Alle man går till segels!

By John Rumenius

Livet till sjöss hade alltid tilltalat John. Ända sedan han fick höra sin morfars historier från tiden som skeppstimmerman. John ville också gå till sjöss men han drömde om ett segelfartyg. När hans lärare föreslår att han ska skicka in en ansökan till Skeppsgosseskolan i Marstrand blir drömmen verklighet. Han är inte stor och stark, men han har rätt ålder och är väldigt vig. Trots faderns tveksamheter får John till slut igenom sin ansökan, som leder till flytten till Marstrand hösten 1927. Tiden som skeppsgosse skulle förbli ett gott minne hos John. Och efter mer än fyrtio år inom sjömanskåren ser han tillbaka på alla utflykter och äventyr som skeppsgossarna fick ta del av – från första sommarens turer i Baltiska havet till andra årets seglingar i Medelhavet och på Atlanten på fartyget af Chapman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 27, 2021
• ISBN: 9788726831153

Book preview

Förord

Denna bok handlar om en skeppsgosse och hans kamrater, som antogs vid Skeppsgossekåren i Marstrand i början av september 1927 och som karlskrevos den 20 april 1930. Som källmaterial har använts loggböckerna från resorna med Jarramas 1928 och med af Chapman 1929. Jag har också funnit en hel del i skeppsgossarnas egen tidning under dessa år, Bidevind, sådan den var i sin ursprungliga utgivning med skeppsgossar som redaktörer. Denna tidning var gemensam för båda kårerna, den i Karlskrona och den i Marstrand. Men det finns fullt av minnen från den tiden och de är fortfarande så klara, att jag med hjälp av ännu levande kamrater har kunnat fylla ut det viktigaste som hände mellan raderna i loggböckerna. Det hände också en hel del ombord på den gamla utrangerade korvetten Norrköping, där vi tillbringade våra vintrar. Detta logementsfartyg hade en säregen atmosfär, ja en viss doft, som vi inte kan glömma. Den är också mycket svår att beskriva, inte alls obehaglig, tvärtom. Kanske endast mycket gamla skepp, där redan svarteken i botten har hårdnat och slagvattnet har spolat fram och tillbaka, kan avge en sådan säregen doft.

Mycket hände också i Skeppsgosseskolan, som låg uppe i Carlstens fästning innanför Östra Utfallsporten, och nere i Södra Strandverket ute vid södra inloppet.

Det har skrivits så mycket och pratats så mycket i Sveriges Radio om hård disciplin och pennalism i dessa kårer, att Skeppsgossekåren nästan har blivit betraktad som en uppfostringsanstalt. Detta är alldeles fel vad beträffar min och mina kamraters tid i Marstrand. Jag är också böjd att tro, att det mesta som har spritts ut om pennalism tidigare och senare, är minst sagt överdrivet. Eftersom jag är Marstrandsgosse kommer det mesta i denna bok att handla om Marstrandskåren och dess skeppsgossar. Det skulle inte varit lätt för mig att ta med båda kårerna samtidigt, eftersom vi endast var samlade ombord på skeppsgossefartygen. Den mesta tiden var vi alltså åtskilda. Jag tror emellertid att skillnaden mellan kårerna inte var så stor. Vi lärde i alla fall känna vår motsvarighet, 2:dra Skeppsgossekompaniet i Karlskrona, mycket väl och de var synnerligen fina kamrater och duktigare än vi i flera avseenden. Jag kan därför inte se någon skillnad i sammanhållning och kamratskap i Karlskronakåren jämfört med dem i Marstrandskåren.

Ett betyg så gott som något för vår kurs i Marstrand och dess befäl var det, att endast en av de 60 gossarna rymde och sedan fick avsked, något som han senare vid ett samtal sade sig ångra.

Omkring 1000 gossar sökte anställning vid kåren 1927 och av dem antogs några och 60. Av erfarenhet visste man att några ’’mönstrade ut’’ de första veckorna. De 60 delades upp i fem avdelningar med 12 gossar i varje, som fick en underofficer eller en korpral som instruktör. I avdelningarna fanns en eller två ’’sol- och vårmän’’, gossar som hade antagits på våren och alltså redan hade varit ute på en resa med ett skeppsgossefartyg.

