Blodvåg

By Caroline Grimwalker and Gunilla Leining

Efter att ha förlorat nästan alla som stått henne nära är Linn Walter nu ute efter hämnd. Hon har anslutit sig till gruppen Vågbrytarna, en feministisk rörelse vars uppgift är att döda alla män som begår brott mot kvinnor. Och skulle någon oskyldig man råka drabbas kan det inte hjälpas – det är sådant man får räkna med om rättvisa ska skipas. Men efter en misslyckad attack är Linn plötsligt förföljd, både av det tilltänkta offret och polisen. Hon börjar alltmer ifrågasätta vad hon håller på med – är det verkligen rätt att döda oskyldiga män bara för att de är män? Fast innan hon tar steget att lämna gruppen har hon ett sista uppdrag att utföra: att hämnas på den kvinnliga journalist som hjälpte Linns pappa att rymma från Säter.

"Blodvåg" är tredje delen i Caroline Grimwalkers serie ”Vågbrytarna”. I sin spegelbild ser Linn skuggorna av sin far. Hur långt är hon villig att gå? När förvandlas hon till det som hon hatar?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 27, 2022
• ISBN: 9789180002493

Book preview

Blodvåg

Del 3 i serien Vågbrytarna

av

Caroline Grimwalker

Copyright © Caroline Grimwalker och Word Audio Publishing 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-249-3

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Jag känner mig riktigt vaken. Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt mig så här vaken. Förstår du? Allt ser annorlunda ut nu. Känner du också så? Känner du att du har något att leva för nu?

– Thelma Dickinson, Thelma & Louise

PROLOG

Stackars Kaj

Tillfartsvägen som leder in mot den slitna kursgården utanför Veberöd i Skåne är avspärrad sedan en vecka tillbaka. Efter attacken av den där galna gruppen med feminister som kallar sig Vågbrytarna, har en grav noja lagt sig över männen här. Man har använt allt från roststela bruksmaskiner till sågbockar, sandsäckar och skottkärror fulla med sten för att se till att inga obehöriga kan smyga sig på från något håll. Så som de där jävla brudarna gjorde. Särskilt inte med bilar. Förra gången de kom blev det kaos och folk dog. Det får inte hända igen.

Kaj ryser där han sitter på vakt i början av den hundrafemtio meter långa och gropiga grusvägen som leder från sjuttiovägen och hela vägen fram till husen. Han sitter uppe på en sågbock, omgärdad av sandsäckar, och stirrar rakt fram. Då och då passerar någon bil ute på sjuttiovägen. Ibland en dundrande långtradare. Några enstaka motorcyklar. Men för det mesta är det lugnt. Ensligt, till och med. Det är väl därför som man har valt just den här platsen att rota sig på, bara en bit ifrån Vombsjöns sydligaste spets.

Ett stenkast bort ligger Björka övningsfält, ett militärt övningsområde som fortfarande används av både Försvarsmakten och Polisen. Förr i tiden var det också en flygbas, men den funktionen är nedlagd sedan nästan tjugo år tillbaka.

Den grå särken av grov väv som Sixten envisas med att alla ska ha på sig kliar mot låren och egentligen tycker Kaj att det är ett fånigt plagg, men om ingen annan säger något så tänker inte han heller göra det. Dessutom ska det tydligen finnas en poäng med att inte stänga in genitalierna, utan hela tiden känna och vara medveten om falloskraften som man går och bär på.

I huvudet går Kaj igenom morgonens föreläsning än en gång. Den handlade om maskulinitet och förfäder. Om rädsla. Kaj har aldrig vetat hur rädd han har varit. Inte förrän Sixten Törnholm talade om det för honom. Innan Sixten kom in i hans liv, via internetforumet för män som lever i ofrivilligt celibat, trodde Kaj att det var arg han var. Kanske ledsen. Men nu vet han att han var rädd. Och att det inte går för sig.

Han lutar armbågarna mot knäna och drar en lätt suck medan han betraktar den stillastående naturen omkring sig. Dagen är varm och torr. Kanske till och med lite för torr. Men det är klart, det är ju mitt i sommaren.

