Neodym

By Stig Granfors and Marcus Granfors

Neodym, den sällsynta metallen på planeten med samma namn, är eftertraktad. Inte bara på Jorden men också av de grymma pirater som korsar universum i sin skoningslösa jakt på byte. De har dessutom fått reda på kolonins välbevarade hemlighet. Den lilla kolonin på Neodym angrips och de överlevande rymmer ut i ödemarken och vidare in i djungeln. En av dem gömmer sig på planetens mörka baksida, där han får hjälp från oväntat håll. En hänsynslös kamp om planetens herravälde vidtar.
Första boken om rymdresenärerna Pyrrus och Kerk, vilkas motto är 'Det kommer att bli bättre'.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 27, 2020
• ISBN: 9789528022800

Stig Granfors

Stig Granfors has published several suspense, adventure, and science fiction novels in Swedish and English. Among the works there are also books about man's ancient and contemporary mysteries, the future depiction of life, riddles in the light of ancient myths and creation legends together with biological mysteries of life and the universe. The adventure novels about the space travellers Pyrrus and Kerk, written with his son Marcus Granfors, were published in the years 2020-2023. The Will Diamond series is a stand-alone sequel to the stories of the new colonies in the Andromeda Galaxy a few decades after the inevitable evacuation of Earth.

Book preview

Neodym - Pyrrus och Kerk 1

Neodym - Pyrrus och Kerk 1

Hotet från rymden

Klippväggen

Floden

Djungeln

Grottan

Skuggorna

Genombrottet

Instruktionerna

Jagad

Kerk

Smedjan

Förbundsarken

Vadstället

Lägret

Hemligheten

Ett nytt försök

Fångarna

Ett nytt vapen

Avskedspresenten

Förrädaren

Överenskommelsen

Oganessonet

Mardrömmen

Rättfärdighet

Lastskeppet

Dödsplaneten

Bokens bakgrund

Impressum

Neodym - Pyrrus och Kerk 1

 Science fiction roman

     Böcker av Stig Granfors

Faktaböcker

Civilisationens gåtor (2005)

Skapelsens gåtor (2006)

Livets gåtor (2008)

En skön ny värld (2010)

Historiska gåtor (2019)

Biologiska gåtor (2019)

Romaner

Liv (2011)

Glimt av hopp (2012)

Skärseld (2013)

Strid (2014)

Botnia (2015)

Varningen (2017)

Hotet (2019)

Böcker av Stig Granfors och Marcus Granfors

Neodym (2020)

© 2020 Stig Granfors och Marcus Granfors

https://stiggranfors.jimdofree.com/    

Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Helsingfors, Finland

Tryck: BoD - Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 9789528022800

Hotet från rymden

And you tell me over and over and over and over again my friend

You don't believe we're on the eve of destruction

No, no you don't believe we're on the eve of destruction.

 Eve of Destruction

P.F.Sloan/Barry McGuire 1965

Det var en dvärgplanet mitt i Andromedagalaxen.

Neodym.

En obetydlig planet om det inte hade varit för rikedomarna. Neodym var bara en av många liknande himlakroppar i det breda bältet av beboeliga planeter.

Piratledaren kollade navigatorn. Ett dygn kvar av den långa resan. Det skulle bli ett snabbt jobb. Borde inte medföra några som helst svårigheter.

In och ut.

Sedan iväg.

Till Jorden.

Piratledaren bläddrade ännu en gång snabbt igenom navigatorns presentation av planeten. Neodym var egentligen något så ovanligt som en måne med en egen måne, men kallades ändå planet på grund av dess storlek. Planeten hade precis som Jorden många vulkaner, dalgångar, vidsträckta slätter, en tät djungel vid ekvatorn och iskalotter vid polerna. Inga aktiva vulkaner längre. Navigatorn beskrev att det en gång funnits stora mängder fritt vatten på planeten. En hel del av det fanns kvar i form av is, både över och under ytan.

Ett dygn på Neodym var marginellt längre än på jorden: 24 timmar, 39 minuter och 35 sekunder. Ett år på Neodym var 687 jorddygn, dubbelt längre med andra ord. Axelns lutning på 25 grader gjorde att Neodym precis som Jorden hade tydliga årstider, vilka dock varade nästan dubbelt så länge som Jordens årstider på grund av det längre året.

