Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Inga små kvinnor
Inga små kvinnor
Inga små kvinnor
Ebook329 pages4 hours

Inga små kvinnor

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

"Man avundades dem, hånade dem, dyrkade dem, avskydde dem i tur och ordning - de här kvinnorna som var huvudet högre än alla andra. Layla, Stephanie, Alice, Nancy och kompani - en liten färgstark grupp av fritänkare, med lust på liv, sex och erfarenheter, som under seklets sista decennier vände världen upp och ned och in och ut."Det är vid ett öppet hus i Londons Primrose Hill som allting börjar. En grupp kvinnor träffas, mitt under det brinnande sjuttiotalet, för att tala om frigörelsen. Mötet spårar snart ur, men innan dess uppstår en idé som ska komma att förändra Laylas, Stephanies och Alices liv för all framtid. Det är här som det feministiska bokförlaget Medusa föds - och där tanken på det traditionella livet som hågad hustru dör. För om en förändring inte vill komma självmant, måste man själv göra något åt saken. Och på ett vandrarhem någonstans i staden, tusentals mil från sin egen hemort, inser turisten Nancy precis samma sak: En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel. I "Inga små kvinnor" får vi under tjugo års tid följa fyra vänner i deras kamp för frihet, jämlikhet och systerskap. -
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateApr 17, 2018
ISBN9788711739945
Inga små kvinnor
Author

Fay Weldon

Fay Weldon is a novelist, screenwriter and cultural journalist. Her novels include ‘The Life and Loves of a She-Devil’, ‘Puffball’, ‘Big Women’ and ‘Rhode Island Blues’. She has also published her autobiography ‘Auto da Fay’. Her most recent novel was the critically acclaimed ‘She May Not Leave’. She lives in Dorset.

Related to Inga små kvinnor

Related ebooks

Reviews for Inga små kvinnor

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Inga små kvinnor - Fay Weldon

    Första delen

    Vill vi, kan vi, ska vi?

    Slafs och slurp, ett ihåligt, klafsande ljud. Det är Stephanie som klistrar upp affischer på en mörkgrön viktoriansk pissoar. Året är 1971. Pissoaren står fortfarande kvar längst bort på Carnaby Street, bredvid Liberty’s of London. Lika grön och grann som då. Stephanie är helt uppenbart inte expert på affischeringens sköna konst. Klistret rinner, affischerna blir skrynkliga och överlappar varandra. Men upp kommer de. Förbudsskylten Bill Posters Will Be Prosecuted döljs till hälften när ännu en affisch lossar och glider nedåt.

    Stackars Bill Posters, säger Layla.

    Stephanie förstår inte skämtet. Det är hennes stora problem i livet. Hennes stora tillgång tillgång är skönhet. 1971 är hon tjugofem år, med rena drag, lång och smidig kropp, tjockt blont rakt hår och ganska stora händer och fötter. Layla är tjugosex, kortare, knubbigare, roligare och med lockigt mörkt hår. Den ena sidan av Laylas ansikte stämmer inte riktigt med den andra så hon kallas sexig och attraktiv, men sällan vacker. Layla ser inte detta som något större problem. Hon har för mycket annat att tänka på.

    Affischerna hävdar gång på gång att En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel. Folk tittar till ett ögonblick och går sedan vidare. Budskapet betyder ju ingenting. Det är klart att kvinnor behöver män. Alla behöver män. Manligheten är grunden för allt. Arméer behöver män, och regeringar. Och företag och teknologin och finansvärlden. Och undervisningsväsendet och medicinen och upptäcktsresorna och modet. Och alla de sköna konsterna. Kontor behöver ju män, utom på sekretariatet förstår, där det sitter kvinnor. Det är hemmen som behöver kvinnor, utom för gräsmattan, som är manlig. Kvinnor står för sex, moderskap och hemtrevnad. Män står för status och handling. Utanför hemmet är hög status och inom hemmet är låg status. I den populära myten fattar männen beslut, medan kvinnor provar hattar. Tillvaron är mest Id och rätt så lite anima. De såta vännerna Layla och Stephie har tänkt ändra på allt det där. En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel. Ha, ha, ha, ha! Alla vet ju att kvinnor konkurrerar om männens uppmärksamhet; är det inte därför kvinnor är så elaka mot varandra? Falska? Baksluga? Den där konstiga affischen kanske gör reklam för någonting?


