Pip-Larssons Lilla O

By Edith Unnerstad

Lilla O är yngst av barnen i familjen Pip-Larsson. Hon är fem år gammal, full av energi och älskar äventyr. Om hon är ensam hemma och har tråkigt ser hon till att hitta på något för att liva upp stämningen. Som när hon ringer upp ett nummer på måfå och beställer hem några lekkamrater. Eller när hon känner sig felbehandlad och bestämmer sig för att hungerstrejka högst upp i ett päronträd. En sak är säker och det är att det aldrig är långtråkigt kring Lilla O. "Pip-Larssons Lilla O" är den fjärde boken i serien om den brokiga, men charmiga, familjen Pip-Larsson.Följer den brokiga och skojfriska familjen Pip-Larsson

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728025925

Book preview

1

Lilla O vill ha ett småsyskon

Lilla O var uppe på vinden med mamma, som höll på att röja undan och hänga in vinterkläderna i malpåsar.

I ett hörn stod en gammal barnvagn. Lilla O hade åkt i den när hon var liten. Nu började hon köra den fram och tillbaka inne på det trånga vindskontoret. De osmorda hjulen gnisslade och skrek.

— Varför ska min fina vagn stå häroppe? frågade hon. Jag kan väl få ha den nere hos mig, mamma?

— Vad skulle du med den? Du har ju din dockvagn.

— Den som är så liten! Man kan ju inte dra riktiga barn i den. Den här är mycket bättre. Jag skulle kunna dra Pysen i den och leka att han var ett småsyskon.

— Ni har så fullt med saker i ert rum ändå, ni två, sa mamma. Och du tröttnar snart på den, och så får jag bara bära upp den igen.

— Jag tröttnar visst inte. Jag ska leka med den varenda dag. Jag har aldrig fått dra en riktig barnvagn jag, klagade Lilla O. Snälla rara mamma, kan jag inte få låna min egen vagn?

— Det var väldigt vad du tar i, sa mamma. Nå ja, för all del, vi kan ju ta ner den på några dagar då.

— O, så bra, sa Lilla O. Då ska jag bädda riktigt fint i den, så vill nog Pysen åka.

— Tro det? sa mamma. Ja, här har du madrassen som hör till. Och ditt lilla skära täcke har jag spart. Jag tror det ska ligga i packlåren där. Vänta, få se — jo, här har vi det.

— Kudde också, sa Lilla O. Och så ska det vara lakan med spetsar på.

— Dina små vagnslakan finns därnere nånstans. Ja, kom då, så ska jag ta ner vagnen.

Lilla O hjälpte mamma att bära vagnen utför trappan. Det vill säga, hon trippade bredvid och höll i handtaget.

Mamma dammade av vagnen, och så sa hon: Ja, det här är en gammal trotjänare. Ni har legat i den alla sju, men nu är det visst inte mycket kvar av den, ser jag. När du har lekt färdigt med den, så tror jag allt att vi ska ta och ställa den nere vid soptunnan, så att gubbarna får ta den när de kommer och tömmer.

— Den här som är så fin! sa Lilla O. Det är ju närapå inte alls några hål på sovalätten.

Hon bäddade med gulnade små lakan och spetsprydda örngott som hon själv hade haft när hon låg i vagn. Hon slätade noga ut alla rynkorna på det skärblommiga täcket och fällde upp den skamfilade suffletten. Så började hon dra vagnen runt våningen.

— Nu skulle man bara ha en skallra att hänga i en tåt också, så Pysen har någe att leka med när han ska ligga där och vara liten, sa hon.

— Om du kan få honom till det, ja, sa mamma. Och om han ryms där.

— Äsch, han får väl vika ihop sig, sa Lilla O.

Men alla gamla skallror var trasiga och bortslängda för länge sen. Så i stället hängde Lilla O dit en liten änglapojke som hade suttit på en slickepinne.

Mamma gick upp till sina malpåsar igen. Lilla O väntade otåligt att Pysen skulle komma hem. Han hade följt pappa till verkstan.

Men när han till slut kom var det precis som mamma hade anat. Han ville inte höra talas om att ligga i barnvagn.

