hade stulit för något, sa han att hon hade sagt att jag inte gjort det, men hon ville att polisen skulle ge mig en åthutning.

– Ska vi hitta på något litet skämt med kärringen, sa Bill.

– Det skulle i och för sig vara kul. Har du något förslag?

– I USA var det vanligt att kasta hundskit på huset.

– Det är för simpelt.

– En annan rolig variant är att man lägger ett paket med hundskit framför dörren. Sedan tänder man på det, ringer på dörren och springer. När kärringen öppnar och ser att det brinner måttligt, är det en naturlig reflex att stampa ut elden.

– Det är lite simpelt det också. Nej, – jag vill inte ha med henne att göra. Jag vill bara att hon ska försvinna ur mitt liv, sa Tommy.

– Men då fixar vi det, sa Bill och flinade.

– Varför är bojen som Svan ligger vid så stor, frågade Bill?

– Det är en gammal svepboj, sa Tommy. Den är egentligen alldeles för stor och klumpig, men den låg oanvänd här på Marinens område, så farsan tyckte att den borde användas. Bojen har använts vid minsvepning. Det behövs ju ett ordentligt bojsänke för att hålla allt på plats när det blåser nordostligt. Det tillverkades av betong genom att vi byggde en träform av lagom storlek. Det gjorde vi på hösten och i strandkanten för att senare på vintern behändigt kunna knuffa ut betongklumpen på isen till rätt ställe. Resultatet blev en klump på knappt ett ton. Fästöglan var ett bockat armeringsjärn vars spretande ändar trycktes ned i betongen. Beräkningarna stämde, vintern kom med ordentlig is och betongklumpen knuffades ut. Kätting kopplades mellan sänket och bojen och sedan började arbetet med att hugga runt sänket för att det skulle gå till botten. Det var en kall vinter och isen var tjock men till slut gav den vika och sänket gick till vila på åtta meters djup. Kättinglängden justerades och bojen lades i det upphuggna hålet. Frid och fröjd. Våren kom med islossning och någon gång i mars fick farsan en telefonpåringning från polisen som undrade om det möjligen var vår boj som såg ut som en drivande mina ute i farleden. Isen hade dragit med sig bojen som ju var så stor att den kunde lyfta sänket. Lidingö är ju en liten stad och många kände många och därför förstod man snart vem som man borde kontakta om den drivande minan. Det blev en snabb räddningsinsats med jollen för inbogsering av bojen till sin ursprungliga plats. Frid och fröjd.

– Tänk om något större fartyg hade kört på den och fått in kätting och sänke i propellern och rodret och det hade lett till manöveroduglighet och att båten hade gått upp iland. Vad hade det kostat er, frågade Bull?

– Varför ska du prata så där när vi hade det så trevligt? Det är en ganska obehaglig tanke och troligtvis hade inte farsans drulleförsäkring räckt särskilt långt i det fallet.

Det tog tid att få Svan seglingsklar. De blev tvungna att tvätta henne i vattenlinjen eftersom det hade förekommit någon förorening i vattnet som hade solkat vattenlinjen och friborden. Tommy gjorde det från jollen och när han var klar med det, var han ganska trött. Under tiden tog Bill och Bull av segelkapellen, vek ihop dem och stuvade undan. De dirkade upp bomnocken och stuvade undan bomsaxen. Fallen som var snärjda för att inte slamra i vinden, skiftades för att vara klara för segelsättning.

– Det har förekommit en del dramatik här genom åren, sa Tommy när han kom ombord. Vid den där höga klippan där borta var det nära att en kvinna blev mördad en gång, men mördaren hann aldrig fullborda det hela. Det var under kriget och en natt väcktes mina föräldrar av höga skrik nerifrån sjön. Farsan slet på sig kläderna och sprang efter ljudet och när han kom ner hit, såg han en dyblöt kvinna sittande på den klippan. Samtidigt såg han en motorbåt som försvann från platsen. Kvinnan satt på den där udden ni ser där borta. Berget är så brant att det är svårt att ta sig därifrån och särskilt när man är i det tillståndet som hon var. Därför tog farsan en roddbåt, som låg förtöjd på platsen och hämtade henne med. Kvinnan fick följa med upp till villan, där hon blev omhändertagen av mina föräldrar och där hon också berättade vad som hade hänt. Motorbåten som farsan hade sett försvinna från platsen tillhörde kvinnans pojkvän. Bakgrunden till händelsen var att kvinnan var gravid, – något som inte stämde in i pojkvännens planer. Han hade därför lyckats lura ut henne på en båttur i sommarnatten och på lämpligt ställe, kastat henne i sjön och sedan försökt köra över henne. Men kvinnan var en duktig simmare och lyckades dyka varje gång han försökte. För varje gång, tog hon sig närmare berget och kunde till slut kravla sig upp. Om inte farsan hade kommit, hade kanske mördaren lyckats, eftersom kvinnan var ganska fast på klippan.

– Dramatiskt, sa Bull. Jag skulle kunna fantisera ihop ett passande straff för honom.

– Jag var själv med om en läskig grej på det berget, sa Tommy. När jag var 12 år var jag mycket ute och cyklade i omgivningarna runt hemmet. Den där dagen trampade jag omkring tillsammans med en kompis som hette Kjell. Han var tre år äldre än jag. Vi körde in på en liten väg och hamnade på toppen av det där berget. Vi ställde cyklarna och började klättra mellan skrevorna i branten ned mot vattnet. Berget har många små avsatser med ganska plan mark där solbadare ibland kan hitta en ostörd plats. Plötsligt såg vi en väska stå kvarglömd på en avsats. Det var en sån där så kallad »bag« som var populär på 50 – talet. Den stod prydligt »rakt uppochned« mitt på gräsplätten. Det var ett spännande fynd och vi ville ju