Enligt uppgift av våra instruktörer var de handplockade, och de höll därför en mycket hög standard som lärare. De hade aldrig något besvär med oss fastän de som alla befäl på den tiden inte hade haft någon undervisning i psykologi. Någon handpåläggning från deras sida var det aldrig tal om, och de hade inget behov av någon jocke för att banka in sin lärdom i oss med.

Rutinen på Norrköping var följande: Klockan 0600 utpurrning och kojbeslagning, därefter tvättning och en hastig avspolning av däcken. Klockan 0700 frukost, vanligen välling med bagare Larssons goda loffar. 0730 avmarsch till skolan uppe i fästningen; måndag morgon för äldsta och yngsta årskurserna. Mellankursen (som benämndes flagghanar) fick ägna förmiddagen till exercis, undervisning i sjömanskap, signalering och gymnastik. På eftermiddagen skiftade man runt och det var andra årskursens tur att marschera till Skeppsgosseskolan i fästningen. Nästa dag var det andra årskursens tur att marschera till fästningens skola på förmiddagen och vi andra fick syssla med militära ämnen. Så gick dagarna med den skillnaden att yngsta och äldsta årskurserna fick göra storrengöring på lördagsförmiddagarna. Andra årskursen hade då skola som vanligt.

Lunch åt man 1200 och middag 1730. Men dagen var inte slut med detta. Klockan 1830 var det avmarsch till skolan för schemalagd överläsning varannan dag. Och varannan dag hade vi övningssignalering med morselampor. Klockan 2100 skulle alla vara ombord, utom på lördagen då permissionen var utsträckt till klockan 2200; äldsta årskursen till 2300.

Denna rutin gällde för sju av årets månader. De andra fem, från mitten av april till mitten av september, tillbringade skeppsgossarna på sina övningsfartyg, fullriggarna Jarramas, Najaden och af Chapman. De första två, som finns i Karlskrona och Halmstad, har en ålderdomlig rigg, som var vanlig före 1850-talet, medan af Chapman, som byggdes i Whitehaven 1888, hade en modern rigg med dubbla märssegel. Hon hette från början Dunboyne.

Skeppsgossekåren var en bra skola för oss, som kom dit med en låg folkskola i botten. Vi fick undervisning även i sådana ämnen som fysik, kemi och en helt annan matematik. Skolan var uppdelad i två linjer, en högre och en lägre. Högre linjen kunde i vissa fall jämföras med realskolan och hade undervisning även i engelska, dock inte tyska. Det förtjänar att nämnas att vi även hade undervisning i kristendom, sång, halvsulning och i sömnad samt i strumpstoppning.

På lördag eftermiddag och på söndagar, när isen inte låg, kappseglade vi med de fem låringsbåtar, som fanns förtöjda intill Norrköping. Det förekom också dans i ’’salen’’ ombord på Norrköping, då Marstrands flickor gärna mötte upp. Dessa danser var mycket städade och slutade 2230. Någon permission efter klockan 2300 förekom aldrig. Det var mycket sällsynt att den missbrukades.

Så förflöt tiden i den lilla lugna staden Marstrand. Jag vill minnas, att vi sällan hade tid till att tycka att vi hade tråkigt. Tvärtom var det spännande och vi hade alltid fullt upp att göra med läxläsning, rodd, segling och brevskrivning på vår fritid. Så hade vi alltid något att se fram emot. I Marstrand hade vi att se fram emot jullovet eller färden till Karlskrona för att rigga upp våra fullriggare där. När vi var ombord såg vi fram mot nya hamnar och mot slutet av resan längtade vi efter det lugna livet i Marstrand.

Är detta en rätt bild av skeppsgosselivet? frågar kanske en del sig. Ja, det tycker vi själva när vi träffas för att fira något jubileum, 40 år eller senast 50 år. Vi tycker själva att det var en fin skola, och vi är mycket tacksamma för den utbildning vi fick av duktiga instruktörer. Vilka ungdomar i dag får gå i en fin skola på vintrarna och på sommaren ha tre fullriggare till förfogande för praktisk sjömansutbildning?