— Lägg dig där själv, du som är liten, sa han. För resten, den här gamla vagnen skulle Knutte och jag kunna göra en riktigt fin bil av. Pelle Göran har gjort en av deras gamla. Om man tar bort suffletten — och det här — och det där — och sätter på en ratt Man kan göra en ratt av ett annat hjul, man kan ta ett från en annan barnvagn, om man har nån, förstår du. Akta dig vad det blir snyggt!

— Du får inte ha sönder min fina vagn och göra nån gammal bil av den, sa Lilla O och ryckte undan vagnen.

— Den är väl inte din. Jag hade den före dig, sa Pysen.

— Ja men sen fick jag den, och jag hade den sist, sa Lilla O. Och jag ska ha den att dra barn i, för det har mamma sagt att jag får. Snälla Pysen, lägg dig här i vagnen. Titta, så fint jag har bäddat åt dig!

— Nehej du, det är bara flickor som tycker om att leka mamma och barn, sa Pysen i bestämd ton.

— Inte mamma och barn, sa Lilla O. Du ska vara mitt småsyskon.

— Småsyskon! Jag! sa Pysen. Som är närapå två år äldre än du. Försök inte! Lägg dina dockor i vagnen du!

Lilla O började snyfta.

— Du är elak, sa hon. Det är inte ett dugg roligt med dockorna. För jag vill ha ett småsyskon så. Du har haft mig när jag var liten, men jag har ingen jag. Det är så o-ho-rättvist!

— Låt bli att lipa, sa Pysen. Småsyskon är väl inget att ha. Såna där som bara skriker och bajar på sig, usch!

— Du tyckte om mej när jag var liten, grät Lilla O, det gjorde du, för det har mamma sagt. Och du kom jämt och ville pussa mej på kinden, för det vet jag!

— Det gjorde jag visst inte, mumlade Pysen och skämdes.

Men Lilla O fortsatte: Småsyskon är så hemskt rara. Alla andra har småsyskon, men inte jag. Bu-u-uh! Och jag vill inte gå ut och dra dockorna. Det har jag gjort jämt, varenda dag närapå. Och dockorna passar inte alls i den här vagnen. Dom är för små/

— Ta Sotarn då, föreslog Pysen. Och låt bli att lipa, har jag sagt.

— Jag lipar inte, grät Lilla O.

Men så tystnade hon med en liten hickning. Sotarn? Hon såg på den svarta katten som låg i fönstret och kisade mot solen med smala gula ögonglimtar. Tänk om… Ja, fick hon inte Pysen i vagnen, så var Sotarn i alla fall bättre än dockorna. Han var ju ändå levande. Man kunde leka att han var en liten barnunge.

Men då skulle hon allt se till att han blev lite mera lik ett riktigt småsyskon först. Småsyskon har kläder. Hon funderade ett tag, och sen räknade hon ut hur det skulle gå till.

I den gamla chiffonjén i sängkammaren fanns just precis vad hon behövde, det visste hon. Den långa vita dopklänningen och spetskråkan, som alla barnen Pip-Larsson hade varit klädda i när de blev döpta.

Pysen, som var vänligare nu, när han märkte att hon inte längre försökte göra om honom, stora karin, till småbarn i vagn, hjälpte henne att dra ut den tunga chiffonjélådan. Och sen höll han i den stretande katten, medan hon klädde på den. Det var inte så lätt, för Sotarn ville inte alls vara med på såna dumheter. Ett tag slet han sig ifrån dem och rusade tvärs över golvet med den långa vita klänningen släpande och ena puffärmen på ryggen. Det såg tokroligt ut, när han snavade och slog kullerbyttor och bet och rev i den fina kolten för att komma loss ur den.

— Varför vill du inte bli fin, din lilla dumsnut? sa Lilla O.

När de hade arbetat sig riktigt varma fick de till slut klänningen ordentligt knäppt och kråkans sidenband knutna under kattens lilla haka.

Stackars Sotarn stirrade olyckligt och ålade och vred sig för att komma ur stassen. Men när Lilla O bäddade ner honom i vagnen och stoppade om honom blev han lugnare och la sig så småningom till rätta. Han till och med blundade.

— Och nu ska vi ut och gå, sa Lilla O.

Pysen hjälpte henne nerför trappan med vagnen. Sotarn satte sig upp och ville hoppa ur, för vagnen skakade till för varje trappsteg. Men när de väl var