Allting har hänt

By Erik Eriksson

"När vi möts nickar vi och fortsätter utan att säga någonting. För det mesta. Men det händer att vi stannar till och byter några ord, och när jag går tittar jag efter honom och då fäster jag alltid blicken på den där fläcken. Hjärtfläcken, stället jag valde ut för länge sedan. Första gången stod han framför mig på bryggan och jag tänkte att där på vänster sida måste det bli, snett nedanför nacken."När andra världskriget börjar så dras nya gränser i samhället. Grannskap, skolklasser, arbetsplatser, vänner, familjer. De som stödjer nazisterna, och de som är emot dem. Gamla vänskaper förstörs för all framtid, familjer får sår som aldrig läker. Två grannar och klasskamrater blir inkallade när kriget börjar, och stationeras på en ö tillsammans för att stå i beredskap. De har tidigare varit vänner, men nu är en av dem nazist och den andre hatar Hitler. Om kriget når Sverige måste den ena döda den andre, det vet de båda två.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9788711838501

Book preview

Egmont-koncernen

1.

Ibland ser jag honom, men alltmer sällan, det kan gå månader.

När vi möts nickar vi och fortsätter utan att säga något.

För det mesta.

Men det händer att vi stannar till och byter några ord, och när han går igen tittar jag efter honom och då fäster jag alltid blicken på den där fläcken.

Hjärtfläcken, stället jag valde ut för länge sen.

Första gången stod han framför mig på bryggan och jag tänkte att där på vänster sida måste det bli, snett nedanför nacken.

Hur länge sen är det?

Det var höst och ganska svalt och det hade börjat blåsa. Vi väntade på båten som skulle ta oss ut till öarna efter helgen.

Eller minns jag fel?

Hade jag kanske ännu inte börjat fundera på hur jag skulle göra med honom om det blev nödvändigt?

Det är länge sen, jag vet att jag placerar en del händelser fel i tiden, men om jag går tillbaka några gånger så kommer för det mesta allting på rätt plats.

Hur länge sen är det?

Jag hade fyllt tjugo på sensommaren.

Han, den andre, var ett år äldre.

Det mesta hände mellan höst och senvinter. Men det är vintern jag kommer ihåg. Allt är som en enda lång vinter när jag tänker tillbaka.

Även vintern innan var kall, men då var jag hemma och kunde stanna inne när det var som värst. Nu hade jag inget val, nu skulle jag stå ute eller färdas långa sträckor över isen.

Men jag hade god nytta av det jag lärt om isar ihop med farsan och när jag gick ner mig var det inte första gången.

---

Vi väntade på båten den där söndagkvällen. Det började skymma och först stod vi på bryggan men när det dröjde drog vi oss upp på land en bit.

Några rökte.

Jag stod med händerna i rockfickorna och tittade ut över det nästan svarta vattnet. Alla ljus var släckta, gårdarna uppåt land började sjunka in i granskogen och ute på öarna var allting blåsvart.

Inga lampor fick vara tända.

Men om månen lyste, gällde mörkläggningen då också?

Jag minns inte men jag antar det.

Hur sorterar minnet det viktiga och det som är strunt? Varför kommer jag ihåg hur många knappar rocken hade och varför har jag glömt det där med månen och mörkläggningen?

Men kanske är rockens knappar viktigare än månen. När det är minus trettio grader och vinden viner då är antalet väl isydda knappar avgörande.

Jag minns knapparna.

Jag kommer ihåg hur det kändes att dra tumnageln mot de tunna räfflorna på knappens svagt välvda översida.

Men månen?

---

Ni vill veta vad jag heter?

Naturligtvis.

Jag heter Holmer Sten. Namnen ska stå i den ordningen eftersom Holmer är mitt förnamn och Sten mitt efternamn. Det kan tyckas konstigt men så är det i alla fall.

De använder ett öknamn ibland när de tilltalar mig, ett gammalt öknamn från barndomsåren.

