Åke + Semlan

By Kristina Westerlund

I skogen där Åke bor ligger det en ridskola. En dag föreslår hans kompis Nicke att de ska gå dit med sina hundar och hälsa på stalltjejerna. Men när de kommer dit möts de av två hästar på rymmen! En av dem är faktiskt den snyggaste hästen Åke någonsin sett. Tänk om man skulle ta och börja rida på ridskola? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 3, 2021
• ISBN: 9788726796582

Book preview

författaren.

Hålet i skogen

Det hade aldrig hänt om jag inte hade gått in i skogen. Det är ju det jag har sagt hela tiden, skogen är livsfarlig. Tyvärr bor vi mitt i den nu för tiden, mamma och jag, eftersom pappa flyttade hem till Anita.

Här ser ut som hos Pettson och Findus. Små röda hus och skjul överallt. Runt alltihop går en enorm granmur med gamla raggiga träd som hela tiden står och vajar. Och ojar sig över allt otäckt som hänt förr i tiden, och kommer att hända, i framtiden.

Bakom vår vedbod försvinner en gammal gräsväg in i granmörkret. Jag gick in där i dag bara för att jag hade så tråkigt.

Nicke hade inte kommit hem ännu från sitt land och mamma var tvungen att åka till jobbet, fast det var söndag.

Jo, måste förbereda lite, sa hon. I morgon drar allt igång.

För så är det. I morgon drar allt igång. Hela långa sommarlovet är slut och vi ska börja i fyran. Vi ska ha slöjd och engelska. Och få en ny lärare. Undrar vad den nya är bra på. Min gamla var bra på hundar. En gång sa hon att man ska leka kurragömma med sin hund. Då slutar den att springa iväg på egen hand. Jag tänkte att jag skulle prova det i dag, eftersom jag hade så tråkigt.

Gräsvägen bakom vår vedbod håller på att växa igen. Spinkiga björkar står i diket och böjer sig i en båge över stigen som en tunnel. Solen siktade in sig i tunneln och värmde upp marken så det ångade om den.

Det luktade nåt… ja, skog antagligen.

• Rollo lufsade hit och dit. Han har vuxit mycket i sommar och fatt långa spinkiga ben. Han kommer ganska långt på några lufs. Rätt som det var var han borta.

Då gömde jag mig bakom en tjock gran och väntade. Jag väntade så länge att jag blev pinkenödig. Till slut orkade jag inte längre utan tänkte börja leta efter honom, fast det var egentligen meningen att han skulle leta efter mig. Men då pep han till för jag hade trampat honom på tassen. Undrar hur länge han hade suttit där.

Jag sa förlåt forstås och gav honom en hundgodis. Då blev han glad och skuttade iväg med den kolafargade svansen i topp. Och så var han borta igen.

När jag kom till en ny skogsväg visste jag inte åt vilket håll jag skulle gå. Jag stannade och lyssnade efter Rollo men hörde bara gransus. Jag vände mig om ifall han skulle lura mig igen. Men nej.

Då hörde jag honom skälla långt borta, vilt av skräck, och jag förstod varför. Jag hörde nämligen snabba tunga steg också, av stora djur. Älgar förstås.

Ljudet blev tydligare, det kom närmare och närmare. Det kom emot mig. Snart skulle de dyka upp där borta i kurvan. Min stackars Rollo med älgarna efter sig. Jag såg mig desperat omkring. Vad skulle jag göra?

Monstren

Jag hoppade över diket och hämtade två stora grå grenar och lyfte upp dem mot mitt huvud som horn.

Ja, det är sant! Jag tänkte låtsas att jag var en rasande älgtjur, med andedräkt som rök ur näsborrarna. Jag skulle minsann lära de där löjliga fjantälgarna en läxa. De skulle aldrig mer våga sig på min hund.

Klampet av snabba fotter var nära nu. Stora, lurviga bestar kom i full fart genom kurvan.

Då vrålade jag det värsta jag kunde och hoppade upp och ned på vägen och viftade med mina horn.

Och tänk! Det fungerade! Två bruna, lurviga monster tvärnitade och kastade sig vigt åt sidan, över diket. Men i språnget lossnade två mindre varelser som landade mitt i diket. Det var ju ganska konstigt.

En annan sak som var underlig var att efter monstren kom Rollo. Som om det var han som hade jagat dem, och inte tvärtom.

