Är jag mördaren?

By Vic Suneson

Någon hade kört in en bajonett i magen på honom, alldeles under revbenen. Det långa skaftet pekade snett upp mot det lilla fönstret i bakgrunden och under revbenen måste bajonetten ha nått fram till hjärtat. Mannen i sängen var obestridligt död ... I Stockholm begås två identiska mord. En filmproducent och en industrimagnat blir brutalt avrättade med bajonetter och det är nu upp till kommissarie Kjell Myrman att lösa fallet. Vad är det egentligen som binder samman offren? Och vilka motiv hade mördaren? Kjell står nu inför en större utmaning än han någonsin hade kunnat ana ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 20, 2017
• ISBN: 9788711703489

Book preview

sig.

Del 1

I havsbandet

I

Klockan var nästan sex när jag kom ut ur skogen på den norra ön och gick fram mot altanen framför Håtes bungalow.

Vinden var fortfarande på gränsen till storm. Kon över tratt, eller vad dom brukar säja i väderleksrapporterna. Den vräkte in från sydöst, som om den fötts av fader Stalins höstsnuva borta i bukterna kring det land som en gång i tiden hette Lettland.

Det syntes ingen till kring bungalowen och jag slängde mej i en fällstol och tände en ny pipa. Jag var rätt förbannad, om sanningen ska fram.

Här var vi åtta stycken människor, inblåsta på två små löjliga öar i det yttersta havsbandet. Det som från början var tänkt som en trivsam kräftseglats i mitten på augusti, hade av elementens ovilja eller möjligen atombomben blivit nåt av en mardröm. Vi gick ut från Saltsjöbaden på fredagskvällen i Håtes nya åtta, en båt som sannerligen inte skäms för sej varken på papperet — jaa, jag menar naturligtvis inte dom papper Håte eventuellt har skrivit på för att kunna köpa båten — eller på en hård kryss i Sandhamnsregattan. Vi skulle egentligen till Kryssarklubbens årliga kräftskiva på Runmarö. Men först skulle vi ha en privat liten förövning här på Håtes öar på fredagskvällen.

Så långt var allting all right. Men när vi väl ankrat i den lyckligtvis väl skyddade vik, där Håte låtit bygga en brygga som måste ha kostat modiga slantar, så började det blåsa småspik och rutiga kalsonger. Vi fick visserligen i oss kräftorna och en del annat, som brukar gå i lag med röda skaldjur. Men i dag på morgonen stod det ganska klart, att vi inte skulle kunna gå ut igen. Sjöarna vräkte på ute från det hav som i mång tusende år mot Skandiens klippor har slagit, och dom magra tallarna, som klättrade kring bland dom grå klipporna likt flyfotade gemsgrabbar, böjde sej tålmodigt mot den vindpiskade ljungen.

Vi var helt enkelt inblåsta, och det var inget mer att säja om den saken. Inte ens den mäktige Håte, filmdirektören Hans T. Holm, mannen med dom stora idéerna och det säkra handlaget med såväl publik som spirande småstjärnor, kunde göra något åt saken. Han gick omkring på sina två öar småsvärande och arg, inte olik Terje Vigen.

När stormen slet i tallkronorna och i Håtes tunna grå tussar vid dom röda öronen, så hade man svårt att hålla sej för skratt. Särskilt när man betänker vad han döpt öarna till. Ursprungligen hette dom Klättarna, men det namnet var naturligtvis alldeles för trivialt för Håte. Lika obekymrad om vad sjökortet hade att förtälja, som vad en stackars scenarioförfattare då och då lyckas åstadkomma, döpte han raskt om sina två öar. Eftersom Lycksalighetens ö redan råkat ut för copyright anno 1824 genom den känslige skalden Per Amadeus Atterbom, och det dessutom faktiskt var frågan om två öar, så hade han efter svåra själsliga lidanden bestämt sej för att hans lilla ögrupp skulle heta …

Jaa. Jag skäms nästan att säja det.

Paradisöarna!

Jag förmodar att svensk filmkonsts förnämsta prestation, som lär ha utspelat sin häpnadsväckande brist på handling i ett pensionat, i någon mån inspirerade vid dopet.