M/S Nordwest maj 1979

John Rumenius

Hemma på gården

– Vad har du tänkt att göra i fortsättningen? frågade mig min lärare en vacker sommardag ute på skolgården.

Vi hade just avslutat en frivillig påbyggnad av fortsättningsskolan, som han hade haft med större delen av klassen. Vår lärare vid folkskolan i Jönsberg hade kommit från Gullholmen till denna genuina bondbygd öster om Trollhättan. Vi var alla överens om att han var den bästa lärare vi kunde tänka oss. Han hette Sander Dahlstrand och hade aldrig haft behov av att bruka något slag av våld. Av någon orsak hade han måst avbryta sin utbildning till fartygsbefäl, ett yrke som kanske borde varit mer naturligt för denne son från Bohusläns skärgård. Men jag tror att han trivdes hos oss med sin uppgift och som kantor i kyrkan. Vår skola var faktiskt en gammal fin sådan, grundad år 1756 och skänkt av en grevinna Carin Soop.

Den här frivilliga utbildningen i matematik började enligt vår lärares utsago därför, att han tyckte att det var en stor brist i vår utbildning att vi inte hade fått lära oss allmänna bråk. Det skulle senare visa sig att det var nyttiga timmar han frivilligt hade offrat på oss. Nu stod vi där och tyckte det var vemodigt att släppa oss lösa för alla hårda vindar.

Jag tittade på vår unge och bussige lärare och skulle just svara honom, då han sade:

– Du får alltså inte börja i realskolan? Jag rekommenderade dig dit då jag efter examen talade med din far.

– För honom fick jag nog, svarade jag.

Mer ville jag inte säga.

– Du skulle nog passa till sjöss, John. Har du inte funderat på det? fortsatte han.

– Joo, det har jag. Morfar har berättat mycket från sin tid ombord, då han seglade på briggar som skeppstimmerman i nordsjöfart. Jag skulle gärna vilja gå till sjöss, men på segelfartyg. Men det lär inte vara lätt för det finns inte så många kvar av dem.

Året var 1927 och jag hade konfirmerats och avslutat skolgången vid vår varannandagsskola. Tiderna var dåliga och sommaren hade varit regnig och dyster. Det såg inte vackert ut på gärdena, som omgav våra hus på gården, som inte var större än 18 tunnland öppen jord och en del utmarker vid den ödsliga Glöse mosse.

– Jag vet vad som skulle passa dig, John, sade plötsligt min lärare.

Vi hade blivit ensamma nu, sedan de andra ungdomarna hade skyndat iväg till sina hem.

– Jag tror jag vet en skola, som kan ge dig de rätta kunskaperna. I Marstrand finns en skeppsgossekår. De skall ha en mycket bra skola med undervisning i skolämnen på vintrarna, och på somrarna får eleverna segla på fullriggare. Jag tycker du skall skriva dit efter ansökningshandlingar. Du har ju fyllt 15 år nu och det skall vara den rätta åldern. Visserligen är du inte så stor och stark, men du är duktig i gymnastik och vig. Det behöver man vara för att kränga uppe i höga riggar och bärga och reva segel.

– Fullriggare som i kapten Marryats böcker då?

– Ja, precis. Det lär visst vara hård disciplin där, men de har bra lärare vid Skeppsgosseskolan, det vet jag. De har undervisning i både engelska, fysik, kemi och andra ämnen och allting är gratis. Följ med in så sätter jag ihop en ansökan till chefen där. Tror du, att du får för din far? Din mor har väl ingenting emot det. Hur var det förresten? Miste du inte din mor när du var liten?

– Jo, när jag var två och ett halvt år.

– Pappa vill nog att jag skall fara till Amerika, ända bort till Seattle vid Stilla havet. Han for dit år 1900, tjänade pengar och kom hem efter åtta år.

– Jaså. Det visste jag inte. Men det är väl ingen idé att fara dit?

– Min farbror har skogar och sågverk där, så det skulle nog gå att få arbete där för mej. Men det vill jag inte. Jag vill vara hemma i Sverige. Det skall väl gå att slå sig fram här.

