Nu seglar Pip-Larsson

By Edith Unnerstad

Familjen Pip-Larsson fortsätter sina äventyr. I "Kastrullresan" reste de från huvudstaden till Norrköping i en husvagn dragen av två ärvda bryggarhästar. Nu är det dags att gå till sjöss. Familjen har en båt som heter Rudolfina och till sommarlovet väntar nya äventyr då de styr sin kosa mot Östersjön. Skepp ohoj alla landkrabbor! "Nu seglar Pip-Larsson" är den andra boken i serien om den brokiga, men charmiga, familjen Pip-Larsson. Följer den brokiga och skojfriska familjen Pip-Larsson.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788728025956

Book preview

1

Det är vi som kallas för Pip-Larssons, därför att vi var ute och åkte omkring och sålde Pip-kastruller härom året. Själv heter jag Lasse, och det var jag som berättade alltihop om våra äventyr tillsammans med Laban och Lotta den där gången. Och nu har jag tänkt tala om lite av vad vi har haft för oss sen sist. Det är ju på sommarn som allt roligt händer, tycker jag. Och förra sommarn var vi faktiskt med om en hel hop. Vi seglade, förstår ni.

Eftersom ju inte alla kan känna till oss på förhand, så ska jag väl dra igenom hela skocken ett tag.

Vår pappa heter Per Ivar Patrik Larsson. Han har nu för tiden egen verkstad, där han bland annat tillverkar den berömda kastrullen Pip som skriker när maten är färdig. Vår mamma har varit vid teatern, men sen vi började komma till världen har hon bara varit hemmafru. Vi är hela sju stycken barn. Somliga av oss har rätt löjliga namn, och det beror på att vår mamma var vid teatern och spelade Shakespeare innan hon gifte sig, och hon ville absolut ge alla flickorna namn efter Shakespeares hjältinnor. Men det går bra ändå. Desdemona, vår äldsta syster, som var sexton år när vi gjorde den där seglingen, henne kallar vi för Dessi, Miranda, femton år, för Mirre, och Ofelia, tvååringen, får alltid heta Lilla O. Rosalinda, fjorton år, får dras med hela sitt namn, och det går ju det med.

Vi pojkar heter Lasse, Knutte och Patrik, som också kallas Pysen. Knutte var elva, Pysen fyra och jag själv tretton år den gången.

Så har vi en moster som heter Bella, och hon har en honkatt som heter Persson. Moster Bella bor i samma gård som vi i Norrköping, och Persson är lika mycket hos oss som hos henne. Laban och Lotta är våra hästar. Sen vi flyttade till Norrköping brukar vi hållas rätt mycket i moster Bellas sommarstuga på Vikbolandet, och då har vi Laban och Lotta med på grönbete. Men i den här boken ger vi oss ifrån allt det där och seglar ut på de stora vattnen, så det är egentligen bara för ordningens skull jag tar med alltihop så här.

Stugan ligger vid Bråviken, och det är där vi riktigt har fått smak på sjöliv, alla vi ungar. För strax intill oss har vi en granne som är en riktig storseglare. Han är färgmästare vid ett av stans väverier, och han har varit väldigt hygglig mot oss alla. Han lärde oss segla. Han tog oss med som gastar ombord på sin fina Tanja III. Han var hygglig och inte snorkig alls, fast vi inte begrep ett dugg i början utan mest sprang i vägen och halade i fel tåt, som vi sa. Mamma sa att hon inte kunde begripa var han fick allt sitt tålamod ifrån.

Men om han inte hade varit, så hade pappa nog aldrig vågat skaffa någon båt och släppa ut oss ungar på egen hand. För pappa själv är inte alls någon sjöman. Han har varit handelsresande i hela sitt liv, ända tills han fick i gång den här verkstan. Och har han haft en stund över, så har han pryttlat med sina uppfinningar och inte gett sig tid till något annat.

I två somrar låg vi ute med Tanja III så gott som jämt.

Men färgmästarn var gammal och krasslig, och doktorn tyckte att han skulle börja ta det lite försiktigare med sin segling.

Ungarna borde förstås ha egen båt, sa pappa. En som inte är så ömtålig.

Helst en som inte kan stjälpa, sa mamma som är rädd om oss och har respekt för sjön. Någon sorts pråm eller så.

Pråm! sa vi som hade seglat med Tanja III.

Men en så billig båt som vi har råd till finns nog inte, sa pappa. En segelbåt som rymmer alla sju kostar pengar.

Sju! sa mamma. Pysen och Lilla O får allt vackert hålla sig hemma.

Jag vill också segla, johoj! sa Pysen då.

Det är nog säkrast att räkna med sju i alla fall, sa pappa. Tiden går så fort, och småttingarna blir stora rätt som det är.

"Jag är stor, johoj! sa Pysen allvarligt. Lilla O är inte stor, nehej!"

Han hade just lagt sig till med ett johoj eller nehej på slutet av varje mening. Se, Pysen var en som visste vad han ville.

Kan inte pappa uppfinna en billig båt åt oss? sa Mirre.