Men inte nog med det.

Den ganska påvra men för all del bekväma byggnad, som prydde den större av öarna och som Håte envisades att kalla bungalow, den hade han också döpt. Omedveten om att dess förste ägare gjort konkurs och slumpat bort såväl bungalow som öar — jaa, Håte var naturligtvis inte omedveten om slumppriset — hade han följdriktigt döpt denna i och för sej trivsamma timmerstuga till …

Jag tvekar igen. Men sanningen måste fram.

Paradiset!

Här bodde vi alltså. Fyra gånger så många människor som i det bibliska paradiset. Inblåsta och dömda att nagga på varandras nerver en oviss tid framåt.

Håtes båt är redan nämnd. Ni förstår antagligen redan vad den heter. Kan den heta nåt annat än Paradisfågeln?

Och så har vi Håte själv. Egentligen behöver han ju ingen presentation. Svensk filmkonsts enfant terrible. Den frejdige hejare, som från ett dimhöljt fjärran i Tiveden rakat tvärs genom filmens såväl konstnärliga som inte minst ekonomiska utmarker upp mot toppen. Alltid mot toppen. Raka spåret.

Ett naturbarn — och en hård realist.

Han har möjligen en framträdande god egenskap. Dom dåliga ska vi inte tala om. Då räcker sidorna inte till. Han är familjekär! Icke oväntat omger han sej därför gärna med barn och hustrur.

Jaa. Jag säjer hustrur! I pluralis.

Just nu är han gift med en blond liten flicka med violblå ögon och en figur, som endast dom amerikanska författarna skulle kunna göra full rättvisa. Hon har som sagt violblå ögon och mjuka bågar på ögonbrynen. Figuren är slank och alltigenom perfekt. Munnen är som skapad för kyssar — Håte luktar alltid cigarr, apropos det — och hakan är bestämd utan att verka påträngande. Hon är ganska liten. När vi dansar, vilket händer då och då, så räcker hon mej knappt till hakan. Håret är blont och ganska ostyrigt. Det svallar mjukt ner mot dom breda axlarna.

Men han har sina barn med sej också.

Bertil är trettio år ungefär, blond, och går lite inåt med tårna. Han har ett rundhyllt, vänligt ansikte och ser ut som om han skulle ha svårt att ta vara på sej själv. Det har han också, eftersom han av naturliga skäl vistas ganska mycket ute i filmateljéerna. Han röker och super — det kan ju hända den bästa — han spelar dålig tennis och dansar ganska illa. Min personliga uppfattning är att han är alldeles omusikalisk, även om han försöker verka intresserad av musik.

Han är Håtes son i det första äktenskapet. Men det var ju inte det sista. I sitt andra äktenskap, som också lär ha varit kort och stormigt, har Håte ärvt en dotter, Anna-Lisa, som egentligen inte är mycket att tala om. Hon har bruna ögon, vilket man sällan ser, eftersom hon kisar hårt på grund av sin närsynthet. Hon dricker också tappert, om det nu ska vara nåt att särskilt poängtera.

För resten är hon ganska liten och slank och har det mesta placerat på rätt ställe.

En trogen drabant till filmkungen Håte är hans kompanjon Helge. Nånstans på vägen har han hittat ett nytt namn, nämligen Buhlen. Jag förmodar att han hette Andersson tidigare. Han är. slarvigt klädd, röker stinkande cigarrer och försöker fortfarande verka förste älskare, men är i grund och botten rätt äcklig.

Hans fru är också med. Gissningsvis är hon snart fyrtio år men ovanligt väl bibehållen. Hon har också ett förflutet inom filmen, och malicen påstår att hon inte bara spelat sängkammarscener inför kameran i Håtes filmer. Jag vet inte, jag. Just nu verkar hon inte särskilt intresserad av eller för Håte.

Sen är menageriet nästan redovisat. Kvar är egentligen bara Håtes gast på åttan, den allestädes närvarande och mäkta allmännyttige Tore Persson.