Neodym befann sig ungefär 230 miljoner km från sin sol och hade en jämn omloppsbana. Rik på mineraler. Och ett av dessa var det mest värdefulla av alla i universum. På Jorden skulle man betala en förmögenhet för det sällsynta mineralet.

Piratledaren myste för sig själv. Ett lättjefullt liv låg framför honom. Han fantiserade redan vad han skulle göra med pengarna. Men han höll denna hemlighet för sig själv tillsvidare. Ju mindre hans kumpaner visste desto bättre. De var bara nyttiga idioter.

En del av förtjänsten skulle han dock bli tvungen att dela med sig. Under förutsättning att de inte lämnade vittnen efter sig. Ingen i kolonin fick överleva. Detta vara en hemlig operation. Och skulle förbli hemlig.

Snabbt in och ut.

Kolonin skulle tas med överraskning.

In och ut.

Nej, inga svårigheter alls.

Klippväggen

Pyrrus var för sent ute. Han fann vaktpostens livlösa kropp liggande med bruten nacke på den våta klippan, som glimmande kallt i månskenet. Den vassa stenen som hade använts för angreppet låg på marken med rester av blod och bortsliten hud. Vaktposten hade varit hans vän, hans förtrogne och nu låg denne med livlösa ögon, som stirrade ut i det tomma intet. Pyrrus grimaserade av förtvivlan. Det som inte fick hända hade hänt. Det var ute med dem alla!

Från höjden såg han fienden närma sig lägret nedanför. Det fanns inget han kunde göra. Alla i lägret var dödsdömda. Fienden tog inga fångar. Han gav upp ett högt ramaskri. Av uppdämd ilska och frustration. I samma ögonblick ångrade han sig. En patrull på sex krigare såg honom och vände sig om. De höjde sina vapen och grinade elakt, bytte riktning och inledde klättringen upp till höjden, där Pyrrus stod. Han kände sig fångad som en råtta i en fälla. Han hade bara några minuter på sig. Med sitt sårade ben kunde han inte springa lika snabbt som de tränade krigarna nedanför. Det fanns inget att göra mot den starka övermakten. Enda alternativet var att fly. Uppför den branta klippan och sedan över den steniga marken ut i ödemarken. Han var inte snabb men uthållig. Och fienden verkade inte förfölja flyende någon lång stund. De visste att de fick sitt byte förr eller senare.

Kolonins motstånd var bräckligt. Knappt märkbart. Deras planet hade invaderats överraskande och enkelt. Kolonin var på väg att utplånas och den dyrbara metallen skulle snart vara i fiendens ägo. Om Pyrrus och hans kolonimedlemmar ändå hade haft ordentliga vapen. De få överlevande hade flytt ut i ödemarken. Och den var karg, torr och kall. Där fanns inte mycket att livnära sig på.

Pyrrus stirrade handfallet på krigarna som närmade sig. Sedan ryckte han plötsligt till som om han vaknade upp ur en ond dröm. Pyrrus hörde skrik från lägret. Slakten hade börjat. De sex krigarna nedanför honom rörde sig snabbt och målmedvetet. Han hade sett ledaren förut. Det var en stor bjässe som rörde sig förvånansvärt smidigt mellan stenblocken på vägen uppför. Pyrrus kände paniken sprida sig i kroppen. Benen blev plötsligt sköra som gelé. Hjärtat dunkade. Och halsen snördes åt som om någon långsamt strypte honom. Han fick inte luft!

Koncentrera dig på andningen.

Andas långsamt.

Släpp paniken.

Andas.

Hur lång tid hade han på sig? Inte länge av krigarnas snabba avancemang att döma. Han kastade knytnävsstora stenar på dem. En vass sten missade ledaren, men träffade krigaren intill. Denne hade klättrat lika snabbt som ledaren, men nu lämnade han plötsligt liggande medvetslös vid sidan av ett stort stenblock. Men det hindrade inte nämnvärt de andras framfart. Stenarna tog slut. Pyrrus förstod att han måste ge sig av. Han svor och haltade iväg, klättrade längre uppför branten och mera hasade än haltade över den korta öppningen fram till den branta klippväggen.