– Det tycker jag. Håll dig du till gamla Sverige. Det skall väl bli bättre här vad det lider.

Med formuläret i handen skyndade jag hemåt för att skriva ut det och sända in ansökan så fort som möjligt. Min far kom med några vaga invändningar, men skrev sedan ett intyg, att jag hade hans tillstånd. Varför jag inte ville fara till Amerika, där åtskilliga av min släkt fanns, berodde nog på att jag kände mig så svensk, efter att ha läst allt vad historieböcker jag kunde komma över, Fryxells historia på bortåt trettio band, Geijers och Tegnérs arbeten och många andra. Jag hade heller inte räknat med att min far skulle komma med några invändningar. Förhållandet oss emellan liknade mer det som råder mellan goda arbetskamrater än mellan far och son. Så bestod ju syskonskaran av fem stycken, så jag kunde gott undvaras.

Det gick en vecka och då kom ett konvolut, som innehöll ansökningshandlingar och en broschyr med många vackra bilder. Författare till den var en kapten G. Wahlström och han hade verkligen gjort ett gott arbete. Många gossar skulle lockas till Karlskronas och Marstrands skeppsgossekårer med broschyrens förföriska text och rent vidunderliga bilder av skepp, med och utan segel, skeppsgossar i vita uniformer bärgande segel, skiftande segel och utförande allehanda trevliga sysselsättningar. Om det hade funnits någon tvekan tidigare var den bortblåst nu. Bara det nu inte kom något emellan! Jag var orolig för den grundliga läkarundersökning som föreskrevs, men det var onödigt. Läkaren förklarade, att jag var ovanligt frisk och stark och önskade mig lycka till. Därmed var sista kravet uppfyllt. Nu var det bara att skicka in handlingarna och vänta på besked.

Det dröjde. Sommaren led mot sitt slut under fortsatt regnande. Min far och våra grannar led med detta eländiga väder. För mig blev det alltmer främmande att fortsätta i denna lera och lita till vår Herres nåd. Mot bönderna hade han verkligen inte varit nådig; i själva verket så onådig en Gud kunde vara mot det släkte, som hade sin utkomst av jorden. Men beskedet dröjde. Jag trodde nu fullt och fast, att mina handlingar hade kommit bort. Så äntligen en dag, då solen sken, kom beskedet. Jag skulle infinna mig i Marstrand för prövning, biljetter till resan bifogades. Det var riktigt vemodigt att gå omkring på gården, inne i lagården till djuren där och till smedjan och snickarboden. Kanske skulle jag komma tillbaka igen. Resan till Marstrand gällde ju bara en prövning. Mitt sista besök gällde min lärare. Jag ville låta honom få veta att jag i alla fall skulle få resa till Marstrand för prövning inför de höga herrarna.

– Du kommer säkert att klara det, John, sade han och klappade mig på axeln. Du får genomgå en del prov, de värsta blir nog i räkning, som en sådan här liten skola inte kan ge så djupa kunskaper i. Det andra klarar du galant. I historia har du bättre kunskaper än en student. Var inte ängslig. Tag god tid på dig, så skall det nog gå bra.

Sålunda styrkt av min sjömanslärare och inte alls obevandrad i sjömanskapets hemligheter tack vare min morfars berättelser, äntrade jag en morgon de första dagarna i september tåget på Velanda station. Från Göteborgs central letade jag mig fram till Stenpiren, där ångfartyget Westkusten skulle ligga förtöjt. Jodå, där låg fartyget med rusånga, färdigt för avfärd. Det var förresten samma fartyg som vår skola hade åkt med vid förra årets skolresa till Marstrand. Ombord fann jag snart andra ynglingar, huvudsakligen från Västergötland, som hade samma mål som jag samt en riktig skeppsgosse med blåkrage, rundmössa och allt. Han hade dessutom ett blankpolerat horn. Så småningom fick vi veta av honom att han hade ’’blåst upp flaggan’’ på den nya jagaren Nordenskjöld, som hade sjösatts samma dag. Detta berättade denne 4 skg 88 Johansson på ett blygsamt och trevligt sätt, omedveten om att han på detta sätt gav oss ett gott intryck av den kår han representerade. För första gången på länge sken solen från en molnfri himmel och ute till sjöss kunde vi se två barkskepp, ett tremastat och ett med fyra master, med alla segel satta. För oss eller åtminstone för mig hade det stora äventyret till sjöss börjat, och det är förresten inte slut ännu, 51 år senare.

