Hotet

By Stig Granfors

En förändrad värld - reducerad till England och delar av Amerika. Resten av jorden har förstörts i miljökatastrofer följda av förödande epidemier förorsakade av bakterier från rymden. Vem står bakom anfallen? Utomjordiska intelligenser? Hotfulla främmande farkoster uppenbarar sig allt oftare på himlen. Är detta slutet för den mänskliga hegemonin på jorden?

Plötsligt erhåller de överlevande mystiska budskap på sädesfält nära Stonehenge. Budskapen verkar ha kopplingar till förhistoriska grottmålningar. Ger symbolerna anvisningar om hur de överlevande kan rädda sig? Eller är symbolerna bara ett försök att vilseleda?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 1, 2019
• ISBN: 9789528008484

Stig Granfors

Stig Granfors has published several suspense, adventure, and science fiction novels in Swedish and English. Among the works there are also books about man's ancient and contemporary mysteries, the future depiction of life, riddles in the light of ancient myths and creation legends together with biological mysteries of life and the universe. The adventure novels about the space travellers Pyrrus and Kerk, written with his son Marcus Granfors, were published in the years 2020-2023. The Will Diamond series is a stand-alone sequel to the stories of the new colonies in the Andromeda Galaxy a few decades after the inevitable evacuation of Earth.

Book preview

Hotet

Impressum

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

Bokens bakgrund - Fakta om celler och DNA

Stig Granfors

HOTET

Roman

     Tidigare böcker av Stig Granfors

Civilisationens gåtor (2005)

Skapelsens gåtor (2006)

Livets gåtor (2008)

En skön ny värld (2010)

Liv (2011)

Glimt av hopp (2012)

Skärseld (2013)

Strid (2014)

Botnia (2015)

Varningen (2017)

© 2019 Stig Granfors

http://stiggranfors.jimdo.com/

Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Helsingfors, Finland

Tryck: BoD - Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-952-800-848-4

Det vackraste vi kan uppleva är det mystiska. 

Det är källan till all sann konst och vetenskap.

1

HOTET             Förf. Stig Granfors

   Himlen var mulen med låga söndertrasade drivande moln som sträckte sig bort mot den knappt synbara horisontens gråa dis. Regnet hade nästan helt upphört och ersatts av ett tunt, kallt duggstänk. Vinden var på väg att gå över till väst. Den var hård och skulle snart slita upp molnen.

     Med andra ord skulle det så småningom bli en riktigt vacker eftermiddag. Steven ställde in kikaren och fick den unga kvinnan i närbild. Sikten var fortfarande dålig. Kvinnan använde också en kikare men hon hade den riktad mot ett annat mål. Hon spanade mot forskningsanläggningen. Inte överraskande. Den var ett lockande mål för anarkister, terrorister eller kriminella överhuvudtaget. Det fanns gott om dem också i den nya världen. Störda personer. Det gemensamma draget hos dem var att de var övertygade om att de gjorde det enda rätta. Det omgivande samhället hade alltid fel.

     Steven undrade när de tänkte slå till. Kvinnan och hennes kumpaner hade avslöjats några veckor tidigare, när de sent en kväll hade fångats på bild av en av anläggningens dolda övervakningskameror. Steven hade följt henne ända från herrgården till denna höjd ute på Salisburys slätter.

     Terroristerna skulle tas in för förhör under dagens lopp. Eller rättare sagt misstänkta terrorister, men när det gällde den här typen av brott var det inte så noga med definitionerna. Bevisen var än så länge svaga, men säkerhetstjänsten kunde inte ta risken att låta dem löpa. Bättre att förebygga än att förekommas, hade Stevens chef sagt. Steven höll med. De hade inte råd med ytterligare misstag. Det hade kostat många oskyldigas liv tidigare.

     Kvinnans långa kastanjebruna hår var ett enda genomblött trassel klistrat över hennes huvud och kinder. Hennes ansikte var blekvitt, de stora bruna ögonen med markerade mörka skuggor stod vidöppna. Steven kunde inte låta bli att tycka hon var en av de mest åtråvärda kvinnor han någonsin sett. Skamset slog han bort tanken. Han var upptagen med en annan och borde koncentrera sina tankar på henne. Men skönhet är skönhet. Alltid vacker att betrakta. Och det gällde att passa på, då det gavs en chans. Det fanns så lite skönhet i denna värld.

