Berättelse för herr Hugo

By Jean Bolinder

När Johanna Axeldotter känner att hennes liv börjar närma sig sitt slut bestämmer hon sig för att berätta om sitt liv för herr Hugo. Om minnena från Sörön, kärleken, sorgen, familjen, förväntningarna på livet och om morden. Om den där hemska sommaren för så länge sedan då skräcken la sig som en tung filt över den lilla ön och allting såg hopplöst och mörkt ut ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726783186

Book preview

slump.

1

D et är något skrämmande med videofilmer herr Hugo. När de tar slut slängs jag ut i en flimrande rymd utan början eller ände. Med fjärrkontrollen spolar jag bakåt medan ångesten slår ut sina blommor i Manganese Blue i bröstet på mig. Som när vi åkte mot land, far och jag, och botten aldrig ville visa sig under båtens svarta spegling.

Utan varning är jag inne i de tevesända färgbilderna. Botten skymtar med slemmiga stenar, snårigt sjögräs och sjunkna stockar. I brytningen mellan ljus och evigt mörker.

Den här iskalla sommaren, som är min sista, sitter jag och tittar på videofilmer. Ute regnar det och regnar om det nu är vulkanen på Filippinerna eller brinnande oljekällor i Kuwait som är orsaken. Kramper i magen, tomma kräkningar, ilsmärta ut mot ryggraden. Ansiktet avtärt nära dödskallen. Hyn gulblek.

Gräset är långhårigt och segt och snärjer allt. Syskonbarnbarnen var hos mig här i Sankt Olof en söndag i maj och spelade krocket. Bågarna står kvar som ruiner av aztektempel i kvävande urskog. Kloten med röda, gröna, blåa och gula maggördlar gistnar medan färgen flagnar.

En lieman ska komma enligt löfte. Medan jag väntar målar jag av Hans förunderliga värld på mitt knaggliga Fabriano, Blocco per Artisti, Cartiere Miliani Fabriano, Italy. Och jag berättar för dig herr Hugo, om det som hände i min ungdom, sommaren efter den vår när K skjutit sig eller skjutits i Paris.

Liemannen är visst välkommen när han kommer, men jag fasar för att gå vilse i videoflimret och aldrig hitta in i den trygga tevestudion mera.

2

K lockan är fem på morgonen den sista junidagen. Sista över huvud taget. Grönt skimmer över trädgården.

Jugoslavien hotar Slovenien med krig i nyheterna och sedan sjunger Cornelis Vreeswijk. Han är död men jag hör honom ändå sjunga. Märkligt.

Det här är i alla fall berättelsen om mitt uppvaknande till livet, herr Hugo, året när K dog i Paris och jag var arton. Femtionio år har gått som i ett enda andetag sedan dess. De sade att K sköt sig men han kom hem i en förseglad kista med ett litet fönster så att man kunde se att det var han och att han hade dött och Pechlin sade att det var mord. Han sade också att godsägare Hielbke var inblandad eftersom han var i Paris just då. Dessutom sade han att Martina hade med saken att göra. Men hon kom till Sörön senare på sommaren.

För mig var det sommaren då jag märkte att någon passade på mig, rent av ville mig illa. Det var som om någon, Någon, smög osynlig bredvid mig och väntade på tillfälle. Nej inte alltid, naturligtvis, men rätt som det var när jag var ute och gick på kvällen och månen var rund och vit över havet och nattviolerna stank parfym, så … ja, då anade jag plötsligt en farlig främling i mörkret, Någon som klev över klippor och strandhedar och hoppades komma åt mig.

Eller satt jag i mitt rum på affärens baksida och märkte att Någon fanns utanför fönstret och vakade på min bild genom rutan. En ondskefull ton i nattvinden.

3

J ag vet för helvete att han blev mördad, trumpetade Pechlin uppifrån min sittplats på en av mjölklårarna. Dom sköt han. Och du ska ge dig fan på att godsägaren sitter med i smeten fittkart!

Bakom honom surrade envisa spyflugor omkring Flitplakat och reklam för portionsförpackat socker. Det var något om att flugorna inte kunde komma åt att sätta sina prickar på socker som det omtänksamma Sockerbolaget virat in i papper.

— Baron Hielbke? mumlade jag och malde vidare på min knäckebrödsmacka med möglig herrgårdsost.

— Jo du han sitter i smeten. Som statsministern som fick femtio tusen till de frisinnade. Det stod i Bohusläningen ta mig fan!