Marstrand är en märklig stad, som syns långt, långt ut till havs. Ja, inte själva staden men dess märkliga och mäktiga båk, Carlstens fästning. Den ser man kort efter det man har lämnat Göteborg – och Skagen. Vi hade alltså Marstrand i sikte i ett par timmar innan vi lade till vid Marstrandsbåtarnas förtöjningsplats. Och platsen utmärktes nu liksom så många gånger senare av en stor folkhop, som hade olika ärenden till båten. Från Skeppsgossekårens Norrköping fanns alltid en handkärra, som kördes av ett par båtsmän. Dessa skulle hämta diverse proviant, framförallt mjölk, i stora flaskor.

Denna gång fanns en extra båtsman med, som skulle samla ihop oss blivande skeppsgossar och visa oss vägen till den gamla korvetten Norrköping. Han hette Huldt fick vi veta och var någon slags befälhavare för de övriga fyra båtsmännen. Nu stod han där för sig själv och vinkade till sig gossar, som såg bortkomna ut. Han såg snäll och vänlig ut och kom i fortsättningen att vara någon slags tomte på det gamla skeppet. 4-88 Johansson kom honom till god hjälp och visade oss på honom och snart hade han tolv blivande skeppsgossar omkring sig. Helt omilitäriskt sade han: Kom så går vi, och vi tog våra första stapplande steg på den bana, som skulle ha en så stor betydelse för oss.

Marstrand och HMS Norrköping

Dagens Marstrand är en helt annan stad än den som vi upptäckte tiden mellan september 1927 och april 1930. För oss som bara vistades i Marstrand under den tid då inga badgäster fanns där, blev den lilla staden mer än en vistelseort. Norrköping tillsammans med staden och dess ö blev för mig en god ersättning för hemmet i Väne och det är väl ett gott betyg. Jag tror att de flesta övriga gossar hade samma uppfattning. Vi ville alls inte byta med Karlskrona. Ön med sin mäktiga fästning var en spännande plats för oss landkrabbor. Vi gjorde jämt nya upptäckter på strövtåg runt ön och i fästningens gångar. På denna tid kom ibland stora fiskeflottor in och lossade skarpsill i mängder. Andra fartyg sökte skydd för stormar, och så hade vi ju Marstrandsbåten. Men under de första dagarna fick vi bara förflytta oss mellan Södra Donjongen uppe i fästningen och Norrköping. Redan samma dag fick vi genomgå en första frågestund inför fyra herrar, som vi senare skulle identifiera som chefen för kåren, Braunerhielm, vår kompanichef von Schinkel, rektor Andersson för Skeppsgosseskolan och vår instruktionsofficer löjtnanten Westman. De såg alla snälla och beskedliga ut. Vi fick till en början vår förläggning uppe i fästningen, men skulle få flytta ned till Norrköping så snart vi var antagna. Fortfarande var vi klädda i våra civila kläder, som för var dag som gick blev säckigare och säckigare. Vi blev undersökta av kårens läkare och tandläkare, mätta och vägda, ja det var ingen ända på prov och utfrågningar. Det var faktiskt lättare att bli antagen till reservkadett och officer än att komma in vid Skeppsgossekåren. Slutligen fick vi alla ställa upp oss och blev uppropade en och en och fick veta att vi var antagna. Samtidigt fick en grupp meddelande att de inte hade bestått proven och måste resa hem. Innan vi skulle prova ut och få våra uniformer blev vi ännu en gång utfrågade av kompanichefen och vår löjtnant. Undra på att vi kände oss som kameler, som gått igenom nålsögat när vi stod där i våra uniformer, blåa byxor och bussaronger, blåkrage, en litenmössa med vitt ankare och en svart halsduk knuten med råbandsknop. Det kändes riktigt skönt att lägga av den civila kostym, som vi burit på i en vecka.