I unga år hade han antagit en utmaning och klättrat uppför stenväggen lätt som en bergsget. Det hade varit enklare än han hade trott. Väggen hade många hack och öppningar, som gav ett utmärkt fäste för händer och fötter. Och bergväggen var inte tvärbrant utan lutade en smula framåt.

Problemet var att han nu var tjugo år äldre och hade samlat på sig extra fett. Han var helt enkelt i dålig kondition och hade dessutom ett skadat ben. Men han hade inget val. Den enda flyktvägen var uppåt.

Bergväggen ledde snett uppåt ungefär tvåhundra meter. En van bergsbestigare skulle ha beskrivit klippväggen som varierad med en intressant kryddblandning av små klätterproblem och utmaningar med jämna mellanrum avbrutna av trevliga utsiktshyllor. Den krävde knappast mer än normal balans och rörelseförmåga samt en inte alltför påträngande svindelkänslighet. Men Pyrrus blev smått yr av bara tanken.

Så han betraktade den branta klippväggen med en blandning av rädsla och förfäran men också med respekt. Klättra med en konstant rytm, intalade han sig själv.

Inga pauser.

Lugna, taktfasta rörelser.

Och titta inte nedåt.

Vad du än gör titta inte nedåt!

Han drog ett djupt andetag, samlade sig mentalt för den hårda prövningen. Den första fasen gav en bra uppfattning om vad som väntade. Att klättra var besvärligare än han hade trott och han gav nästan upp innan han knappt hade börjat. Plötsligt önskade han att han var tjugo år yngre. Eller trettio. Men han fortsatte.

De följande tre metrarna var däremot enkla. Hål och kanter på passligt avstånd från varandra hjälpte honom uppåt. Det fanns alltså lättare och svårare partier på klippväggen. Men det ihållande tjutet från vinden gjorde sitt bästa för att slita loss honom. Han vägrade dock ge upp sin position. Snart hade han sönderrivna händer och kände en brännande smärta i armar och axlar.

Flåsningarna blev allt högljuddare ju längre upp han kom. Krafterna höll på att ta slut redan efter tio meter. Han förbannade sig själv. Att fortsätta springa hade varit betydligt lättare. Men inte ett klokare val. Krigarna sprang snabbare än han. På klippväggen hade han åtminstone en jämbördig chans.

Hela hans kropp darrade vid det här laget av utmattning och han kippade efter luft med rosslande och flämtande andetag. Med stor viljeansträngning tvingade han bort tankarna från smärta och begär efter vila. Klättringen började redan bli en enda lång mardröm. Han tittade ned och ångrade sig genast. Svindeln fick sitt grepp om honom och tvingade honom att nästan släppa taget. Frestelsen att dyka ned i avgrunden och falla rakt på de vassa klipporna var stor.

Titta inte ned, bara stirra på väggen!

Stirra på den, varje sten och varje skreva.

Studera den i detalj.

Bli ett med den.

Och framför allt klättra uppåt.

Ständigt uppåt. Det var det enda som betydde något. Hasa dig upp, centimeter för centimeter.

Vänster hand.

Höger ben.

Höger hand.

Och släpa det vänstra benet efter dig.

Och så vänster hand igen.

Upprepa rörelsen.

Och upprepa den igen.

Vad du än gör, titta inte nedåt!

Instinktivt tog han igen sats, undanträngde smärtan från det skadade benet och klängde sig fast med båda händerna i kanter och hål i bergväggen. De gamla kunskaperna i bergsklättring dök upp i hans hjärna, hjälpte honom uppåt. Kom ihåg balansen, håll ett lämpligt avstånd från väggen, klistra dig inte fast vid den. Glid uppåt smidigt som en ödla, avancera ständigt, inga pauser.

Glid!

Glid!

Han hörde röster från foten av klippan, men inga spjut kom flygande. Denna gång tvingade han sig att låta bli att kasta en snabb blick nedåt. Han misstänkte att han befann sig redan högt ovanför angriparna. En svag ström av glädje och upprymdhet genomfor hans trötta kropp. Trots alla förmaningar kastade han ändå en snabb blick nedåt. Glädjen slocknade. Ledaren började klättra snabbt och vant och avståndet till Pyrrus minskade förbluffande snabbt.