Pechlin ansåg att allt som stod i Bohusläningen var Lag och att han som efter ideliga kvarsittningar slutat folkskolan i fjärde klass, var dess främste uttydare. Stor var Bohusläningen och Karl Fredrik Pettersson var dess profet på Sörön. Halleluja!

— Baron är ruinerad den djäveln, lade han till. Vänta du lillhoran så går den fan i konkurs.

Jag utgick från att det inte lönade sig att anmärka på hans ymniga svärjande och svinaktiga tilltal. Det skulle bara bli värre.

— Är det så illa? nöjde jag mig och tuggade vidare. Det lät som inne i en häst tyckte jag när det gräsliga knäckebrödet krackade mellan tänderna. Mögelsmaken var frän trots att jag i förväg petat bort så mycket av det gröna, jag kunnat.

Pechlin föreslog att vi skulle företa skabrösa gymnastikövningar på en hög tomma och leriga potatissäckar. Jag skakade likgiltig på mitt huvud så att mina röda korkskruvslockar gungade som fjädrar i en madrass en bröllopsnatt. Min oskuld tänkte jag spara åt Claes-Ferdinand Henriksson, öns finlemmade, mörkhårige och brunögde kompositör som var 27 och för sin försörjning undervisade tämligen ointresserade gymnasister i sångkonsten inne i Strömstad.

Utanpå var jag Johanna Axeldotter, men inuti fanns två systrar i min fantasi, Amanda och Adolfine och dessa systrar var förälskade i två unga män, Claes Henrik och Ferdinand, djärva och vackra officerare som tagna tillsammans blev den allt annat än djärve Claes-Ferdinand.

Claes-Ferdinand kände inte till denna sin dubbelnatur. Han hade (tror jag) heller ingen aning om att den smala, rödhåriga och förgätmigejögda flickan i affären älskade honom och tänkte bli hans fru, alternativt fruar. Mycket av min ensamma tid gick åt till diskussioner mellan Amanda och Adolfine, om vem som var finast och ädlast, Claes Henrik eller Ferdinand. Och jag hade en urklippt bild ur Bohusläningen på Claes-Ferdinand. Den låg i min efter mor övertagna konfirmationsbibel i Första Korinterbrevet där det i kapitel 13 sägs: Men nu förbliva tro, hopp, kärlek, dessa tre: men största bland dem är kärleken.

4

D et var tjock, kvalmig sommarlukt i källaren, sill, tjära och mögel. En tåtta kikade fram i ett hörn rädd och fräck på en gång och Pechlin gjorde ett utfall mot henne, skrek, klappade i händerna och stampade i jordgolvet. Råttan försvann bakom några hummerburkar och var borta.

Hummer. Rika människor som äter hummer och dricker champagne vet inte vad hummer är. De vet inte vad livet är. De fattar inte i sina feta, spritmosiga skallar att hummer, som de slafsar i sig betyder död och sorg. Ensamhet för sådana som mig. Ingen att prata med och älska. Det är hummer det! Hummer är det djävligaste som finns för hummern ger en inte ens en grav att besöka, en sten med ett namn på, en möjlighet att plocka blommor och lägga ner dem och gråta ut.

Djävla hummer! Satans djävla hummerburkar! Jag hatar er! Jag hatar alla rika som inte bryr sig bara de får fylla fettbukarna med det godaste de kan komma på. Där jag sitter i affärens lagerkällare med Pechlin och äter möglig ost, hatar jag hummerburkarna råttan försvann bakom och jag använder inne i mig gärna Pechlins invektivflora. Förbannade, djävla, helvetes hummersatar!

Två år tidigare, när jag var sexton, det här var på hösten, så for min far och min kusin Janne ut på hummerfiske. Det blåste upp som om Djävulen pustade på och de blev borta i stormen. Båten drev iland sönderslagen i Norge och Jannes kropp spolades upp på de yttersta skären vid Norrön.

Pappas kropp återfanns aldrig. Det är hummer det.

En strandvaskare och kanske inte ens det, det är min pappa det. Det kändes så ödsligt att pappa var död men inte återfunnen. Att han inte ens fick komma i vigd jord. Så är det ofta med hummerfiskare. Inte bryr sig de rika om det. De bara äter och sörplar på och dricker champagne till utan att bry sig det minsta om vad det kostar andra. Inget fiske som jag känner till är tillnärmelsevis så farligt som hummerfiske. Ja, det skulle vara att dyka efter pärlor då. Det också för de rikas skull!

Mamma levde och levde inte. Hon satt sedan tio år tillbaka på S:t Jörgens hospital i Göteborg och var inte att tala med. Schizofreni kallade doktorerna det. Men jag visste att de bar skulden till hennes sjukdom. De och ondsinta öbor.