Han rycker till och är nära att falla av sågbocken när en brunorange fjäril dyker upp i synfältet vid vägkanten. Kaj fnyser ur sig ett spänt skratt och skakar på huvudet åt sig själv. Alla har varit rejält uppskruvade sedan attacken, och inte på ett bra sätt. Inte så som de var när två av killarna kom körande med den där feministkärringen i bakluckan och låste in henne i stallet.

Det var oklart vad de egentligen hade tänkt sig att göra med henne. Diskussioner fördes hit och dit under två hela dygn. Inte alldeles lågmälda sådana. Men även om man inte var överens om vad som skulle hända med Elena Covaci, så kände ändå varenda man på gården den berusande makten. Att de hade henne. Oskadliggjord och inlåst. Detta efter att hon dels hade utgett sig för att vara man och dessutom parasiterat på deras allra sårbaraste ställe – forumen på nätet. Och snackat skit om Sixten. Deras ledare. Den enda på hela gården som faktiskt vet hur en man ska vara, föra sig och tänka. Varenda deltagare har honom att tacka för att de har krälat fram ur sina morsors källare, tagit sig bort från det ensliga incel-livet och istället axlat uppgiften att bli riktiga alfahannar. En del av en stark grupp. En grupp med makt. Det ligger inte, har Sixten förklarat, i käklinjens skärpa och handledernas grovhet.

Tur det, tänker Kaj och stryker sig omedvetet över sin veka haka. Allt ligger i attityden. I att kanalisera alla årtusenden av manlighet som har kommit före. I att inte se sig som ett offer.

Att vara ett offer är att vara inkompetent, säger Kaj så bestämt han kan med blicken fäst på en svartglittrande insekt som stretar fram vid vägrenen. Han känner sanningens ord stärka ryggraden och sträcker på sig medan en blåskimrande trollslända ljudlöst sveper förbi framför fötterna. Luften står stilla men dallrar precis ovanför marken. Det doftar solvarm jord.

De hade just kommit överens om att den som ville skulle få bruka Elenas kropp fritt medan de funderade över vad som i övrigt skulle hända med henne … när allt gick så hårt åt helvete. När två bilar plötsligt sladdade in på gården, och de där jävla brudarna dök upp, som desperados ur nån gammal västernrulle. Beväpnade!

Kaj har fortfarande svårt att försonas med hur han agerade när helvetet briserade. Han satt inne i huvudbyggnaden och läste Jordan Petersons senaste blogginlägg på nätet – när det smällde.

Och jag fegade. Minnet får Kaj att skämmas.

När skottlossningen bröt ut sprang han hukande in på toaletten och låste dörren om sig. Kom inte ut förrän allt hade varit tyst en bra stund. Men han tror i alla fall att ingen såg hans klenmod. Kaj märker att nävarna har knutit sig på låren, så han tvingar dem att slappna av. Om han fick göra om allt skulle han ha varit modigare, det är han rätt säker på. Skulle ha stått upp med sina bröder och mött hotet, ansikte mot ansikte … kanske.

De andra lyckades hur som helst att jaga iväg de skjutglada femoiderna. Men vad man skulle göra med Elena Covaci var plötsligt en icke-fråga, eftersom Sixten sköt henne under attacken. Något som fick hela tjejgänget att lägga benen på ryggen illa kvickt.

De flydde också, som de fega jävlar de faktiskt är.

Att polisen inte dök upp efteråt är ett tecken, menar Sixten. Om feministasen hade tänkt anmäla dem skulle de ha gjort det för länge sedan. Att de inte har gjort det tyder på att de planerar något mycket värre.

En hämnd.

Och det är därför som Kaj nu sitter här på vaktpass, dag ut och dag in i sommarhettan. Tankarna får många tillfällen att vandra fritt och de vill gärna åt just det hållet. Till den där dagen och det som hände efteråt.