Pyrrus svor över sin obetänksamhet och sin plötsliga paus. Naturligtvis var krigarnas ledare en bättre klättrare. Nu hade Pyrrus dessutom kommit ur rytm, vilket sinkade honom ytterligare. Han trängde igen undan den dova smärtan från det skadade benet och återupptog klättringen.

Det gick långsammare än förut. Bergssidan blev plötsligt tvärbrant. Eller var det bara hans fantasi som spelade honom ett spratt? Hur det nu var så blev det tyngre att klättra. Det blev en oavbruten kamp med fingertoppar och det högra benet som stöd, en klättring med hasande rörelser, oändligt försiktigt och oändligt mödosamt, ständigt uppåt tum för tum. Aldrig i hela sitt liv hade han varit med om maken till klättring och han visste att han inte skulle göra om den. Det hela var rena vansinnet. Det var en klättring, som pressade honom till det yttersta, tog i anspråk all hans skicklighet, allt mod och all styrka och långt mera än så. Han hade aldrig trott att han själv eller någon människa kunde inneha sådana reservkrafter, sådana resurser bortom det rimligas gräns.

Inte visste han heller ur vilken källa han egentligen hade fått denna kraft som fört honom dit han nu stod, inom nära räckhåll för målet – toppen. Fruktan verkade ge honom oanade krafter. Samtidigt insåg han att hans sinne hade varit fullständigt renons på tankar och känslor under klättringens gång. Han hade bara klättrat och klättrat rent maskinmässigt.

Ledaren nedanför honom flåsade nu också ansträngt. Men det var annorlunda flåsningar. Inte tunga och ansträngda utan lätta och förväntansfulla. Som väntande på en belöning efter den jobbiga klättringen. Ledaren närmade sig Pyrrus snabbare än väntat.

Pyrrus vågade sig igen på en snabb blick nedåt. Synen fyllde honom med fasa. Kniven, som ledaren bet fast i med sina vita tänder, var röd av blod. Den hade redan kommit till användning. Tänderna blixtrade i ett ondskefullt grin. Pyrrus stelnade av fruktan. Han orkade inte mera, kastade längtansfulla blickar upp mot toppen som om han väntade hjälp därifrån. Men där fanns ingen hjälp att få. Han var ensam med sin fiende högt uppe på klippväggen.

Ledaren befann sig nu endast några steg från bytet. Om några sekunder skulle han hugga till, kapa Pyrrus’ hälsenor och vinna kampen. Ledaren förstod detta, eftersom det breda varggrinet blev allt bredare. Det spred sig över hela ansiktet. En asgam cirklade ovanför dem, följde intresserat med skådespelet nedanför som om den visste att utgången var värd att vänta på.

Ledaren tog en kort paus på en liten klippavsats. Pyrrus stannade också. Han hade förbrukat sina krafter, orkade knappt flåsa mera. Armarna och benen darrade. Pyrrus pressade händerna hårt mot klippväggen för att få ett slut på skakningarna. Fingertopparna blödde och Pyrrus insåg att det var ute med honom. Detta vara slutet.

Han kastade en snabb blick nedåt. Avståndet till marken var kanske hundra meter eller mera. Pyrrus undrade om han vågade ta risken. Han hade dock inget val. Det fick bära eller brista. Han släppte taget om klippan och gled snabbt neråt. Ledaren togs med överraskning. Pyrrus’ fötter slog med all kraft ned på ledarens axlar och fick denne ur balans. Ledaren störtade med ett skrik av förvåning mot marken med huvudet före. Det fanns ingen chans att han skulle klara fallet. Krigarna nedanför hoppade undan, då den flygande kroppen slog mot klipporna nedanför med ett dovt ljud. Pyrrus kände stöten ända upp till avsatsen, där han med nöd och näppe hängde kvar med fingertopparna hårt inbäddade i de vassa stenarna.

Upprörda rop och förbannelser haglade över honom. Tungt drog han sig igen uppåt, fick plats i en skreva med det friska benet och hävde sig långsamt uppåt. Hand för hand halade han sig stadigt uppför, passerade en jämn rundning av ett utsprång med benen fritt hängande i luften. Han förstod inte hur han klarade det. Det kändes som att vara viktlös.