    Ett par turister, Brian och Nancy från Nya Zeeland, lösgör sig ur folkmängden på Carnaby Street. De är höga på färger, tyger och lukten av patchuli. Detta är fortfarande blomsterbarnens och drogernas tid. Se bara på alla fjäderboor, sidenkaftaner, baskrar i krossad sammet, syrenlila volanger, kortkorta kjolar, platåsulor, stiliga unga män med massor av hår, flickor med dockansikten som glider fram efter dem med uppspärrade ögon, lösögonfransar, vitpudrade ansikten. Brian och Nancy har vita t-tröjor och sportskor eftersom det är ledigt och bekvämt. De lider båda av en svår kulturchock. De kom med flyget från Wellington i dag. (Det tog trettiosex timmar.) De är vana vid berg, slätter och fårfarmar. Brian är gyllenbrun och fruktansvärt attraktiv. Nancy ser nog trevlig ut, men hon saknar erotisk dragningskraft. Hon är lång och kraftigt byggd och lyckas se mer kantig än smärt ut.

    Brian läser en tidningsrubrik. Dom i Oz-målet – Björnen är obscen på scen. Han har tagit tidningen från stället men verkar inte ha för avsikt att betala den. Mannen som äger kiosken himlar förtvivlat med ögonen. Han är en relik från förr i tiden. Han har ingen näsa. Den är bortfrätt av spetälska. Folk vänder bort blicken, men köper fler tidningar. Vilket snusk, säger Brian.

    Nancy stirrar på affischen och försöker förstå vad budskapet ska betyda. Hon känner att här ligger någonting mäktigt förborgat. Layla och Stephanie har klistrat färdigt och kommer nu gående mot Brian och Nancy. Layla har en planka under armen. Nancy kör armbågen i sidan på Brian.

    Vad är det frågan om? säger Brian med manlig oförståelse för diskreta vinkar.

    Borde vi inte leta rätt på vandrarhemmet? frågar Nancy. Det brukar bli fullt tidigt. Hon försöker dra honom åt sidan, men han stretar mot.

    Sluta tjata, säger han.

    Förlåt, säger hon. Kvinnor brukade automatiskt säga det till män, mycket oftare då än nuförtiden.

    Dra in sex i skolteater! säger han. Det är ju för hemskt. Och den här snubben Neville är till och med från kolonierna. Men samma sak verkar hända överallt. En universell epidemi av lössläppthet! Han tycker om formuleringen. Han upprepar den.

    Får vi komma förbi? frågar Layla artigt, eftersom Brian och hans oköpta tidning spärrar vägen. Den näslösa mannen ler snett under sina gräsliga näsborrar.

    En dam säger:’ ursäkta mig’, säger Brian. Varpå Layla genast snor runt och sveper undan honom med plankan innan hon vänder sig åt rätt håll igen och går vidare tillsammans med Stephanie. Brian, som hastigt for in i väggen, återhämtar sig snabbt.

    Aggressiva satmaror, säger han.

    Du stod i vägen för dom, Brian, påpekar Nancy, vilket får Brian att undra på vems sida hon egentligen står.

    Dom måste vara feminister, konstaterar han.

    Hur kan du veta det? frågar hon.

    Dom går inte ens som riktiga kvinnor, säger han.