Vi gick i sexan och vi läste om de främmande världsdelarna. Vi hade högläsning ur Folkskolans läsebok, stycket handlade om negrerna i Kongo.

De hade mycket hårda skallar.

Trettio kilo eller kanske fyrtio, kunde de bära på sina hårda skallar, negrerna.

Det fanns också en del uppgifter om negrernas läppar och öron och hår, och historier om deras sätt att dansa och pladdra.

Men det var deras hårda skallar vi skulle minnas.

Efter lektionen var det nån som skrattande påpekade att jag hade negerskalle.

Skalle?

Mitt hår är smålockigt och mina läppar är kanske aningen tjockare än de flestas, men skallen?

Jag fick alltså en öknamn som hade med min skallform att göra.

Men jag nämner inte namnet eftersom jag inte vill använda det nu när jag berättar om mig själv. Jag kommer att använda mitt dopnamn Holmer.

Även det namnet ger mig problem, man vet inte alltid om det är ett förnamn eller ett efternamn, men det är problem av ett slag som jag kan fördra.

Han, den andre, var med redan då. Vi gick i samma klass även om han var ett år äldre. Jag vet inte varför han var äldre än de övriga i klassen. Ingen visste det.

Ni undrar varför jag kallar honom den andre, han har väl ett namn?

Det var inte jag som först kallade honom så. Det var flickan från Salmi som kallade honom den andre när hon berättade om honom.

Han heter Arent, vi gick i samma klass i folkskolan och vi växte upp i samma område i villastaden Lidingö utanför Stockholm.

Min farsa hade en liten kåk ett kvarter från villan som ägdes av Arents far.

Jag bor fortfarande i farsans gamla kåk, jag är ensam. Han, den andre, bor kvar i sitt föräldrahem.

Inget har förändrats.

Men vad hade kunnat bli annorlunda?

Jag har berättat att vi möts ibland på vägen här utanför, att vi nickar åt varann.

Han har fyllt sextiosju.

Ni vet redan att jag är ett år yngre.

2.

Båten som hämtade oss hette Simson. Den kallades färja, men den fraktade inga fordon om jag minns rätt, den liknade till storlek och skrovform några av de halvstora Vaxholmsbåtarna.

Simson var gråmålad.

Den här höstkvällen kom Simson glidande mot oss i mörkret utan lanternor, men man kunde ana det svagt skummande bogsvallet när hon stävade mot land.

Bryggan låg vid Rävsnäs.

Låg?

Den ligger väl kvar kan jag tänka mig, liksom sekelskiftesvillorna nere vid stranden. Jag har visserligen inte varit där på många år, men varför skulle man flytta en brygga?

Från Rävsnäs till Lidö tog det kanske en halvtimme, om ens det.

Vi satt på bänkar längs bordläggningen, inne i Simsons passagerarutrymme. Några satt på durken och två eller tre hade sträckt ut sig på den lådliknande upphöjningen vid nedgången till maskinrummet.

Det var en söndagkväll i början av september. Vi var på väg tillbaka efter en vanlig permission. Alla var nyktra, i varje fall var det ingen ombord som spydde eller vinglade när vi gick ombord. På bussen som tagit oss från Norrtälje till bryggan hade det varit ovanligt lugnt.

Vi hade väl halva värnpliktstiden kvar och vi visste att vi med ganska stor säkerhet skulle få förlängd tid.

Ett år, två år?

Eftersom krigets utgång var oviss kunde ingen ännu svara.

Det var den tredje tyska hösten.

Stridsvagnarna flöt fram genom leran åt öster och stålörnarna sträckte över städer som blivit grus och aska. Radiosändaren i Königsberg, den tyska sändaren som pratade svenska, berättade om ödet och evigheten.

Och vi var som sagt på väg tillbaka efter en permission, mot Lidö där våra baracker fanns.

Men inte bara barackerna. Även våra pjäser fanns på Lidö, kanonerna som var riktade mot farleden utanför och mot Havssvalget.