Men med den nya kostymeringen följde också en viss oro. Vi hade under dessa dagar fått höra från vissa andraårskursare, de som av äldsta årskursen kallades för flagghanar, att vi nog skulle få veta av att vi hade blivit ’’kaniner’’. Denna oro dämpades av att den äldsta årskursen tillhörde samma kompani som den yngre årskursen, nämligen 5:te. Samma dag som vi kläddes i våra uniformer fick vi flytta ombord på den gamla avmastade korvetten Norrköping. Hon såg inte vacker ut utifrån. Masterna var borta liksom bogsprötet. Det övre däcket var inbyggt på så sätt att bastingeringen, relingen, var påbyggd till takhöjd och ovanpå övre däcket hade man lagt ett tak. Backen och den aktersta delen hade lämnats fria för flaggspel och gös. På taket fanns en signalmast. Sådant såg vårt hem ut; sannerligen ingen skönhet som skepp betraktat. Men inombords kunde vi skeppsgossar finna både trivsel och förströelser. Utrymmet under taket på övre däck kallades för salen och gjorde skäl för namnet. Här hade kåren uppställning morgon och eftermiddag. Här fanns kojlårar utefter sidorna, som om dagen rymde skeppsgossarnas kojer och tjänstgjorde som hemtrevliga sittplatser på fritid. I salen fanns också nedgångskappar till nästa däck, som var batteridäck. Här fanns backlagsborden och under däck kojkrokar i vilka kojerna upphängdes klockan 2100. Batteriet var alltså både matsal och sovrum. På dagen fyllde det ännu en uppgift, som instruktionsplats för de gossar som inte hade skola uppe i fästningen. Den militära undervisningen meddelades här vid backlagsborden. Det var så vist inrättat att instruktionsavdelningen, 12 gossar, samtidigt var ett backlag.

Längst akterut på detta däck var gunrummet, där instruktionsofficerarna vistades. Här fanns också hytter för underofficerare och korpraler. Vår årskurs var som sagt indelad i fem avdelningar. Två av instruktörerna var underofficerare, Zettergren och Hörberg. De hade första och andra avdelningarna. Min avdelning, den tredje, hade anförtrotts åt en korpral, som hette Ekegren. Han var ’’kompetent’’, d v s han hade läst underofficersskolan. Fjärde avdelningens instruktör var också en kompetent korpral, Tegnell, och femte gnuggades av korpralen Andersson, en fin och duktig instruktör.

Längst förut i batteriet fanns kabyssen. Det var ett väl tilltaget utrymme, som förut avslutades med kättingklysen och stora betingar kring vilka ankarkättingarna var fastnajade. Det var stora och besvärliga grejor som många gånger förargade vår kock, Stor-Anders. Denne Stor-Anders är egentligen värd ett eget kapitel. Under min långa sjötid, på seglande skepp, krigsfartyg och många av handelsflottans olika fartyg, som jag har seglat i, har jag aldrig påträffat en man av hans kaliber. Han var för det första ovanligt stor och stark, svarthårig och för det mesta arg eller åtminstone allvarlig. Med uppkavlade ärmar och kockmössan på nacken och med något av sina ’’verktyg’’ i handen såg han väldigt respektingivande ut, för att inte säga farlig, och Gud nåde den som hade kommit in i kabyssen utan att kunna förklara varför. Jag såg en gång en flagghane, som fick en välriktad spark där ryggen slutar, vilken gav honom en luftfärd ut igenom dörren på babordssidan. Jag tror nog han hade känning av kockens högerkänga åtminstone en vecka. Men Stor-Anders var också en bland de bästa kockar, som jag har mött. Maten var mycket bra och riklig. Särskilt var torsdagspannkakan en delikatess. Ingen kunde heller laga rotmos som han. Denna serverades varje fredag, tillsammans med rejält urlakat salt kött, efter återkomsten från bastubadet och 200-meterssimningen. Än i dag vattnas det i munnen på oss gamla gossar vid tanken på det berg av rotmos vi satte i oss efter marschen från badet.