    Och det är sant. Överallt runt Brian och Nancy glider hindögda och beundrande kvinnor fram i skuggan av männen; de snubblar på platåsulor, trippar på stilettklackar. Layla och Stephanie skrider fram, i jeans och t-tröja. Deras nutida motsvarigheter skulle ha varit muskulösa och vältränade. Layla och Stephanie är trots all sin hälsa, styrka och energi slanka och har mjukt sluttande axlar. Män har muskler medan kvinnor har förvarslöshet som vapen. Det är inte att undra på att tillvaron är så erotisk, så laddad, när den består av sådana polariteter. Han, hon. Hårt, mjukt. Tänka, känna. Yin, yang. Nancy stirrar ned på sina sportskor med rejäl snörning och gummisulor som förankrar henne stadigt vid marken, och hon känner sig plötsligt utled på allt som är praktiskt och förståndigt. Brian viker slarvigt ihop tidningen och kör in den i tidningsstället. Försäljaren morrar med rött tandkött och trasiga tänder och ingen näsa. Brian märker det inte ens. Men på tillbakavägen stannar också han till och ser på affischerna.

    Jag förstår inte vad det betyder, säger han. Ska det vara någon fånig reklam?

    Jag tror att det betyder att kvinnor kan leva utan män, säger Nancy.

    Men varför skulle dom vilja göra det? frågar Brian. Han är uppriktigt förbryllad. Det kommer alltid att finnas många kvinnor som vill ha Brian, med hans breda axlar, bronsbruna hud och blå ögon, som stirrar ut mot snökrönta, icke existerande bergstoppar. Det är svårt för oss alla att komma förbi det främsta exemplet, oss själva.


    Stephanie kör iväg hem i sin lilla Mini. Layla följer med. Det ska bli ett medvetandehöjandemöte hemma hos Stephanie på Chalcot Crescent 103. Det tar inte mer än tio minuter att köra dit. Trafiken är bara hälften så tät som den är idag, och det finns massor av parkeringsplatser, till och med på den vackra, smala georgianska gatan som slingrar sig fram mellan Regent’s Park Road och Chalcot Square. På den här tiden kunde man få ett hus på Chalcot Square för trettiotusen pund. I dag får man räkna med tre kvarts miljon. Så kan det gå. Alla har någon historia om husköp att berätta. Titta ut genom burspråksfönstren på hundratrean och se grönskan på Primrose Hill, titta åt vänster mot det gröna och vita halvcirkelformade huset med dubbla ingångar som ligger vid slutet av Crescent och en gång var en bordell. Riktigt gamla taxichaffisar kunde berätta om hur en arvprins i sin ungdom satt i en barnvagn, klädd i babykläder, och kördes fram och tillbaka på gatan utanför av fnissade flickor. Är det någonting som någonsin förändras, utom huspriserna i vissa områden? Primrose Hill, som nu var så hälsosamt, kallades en gång för Koltippen, eftersom så mycket sot blåste dit från rangerbangården i King’s Cross och man här hade den högsta frekvensen av luftrörskatarr i hela västvärlden. Inte för att en man i barnvagn hann lida så mycket från ena änden av den korta gatan till den andra. Det var värre för flickorna som bodde och arbetade där, men av dem gick det precis som nu fjorton på dussinet.

    Vid den här tiden beboddes Crescent av konstnärer och bohemer, akademikerna började komma och det skulle snart bli finansfolkets tur. Stephanies man Hamish bodde på Crescent och ägde en antikaffär runt hörnet, på Regent’s Park Road. Han var konstnär till lust och läggning, men utökade levebrödet genom att sälja konstverk från det förgångna. På den tiden var det inte så många som kunde skilja en viktoriansk fogsvans från en edwardiansk eldgaffel, ek från fur eller romerskt glas från Woolworth’s. I dag vet ju alla skillnaden.