Havssvalget?

I det djupa höstmörkret den där kvällen, när alla satt tysta, när vi kände den kalla fartygsplåten mot våra ryggar, då mötte vi dyningen som kom rullande från Ålands hav och in genom Havssvalget.

Det breda gattet mot nordost.

Och nu fick dyningen små vindvita toppar som daskade mot båtens sida och de som sovit vaknade till och svepte kapporna om benen.

I Havssvalget var det vi mötte vårt gråblodiga fosterhav.

Vår framtida stridsplats?

3.

Jag utbildades till laddare på ett medeltungt batteri.

Förstår ni?

Jag laddade en kanon kan man säga. Jag stack in en granat och en eller flera krutladdningar baktill i kanonens eldrör varefter jag stängde slutstycket. Sen kunde kanonens chef kommendera eld om han ville.

Han kunde skjuta med andra ord.

Men jag hade ännu en uppgift. Jag sändes ibland ut till en liten ö som observatör. Ön låg längst ut i Havssvalget. Vi var fyra eller sex man där åt gången, vi stannade två eller tre veckor innan vi fick avlösning.

Vitskär hette ön.

Hade den varit tredjedelen så stor hade den väl kallats kobbe, men nu var det en liten ö. En flack nedslipad häll på västsidan, en långgrund strand, dungar av alar och låga krypande björkar. Bland träden låg stugan som vi bodde i. Tio meter från stugans dörr var det gjutna betongvärnet där vi turades om att stå och spana ut mot havet.

Mitt på Vitskär fanns en bergknalle, ett litet utsiktsberg, på öns östra och södra sidor låg några vikar som skyddades från havet av grynnor och utskjutande uddar.

Ön liknade många andra i ytterskärgården.

Men det var på Vitskär vi hade vår yttersta postering, det var där vi spanade.

Mest såg vi bara vatten och moln om det var på dagen, eller stjärnor om det var natt. Ofta såg vi ingenting.

Dock gjorde vi en del viktiga observationer.

Avgörande, kan jag säga.

---

Men på Lidö var jag laddare och vi tillbringade en stor del av den där hösten med övningsskjutning mot sjömål, stora skärmar som bogserades ute till havs av ett fartyg. Vi blev ganska skickliga efter en tid, vi sköt in oss med några skott och slog sönder målet.

Inskjutningen är nödvändig. Man rättar sig efter nedslagen, de syntes som små vita plymer mot havsytan långt därute. Efter fyra eller fem skott träffade vi.

För de flesta av oss var målet en tygskärm och inget annat. När vi träffat fick vi ledigt en stund: Ligga i gräset, röka, slumra till, skryta om det få av oss varit med om.

Men för ett par av befälet var sjömålet en symbol, några av de värnpliktiga delade den uppfattningen.

De sköt på fienden.

Även vi kom att påverkas av deras allvar.

En av skjutledarna sa flera gånger att det var kryssaren Oktoberrevolutionen vi just slagit ut.

Inga överlevande, sa han med en min som kanske skulle likna ett leende.

Först lyssnade vi inte, men en gång svarade jag med en motfråga: Varför var det inte lika gärna slagskeppet Tirpitz vi skjutit i sank?

Skjutledaren var furir, yrkesmilitär, trettiofem år kanske. Han var lång och mycket smal och han hade en kort, välklippt mustasch.

Han var ingen otrevlig karl. Det fanns en del hårda och okänsliga personer bland befälen. Furiren var inte en av dem.

Men nu blev hans ögon hårda och han tittade länge på mig innan han svarade.

Slagskeppet Tirpitz hörde inte till våra fiender.

Och dessutom, sa han efter ytterligare en stunds tystnad, var slagskeppet osänkbart.

Jag undrade varför vi övade om främmande fartyg var osänkbara.

Han sa: Vi vet vilka som är våra fiender.

Det var kanske tio, högst tolv, soldater som stod runt furiren och mig. Arent var en av dem.

Min granne, klasskamraten.