Stor-Anders kunde också hålla rent i sitt konstiga och vidlyftiga kök. Han skrubbade och spolade så att man inte kunde se handen framför sig i vattenångan, som bildades när han lät spolslangen fara fram över spis och durk. Den stora spisen eldades förstås med kol. Byssan kolades varje lördag av särskilt uttagna skeppsgossar, och de fick alltid något gott när boxen var fylld. Ja, Stor-Anders var verkligen en betydelsefull person för oss skeppsgossar i Marstrand. Ingen hade vi sådan respekt för, inte ens kompanichefen kunde jämföras med honom.

I batteriets mitt fanns det en annan detalj, som vi kastade längtansfulla blickar åt och gärna strök förbi. Det var loffskåpet. Loffskåpet innehöll loffar eller bullar, som vi fick varje morgon. Dessa var väl tilltagna och smakade mycket bra. Där fanns även annat bröd, som serverades till middag och aftonmåltid. Chefen för loffskåpet var veckans ordningsman, en gosse ur äldre årskursen. Hans uppgift var att varje måltid låsa upp skåpet och dela ut det mjuka brödet. Hårt bröd fick man äta så mycket man ville. Vi kallade det felaktigt för knax. Det förvarades i ett par tunnor utplacerade på batteridäcket. Veckans ordningsman, som kommenderades på kårchefsorder, hade en del andra uppgifter också, bland annat skulle han gå rond på kvällen och se till att det var tyst, sedan tapto hade gått. Han skulle också se till att gossarna kom upp vid utpurrningen på morgnarna, sedan utpurrningssignalen hade blåsts. Den som skötte om utpurrningen var veckans hornblåsare, som också kommenderades på kårchefsorder.Kom någon trött gosse inte upp efter fem minuter hjälptes han ur kojen ganska hårdhänt av ordningsmannen. Som befälstecken hade denne en ordentlig jocke, en vackert arbetad tamp av tågvirke och i dess ögla hängde alla hans nycklar till loffskåp, rengöringsskåp och andra utrymmen, som var försedda med lås. Som sagt var ordningsmannasysslan en ansvarsfull uppgift, och den skeppsgossen var befriad från all annan sysselsättning under veckan. Den var eftersökt av flera anledningar. Stor-Anders var mycket frikostig med pannkaka på torsdagen och bagare Larsson, som levererade allt bröd, hade alltid någon extra loff och kanske ett par wienerbröd med sig till honom. En som skötte sin syssla i mitt tycke perfekt var 5 skg 60 Nyberg. Denne Sexti, var den förste vi mötte, när vi kom ombord på Norrköping och han kom att bli någon slags symbol för äldsta årskursen, en av de finaste ’’gamla grabbar’’ man kunde tänka sig, och det fanns många sådana bland våra äldstaårskursare. Intrycket av Sexti skulle stå sig. Hurudan var då denne Sexti? Han var mycket stor och kraftig, var mycket rödkindad och något böjd, vilket var sällsynt för en skeppsgosse. Han hade en vaggande gång och var fåordig och hade en väldig respekt med sig. Han hade ingen särskild favorit bland de yngre, utan var likadan mot alla. Därtill var han kårens bästa boxare, och var duktig i skolan och var naturligtvis ordningsman.

Under batteridäck fanns trossbotten. Förut på detta däck fanns maskinrummet, där ånga till uppvärmning av hela skeppet blev till. Maskinist var högbåtsman Hammarsköld och en eldare, som aldrig klickade i sitt arbete. Akterut om styrbord bodde båtsmännen i särskilda hytter. De hade också en liten mäss för sig själva. På babordssidan fanns några arresthytter, som sällan var upptagna. På båda sidor fanns lådor, två för varje skeppsgosse, där han förvarade sina kläder, två ställ av kläde, blåkragad skjorta, skor, strumpor och läderstövlar. Där fanns också ett blåställ och diverse privata saker. Ett viktigt plagg var en marinblå sticktröja och två rundmössor. Lådorna var små och det behövdes en noggrann stuvning för att få plats med alla saker. Det var strängeligen förbjudet att förvara