    När Layla och Stephanie lastade ur Minin såg de Zoe komma mot dem med lilla Saffron i en promenadvagn. Hon grät. Zoe, vill säga, inte Saffron. Zoe hade en doktorsexamen i sociologi och hon blev deprimerad av att vara hemma med sitt barn. Hon tyckte det var tråkigt att umgås med barn och fann maken svår. Han var ingenjör, talade mest om bridge och gav Zoe en och annan örfil, vilket inte var samma dödssynd som det är i dag. Och det var någonting hon kunde ha satt stopp för om hon verkligen hade velat, men hon trivdes med att ha ett moraliskt övertag.

    Vad är det, Zoe? frågade Stephanie.

    Bull vägrade vara barnvakt, sade Zoe. Jag blev tvungen att ta med mig Saffron. Jag hoppas att det inte gör någonting. Man måste väl förstå Bull också.

    Zoes man hette Bullivant Meadows.

    Varför det? frågade Layla. Hon hade plankan under armen igen. Zoe slutade gråta och såg ängsligt på den.

    Det är väl lite magstarkt att utesluta män från möten och sedan be dom sitta barnvakt, sade Zoe.

    Det tycker inte jag, sade Layla. Män har också barn. Och vad är en squashklubb annat än en förening som utesluter kvinnor? Bullivant var distriktsmästare i squash.

    Zoe såg perplex ut och Stephie tillade: En dag kommer vi att leva i en värld där män inte heter Bull. Och så gick de in. Därinne fanns all den generositet, det skräp, den oreda och den överdrivna respekt för det förgångna och den bristande respekt för framtiden som kännetecknade de där åren. I förhastad iver att göra sig av med alla nuets sociala och vardagliga hämningar gällde det att samla skit från det förgångna och leva med det. Dammiga gamla kelimmattor täckte golven; gamla ekstolar som var för maskätna för att hålla ihop brakade ihop under en; spräckta glasmålningar hängde på väggarna; flaskskepp och tändsticksslott samlade damm på varenda upptänklig hyllplats. Nytillverkade föremål hade inget värde, bara det gamla och handgjorda åtnjöt respekt. Denna anda tillät Hamish, som köpte billigt av gamla damer och sålde dyrt till unga akademiker, att gott och väl förtjäna sitt levebröd. Det var osmak för Stephanie att hon arbetade på reklambyrå, vilket var den nyaste av alla nya branscher och den minst upphöjda, eftersom den var så uppenbart kommersiell. Hamish hade svårt att acceptera Stephanies jobb. Han kom från Glasgow, där hans mamma arbetade på tipstjänst och han borde därför, som hans fru påpekade, vara van vid att kvinnor arbetade, till och med för snöd vinning, men han var ändå störd. Han hade hoppats på något ädlare och mer konstnärligt. Och vem fanns till hands när deras två pojkar, Roland och Rafe, lekte med sina viktorianska leksaker på det smutsiga golvet och så ofta fick stickor i sina stackars små fingrar? Bara au pair-flickan, som ständigt bytte ansikte och brytning och vars välvilja och skicklighet med nålen var oförutsägbar, och som förresten hade slutat förra veckan.

    Hamish, som är i trettiofemårsåldern, muskulös, skimrande av en inre sexuell glöd och enligt tidens mode försedd med svart zapatamustasch över en hyperkänslig – eller kanske grym – överläpp, står i sin verkstad och bankar med en grov kedja på ett matsalsbord. Tjong, bang, kras, tjong, bang, gång på gång. Zoe kommer in för att se vad som står på och drar Saffron efter sig i vagnen. Saffron blir skrämd av att se och höra en stor karl stå och klå upp möbler och ger upp ett illtjut.

    Saffron bara tjuter, beklagar sig Zoe inför Hamish, för att småprata lite. Hon är så otacksam. Jag gör ju det här för hennes framtid och inte för min egen skull. Hon förstår inte vilken risk jag tar. Tänk om Bull kastar ut mig?

    Bull hit och Bull dit, säger Hamish. Zoe kommer ganska ofta över för att tala om Bull och ge Hamish ögon. Alla kvinnor ger Hamish ögon. De verkar inte kunna låta bli och han tycks inte ens uppmuntra det. Hamish fortsätter att banka.

