Program till matchen och signalsystemet, program!

By Bernt Carlson

"Program till matchen och signalsystemet, program!" är en novellsamling som snurrar kring personer fullt uppe i sitt egna. Vi får bland annat möta en självömkande pappa som inte kan undgå att skuldbelägga sin dotter, en rutinstyrd man som påhejad av en strimma solsken känner sig manad att för en gångs skull ta en dusch, och en karl som tagit skydd mot ett skyfall under en gran och inser att han riskerar att komma försent till första passet på nya jobbet. En sak är säker, det räcker att vakna för att problemen ska uppstå. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788726890556

Book preview

Bernt Carlson

Program till matchen och signalsystemet, program!

SAGA Egmont

Program till matchen och signalsystemet, program!

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1969, 2022 Bernt Carlson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726890556

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Södertälje SK, substitutet

Kanariefågel till matchen och signalsystemet, kanariefågel!

I skymningen, när stämningen i hemmet blivit kväljande, gjorde Liza sig i ordning för att gå ut. Hon bytte kjol, tog på sig skorna och drog kammen några gånger genom håret; därefter gick hon ut i köket för att ta sig en brödbit. Hon ryckte till en aning när hennes far satt vid bordet, ty hon hade hoppats kunna slinka iväg utan att träffa fadern som hon trodde befann sig inne i sängkammaren.

Lizas far hade en brännvinspava framför sig. Han var upphettad och utan skjorta. Liza gick fram till skafferiet och bredde sig en smörgås. Fadern stirrade på henne med en vass blick under buskiga ögonbryn.

– Ska du gå ut? frågade han med sammanbitna käkar.

– Mm, svarade Liza medan hon åt.

Fadern svepte en sup.

– Vart ska du gå?

– Till ett ställe och lyssna på musik och kanske dansa eller så…

Fadern trummade med fingrarna mot bordskivan.

– Måste du gå omkring i en sån där kort kjol? Ungefär som ett djävla fnask!

Liza svarade inte.

– Trivs du inte hemma hos far din?

Faderns röst var spänd.

– Jovisst, men ibland så… får jag en stor lust att gå ut, förstår du.

Liza var väl förtrogen med denna procedur som hon måste gä igenom varje gång hon tänkte gå ut när fadern var hemma. Likafullt var den obehaglig, ty hon visste vad som skulle följa.

Den medelålders mannens röst och underläpp började darra.

– Bryr du dej det minsta om hur jag har det? Bryr du dej om att jag lider, Liza, gör du verkligen det? Bryr du dej om att jag lider?

Dottern kastade en blick på klockan.

– Det vet du att jag gör, och jag försöker hjälpa dej så gott jag kan, svarade hon, men jag är lika hjälplös som du – och nu måste jag nog snart sticka iväg.

Fadern sköt flaskan ifrån sig.

– På senaste tiden har jag börjat få såna hemska drömmar. Jag vet inte vad jag ska göra av mej – jag törs knappt sova, sade han och strök med handen över de tårade ögonen.

– Kanske borde du gå till nån kurator eller nån sån, sade Liza och drack några klunkar vatten under kranen.

– I natt till exempel, berättade fadern, drömde jag att jag hade samlag med en stor djävla råtta. Jag har för mej att jag av nån anledning kom simmande invid ett råttbo. Genom ett mörkt hål kom jag in i själva boet och där inne var det inget vatten. Det fanns råttor där som var mycket större än vad dom är i verkligheten. Jag minns inte hur det gick till, men plötsligt var jag mitt uppe i ett samlag med en fet råtthona. När hon fick orgasm spottade hon ut en massa småkryp. Runt omkring oss sprang det småråttor, och dom andra stora satt i hörnen och betraktade oss – dom liknade människor på nåt sätt! Sen tog jag mej ut genom hålet igen och ut i vattnet. När jag simmade bort kände jag en vidrighet på och i min kropp som inte en hel ocean skulle ha kunnat tvätta bort!

Han torkade sig i pannan.

