Bröd över mycket tvivelaktigt vatten

By Jean Bolinder

För det mesta är han Johan, men ibland är han Doc Holliday. Doc är en orädd äventyrare som ger sig ut i Amazonas med kompanjonerna Wyatt, James och Big Nose Kate. Det finns inget som skrämmer Doc Holliday. Ljudet av ett dödligt skott är däremot något som skrämmer trettonårige Johan och hans vänner. Det visar sig nämligen att deras oskyldiga lek i parken har placerat dem i en mördares omedelbara närhet - och den som blivit mördad är Johans pappa."Bröd över mycket tvivelaktigt vatten" är en spännande kriminalroman där berättaren är den nu 66-årige Johan. Genom hans minnen får läsaren uppleva den ödesdigra sommaren år 1943, då hans far bragtes om livet. Hur påverkas en pojke av att förlora sin far på det viset? Och vem var det egentligen som avfyrade det dödande skottet? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726783148

Book preview

slump.

I. Expeditionen

1

V år expedition tog sig långsamt uppför bergsväggen. Solen gassade från sin position nästan rakt över oss. Den tropiska djungeln ångade mycket långt under våra mödosamt flyttade fötter. Våra händer sökte och fann skrovligheter i bergets yta och sakta pressade vi oss uppåt, tum för tum och med flämtande andedräkt. Repet som band oss samman sträcktes och slappnade allteftersom avstånden mellan den dödsföraktande expeditionens medlemmar ökades eller minskades.

Livlinan var vår försäkring mot döden som lurpassade under oss men den var samtidigt ett hot – föll en kunde vi alla dras med.

Falla rakt ner i dödens käftar.

Vi visste detta och det både svetsade teamet samman och skapade irritation. Slarvade en gruppmedlem kunde vi alla få betala för det med våra liv.

Klippan som infödingarna kallade Devil Rock syntes högt ovanför huvudet på Wyatt som var företagets djärve och beslutsamme ledare. Efter honom följde äldste expeditionsmedlemmen James tungt flåsande och så enda kvinnan, Kate. Jag klättrade sist och såg Kates välformade bakdel mot himlens blå. Den gjorde mig upphetsad på ett konstigt sätt och jag andades tyngre än jag annars hade behövt.

Plötsligt tappade jag taget med högerhanden och gled nedåt under uppsändande av ett dämpat nödrop. Linan till Kate sträcktes och även hon gled. Ovanför skrek James:

– Dom faller!

Wyatt röt rasande en förbannelse nedåt och det väckte min halvt förlamade handlingskraft. Jag skrapade mig och blödde ymnigt från handleden men jag lyckades bita ihop om smärtan och få ett stadigt tag igen. Kates bakdel gled vidare mot mig och jag sträckte upp handen och placerade den mellan hennes skinkor och in i grenen – rörelsen efter bergssidan upphörde men kontakten med hennes intima delar sände en stöt genom hela min kropp och gav mig ett högst opraktiskt stånd.

Under oss var det mycket långt till djungeltaket med de prunkande orkidéerna och de tjattrande aporna.

Hon vände ett rodnande ansikte ner mot mig och viskade: Tack ska du ha Doc!

Vad tackade hon för? Att jag räddat hennes liv? Eller …

2

B erg i tropiska trakter är inte att lita på. Den mexikanska vulkanen Paracutin hade just fått ett häftigt utbrott och hotade en rad samhällen som i denna stund evakuerades undan de glödande lavamassorna. Vissa distrikt var isolerade från omvärlden och man hade fått sätta in stora flygstyrkor. Läkare och sjuksköterskor hade också kallats ut till de svårast drabbade områdena.

Det var juni 1943 och världskriget rasade som värst: Endast USA hade redan förlorat 90 000 man i stupade, sårade, saknade och tillfångatagna. I Marseille låg gator och plager öde, ingen fick över huvud taget vistas ute efter kl 23.00. I Berlin hade man börjat ana att en engelsk-amerikansk invasion av den europeiska kontinenten var på gång men man var oviss om den skulle komma detta eller nästa år.