     Inte för att kvinnan var så vacker att hon skulle vinna en skönhetstävling. Den ojämna tandraden låg som ett hinder i vägen. Men det kompenserades av att hon rörde sig med en självsäkerhet som tydde på ett starkt intellekt. Hennes mörkblå långbyxor och blus såg ut som om hon legat i regnet med dem en månad minst. Stevens beskyddarinstinkt vaknade. Hon måste frysa, tänkte han. I samma ögonblick utestängde han tanken. Han var här för att göra ett jobb, inte göra det bekvämt för någon. Ändå kunde han inte helt utestänga de olämpliga reflexionerna. Steven undrade varför en så vacker kvinna blivit involverad med terrorister. Med hennes utseende kunde hon också annars lägga hela världen för sina fötter. Nåja kanske halva, eftersom kvinnorna förmodligen såg henne som en farlig konkurrent. 

     Meghan Sunderland från York. Examen i biologi från universitet i York. Inte det bästa ryktet bland de engelska universiteten, men hon hade antagligen haft fördelen av att bo hemma under studietiden och spara pengar. Sparmedel hon nu använde för att ta reda på hur man snabbt och enkelt ställde till med en olycka, som skulle drabba tusentals oskyldiga.

     Hon hörde till dessa bortskämda rikemansbarn, som trodde de så lättvindigt kunde leka med andra människors liv. Varför? Steven hade aldrig fått ett nöjaktigt svar på den frågan och skulle knappast få det denna gång heller. Att utreda vad som utspelade sig i en terrorists hjärna var en hart när omöjlig uppgift. De befängda idéerna var djupt rotade. Det fanns inte ett enda exempel på en terrorist, som hade blivit omvänd från sin absurda övertygelse. Och Steven trodde inte att det skulle lyckas den här gången heller. Däremot fanns det otaliga exempel på andra kultanhängare, som förändrats till normala samhällsmedborgare. Genom målmedveten empati. Men terrorister stod i en klass för sig. Inga visdomsord penetrerade deras hårda skal.

     Meghan skulle förmodligen visa sig vara gruppens ledare. Definitivt i en klass för sig. Hon var dock inget vanligt rikemansbarn. Visst hade fadern en stor förmögenhet, som denne huvudsakligen hade samlat ihop på lyckade börsaffärer under den ekonomiska nedgången på nittiotalet. Det hade varit svåra år för andra men inte för Meghans far. Inte gamla ärvda pengar utan hederligt förtjänade. Återinvesterade i lyckade fastighetsköp. Något som behöll sitt värde också då börsen kollapsade några decennier senare.

     Och börsen hade aldrig hämtat sig igen. I den nya världen fanns inget behov för imaginära produkter. Alla affärer var konkreta och enkla. Och Sunderlands fastigheter behöll sitt värde. Alla behövde bo någonstans också efter katastroferna. En förmögenhet som Meghan Sunderland nu förvaltade. Snart skulle hon ärva fastigheterna och dithörande landområden. Fadern var svårt sjuk och låg på ett vårdhem. Rapporter visade att han inte hade långt kvar. Borde inte Meghan befinna sig nära sin far i detta ögonblick och inte uppe på denna blåsiga kulle på Salisburys slätter?

     Meghan hade inga syskon. Modern hade dött på sjukhus av komplikationer i samband med en operation femton år tidigare. Då Meghan var tio år. Var det orsaken till att hon nu stod här och betraktade forskningsanläggningen? En sorts hämnd för de oförrätter hon drabbats av som barn? Samhället hade dödat hennes mor och nu var det dags för vedergällning? I en terrorists hjärna blandades ofta det logiska med det ologiska i en enda salig röra.

     Vad skulle de då göra med Meghan och hennes anhängare? En längre tid i fängelse var ett ofrånkomligt faktum. Men efter det då? De kunde inte släppas lösa ens efter tio eller femton år, vilket vanligtvis var maximistraffet i dylika fall. De var alla vandrande bomber färdiga att utlösas när som helst. Samhället måste skyddas från sådana som Meghan för all framtid. Att samhället i samma veva åsidosatte mänskliga rättigheter var ett ofrånkomligt faktum. Det fanns ingen bättre lösning.

     Synd att en så vacker kvinna skulle spendera resten av sitt liv i ett grått betongfängelse, tänkte Steven. Men det var hennes eget val. Säkerhetstjänsten kunde skatta sig lycklig att den fått korn på terroristerna, innan de förverkligade sina planer och ännu en katastrof var ett faktum.

     Meghan stoppade undan kikaren. Hon var färdig och tog nu den lilla stigen ner till platsen, där hon så ofta hade parkerat sin bil. En gammal Land Rover. Inget vrålåk, vilket var ett plus. Nyrika hade annars en irriterande benägenhet att skryta med sin rikedom. Hon skulle bli arresterad på parkeringsplatsen och bilen skulle tas i förvar. Analyseras och nedmonteras i minsta beståndsdelar. Synd att man inte kunde göra likadant med Meghan, tänkte Steven. Där fanns förmodligen också saker väl gömda. Bilen var däremot en bortspilld möda. Men inget fick lämnas åt slumpen. Inte i detta fall.