Det blev alldeles tyst en stund. Till och med fåglarna höll klaffen. De försökte nog också fatta vad det var som hade hänt.

Men sen var det slut på det tysta, för upp ur diket kravlade min klasskompis Robin. Jo, hon heter så fast hon är tjej. Och hon var inte särskilt tyst. Nä, hon sa nog alla fula ord hon kunde. Och att jag var en idiot som inte borde få gå lös.

Under tiden kröp Mackan upp ur diket. Det är också en klasskompis, men just då lät hon som en… båtmotor! För det bubblade och frustade om henne, så mycket skrattade hon. Hon kunde knappt gå för allt skratt, när hon skulle försöka fa fatt i monstrena. Som inte alls var några monster, utan små tjocka ponnyhästar.

De var inte särskilt svåra att få tag på egentligen, för de stod alldeles stilla och åt gräs. Men Mackan kom ju ingen vart för allt skratt så Robin var tvungen att hjälpa henne.

Jag kunde inte låta; bli att skratta lite jag också, för jag kom ihåg hur det känns. Ja, när man skrattar så mycket att man får kramp i magen och nästan inte kan andas. Det är kul men jobbigt.

Tyvärr såg Robin att jag log.

Sluta flina, djävla idiot!

Jag kan inte, pep Mackan.

Jag sa inte till dig! fräste Robin, medan hon gav den ena ponnyn till Mackan och själv klev upp på den andra.

Jag menar den där jubelidioten från Göteborg, sa hon. Hoppas han flyttar tillbaka dit snart. Mycket snart.

Varför det? stönade Mackan och försökte komma upp på sin häst. Han är rolig, ju, sa hon och tittade på mig.

Men då började hon skratta igen så hon var nära att trilla av en gång till.

Äh! fräste Robin. Han är livsfarlig, ju. Tänk om vi hade brutit nackarna. Då är det nog ingen som skulle ha skrattat!

På något sätt fick de fart på hästarna, guppade iväg och försvann bakom nästa krök.

Resten av dagen har jag försökt glömma alltihop. Fast det har inte gått så bra. Tvärtom. Jag har tänkt på det hela tiden. Det gnager och gnager. Det känns som jag har en vass sten i magen. Att man kan känna sig så dum! Så klantig och fånig och pinsam!

Och i morgon börjar skolan. Då måste jag träffa Robin och Mackan igen. Den där Robin säger att jag är livsfarlig. Hon vet inte vad hon pratar om. Det är hon som är det. I morgon kommer hon att hitta på ett sätt att döda mig, långsamt.

Klasskompisar

Men jag hade oroat mig i onödan. När jag kom till skolan sa Robin ingenting. Hon tittade inte ens åt mig.

Men det gjorde Mackan och varje gång hon gjorde det började hon fnissa. Hon böjde ner huvudet och höll handen för munnen så ingen skulle se, men Nicke märkte det ändå. Han puttade mig i sidan.

Vad är det med henne? sa han. Har ni nåt ihop, eller? Har ni träffats på sommarlovet?

Inte direkt, sa jag.

Men Nicke gav sig inte.

Du har varit på ridskolan förstås! sa han. Du och din mamma. Ja, det är klart. Hon är ju lika hästtokig som de där.

Han menade Mackan och Robin. Alla visste att de var hästtokiga.

Äh, lägg av! sa jag.

Men det gjorde han inte. Han glodde på mig en lång stund, fast utan att se mig, och jäg förstod att han höll på att få en idé. Sen tändes ett ljus i hans ögon och jag förstod att idén hade kommit.

Jag vet! viskade han så ivrigt att det kom spott ur munnen. Vi går dit efter skolan!

Vart? undrade jag förvirrat.

Till stallet så klart.

Ar du inte klok! Varför det? viskade jag så upprört att det nog kom spott ur munnen på mig med.

De är ju där, sa Nicke. Det blir kul!

Jag stirrade på Nicke. Skulle vi frivilligt leta upp Robin och Mackan på fritiden? Aldrig i livet. Det räckte väl att vi gick i samma klass.

Nej, jag måste hem till Rollo, sa jag.

Nicke stönade.

Han ska med förstås, sa han. "Det är ju de som ska träffas. Salmiak bor ju på ridskolan och Mackan har säkert