Mammas tillstånd hade väl gjort sitt till för att skapa den stora förtrolighet som rådde mellan mig och pappa.

Den som Rikemännen och deras Rikekvinnor gjorde så abrupt slut på!

5

P echlin berättade nu om hur Adamson i Bohusläningen stigit i land på en ö som visade sig vara en tapir. Jag hade också läst serien och visste att det var en flodhäst men brydde mig inte om att protestera. Kalle var Man (eller avsåg att bli det) och fick inte motsägas av en feminin varelse.

Han jobbade liksom jag i Bergs affär, Anderssons efterträdare som den hette egentligen. Johan och Anna Maria Berg, var bägge över de femtio. Han var krokig och mager, kal på hjässan och rödnäst och hon absurt fet. De såg ut som ett frågetecken och en ballong men uppförde sig som två energiska utropstecken. De menade att jag borde vara dem oändligen tacksam för att jag fick arbete, mat och husrum plus snålsnål lön trots att nu far var död och mor tokig.

Jag var inte oändligen tacksam mot Bergs.

Karl Fredrik Pettersson var ett år yngre än jag och kallades för det mesta Pechlin efter en kungamördare på 1700-talet. Han — Karl Fredrik alltså — var en sällsynt ohängd drummel och fulare i mun än någon annan människa jag träffat under mitt sjuttiosjuåriga liv. Ur hans breda käft med sneda, oborstade tänder vällde dagarna i ända ett ymnigt flöde av svordomar, besvärjelser och könsglosor. Han var dessutom pionjär när det gällde sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Sådana utförde han dagligen och stundligen i suveränt trots av att begreppet inte ens var uppfunnet.

Så redogjorde han för Ragge Sundquists otroliga egenskaper som motorcykelförare och hur han segrat i en backtävling vid Uddevalla på tangerat backrekord. Kalle hade inte haft möjlighet att själv hedra evenemanget med sin närvaro men hade låtit sig representeras av en kusins vän och berättade så livfullt som om han själv suttit på motorcykeln. Ibland blev han och Ragge vi i samfälld aktion men snart var det bara jag som körde den där idiotiska backen på 16,8 sekunder.

— Jag trodde för fan att cykeln skulle stegra sig och jag ramla på arselet och bryta nacken av mig, skröt Pechlin. Men jag lutade mig framåt av helvete och det gick att hålla fanskapet i backdjävulen ta mig fan …

Sedan han gjort paus för att inhösta mitt bifall men inget sådant fått, övergick hans föreläsande till mera näraliggande och därmed också intressantare ämnen.

— Det är mera må du tro. Med Hielbke menar jag. Han var inte ensam om’et i Paris så klart. Det var ta mig djävulen en hel sammansvärjning. Det var ett fruntimmer också … en mystisk ung brud … du skulle bara veta så skulle du explosidera!

— Vadå? ville jag förstås veta.

— Harru nån chokla?

Jag hade lyckats knycka en kaka för Berg och delade den nu i två stycken och gav Pechlin det ena. Han mätte att hans stycke inte råkat bli någon millimeter mindre, godkände sedan betalningen och stoppade in den på tvären i käften. En halv minut speglade hans fula ansikte den intensivaste av njutningar, sedan svalde han så att adamsäpplet hackade som en båtför i motvind.

Pechlin var djupt imponerad av mina chokladmanipulationer och väntade ständigt att de skulle uppdagas. Ett avslöjande skulle vara på gott och ont för honom. Jag skulle få stryk och det skulle glädja honom men sedan skulle det vara slut på chokladdelningarna och det var en tragedi i hans värld. Sådan var, kort sagt, hans karaktär.

— Du ska få höra’t, höll han nu avtalet. Men knip käft. För hon kommer hit, mörderskan. Till Sörön. Det är säkert.

6

B aron Hielbke är bekant med en grosshandlare i Stockholm, berättade Pechlin och smaskade på chokladresterna. Grosshandlarfan har en dotter som är upp över örona inblandad i den förbannade soppan.

— Vilken soppa?

— Mordet så klart! I Paris. Värst vad du fattar glest.

Råttan glodde i detsamma fram bakom hummerburkarna och Pechlin kastade en Lumalampa efter besten. Lampan exploderade och råttan försvann.

— Akta dig så att inte handelsman ser det där, varnade jag. Han var oerhört skraj för Berg. Uppe i affären visade han ständigt en vattkammad, lätt fårafrom uppsyn och bockade lika ofta som han sade knulla på lagret i källaren.