Det blev Kaj och Lenny som fick begrava Elenas kropp en bit in i skogen, bakom ladan, när dammet hade lagt sig och det är ett arbete som han helst vill glömma. Trots att de hade virat in kroppen i gamla mjölsäckar så syntes det tydligt på inbuktningen att kärringens ansikte liksom … fattades. Skottet som Sixten sköt gick in genom nacken och ut på framsidan av huvudet, där det tog med sig det mesta av den främre halvan av skallen, som låg utspridd som kött- och benkonfetti på gårdsplanen när allt var över. Han sa senare att det inte var meningen. Att han siktade på knäna, men att allt bara gick för fort. Kaj slapp i alla fall att vara med och städa gården, eftersom han var i full färd med att få blåsor på fingrarna av att gräva en jävla grav för hand. Han och killen som hjälpte honom orkade inte göra den särskilt djup, men det är det ju ingen som behöver veta.

Två dagar senare hade Sixten vänt de andras oro och upprördhet inför det som de hade gjort, till något helt annat. Piskat upp deras självförtroende. Han pratade om Laserkvinnan. Om hur männen måste möta kvinnorna på deras numera våldsamma planhalva och inte heller kan dra sig för att vara brutala, ja, till och med döda … om det nu är så kvinnorna vill ha det.

Laserkvinnan. Ja, fy fan.

Kaj skakar på huvudet och spottar ilsket på grusvägen framför sågbocken medan solen bränner hjässan. Feminister, alltså. För lite kuk har de helt klart fått, det är hans diagnos. Nu har det gått mer än en månad och inget har hänt. Men ingen vågar ändå slappna av. Det känns hela tiden som om något kommer att hända – och det snart – utöver det att någon springer omkring och skjuter män som om de är simpelt villebråd i en helt ny typ av djungel. En djungel där rollerna är ombytta, kvinnorna är jägare och männen är de jagade.

Vilken sjuk grej, ändå.

Alla trodde att det var en ensam galning, men manifestet som skickades ut gjorde klart att det faktiskt rör sig om en hel grupp skyttar. Och inte har de fått fast dem heller. Istället verkar skiten sprida sig och helt vanliga tjejer har börjat beväpna sig. Hashtaggen #Vågbrytarna är en av Sveriges mest använda och det dyker hela tiden upp nya filmer på Youtube där kvinnor eller unga tjejer uppmanar till våldsamt motstånd.

Motstånd mot vad, undrar Kaj. Kärlek?

Det är trots allt det enda som han någonsin har velat ha. Men det är tydligen för mycket begärt och nu är det som det är.

Krig.

Han mulnar ännu mer och spottar en gång till. Minns manifestfilmen som gick varm i alla nyhetssändningar för någon månad sedan och huttrar, trots sommarvärmen. Det känns som om hela världen har spårat ur.

Men visst, tänker han, är det krig som de vill ha, så är det krig de ska få. Och är det något som män har tusentals år av erfarenhet av, så är det just krig. Vi blev överraskade förra gången. Var inte beredda. Det är inte ett misstag vi gör om.

Precis när han tänker den tanken störs den stilla sommardagen av ett avlägset ljud. Men från vad? Kaj har svårt att sätta fingret på det, det låter som … är det en lastbil på väg hit? Nej, det är ett annat sorts läte, ett … liksom floffande.

Han hoppar ner från sågbocken, sträcker på den stela ryggen och plockar upp walkie-talkien som ligger på en av de dammiga, brungrå sandsäckarna. Håller apparaten avvaktande framför munnen medan han kisar mot sjuttiovägen en bit längre fram.

Minnet av terrorattacken i Nice flyter upp till medvetandets yta och plötsligt blir Kaj nervös. Om de har fått tag på en jävla lastbil, så är hans sågbockar och sandsäckar nog ingen större match. Han skulle bli en våt fläck som sög upp vägdammet innan han ens hunnit larma. Hjärtat fladdrar till.

Borde jag flytta mig från vägen?

Kaj trycker på knappen på sidan av walkie-talkien.

Gården, kom! Vakt ett här. Jag hör något. Gör ni också det, kom?

Det sprakar till i den lilla högtalaren. Gården här, vakt ett. Vad är det du hör, kom?

Kaj sänker komradion och försöker spänna hörseln. Ja, vad är det egentligen han hör? Det är ett bekant men ändå ovanligt ljud. Och det kommer närmare.

Jag vet inte riktigt, säger han dröjande, vänta … det …

Just då känner han igen det som låter.

En helikopter! utbrister han, både lättad och skärrad på samma gång. Jag hör en helikopter. Vad ska jag göra, kom?