Tore är egentligen en typ för sej. Jag har sällan träffat en människa, som jag instinktivt tyckt så bra om från första början. Han är ett välgörande friskt inslag i den unkna atmosfär som omger Håte. Han går nästan alltid omkring i ett par skitiga blåbyxor och en förmodligen från början vit skjorta. Hemma i stan uppträder han också som chaufför. Han röker pipa, vilket jag tycker är ett tecken på god smak. Han är blond, rufsig och kraftigt byggd. Jag skulle vilja beteckna honom som en A-kille.

Nåt kanske också skulle säjas om Håtes öar. Det är två små öar i det yttersta havsbandet nånstans mellan Sandhamn och Utö. Jag kan inte sjökortet så noga, så ni får nöja er med den definitionen. Östersjön vräker just nu in mot öarnas östsida. Och strax bakom en liten talldunge ligger sundet mellan öarna. Ett smalt sund, där gäddorna gärna lurar kring grynnorna och där vi brukar ha en viss framgång med spinnspöt. Nånstans mitt i sundet har den okuvlige Håte byggt en spång. Man kan alltså lugnt lustvandra från den större norrön till den södra ön, som i vackert väder har härliga badklippor och gott fiskevatten.

Jag sög på min slocknade pipa och hade det trots allt ganska gott, där jag satt på altanen framför Håtes bungalow. Klockan var som sagt omkring sex, och snart skulle den tid på dygnet vara lyckligen förliden, då Håte under inga som helst omständigheter låter sej störa.

Jag vet inte var han fått idén. Men faktum är att Håte varje av årets många dagar insisterar på att sova middag. Det är antagligen en sund och vettig vana. Men i Håtes fall har det osvikligt utvecklats till en kult. Varje dag sover han middag mellan halv sex och sex. Och Gud nåde den som dristar sej att störa honom eller nysa i trakten av denna viktiga förrättning. Jag vet inte vem som kläckte klyschan. Men den är ganska god. Herr filmmagnatens middagsslummer kallas numera inget annat än Håtes Heliga Halvtimma.

Där satt jag alltså och sög på min pipa och hörde hur vinden vrenskades med talltopparna.

Tore kom knallande från talldungen nere vid spången till den södra ön. Vinden slet i hans svajiga blåbyxor, som smetade kring dom kraftiga benen. Han slängde sej i en stol och blängde nonchalant på mej. För att vara gast på båten och chaufför i det civila verkade han välgörande fri från komplex.

— Gubben sover förstås än, sa han och sneglade på sitt armbandsur.

— Direktör Holm avnjuter sin obligatoriska Heliga Halvtimma, sa jag tillrättavisande.

Han drog ett slag i sin gråa pullover och verkade inte nämnvärt pikad.

— Det har bestämt friskat i, sa han lugnt. Jag kan inte höra gubbens snarkningar.

Jag lät lustigheten glida förbi.

— Var är dom andra? sa jag lätt. Det är inte utan att det kommer att smaka med lite mat, så småningom.

— Nere på båten finns det alltid käk, sa han med en sned blick. Men det ska förstås vara vid dukat bord.

Jag lät också den klyschan glida förbi.

— Du skulle nog egentligen tvätta din skjorta, sa jag meningsfyllt. Jag har då aldrig sett. nåt skitigare.

Han såg ganska förnärmad ut.

— Hon har gått över mera på.syd, sa han och bytte raskt samtalsämne. Men det är fan vad det ligger på, fortfarande.

Han stack handen i byxfickan och fick fram en liten tobakspung. Utan att känna sej besvärad började han stoppa sin sura snugga.

Jag följde exemplet.

En slank gestalt dök upp i skogen bakom bungalowen. Sylva kom fram mellan träden och stod framför oss. Hon var klädd i en mörkröd badkappa och bar en vit baddräkt över armen. Hon huttrade lite i blåsten.

— Det är kallt i vattnet, sa hon och drog badkappan tätare omkring sej. Sover Håte ännu?

Det är ganska lustigt och jag har inte tänkt på det förut. Men Sylva kallar faktiskt sin man får Håte. Alla gör det ju, så det kanske inte är så underligt, för resten.

— Det blåser, sa Tore kallt. Så man hör inte om han sover.