— Då säger jag bara att det är du, försäkrade han nu manligt och tryggt. Och så kan jag berätta om Maraboukakorna du snor också. Då drar han upp klänningen på dig och ner brallorna och sedan får du pisk med flugsmällan på bara rumpan. Djävlar i det.

Tanken på denna kostbara syn fick honom att upprepa erbjudandet om snuskiga övningar på potatissäckarna.

— Kommer grosshandlarens dotter hit? försökte jag få honom tillbaka till berättelsen.

— Det kan du knulla dig på. Jag har hört det av Fadermördaren. Hielbke har ordnat plats åt henne här på ön. Som skollärarinna!

— Va? Skollärarinna!

— Ja, Åbergskan är sjuk och det är rätt åt den käringsdjävulen. Hoppas hon dör. Å då ska hon ha en vikarie. Den där grosshandlaren är god vän till baron och han tyckte synd om na och grejade jobbet i skolan. Han är ju skolstyrelsens ordförande den förbannade gubbdjävulen. När jag gick där så …

— Så hon kommer till terminsstarten då? Nu i höst?

Det intresserade mig enormt att det skulle komma en ung lärarinna till ön. Så mycket nytt brukade inte inträffa, om man undantog att det anlände en hop halvgalna sommargäster varje juni, så detta var en extraordinär händelse.

An i dag kan jag förnimma atmosfären där nere bland mönja, konserver, kryddor och härsken sill, repen i taket luktade tjära och jordgolvet andades död och förintelse som det legat gravar under. En osande karbidlampa gav svagt ljus, källargluggarna släppte just inte in mycket mer och Pechlin såg ut som en ful djävul i helvetets dunklaste vrå där han satt på en gulfernissad mjöllår med den magra, kutryggiga kroppen framåtlutad medan benen dinglade orytmiskt i de slitna blå långbyxorna. Ansiktet var färglöst, ögonen vattnigt blå, ögonbrynen vita, håret blekgult i stripar ner mot uppnäsan och jättemunnen med huller- om bullergaddarna.

Nu känner jag en underlig ömhet för den groteska ynglingen. Varken han eller jag — särskilt inte han — hade stora chanser att få något väsentligt ut av våra liv. Vi var obildade, fattiga och förslavade. Hans mor var ogift och han skälldes ständigt för oäkting och horunge.

Kanske var det bara naturligt att han blivit skrytsam, ful i mun och missundsam.

— När kommer hon? Lärarinnan?

— När som helst. Hon ska bo i Åbergskans bostad ovanpå skolan. Jag ska min själ gå dit och knulla henne första bästa natt!

Det hördes steg i den knarkiga trätrappan och Pechlin for upp som om han just ertappats i lärarinnans säng.

7

D et var handelsman Bergs gummistövlar som kom knakande nedför trappan och strax efter dem följde Berg själv, kutbågad näst intill puckelrygg och med kalla små ögon som en äsping beredd till bett.

— Karl Fredrik, väste han. Var är du din lymmel?

Pechlin lade ansiktet i fromma veck.

— Här handelsman, pep han Jag … staplade upp burkar som råttorna haft ner.

— Här finns inga råttor! gastade Berg. Hur många gånger ska jag säga att här inte finns råttor. Din djävla lilla lögnhals.

Råttorna var något som Berg och hans tyngre hälft inte ville kännas vid. Kom det ut hur mycket råttor det fanns i hans lagerkällare skulle det inte vara bra för kommersen.

Han lade ut gift för de oerkända råttorna men de tycktes numera immuna eller så var de alltför kloka för att äta av Bergs lockbeten. Det senare var nog det troligaste för giftet Berg använde och sålde kunde döda både en karl och en häst även i små mängder.

— Då var det väl katten som hade ner burkarna då, kröp Pechlin till korset. I vart fall staplade jag upp de där burkarna. De där! Rå … katten hade haft ner dem.

— Det tror jag så mycket jag vill, deklarerade Berg. Du sitter väl här och runkar som vanligt, din bastard. Men jag ska minsann banka runklusten ur kroppen på dig.

— Titta bara här, gnällde Pechlin och rösten skar sig som på en gosse i början av puberteten. De … den menar jag, har haft sönder en Lumalampa också. Jag skulle just ta upp den.

Johan Berg såg misstroget på resterna medan han av gammal vana kliade sig i armhålan med ett krafsande ljud som om det varit sandpapper där. Slutligen fann han att gossen visst talade sant eller i varje