2

     Allt gick som planerat. Meghan spelade förstås överraskad och protesterade vilt mot att tvingas in i en förtäckt polisbil. Hennes rop på advokat klingade för döva öron. Det skulle räcka länge innan ens hennes far fick reda på vad som hade hänt henne och var hon fanns. Allt berodde på Meghan. Var hon samarbetsvillig? Steve trodde inte det. Det troliga var att Meghans far skulle dö långt innan de fick något vettigt ur dottern. Men som sagt, det var hennes eget val.

     Raden av polisbilar körde förbi Stonehenge. Steven hade alltid tyckt att det var en sällsam plats. Stonehenge betydde de hängande stenarna och flera myter och legender var förknippade med det fortfarande respektingivande stenmonumentet. Det skulle förmodligen stå kvar tyst och gåtfullt långt efter att människan försvann från denna planet.

     En legend berättade att stenformationen utgjorde en port till en annan värld. Det sades att det med femtusen års mellanrum kommer någon som försöker ta sig igenom portarna från en annan värld och att det då ska sättas igång en serie av katastrofala händelser på jorden. Var det detta som skedde nu? Alla dessa katastrofer. Människan hade byggt upp en enastående civilisation under femtusen långa år och så slogs den i spillror bit för bit på bara några år. 

     En annan myt påstod att stenarna var före detta jättar som förvandlats till sten när de dansat vid solens uppgång. En annan legend hävdade att stenarna för länge sedan hade fungerat som landningsplats för utomjordiska flygande farkoster.

     Allt är möjligt, tänkte Steven. Att jorden förstördes bit för bit var ett faktum. Dessutom hade allt flera främmande flygande farkoster siktats på himlen det senaste året. Inga fysiska kontakter med utomjordiska varelser dock. Än så länge. Men farkosterna var hotfulla. Och de giftiga bakterierna de spred ut i atmosfären likaså.

     De hade inte ännu funnit sätt att förhindra den annalkande totala utplåningen. England och delar av Nordamerika höll ännu ut och de återstående människorna hängde fast vid de sista resterna av ett civiliserat samhälle. Men det föreföll vara en kamp mot det oundvikliga.

     Eftersom det än så länge inte fanns mycket att göra mot de yttre hoten prioriterade säkerhetstjänsten de inre hoten. Terroristerna skulle åtminstone inte få en chans att försämra invånarnas dystra belägenhet ytterligare. Det gällde att rädda det lilla som återstod. Även om det kanske inte varade så länge.

     Meghan hade placerats i det första förhörsrummet. Hennes vänner hade plockats upp i samma veva i en samordnad aktion. Deras lägenheter liksom Meghans herrgård genomsöktes noga. Polishundar skulle nosa sig fram till eventuellt gömda sprängämnen, vapen eller narkotika. Inget tvivel om den saken.

     Det enda förbjudna som hade hittats tillsvidare var några gram marihuana. Hos en av Meghans vänner. Men Steven tvivlade inte. De skulle hitta mera. Förråd och andra lokaler som Meghan och hennes vänner kunde tänkas ha en anknytning till skulle hittas och grundligt undersökas. Terrorister lämnade alltid spår efter sig. Det tog bara tid att lokalisera deras gömställen.

     Ett hårt slag mot spegelfönstret fick Steven att rycka till. Det var Meghan, som uppenbarligen hade tröttnat på att sitta ensam i det sterila förhörsrummet. Hon gick omkring som en ilsken tiger i sin bur. Det var bra. En timme till. Låt den värsta ilskan gå ur henne. Låt henne undra vad som skulle hända. Förhöret skulle gå så mycket smidigare om hon på förhand hade tid att tänka igenom alla eventualiteter.

     Ett nytt slag med handflatan mot fönstret. Hon visste att det fanns någon på andra sidan, men hon kunde inte se den personen. Det gav Steven tid att i detalj studera Meghan. Hon var lång, en och sjuttiofem i strumplästen. De hade tagit av henne skorna redan i polisbilen. Strumporna var smutsiga av damm. Meghans ansikte var ovalt med en näsa som nu skälvde av ilska. Hon var uppenbart arg för att hennes medborgerliga rättigheter hade åsidosatts. Det var en av följderna då man gav sig i slag med terrorister, tänkte Steven.

     Ögonen var av fotomodellsstorlek och pupillerna hade en speciell nyans av brunt, de lyste nästan som två smaragder. Ilskna smaragder. Hårslingor hade klistrats fast vid pannan, där svetten hade brutit ut. Meghan Sunderland närmade sig bristningsgränsen. Men hon skulle småningom lugna ned sig, eftersom det inte fanns något att avreagera sig på. Bara en stor spegel att banka på.