– När jag vaknade var jag genomsvettig och spyfärdig som du kan förstå, fortsatte han. Fan, jag vet inte om jag står ut med fler såna här drömmar! Jag har ett helvete, fattar du det? Ett helvete har jag! Fattar du det?

Han såg uppfordrande på Liza.

– Jo, svarade hon, men hon stod still, gick inte fram till den i tårar upplöste fadern.

Denne fick ett utbrott:

– Gå då för helvete! Gå då! Du skiter ju fullständigt i hur jag har det! Bara du får roa dej så är allt bra. Gå! Gå! Jag ska nog djävlar i havet uthärda den tid som är kvar av mitt ruttna liv och fortsätta kämpa på som jag fått gjort sen Elsa dog.

Liza såg på fadern, som nästan satte de sista orden i halsen, och tittade sedan ner i golvet. Plötsligt vände hon sig snabbt om och gick ut genom ytterdörren; hon stängde den försiktigt.

– Ett sånt nöt, ett sånt helvetes litet nöt! väste fadern och missade slasken med en loska.

Han reste sig från bordet och gick in i sovrummet.

På bädden i den lilla sängkammaren låg en kvinna och rökte. Hon vände ansiktet mot Lizas far när denne kom in.

– Vad hade du för dej? Vad var det för scen du spelade upp, va? frågade hon spefullt.

Lizas far fnyste och tände en cigarrett.

– Bara ett skådespeleribehov som jag måste tillfredsställa. Men tösen är kall, hon börjar nog genomskåda mej.

Kvinnan skrattade och hennes feta, kritvita överarmar och skuldror dallrade. En ljusstrimma från gatlampan belyste ena sidan av hennes mörka hårsvall som täckte kudden.

– Låt tjejen vara, sade hon. Hon måste få ha lite kul, för tids nog blir hon gammal och grå och får pension. Tror du det är nåt kul att få pension om man inte rasat ut, va?

Lizas far drog girigt in röken. Så satte han sig på sängkanten och bollade med tändsticksasken.

– Jag tycker om henne, sade han, men hon tror att hon är vuxen. Hon fattar inte hur mycket skit det finns. Hon fattar inte att människorna är ruttna. Fattar du inte det va, att man inte kan lämna en tjej på sexton utan tillsyn? Åh, om hon bara fattade att människorna är ruttna!

Kvinnan smekte hans rygg.

– Äh, du med ditt fatta och fatta! Överdriver du nu inte en aning förresten, sade hon; människorna är väl både onda och goda – inte särskilt ruttna precis.

Hon sträckte ut sig med en vällustig suck och kom åt sänglampan så den åkte på sned.

– Kom nu nån gång då! Jag känner mej på hugget som fan.

Hon drog honom ner till sig. Lizas far tände nu och han stack in handen under hennes kjol.

– Jag vill att du ska vara som ett djur! stönade han. Som en… råtta!

Äcklad knuffade kvinnan undan honom.

– Du är ju läskig ju! Komma och snacka om råttor – gör inte om det för då ger jag mej iväg!

Lizas far vältrade sig över henne med stor tyngd.

– Okay, var vad fan du vill då! En elitgymnast till exempel…

Kvinnan ruskade honom av sig.

– En gymnast, va! Låter som husmodersgymnastik – kan du inte hitta nåt mer eggande?

Nu blev Lizas far irriterad:

– Vad är det här för komedi! Sa du inte att du var på hugget?

Han gick och satte sig i ett hörn och började läsa Kalle Anka. Kvinnan petade naglarna. Efter en halvtimme sparkade Lizas far av sig skorna, hoppade upp i sängen och gick till verket utan att låta några störande och stötande ord komma över sina läppar.

Men när det en stund senare gick för honom, vrålade han ut:

– Kajsa Anka, förlöserska! Kajsa Anka, förlöserska!

I huset mittemot stängde en av ålderdom böjd gammal dam sitt fönster. På hennes spis puttrade kaffepannan; hennes golv och ljusa väggar, på vilka det nästan inte fanns en sak, var exemplariskt rena och glänste i skenet från taklampan. En sorts pryd nakenhet dominerade totalt lägenheten och hade gjort så sedan kvinnan stuvat in sig själv med sin oförlösthet flera decennier tidigare.