Den svenska underlöparen Gunder Hägg hade dagen innan – den 20 juni – besegrat den amerikanske pastorn Gregory Rice med 40 meter i ett lopp över 5000 meter. Tävlingen hade sänts via radio till Sverige och Gunder hade i Einar Thulins framräckta mikrofon ropat: Mitt hårdaste lopp!

Ändå vann han som sagt med 40 meter!

Det var i en ond och omvälvande tid som vår expedition genomfördes men liksom Gunder från Albacken var vi fast beslutsamma att till sista blodsdroppen klara av det vi förutsatt oss och det en spänt väntande allmänhet hoppades av oss.

Så pressade sig äntligen Wyatt upp över kanten till den höjdplatå där Devil Rock utgjorde den rundade kantprofilen. Han låg en stund och flämtade, sedan hjälpte han under arga tillrop och grova svordomar upp resten av medlemmarna. James var totalt slut, Kates smala kropp vidgades och tunnades som en blåsbälg och själv kröp jag ihop så nära henne jag tordes och synade min blödande och sargade handled. Jag slickade på den och det sved salt av saliven i de djupa såren.

3

D et var nära ögat! mumlade Wyatt. Fan vad nära det var att vi hade ramlat allesammans. Han tittade ut över kanten – det var oerhört långt ner till de prunkande orkidéerna.

– Det var Doc som sjabblade, fräste James mellan sina rosslande andetag. Han gled och höll på att dra med oss allihop!

– Han räddade mig, kom Kate mig till försvar samtidigt som hon visst tyckte att jag låg för nära och flyttade sig en bit. Hade han inte fått upp handen hade jag fallit handlöst.

Jag tänkte på hur jag fått upp handen och fick stånd på nytt. För att det inte skulle synas rullade jag över på magen och höll samtidigt upp min blödande arm.

Kate drog fram en näsduk ur en ficka, rev tygstycket i remsor och förband mig.

– Jag drar åt hårt, sade hon. Så att blodflödet stoppar. Du kan aldrig hänga med om du förlorar mycket blod!

Så var vi beredda att fortsätta. Än var det långt till det område där skatten låg nergrävd enligt kartan vi kommit över i Lima tre veckor tidigare.

Vi var unga, totalt dödsföraktande och vältränade. Inget skulle få stoppa oss, vare sig giftiga ormar och skorpioner, fientliga infödingar med pilar doppade i curare eller de hinder naturen själv satte i vår väg.

Men farligast var som alltid de osynliga krafterna som verkar i de synliga. Det svarta ljuset från himlen som sänder långa och onda skuggor. De tre varelser som ständigt följer mig fördolt. Den satta lilla kvinnan med det omänskliga grinet i sitt dvärgansikte. Det ludna, gorillaliknande monstret. Och så yxmördaren – han som det senare genom röntgen visat sig att Rembrandt avbildat sittande bakom bordet i sin Batavernas trohetsed – röntgenmannen också kallad.

Vi undersökte området vid Devil Rock. Infödingarna talade mycket om en spökfyr som skulle visa sig där då och då men vi hittade självklart inga spår av den. Dock gjorde Kate ett olycksbådande fynd.

I en skreva låg en död svart fågel med ena ögat uthackat.

Vi diskuterade vad detta tecken kunde betyda när vi gav oss ut att vandra i den tunna luften på den vidsträckta högplatån.

Kanske vodo, kanske en varning från fientliga stammar.

Under alla omständigheter var det ett Dödens tecken.

4

U nder några väldiga mangroveträd intill ett högt beläget träsk slog vi ett tillfälligt läger och började äta en enkel måltid. Vi diskuterade igenom vad som skett och vad vi nu hade att vänta. Den farligaste och besvärligaste delen av den vågsamma expeditionen låg framför oss, det visste vi.

Wyatt klättrade upp i det högsta trädet och spanade efter infödingar. Han kunde se ner till indianlägret bortom Devil Rock men märkte ingen oroande rörelse där. Åt andra sidan, bortom slutet på högplatån låg ett vidsträckt område med urskog och genom det rann Amazonfloden vars mäktiga delta förtonade i blått dis. Ännu längre bort, vid deltats slut: Stilla havets oändliga yta – just då var det verkligen för en gångs skull alldeles stilla. Seven Islands låg i töcken men sjöfåglarna skriade över dem som om fara hotade.