Vi var, som jag redan påpekat, inte helt jämngamla. Arent hade ryckt in i det militära nästan ett år före mig. Nu var han vicekorpral.

Han var alltså min överordnade, han hade ett streck på jackans axel.

Arent underströk vad furiren sagt, men han gjorde furirens påstående till en fråga: Visste jag varifrån våra fiender skulle komma?

Jag svarade att den som ockuperat våra grannländer väl kunde angripa oss också.

Angreppet på Finland, menade jag angreppet på Finland?

Nej, jag menade inte Finland.

Arent tog ett steg fram mot mig, eller kanske klev han fram mot havsstranden som låg alldeles bakom oss.

Han höll sin högerhand knuten och jag såg att han tittade förbi mig och ändå var det mig han talade till.

Fienden, sa han och gjorde en paus. Fienden finns redan i vårt land liksom han finns överallt där han håller liv i det som är dömt att ruttna.

Han talade med lite för hög röst.

Det blev tyst, ingen hade något att säga och efter en stund började några titta ner i marken.

Furiren bröt tystnaden och sa åt oss att återgå till det vi sysslat med före rasten.

Det var första gången den hösten.

Jag hade med avsikt undvikit det som skulle leda till gräl, jag hade gått åt sidan och kanske trodde Arent att jag vek undan för hans viljestyrka, eller för hans kroppskrafter för han var verkligen kraftigt byggd.

Men ingenting hade förändrats.

Jag hade ju bara gett honom en påminnelse om det vi båda kände till.

Men ändå.

Nu var vi på Lidö, vid Havssvalget, vi visste vad kriget egentligen handlade om

Om liv och död handlade det, inte om åsikter.

Och det var nu jag på allvar började fundera på hur jag skulle göra om det blev nödvändigt.

Om tyskarna kom.

Om han ställde sig på deras sida.

Det tog tid för mig att tänka den här tanken hela vägen ut, men när jag börjat fundera var jag tvungen att fortsätta och sen kunde jag inte komma undan.

Det skulle kunna bli så att bara en utväg gavs: Hjärtfläcken, på ryggens vänstersida en bit nedanför nacken, där skulderbladet sitter.

Men i ryggen, bakifrån?

Det hör samman med det andra som hände, och med det som återstod.

Men än var skulden lätt att fördela. Nu i september var det han eller jag.

4.

Ni undrar över den ovilja jag visar Arent?

Det finns bättre ord än ovilja, men jag tvekar att använda dem.

Ni vet att vi kände varann redan som barn. Vi var klasskamrater, vi följdes åt genom folkskola och realskola. Sen blev Arent gymnasist och jag började jobba som lärling på AGA.

Min farsa hade också jobb på AGA, i stopparverkstan.

En tid var Arent och jag med i Lidingö scoutkår. Vi var ganska unga då, jag tror jag började när jag var nio och slutade när jag just fyllt tolv.

Arent fortsatte och blev ledare, men han gick ur när han började i gymnasiet. Där blev han medlem i en nationell ungdomsklubb.

Farsan sa att det där var en nazistklubb och nu förstår jag att han hade rätt. Men då begrep jag inte riktigt, jag var aldrig intresserad tror jag. Jag umgicks inte med dem. De hade hembiträden och bilar.

Min morsa hade varit hembiträde. Farsan hade inget körkort.

Lidingö har ju förändrats en hel del sen dess, men området där jag bor är sig likt ändå. Jag är ju kvar i farsans lilla kåk, det har jag redan berättat. Arent bor ett kvarter härifrån.

Det var faktiskt arbetare som bodde i småhusen i mitt område. De byggde själva nån gång på tjugotalet, farsan var en av dem. De lånade pengar och fick hjälp med byggjobbet av sina arbetskamrater.

Några rader småkåkar blev det, mitt i den ombonade villastan.

Arents familj köpte en av de stora tornvillorna i närheten.

Vi bor kvar, ett kvarter från varann. Hans hus är