    Zoe går in i det rum där mötet ska hållas. Det har ett fönster mot gatan.

    Stephanie och Layla ställer in sina burkar med målarfärg och klister och de överblivna affischerna bland det andra skräpet under trappan. I det här förrådsutrymmet ligger också ett venetianskt vinglas med avbruten fot, en etruskisk vas i två delar, en halvt romersk byst med näsan bortfrätt och en mängd andra skatter. Två små mörka pojkar med smala ansikten och mandelformade ögon sitter stilla i trappan och ser på de vuxna; Rafe och Roland. Båda är klädda i pyjamas och suger på tummen.

    Gå och lägg er, pojkar, säger Stephanie. De reser sig lydigt och går.

    Är dom rädda för dig? frågar Layla.

    Nej, säger Stephanie. Dom vill bara ha lugn och ro. Dom gör allt för att undvika att tala med mig. Dom till och med lyder.

    Det är Laylas tur att gå in och stirra på Hamish. Pang, pang, pang.

    Vad i helvete håller du på med, Hamish?

    Han nedlåter sig inte till att svara. Stephie kommer in för att förklara.

    Han ger bordet lite patina. Får det att se antikt ut. Det är nygjort, men det kommer ingen människa att tro om en timme. Gamla bord säljer bättre än nya.

    Jag trodde att det var mot dina principer, säger Layla.

    När det gäller antikviteter är moral en relativ fråga, säger Stephanie.

    Man måste ju försörja sig på något sätt, säger Hamish och fortsätter att banka.

    Han är på dåligt humör, säger Stephanie. Jag blev befordrad i dag. Nu tjänar jag lika mycket som han.

    Det är mot naturens ordning att kvinnor tjänar lika mycket som män, säger Hamish. Förresten kan vem som helst göra pengar på reklam.

    Man tjänar bara pengar på reklam eller någonting annat om man är skitbra, säger Layla. Och sedan frågade hon hur ungarna någonsin lyckades somna i det här huset. Själv skulle hon då aldrig kunna göra det.

    Det vete fan, sade Hamish, men han slutade banka med kedjan och bjöd kvinnorna på ett litet blänkande leende. Han var inte helt renons på hövlighet. Han frågade till och med hur det har gått med affischerna.

    Vi skulle ha fått upp fler om vi inte hade varit tvungna att åka hem till mötet, säger Stephanie. Du kunde ju ha vägrat öppna. Vem vet. Män gör ju sådana saker.

    Hamish sade att han hade ställt upp dörren så att kvinnorna skulle kunna kliva rätt in om de ville och så att han inte skulle behöva lämna jobbet. Öppet hus för kvinnor borde väl betyda just det? Syftet var att höja kvinnors medvetande, vilken kvinna det än gällde, det var inte specificerat. Efterbliven eller kriminell så var en kvinna en kvinna en kvinna, per definition. Så välkomna alla som kommer, vem behöver lås. Hamish tyckte förresten inte att En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel var någon särskilt effektiv slogan. Den var luddig och Stephanie som arbetade med reklam borde väl förstå risken med att vara otydlig.

    Dessutom, tillade Hamish, har folk annat att oroa sig för än kvinnoförtryck.

    Som vad då? frågade Layla.

    Som att betala hyran, sade Hamish. Som att spara till sin begravning. Som att tänderna trillar ut. Utsugning på jobbet, svält, straffarbete, sjudomar, och så vidare.

    Visa mig en man som har det svårt så ska jag visa dig en kvinna som har det värre, sade Layla. Jag citerar nu vår läromästarinna Alice.