Hon satte sej ytterst på en fällstol. Den smala gestalten verkade tunn och övergiven på nåt sätt.

— Du fryser, sa jag och reste mej.

Det blonda håret slickade kragen på den mörkröda badkappan. Ögonen var stora och kanske lite molokna.

— Du kan ta min kavaj, sa jag lätt. Alltid hjälper det nåt.

Jag drog av mej min blåa blazer och la den över hennes breda axlar. Min ena hand förirrade sej ett ögonblick i det blonda hårsvallet. Hon såg upp mot mej, där jag stod bakom stolen.

— Va du är omtänksam, sa hon vänligt.

Tores sura pipa sände ut ett blågrått moln mot den vindpiskade kvällshimlen.

— Varför inte, sa han med ett flin. Det är väl roligt att nån är omtänksam i den egocentriska värld, som vi lever i.

Sylvas blå ögon fick nåt svagt beslöjat över sej. Nåt som jag inte riktigt vågade försöka tyda.

— Var är dom andra? sa hon lätt.

Jag satte mej i min stol igen. Det fanns inte så mycket annat man kunde göra, med Tore där i sin stol. Jag puffade litet på pipan. Den var faktiskt en aning sur.

— Hur ska man veta det, sa jag lugnt. Dom är väl ute på öarna nånstans. Ingen jäkel törs ju visa sej i närheten av huset, när Håte njuter sin Heliga Halvtimma.

Det kom nånting nytt i Sylvas ögon. Kanske var det sorg och smärta.

Förmodligen var hon hungrig.

— Var har du Anna-Lisa? sa hon till Tore.

Jag kanske ska skjuta in att vi är väldigt familjära i vår lilla krets. Ingen har faktiskt kommit på den tanken att kalla gasten och chauffören Tore för annat än Du. Och han har mycket raskt fallit in i tongångarna. Kanske för raskt.

— Har ingen aning, sa han och blåste ut ett nytt rökmoln. Hon kanske är i sitt rum.

Det var som om hon hört våra ord.

Altanen ligger vid husets norra del. Där är dörren in till det stora vardagsrummet. Alldeles bortom dörren begränsas altanen av en brant stenmur. Och nedanför den muren ligger en sandplan, med en dörr in till källarvåningen. Från den sandplanen går sedan två sandiga stigar neråt ön. Den ena går till bryggan. Den andra till spången och södra ön.

Anna-Lisa kom ut ur dörren till källarvåningen. Hon såg kanske en smula däven ut, ungefär som om hon sovit. Kanske också som om hon gråtit. Det är inte alltid så gott att veta, vad en kvinna verkligen visar för färg.

Hon klättrade också uppför dom sju stegen i stentrappan och såg närmast surmulet på oss.

— Och här sitter ni, sa hon vresigt. Ska vi inte ha lite mat, nu?

— Har du också sovit middag? undrade Sylva. Du ser i vart fall ganska sömnig ut.

— Jag dåsa väl en stund, sa Anna-Lisa kort. Men nu är klockan över sex, så vi kan lika gärna starta med middan. Jag antar att vi inte kommer härifrån i kväll heller.

Sylva reste sig ur sin stol. Hon räckte mej blazern och rös till lite i sin mörkröda badkappa.

— Visst måste vi ha mat, sa hon med sin klara röst. Så sträckte hon på sej. Den slanka gestalten i badkappan påminde på nåt sätt om en gasell. Hon slängde sin vita baddräkt över stolskarmen och gick fram till dörren till Håtes bungalow. — Vi äter om en halvtimme, sa hon och försvann in i huset.

Anna-Lisa klappade helt omotiverat Tore på axeln och försvann in efter henne.

— Fint med fruntimmer, sa Tore lugnt. En annan är ju van att fixa sitt käk själv.

Jag satt och tittade neråt ön. Till höger i viken såg jag masttoppen av Håtes stolta Paradisfågel, som vaggade i sjöhävningen. Snett framför mej vräkte vinden på i tallarna. Och där borta i gläntan ner mot spången till den södra ön kom det två vindblåsta vandrare.