Inte ett segel så långt ögat kunde nå.

Så bröt vi upp och vandrade vidare. I träskmarkerna och deras omgivningar var ormfaran stor och vi pratade särskilt om hur vi skulle göra om någon svart mamba anföll. Det är jordens farligaste orm, dödligt giftig och aggressiv. Utan anledning kan denna hemska reptil slingra ifatt en springande man och ge honom ett bett som dödar inom 10-15 sekunder. Inte ens en tränad sprinter hinner undan. Enda chansen är att springa i ett uppförslut – där är mamban inte så snabb.

Hur hittar man ett uppförslut på en högplatå?

Vi kom i alla fall fram till Ormbunksklyftan utan större missöden – mamban är som väl är ett tämligen sällsynt djur. Och förmodligen trivs den inte på hög höjd.

Nedstigningen i den väldiga ravin som kallas Ormbunksklyftan räknade vi som den farligaste delen av hela expeditionen. Den är svindlande hög, man passerar stup på kanske tusen meter fritt fall ner i avgrunden och stenarna ligger löst och kan på ett ögonblick försvinna så att man inte har något stöd för fötterna.

Vi knöt repet mycket noga, provade knutarnas förmåga att stå emot tyngd och knyckar och gick igenom tekniken för hur man placerar kroppstyngden vid olika lutningsgrad.

Ordningsföljden var densamma som upp – Wyatt, James, Kate och till sist jag.

– Gör inga misstag nu Doc, förmanade Wyatt. Slinter du och faller blir det ett sådant ryck att vi alla dras med ner i avgrunden.

Hans ton var mästrande och översittaraktig och jag blev ärligt förbannad.

– Det gäller väl alla! Ramlar du och drar med oss har jag ingen chans!

Han sade precis vad jag visste att han skulle säga, nämligen att han aldrig skulle göra sådana misstag att han föll. Jag däremot hade dummat mig redan på uppvägen.

Det är naturligtvis en brist hos en människa att inte kunna svälja och tiga i en sådan situation. Det var emellertid omöjligt för mig och jag for ut i en lång förolämpande tirad.

Kate gick emellan:

– Vi är alla under press. Men håller vi inte sams är vi räddningslöst förlorade.

– Okej då, gav jag med mig. Jag ska inte säga mer eftersom det gäller allas bästa. Mitt med. Men det är den sista expedition med dig som jag är med på, så mycket du vet det!

– Oroa dig inte. Du kommer inte att bli uttagen någon mera gång, din förbannade baletthoppa!

Så började vi nedfärden. Meter för meter klängde vi neråt, kommandoorden kom korta och uppfordrande, alla gjorde sitt yttersta att utföra varenda rörelse perfekt.

Ett långt stycke gick det efter ritningarna. Vi var mer än halvvägs nere då olyckan inträffade. Det var den klumpige James som gled på en trädrot och kanade mot Wyatt som dock märkte faran och tog emot med ganska säkert fäste för sina båda fötter.

Repet knyckte och Kate föll. Jag försökte hålla emot men den lilla buske jag fick tag på rycktes upp med rötterna och jord skvätte mig i ögonen så att jag blev halvt förblindad.

Så föll jag och med mig störtade hela expeditionen längs den branta bergssidan i ett moln av jord, växter och sten…

Långt där nere väntade Döden.

5

V ärlden är en skuta som håller på att gå under i berg av hävande vatten, ett dödsdömt skepp som kränger och knirkar i sin sista strid med elementen. Hela världen far upp och ner som en hiss vilken småpojkar roar sig med att skicka mellan våningarna för att reta den gamla pensionären som sitter där inne, hjälplös i sin rullstol.

Mitt huvud är en explosion av smärta. Kroppen är öm och värkande. Jag vill inte röra på mig, inte förvärra den outhärdliga pina som nära nog gör mig galen. Illamåendet sköljer genom min kropps korridorer och salar. Jag har redan kräkts flera gånger i hinken nedanför kudden.