    Layla var alltid noga med att ange sina källor. Layla var uppväxt i Rhodesia. Hon hade rymt till London när hon var nitton och hade läst i Cambride ett år innan hon blev avstängd för bristande flit. Hon ägde ett jättestort hus på Cheyne Walk som hon fyllde med vänner och hyresgäster. Huset var omodernt och hon klagade över kostnaderna. Layla arbetade på bokförlag, inte för att hon behövde pengarna utan för att hon, som hon själv sade, behövde en målsättning. Om inte andra människors förväntningar höll henne kvar på jorden skulle hon helt enkelt flyga iväg. Hon sade vad hon tyckte och gjorde som hon ville, vilket är ett privilegium bara för dem som har ärvt pengar och som bryr sig mer om vad de anser om andra, än om vad andra tycker om dem.

    Hamish medgav att Alice kunde formulera sig och sade att han skulle visa sin uppskattning genom att komma med kaffe i halvtid. Hur många trodde de förresten skulle komma?

    Fem, sade Stephanie.

    Det är inte precis rusning, sade Hamish.

    Det är en början, sade Stephanie.

    Hamish började hamra igen. Han var hövlig mot sin hustru, men distanserad från henne. Deras blickar möttes inte. De var inte avspända i varandras sällskap. Men ingen sade någonting till den andra. Tala ut, var ett koncept som ännu inte hade uppfunnits. Äktenskap bedrevs i tysthet.

    Två kvinnor knackade på dörren, och när de upptäckte att den var öppen sköt de helt enkelt upp den och gick in.

    Tala om offentlig möteslokal, sade Hamish med avsmak, men vem var det som hade lämnat dörren öppen om inte han?

    Daffy och Alice hette nykomlingarna. Daffy var strax under trettio. Hon hade på sig en snickaroverall och stora kängor, men förklädnanden framhävde bara hennes hänförande skönhet, den slanka kurvan från axeln ned till stjärten, de fasta brösten, den smäckra fotleden. Det spelade ingen roll vad hon satte på sig, så hon tänkte knappt på det längre. Alice var liten, rundkindad, mörkögd och seriös. Det var bara ögonen som rörde sig snabbt på henne, allt annat var långsamt och hon kunde konsten att sitta stilla. Alice var helt och hållet ande och mycket lite materia. Hon var akademiker, asexuell; det var som om all tankeverksamhet hade sugit safterna ur henne.

    Layla, Stephie, Daffy, Alice och Zoe. Fem furier i en halvcirkel i vardagsrummet.

    Dorothy kunde inte komma, sade Stephanie. Hon måste laga middag till barnen. Och Maureen bestämde sig för att inte vara med. Hon vill inte göra sin far upprörd.

    Mannens klagovisa, sade Layla. Vart ska du gå, min älskade? Stanna hemma hos mig. Du är kvinna, jag är man. Du älskar mig väl? Hustru, moder, dotter, vem du än är. Vårdar jag mig kanske inte om dig, skyddar din heder, ger dig tak över huvudet, håller dina falska vänner och din mamma borta? Stanna hemma, kvinna, som din kärlek till mig ju måste bjuda dig. Värm min säng, duka mitt bord, stryk mina skjortor.

    Känns det frestande? frågade Stephanie, för det fanns en melankolisk underklang i Laylas röst.

    Ja, det är klart. Jag är svag i köttet. Är vi inte alla det?

    Nej, sade Stephanie, medan hennes anklagande blick gled bort mot Daffy och uttryckte svag, svag, svag. Och Daffy krökte överläppen,

    Layla sade: Eftersom det här är vårt tredje möte kanske vi kan försöka vara helt ärliga mot varandra? Säga vad vi verkligen känner och tänker? Männen har gjort oss till små ömkliga varelser, eftersom det passar dom. Men vi föddes inte sådana.

    Det kan bli bråk, sade Stephanie.

    Bra, sade Layla.


    Samtidigt som Daffy krökte överläppen i Primrose Hill flinade den unga receptionisten på vandrarhemmet bakom Tottenheam Court Road för sig själv. Han flinade för att han såg att Brian, bondtölpen från kolonierna, blev störd över att härbärget inte längre hänsynslöst särade på män och kvinnor. Brian och Nancy skulle sova i samma sovsal. Vad de gjorde eller inte gjorde i sina britsar intresserade inte ledningen. Han flinade för att han hade det som i dag skulle kallas ett attitydproblem. Han var trött på att ta hand om turister, trött på att jobba medan de roade sig, och blev därför nöjd när de blev irriterade.