Helge Buhlén gick först. Inte ens här ute i havsbandet kunde han låta bli att uppträda i skrikiga amerikanska slipsar. Det var faktiskt det första jag såg. Den där äckliga, spräckliga slipsen, som fladdrade i blåsten.

Snett bakom honom kom Bertil, Håtes son i det första äktenskapet. Han spänstade lite i blåsten och verkade pigg och överdådig.

Dom kom upp på altanen och Bertil slängde sej ner i en stol.

— Fy fan! sa han kärvt. Vilket väder! Man kan ju inte ens fiska.

Helge stod snett bakom min stol och jag såg inte hans ansiktsuttryck. Men jag uppfattade tonfallet.

— Fånigt att tro att man ska få nåt i det här vädret, sa han hest.

— Det är inte vädret som är avgörande, sa Bertil vänligt. Det är helt andra faktorer som inverkar. Men var inte orolig, du. Jag lät den feta fisken gå.

Tore upptäckte att han satt och Helge stod. Det tog en stund innan denna parallell till en av salig Snoilskys snyggaste saker riktigt slog igenom hos honom. Så reste han sej.

— Jag tror jag ska titta till båten ett slag, sa han för att bortförklara sin tillfälliga svaghet.

Helge såg på honom. Det vill säja, jag antar att han såg på honom, eftersom jag fortfarande hade honom bakom ryggen.

— Tack, sa han snävt. Det är ju fint, att du lämnar din stol ett ögonblick. Jag ser att Britt kommer där nere. Hon kanske kan behöva vila sej.

Britt Buhlén kom stigen fram från spången till den södra ön. Hon hade en knallblå strandpyjamas på sej. Den smala näsan pekade oppkäftigt mot den stormpiskade himlen, när hon till slut kom upp på altanen.

— Hej! sa hon ogenerat.

Det var egentligen ingen som fann anledning svara på det hurtiga anropet.

— Vad ni ser molokna ut, sa hon lugnt.

Jag hörde hur Helge flåsade mej i nacken.

— Har du också fått napp? sa han hest.

— Jag var visserligen borta vid fiskarstugan, sa hon lätt. Men jag fiskade inte. Gjorde ni?

Hon ramlade ner i Tores stol och samlade ihop dom vida benen i sin strandpyjamas.

— Vilket jäkla väder, sa hon kallt. När ska vi egentligen kunna komma härifrån?

— Det beror väl på Håte, sa Helge hest bakom min rygg.

— Om du sätter likhetstecken mellan Håte och Vår Herre, så kan jag hålla med dej, sa hon lugnt. Det är väl ändå vädret och inte Håte som bestämmer, när vi kan sticka ut igen.

— Är inte Håte vaken, för resten?

Jag hade inom mej gjort samma reflexion. Håte har åtskilliga egenheter. En är att han alltid sover middag mellan halv sex och sex. En annan är att han aldrig sover längre än till sex. Jag tror han har en väckarklocka som slår larm. Eller också är han skapt som en väckarklocka själv.

— Han har faktiskt inte dykt upp än, sa jag. Egendomligt nog.

Sylva kom ut på trappan från vardagsrummet. Hon var fortfarande klädd i sin mörkröda badkappa. Dom violblå ögonen verkade bekymrade.

— Jag vet inte riktigt vad vi ska göra, sa hon med sin lite hesa och ändå så melodiska röst. Håte har inte vaknat.

Vinden slet i talltopparna.

— Låt honom sova, sa Tore borta från stenbarriären, där han slagit sej ner.

Hon såg som hastigast på honom. Så sökte hon tröst hos mej, vilket jag faktiskt fann ganska klokt.

— Det har aldrig hänt förr, sa hon med ett stänk oro i rösten.

Ett runt knä och lite till skymtade, när hon steg ut på altanen. Så drog hon badkappan tätare om sej.

— Tror ni vi törs väcka honom? undrade hon.

Den där frågan kanske förvånar. Men den som känner Håte närmare förstår den precis. Han är tvåhundra procent egocentriker, och skulle nån trampa in på hans helgade domäner, så blir han blixt förbannad. Och den där middagsslummern är, som tidigare sagts, hemskt helgad.

—