Jalusierna är fördragna och det mycket svaga ljus som sipprar in vid åskblixtarna känns som hammarslag mot ögongloberna.

Jag blundar och försöker försvinna in i medvetslöshet men allt är omöjligt på detta pinoläger. Vinden tjuter utanför och havet anfaller människornas sandslott i våg efter våg av fullrustade krigare. Åskans kanonmuller och blixtarna från explosionerna inramar det destruktiva skeendet.

Allt förintas, vittrar sönder, blir till sand som sköljs bort i det ständigt pågående slaget.

Till sist vrider jag mig över på vänster sida, tar ett par tabletter, dricker sodavatten och hoppas kunna hålla emot kräkreflexerna.

Vinden från Skagerack ligger på. De gamla skolhusen gnäller och jämrar sig i stormen. Bränningarna vräker in över piren och strandens stenvall – vattnet kokar och jäser. Regnet piskar, åskan mullrar och blåvita blixtar flammar tätt över horisonten.

Pass är orolig. Han vankar fram och tillbaka och ögonen lyser olyckligt gröna. Pass hatar åska med hela sin hundsjäl. Han vill krypa upp till mig i sängen men får inte eftersom han rullat sig i någon smörja och luktar illa.

Egentligen borde han förvisas ut från rummet.

6

N ya blixtar, nytt dån. Världen visar upp sig. Jag finns! Jag finns med min vind, mitt mörker, min höstkyla och mitt stora åskfyrverkeri! Jag finns och jag kommer att finnas. Så länge du finns kan du iaktta mig, uppleva mig, kämpa mot mig och upptäcka mig. Göra expeditioner i mig för att utröna mina hemligheter – men sanningen är att de aldrig låter sig utrönas!

Så försöker jag läsa. Försöker att inte tänka. Boken jag håller upp framför mina ögon där jag ligger på sängen har spelat en historisk roll i min familjs historia. Den låg på min fars nattduksbord när han var död. Förmodligen är det den sista bok han läste.

Ett trasigt pappersomhölje i svart och rött. Tre män vid ett räcke – den främste viftar med sin käpp i en dramatisk gest. Runt denna scen slappa jugendfantasier som gör mig sjösjuk.

Mina tankar återvänder till expeditionen då jag störtade utför berget. Och Världen säger till mig: Dina expeditioner kommer att kosta dig livet och när du inte finns längre, finns ändå jag.

Snart är du borta. Du känner att sjukdomen håller på att ta din kraft och din sega kamplust. De hemska utslagen. Magerheten. Torsk i munnen. Fy fan!

Jag är en sedimentpropp. I mig finns skiktade lager av den tid som jag låtit passera genom mitt psyke: trettiotalets vansinnesfärd i öppen Mercedes bland bruna kulisser, fyrtiotalets feberkramp med Vilddjurets avgrundsvrål i öronen, det ljusa femtiotalet med en nyans av skrämmande koboltblått i himmelsfärgen, sextiotalet med Beatlesmusik och protest, sjuttio-, åttio- och nittiotalen som ligger för nära för att man ska kunna se dem – jag arbetade förstås också då med dansen världen över. Allt finns i mig och jag borrar mig som en mask genom det som är jag, var jag, upp genom lagren för att försöka finna mig själv i dé smulor som är resterna av mitt jag.

Den där djävla fete skolchefen med sina klapprande steg, sina korta ben och sin lilla mustasch som liknar Odjurets. Inget begriper han utom pengar. Dansen är för dyr! säger han när jag kommer på honom med att försöka lägga ner det som är skolans kärna och mening.

Jag säger åt honom att dansen är Livet självt, att detta är vår gåva till de generationer vi har att ta hand om.

Han nickar allvarsamt:

– Du ska veta att jag uppskattar vad du gör. Det är jättefint. Men så är det det här med pengarna. Styrelsen avgör. Jag bestämmer inte. Jag skulle vilja ha dansen kvar. Men vad kan jag göra?

Talar jag med styrelsen säger de att det är skolchefen som inte vill ha dansen kvar. Det vill säga, alla talar de sin förbannade danska och