    Det är ingen fara, sade han. Det är halvtomt här. Ni får vara för er själva.

    Nancy och Brian släpade sina tunga smärtingryggsäckar med järnram uppför trappan. På den tiden reste de gamla och förmögna lätt, med bärare som följde dem i hälarna. De unga och fattiga hade det besvärligare. I dag är åtminstone ryggsäckarna av lättmetall och nylon och tynger mindre.

    Jag sa ju att det inte var någon brådska, sade Brian.

    Halvtomt är samma sak som halvfullt, sade Nancy. Det är skönt att vara ute i god tid."

    Det är små händelser som skakar tillvaron. Om Brian inte hade råkat läsa en tidning utan att betala för den, om Nancy inte hade sett en affisch med texten En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel, om vandrarhemmet hade varit fullbelagt, och så vidare och så vidare. Men mer om detta senare.


    I vardagsrummet i det höga smala huset i Primrose Hill var Layla, Stephie, Daffy och Zoe grupperade runt Alice, som satt som en översteprästinna i en stol med hög rygg; stram, formell och behärskad. Hon talade kyligt och övertygat. Lilla Saffron slumrade, fortfarande fastspänd i sittvagnen, mellan modern och oraklet.

    Socialisterna hävdar att ’kvinnoproblemet’ automatiskt kommer att lösas om kapitalismens orättvisor avskaffas och arbetarna får bättre villkor, sade Alice. För att kvinnorna ska få det bättre måste vi först se till att männen får det bättre. Men förväntar vi oss att männen kommer att tillåta detta? Nej, det gör vi inte. Vart har alliansen med marxisterna och trotskisterna lett dom kvinnor som ville förändra världen tillsammans med dom? Var fanns dom när barrikaderna föll i Paris?

    Bryggde kaffe, sade Stephanie.

    Skrev adresser på kuvert, sade Zoe.

    Låg i deras sängar, sade Layla.

    Och vad säger att vi inte fortfarande kommer att vara kvar där när Staten till sist störtar samman och arbetarnas rätt äntligen har etablerats? Kvinnorna kan inte lita på att männen ska rädda dom. Vi måste lita till oss själva. Vi måste tala högt och tydligt.

    Varpå Daffy reste sig. Hennes hud skimrade, ljus och klar. Läpparna var fylliga och så mörkt rosa att det såg ut som om hon hade läppstift, fast hon naturligtvis inte hade det.

    Men om jag reser mig för att tala i ett rum fullt av män blir min röst gäll och pipig. Så här, sade hon och demonstrerade. Gäll och pipig. Jag känner mig så dum, och dom bara stirrar på mig.

    Jag tror att Alice menade det som en metafor, sade Stephanie.

    Stephanie kom från en judisk högpresterande familj. Hennes far hade ägt en kedja av leksaksaffärer, men utvidgat för snabbt och förlorat sina pengar. Han och Stephanies mamma, som hade varit politiker och hjälpt till att bygga upp den statliga hälsovården, hade nu hyrt ut huset i London och dragit sig tillbaka till Ibiza där de levde i passionerad kärlek ovanpå en klädaffär som tillhörde en god vän. Stephanie blev kvar hemma och fick klara sig bäst hon kunde. Hon hade träffat Layla i Cambridge medan föräldrarna fortfarande var välbärgade och hon hade redan då känt sig föräldralös, vilket, som Tolstoj påpekade, alltid drabbar barn till älskande par.

    Vad betyder metafor? frågade Daffy, vars mamma arbetade deltid på tipstjänst och vars pappa var lokförare.

    Idiot, sade Stephie. "Du är ju så dum att det är meningslöst att ens förklara det för

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1