Hon tror att pappa kan allt. När vi skulle ta upp potatis i moster Bellas täppa sa hon: Kan inte pappa uppfinna en grep som tar upp den fina potatisen men lämnar de där fula kvar i jorden? Och när moster Bella som är ganska kraftig av sig skulle köpa vårkappa och tyckte att hon såg ut som ett helt hus i de nya modellerna sa Mirre: Pappa kan nog uppfinna en kappa som gör moster Bella till en riktig mannekäng. Men tänk att det kunde han ändå inte.

Nu skrattade pappa och sa att båtbyggare var han då rakt inte. Nej, tills vidare fick vi allt lov att försöka klara oss med roddbåten, för det var nog inte så värst mycket hopp om någon segelbåt.

Sen hörde vi inte något mera om den saken på en tid. Men så en dag när pappa kom hem från en affärsresa slog nyheten ner ibland oss.

Jag hade nästan anat att något var i görningen, för jag hade hittat hål efter urklippta båtannonser i tidningen då och då. Men ändå var det ju så man kippade efter andan när han kom och sa: Ja, nu ungar, nu har jag köpt er en båt!

Vi skrek, ja, det gjorde vi.

En båt! Hurra!

Vad är det för en? Hur ser den ut?

Ryms vi alla i den?

Patrik lille, jag hoppas den inte är livsfarlig! (Det var mamma det. )

Är den snygg, pappa?

Hur stor segelyta har den?

Får vi ha den alldeles för oss själva, eller måste vi ha stora med?

Ja, så där lät det, när vi trängdes omkring honom. Men han sa: Ta det lugnt och krama inte ihjäl mig! Den här båten är inte alls någon skönhet, och den gör säkert ingen vidare fart. Ni ryms gott ombord allihop, fast ska ni ligga där alla blir det nog lite trångt. Vid långresa torde alltså tält medföras för en del av besättningen.

Långresa! Vi såg på varandra.

Ja, mamma lilla, fortsatte pappa, den verkar säker och är nog tämligen ostjälpbar. Den är nästan lika bred som lång, den ser oöm ut och tål nog lite av varje. Det är en gammal koster, byggd på Västkusten någon gång för en femti år sen.

Koster, sa Dessi. Jag älskar kostrar. Det är så vacker ek i gamla kostrar. Och gaffelrigg har jag alltid tyckt om.

På senare tid har den tillhört Kanalbolaget i Södertälje och använts som bogserbåt, berättade pappa vidare.

"Men det är väl en segelbåt?" sa jag.

Ja visst. Från början. Men den har motor också, en gammal bruzaholmsmotor med tändkula. Seglen har inte varit använda på länge. Men det finns dubbel uppsättning av dem, och felfria är de. Masten är ganska låg, och segelarean är säkert inte mer än tjugo kvadratmeter ungefär.

Tjugo, tänkte jag. Tanja III var en fyrti kvadratmeters skärgårdskryssare, som hade tagit hem många pokaler. En koster har ett tungt skrov, och med bara tjugo kvadratmeters segel blev den nog ganska sävlig av sig. Det skulle allt bli en viss skillnad, det begrep jag nu. Pappa läste visst mina tankar.

Ja, ni förstår ju att det inte precis är någon Tanja III det här inte, sa han.

Vi vill inte ha någon Tanja III, sa jag. Det låter som en riktigt livad skuta. Vad heter den?

Gissa!

En koster, sa vi och funderade, vad kan en koster ha för namn?

Vad är det nu hon heter, hon i Kostervalsen? sa mamma. Jovisst, Maja var det, precis som jag. Heter den Maja, Patrik? Tyvärr inte, sa pappa.

Carmencita, sa Mirre. Jaså inte? Nå, Rosita då?

Passar väl inte för ett så stadigt fartyg. Gissa bättre. Och glöm inte att den är minst femti år gammal.

Ellinor, sa Dessi. Susanna, Esmeralda?

Måsen, Flundran, Paddan, sa Knutte och jag.

Albertina, föreslog mamma.

Nu börjar det brännas, sa pappa. "Men ni gissar det ändå inte. Det är bäst jag ror fram med det. Rudolfina heter den."

Ä! sa Knutte.

Det låter inte klokt, sa Mirre.

Det är väl inget namn, sa jag.

Han som byggde båten hette väl Rudolf, sa Dessi.

Och hans fästmö hette Fina, sa mamma.

Ja, vi får förstås lov att behålla det, sa Rosalinda, för det betyder otur att byta.

Namnet spelar väl ingen roll, sa jag. Vi har fått en egen skuta, och det är huvudsaken.

Rudolfina låter riktigt tjusigt när man blir van, sa Mirre.

Och vi får åtminstone bli ensamma om det, sa Dessi.

Men var har du underverket då? frågade mamma.

Rudolfina ligger på varv vid Pershagen utanför Södertälje och blir uppsnyggad, sa pappa. De seglar ner den lagom till i mitten på juni när vi flyttar ut till stugan.

Undras vad färgmästarn ska tycka, sa Knutte.