Hon hade en kanariefågel och en fruktansvärd ensamhet.

När en människa förlöses av Kajsa Anka – låt vara att förlösningen är sökt – finns det ofta personer på endast tjugo meters avstånd, fågelvägen, som inte är mottagliga för förlösningar av det slaget; en sådan skulle kanske kunna äga rum om vederbörande kom i samröre med exempelvis en Joakim von Anka.

Den oförlöste är kanske i ett sådant trängande behov av att; bryta sig loss att han eller hon skulle kunna klättra på en stång mellan två hus för att nå något, trots att risken för att falla i gatan vore stor (den hetsande folkhopen som snabbt samlas när gemene man vittrar blod vore också en säkerhetsrisk).

Men den gamla i huset mittemot Lizas fars lägenhet hade aldrig haft någon stång att klättra på, och nu skulle hon, givetvis, inte orka klättra fram till något – det var för sent.

Det mest fruktansvärda är emellertid att uppgiften om Joakim von Ankas existens blott är en anka. Med sådana personer i ensamma gamla kvinnors lägenheter behövde ingen syssla så mycket med tragiska kontraster.

Liza kunde inte längre känna någonting för sin far. Det var mycket inom henne som dött tillsammans med modern några år tidigare. Om fadern led eller inte struntade hon i. Hon brydde sig inte heller om hur många kvinnor han drog med. Bara hon själv slapp umgås med dem.

Kanske är jag känslokall, tänkte hon, men det lider jag inte av.

På dansstället blev hon uppbjuden endast en gång under de första timmarna. Hon dansade trögt, utan någon större lust. Pojken, iklädd prickig fluga, gjorde inget försök att inleda ett samtal, sade bara tack och gick. Sedan satt Liza länge på en stol, funderande och frånvarande.

Efter midnatt uppbjöds hon för andra gången; denna gång av en lång, blond yngling. Sedan de dansat en stund började de samtala; han ivrigt, hon tillknäppt.

– Går-du-ofta-hit?, du-dansar-bra!, får-jag-följa-dej-hem?, och allt det där – du, dom ramsorna skippar vi, sade han glatt.

– Jaså, skippar vi dom ramsorna, sade Liza.

Han tittade på henne när de gick från dansgolvet.

– Är du ledsen på nåt sätt? frågade han. Eller är du bara skärpt och på din vakt?

– Kanske.

– Jo nog verkar du lite deppig allt, sade han med ett leende. Kan vi inte sätta oss här vid bordet och snacka lite? Om du inte har nåt emot det, förstås, tillade han fort när Liza tycktes tveka.

– Kan vi väl.

Liza strök håret ur pannan och satte sig. Ynglingen intog stolen mittemot henne efter lite trassel med de långa benen (bordet var lågt). Han satte upp armarna på den kladdiga duken och tittade på henne.

– Well, hur är läget? frågade han. Är det nåt allvarligt? fortfor han när hon inte svarade. Nåt som du vill behålla för dej själv?

Liza svarade inte nu heller.

– Vill du ha nåt att dricka? Vad då i så fall? försökte han.

– En cola kan jag väl ta, svarade hon efter en kort betänketid, upplivad vid tanken på att han av någon anledning kanske inte skulle komma tillbaka igen.

Lycklig över dessa hennes ord reste han sig snabbt upp.

– Vänta två minuter bara, sade han och försvann mot serveringen i andra ändan av salen.

En stund senare kom han försedd med två coca-cola och sugrör sneddande över dansgolvet. Han tittade sig runt ett par sekunder innan han fick syn på Liza.

Ynglingen var några meter ifrån bordet då det plötsligt dök upp två uniformerade män bakom hans rygg. De kom med mycket snabba steg. En av dem lyfte kvickt en batong och slog honom hårt i huvudet. Han segnade omedelbart ned och flaskorna gled ur hans händer och rullade en bit efter golvet medan en del av innehållet rann ut.

Ingen i lokalen