     Hon såg nästan komisk ut, där hon slog på fönstret. Men Steven skrattade inte. Situationen var så pass allvarlig. De måste få tag på Meghans alla kontakter. Varje spår skulle följas upp. Det skulle förmodligen ta lång tid, eftersom Meghan inte verkade särskilt samarbetsvillig i detta skede. Men de kunde kanske använda hennes far som påtryckningsmedel. Om han levde så länge.

     Efter en timme lugnade Meghan ner sig. Hon slog sig ned på den obekväma fastnitade stolen vid bordet mitt i rummet. Hon vände demonstrativt ryggen mot fönstret. Steven knäppte på kameran och gick in. I handen hade han en tunn mapp. Men den skulle bli betydligt tjockare, när han var färdig med Meghan.

     Han hälsade inte, betraktade henne tyst en stund som om han mätte henne med blicken. Var hon en värdig motståndare eller inte? Hon hade ingen makeup, ingen ögonskugga, inga målade naglar. Men hennes tånaglar var antagligen målade, gissade Steven. Han smålog en smula åt tanken.

     Ser du något du gillar, sa Meghan uppbragt. Hennes läppar skälvde av ursinne. Hon hade fått nog av att bli närgånget beskådad.

     Ursäkta, sa han, mera som en formalitet än som en ärligt menad eftergift. Mitt namn är Steven Tyler och jag har några frågor. Han svepte med händerna. Om det här. Varför du hamnat hit. Men det vet du redan, eller hur? Så varför inte gå rakt på sak, så slipper vi dösnacket. Och sparar oss båda en massa tid. Eller hur?

     Vem fan är du? Steven Tyler? Är du en rockstjärna? Den med den långa tungan? Och varför skulle jag svara på dina frågor? Meghan ställde sig upp och närmade sig Steven hotfullt. Kanske borde de ha kedjat fast henne vid bordet i alla fall. Varför har ni tagit mig hit, fräste hon och höjde handen som om hon var på väg att slå honom men i samma stund ångrade sig. Resultatet blev bara en lätt viftning i luften.

     Sitt ner, kommenderade Steven med lugn stämma. Så får vi det här överstökat. Tro mig, jag vill vara här lika litet som du. Han pekade på stolen. Kan vi nu diskutera i lugn och ordning? Och Steven Tyler hade ingen lång tunga. Det var Gene Simmons i Kiss.

     Meghan mönstrade honom först ilsket med blicken men gav sedan upp. Hon visste att hon var i knipa och i underläge. Hon slog sig ned och fäste blicken på bordskivan.

     Okej, vad vill du veta, mumlade hon försiktigt. Men bytet av taktik var bara ett tillfälligt mellanspel. Inombords kokade hon fortfarande av ilska, antog Steven. Planerade sina terroristaktioner. Förberedde sig på att hämnas för inbillade orättvisor.

     Du har en vän som heter Hassan, konstaterade Steven. Hassan hade länge funnits på säkerhetstjänstens lista över misstänkta personer. Han hade i sin tur en lång rad intressanta vänner på sin Facebooksida.

     Meghan tittade upp. Ja, Hassan Ibrahim. Vad är det med honom?

     Han är från Libanon?

     Ja.

     Han har många kontakter till suspekta individer och organisationer. Har du hört om dem?

     Meghan hoppade till. Menar du att han och jag är terrorister? Hon skrattade högt. Du är en idiot. Hon följde upp kommentaren med en avvärjande gest med handen. Som om hon ville svepa bort det enligt henne befängda påståendet.

      Hassan har skickat pengar till olika personer och sammanslutningar i landet. Alla med tvivelaktiga syften. Via bulvaner visserligen, men vi kan bevisa det. Spåren var inte enkla att följa men vi gjorde det. Och du har gett Hassan pengar. Det har vi också bevis på. Och då finns det alltså en koppling mellan dig och misstänkta terroristceller. Vad säger du om det?

     Du är galen. Ja, jag har gett Hassan pengar som ersättning för hans tjänster. Han har översatt vissa texter.

     Vilka texter då?

     Det ska du ge dig fan i, fräste Meghan. Var är min advokat? Hon stirrade igen ilsket på spegeln på väggen och satte upp ett finger. Något som kameran uppfångade tydligt.

     Steven suckade. Officiellt finns du inte här. Du är inte här och ingen annanstans heller. Du har helt enkelt försvunnit ett tag från det vardagliga livet. En advokat är onödig, eftersom han eller hon inte kommer att hitta dig. Han ryckte på axlarna och smålog. Var är du? Var är jag? Ingen vet. Vi har tagit timeout kan man säga. Så berätta nu om Hassan, så kanske detta uppehåll blir kortvarigt. Han undvek att avslöja att en timeout för misstänkta terrorister tenderade att bli mycket lång, ibland permanent.

     Meghan formade munnen till ett tydligt asshole. Sedan slog