Varifrån kom krafterna?

Ren desperation?

En ny skreva. Oändligt försiktigt makade han med fingrarna undan jord och gräs och småsten tills händerna fick ett stadigare grepp, böjde knät för att söka efter fäste för de sista stegen. Uppåt mot friheten, som hägnade på toppen av bergväggen. Det tog en evighet att klättra upp dit och han skälvde av utmattning, då han slutligen svängde sig över kanten.

Benen och armarna domnade bort, skulle inte fungera på ett tag. Han lade sig på rygg och tittade upp mot skyn. Asgamen cirklade fortfarande ovanför som om den var besviken på att det fetaste bytet hade klarat sig. Tanken fick Pyrrus att plötsligt må dåligt och han spydde ut över klippkanten. Halvt nedsmälta matbitar och färsk magsyra rann nerför klippväggen och lämnade en gul rand efter sig.

Krigarna stirrade ännu upp mot honom. Men de följde honom inte. De samtalade med varandra en stund, sedan försvann krigarna en efter en för att leta efter en annan väg upp mot toppen. Ledarens kropp lämnade de att ligga där den hade fallit. Fienden brydde sig inte om döda motståndare och tydligen inte heller om sina egna fallna. Pyrrus föraktade krigarna av hela sitt hjärta och förbannade dem till andra ändan av universum.

Han tittade upp mot skyn. Och det gäller dig också, mumlade han, då han såg asgamen fortfarande cirkla ovanför honom. Men asgamen brydde sig inte längre om Pyrrus. Den siktade redan in sig på ett annat mål.

Floden

Fienden hade anlänt en vecka tidigare och snabbt ockuperat deras kära hemplanet. Neodym var egentligen en måne till planeten Helios mitt i Andromedagalaxen. Månen hade ett angenämt klimat i motsats till moderplaneten och viktigast av allt: stora mängder av den dyra och sällsynta metallen neodym. Den användes i energibesparande produkter som solceller, LED-lampor och vindkraftverk. Generatorn i ett vindkraftverk krävde mycket kraftfulla magneter. Och de överlägset bästa magneterna innehöll just metallen neodym. Totalt behövdes uppemot 50 kilo neodym för att bygga ett modernt vindkraftverk.

Den lilla kolonin hade startat som ett nybyggarsamhälle – ett av Jordens många rymdprojekt femtio år tidigare – och kolonimedlemmarna hade gjort månen till sin med mycket hårt arbete. De kallade månplaneten rätt och slätt Neodym efter den dyrbara metallen, som först funnits utspridd över planetens yta i rikliga mängder men som nu utvanns ur gruvor i de närbelägna kullarna. Pyrrus hörde till den andra generationen och någon ny generation verkade det inte bli med tanke på piraternas brutala framfart.

Kontakten med Jorden hade varit bruten en längre tid och nya rymdskepp hade inte dykt upp under de senaste två åren. I vanliga fall dök ett lastskepp upp årligen, i slutet av december. Men nu ingenting. Meddelanden besvarades inte och nödsignalerna gav ingen reaktion. Och inget skepp. De hade plötsligt insett att de var ensamma i universum, avstängda från resten av mänskligheten. Lämnade åt sitt öde. Att vara så fullständigt isolerad från omvärlden hade varit frustrerande.

Nu insåg de med grym insikt att isoleringen var att föredra framom piraterna. Rövarna hade med våld invaderat den lilla planeten. Kolonin hade få vapen och lägret var förmodligen utplånat vid det här laget. Piraterna verkade inte ta slavar. De kom för metallens skull. Den var enkel att samla ihop från de väldiga högar kolonimedlemmarna hade travat upp. Men Pyrrus förstod att piraternas egentliga motivation var det andra mineralet. Hemligheten!

En av de stora neodymhögarna syntes lätt från toppen av klippan, där Pyrrus stod. Han lät blicken vandra över det vidsträckta landskapet. Den silvervita mjuka metallen reflekterade nattens ljus ända till den breda och strida floden vid horisontens rand. Bortom floden syntes djungeln och längre bort öknen som gränsade till månens mörka baksida. Floden var farlig, djungeln likaså men det eviga nattmörkret på baksidan var en