2

Rudolfina kom. Och sedan – ja, vem skulle kunna motstå henne! Trind och bred och blänkande av fernissa kom hon inputtrande till moster Bellas brygga. Hon var så bastant som en torggumma, och det tjocka ekvirket i hennes skrov såg ut att kunna tåla ungefär vad som helst. Hon neg förstås en smula när vi stormade ombord alla på en gång och på samma sida, men rank verkade hon då rakt inte. Till och med mamma vågade sig genast ombord, hon som är en sån landkrabba.

Den här båten är inte en sån där smal ärtskida som Tanja III, sa hon belåten. Den är ju nästan som en pråm.

Pråm! skrek vi. Den här nobla skutan! För nu var Rudolfina vår, och då kunde alla andra båtar gå hem och lägga sig. Till och med Tanja III som vi ända dittills hade tyckt var världens härligaste båt kom alldeles i skymundan.

Tanja III låg vid sin boj utanför färgmästarns villa och såg förnäm ut. Men med ens tyckte vi att hon var alldeles för fin och smäcker, annat var det med vår Rudolfina.

Tanja III var inte bara en båt. Hon var en kappseglingsmaskin och ett smyckeskrin. Hon hade varit helig för oss. Hela somrarna hade vi knappt kunnat tala annat än i sjötermer, och Tanja hit och Tanja dit.

Färgmästarns fru och son hade förut seglat med honom. Men frun hade fått reumatism, och sonen hade rest till Australien just när vi flyttade till Norrköping och började bo i moster Bellas stuga om somrarna. Färgmästarn som såg oss simma och ro blev förtjust när han fick nya gastar som bodde alldeles bredvid. Först började han lära upp mig, men så tjatade Rosalinda tills hon fick följa med. Då blev Dessi och Mirre också vilda. Till slut blev det så att jag var med som ordinarie gast varenda gång och dessutom en av flickorna, men de fick tura om. Mer än tre ombord var inte så lyckat. På sista tiden hade Knutte också fått gasta ibland.

Jag vill lova att vi blev grundligt trimmade. Färgmästarn var den kinkigaste människa jag har sett – inte annars, men ombord på Tanja III. Han var väldigt hygglig på samma gång, men han gav sig aldrig förrän vi kunde en sak i grunden. Och det låter kanske som skryt, men vi lärde oss nog snart det mesta av vad en seglare bör veta.

Vi lärde oss inte bara att läsa sjökort och hålla reda på varje grund i Bråviken och vattnen utanför och hur minsta lilla kåre skulle utnyttjas och hur nära uddarna vi kunde gå innan vi gjorde slag. Vi lärde oss lyssna och lyda kommandoorden ögonblickligen. Vi lärde oss sköta och putsa en båt precis lika väl som en kattmamma putsar sin unge, och lite till ändå.

Tanjas spegelblanka däck gneds tum för tum med sämskskinn varje dag, hennes skot rullades upp i prydliga kringlor. De såg ut som läckra runda kakor på en bakplåt. När vi la på kapellen fick de inte ha en enda rynka, och ve den som råkade låta jollen eller någon av årorna för ett enda ögonblick snudda vid den glänsande bordläggningen!

Men kanske det just var det där petnogeriet, som Knutte sa, när han första gången var med på Tanja, som gjorde att vi till slut ändå i hemlighet blev en aning trötta på vårt gastande där. Mirre sa en gång att det nog var därför som färgmästarns fru inte ville vara med ombord, och då sa Rosalinda att kanske sonen for till Australien för han blev trött på allt polerandet.

Om jag ska säga något mer om Tanja III, så var förstås hennes största fel det att vi aldrig kunde vara ombord alla på en gång. Vi var vana vid att hänga ihop, och de som blev kvar i land när de andra gastade gick där och surade och hade tråkigt. Det blir så där när man riktigt får smak på sjön.

Men Kanalbolagets gamla Rudolfina var som hittad för oss. Vi kände oss ögonblickligen mera hemma ombord på hennes ärriga däck än vi någonsin hade gjort på Tanja III.

Pappa var med på vår första seglats, men bara som passagerare. Färgmästarn kom och inspekterade och följde med på en liten tur han också, och han sa att båten var både trivsam och vilsam. Sen satt han på sin veranda och såg på när vi låg där och kajkade. Han gav oss ett gott råd ibland. Annars fick vi vara för oss själva.

Jag för min del hade ett ögonblick blivit rädd, när Rudolfina föll mamma så bra i smaken. Jag tänkte att nu blir det väl bara föräldrasegling jämt och samt. Inte för att jag inte skulle gilla föräldrarna – de är ju alldeles väldigt hyggliga. Men det är ändå något helt annat att få ge sig av på en tur med bara ungar ombord. Fast föräldrarna begrep visst det där lika bra som vi, så jag hade aldrig behövt vara orolig.

I åtta dar gick vi till sjöss varenda dag. Vi seglade i Bråviken och lärde oss att bli riktigt bekanta med vår skutas alla sidor. Någon kappseglare var hon sannerligen inte. Det fick blåsa rätt bra för att hon skulle komma upp i någon vidare fart. I början