När svaret inte kommer direkt blir Kaj svettig i handflatorna. Han byter hand på walkie-talkien och drar den andra utmed särkens grovraspiga väv.

Hallå …? Gården, kom?

Kan du se helikoptern, vakt ett? Kom, säger äntligen mannen i andra änden.

Just då dyker den faktiskt upp i Kajs synfält, rakt föröver. När han ser den blåvita färgen andas han lättat ut. Ja. Jag ser den, gården. Det är bara polisen, så det var inget, säger han medan den stora metallkroppen närmar sig. "Men … fan vad lågt den flyger", lägger han till och glömmer att avsluta med kom.

Mannen på gården säger något. Men nu är det svårt att höra, eftersom polishelikoptern verkar ha siktet inställt rakt på Kaj och hans bittra lilla hörn av världen.

Kaj höjer rösten för att höras över de allt högre smattrande rotorbladen. "Vad sa du, kom?"

Förmodligen en övning på Björkaområdet, sa jag. Du får …, resten uppfattar inte Kaj eftersom helikoptern just då passerar rakt över honom.

Får de ens lov att flyga så här lågt?

Kajs särk får fnatt i vinddraget som vispar upp tornadovirvlar av vägdammet och håret far åt alla håll. Vad kan de vara på … femton meter?

Kanske är det nån som precis håller på att lära sig hur man flyger en sån där grej, tänker Kaj och vänder sig om medan helikoptern fortsätter strax ovanför grusvägen. Mot gården.

Onda aningar. Kaj känner dem som slingrande och huggande giftormar i hela kroppen. Varför flyger den så lågt? Och varför just här? De har ju för fan en hel flygbas och ett övningsfält bara en bit bort? Men så flyger de rakt mot gården? Det känns inte bra. Faktiskt inte bra alls. Ljudet avtar i takt med att helikoptern avlägsnar sig från Kaj. Nu går det åtminstone att höra sina egna tankar igen.

Vi hör den också nu, säger mannen i walkie-talkien. "Oj, jäv-lar vad lågt den flyger …" Han glömmer också att avsluta med kom, noterar Kaj någonstans i bakhuvudet.

Vad är det som stör honom? Polisen får väl flyga var de vill, antar han. Men något känns ändå … fel. Den stora metallbesten svänger av åt höger. Girar i en vid båge, ner bakom gården och när den har sidan vänd mot Kaj öppnas plötsligt dörren, mitt uppe i luften.

Sekunderna efter att han hör skriken genom kommunikationsradion ser han den första rökpelaren, och först då återfår han kontrollen över kroppens muskler.

Kajs walkie-talkie hamnar mellan fötterna när han tappar den. Sedan springer Kaj med pungen studsande mot insidan av låren. Rusar för livet. Bort från gården. Bort från infernot.

Några minuter tidigare

KAPITEL 1

Linn

Vi kommer inte att ha lång tid på oss innan jakten är i full gång, tänker Linn och ser sig omkring inuti den lätt åldrade polishelikoptern. En Eurocopter 135, en svensk gammal trotjänare som polismyndigheten alldeles nyligen har ersatt med en helt ny flotta av märket Bell 429. Det har hon lärt sig under den senaste månadens planering och rekognoscering. Men på det militära övningsområdet Björka, utanför Veberöd och Sjöbo, används fortfarande de äldre modellerna i olika typer av utbildnings- och övningsinsatser med jämna mellanrum.

Man snor inte en helikopter av polisen hur som helst.

Det kommer att bli ett jävla pådrag. En tanke som för ett år eller två sedan kanske hade skrämt Linn. Nu gör den mest henne upphetsad. Som om såna här sjuka saker är det enda som finns kvar. Som kan få henne att känna sig levande. Och så är det ju. Allt annat är dött. Precis allt. Nästan Linn också, i alla fall inuti.

Hon håller sig fast i en rem som sitter fastbultad ovanför dörren medan adrenalinet skjuter varma skott och får hela kroppen att sjunga. Hon är inte den enda som lever upp av kicken. Adela som sitter på förarplatsen, eller vad det nu kan tänkas heta, skriker rakt ut i ren och oförställd upphetsning.

Adela hör till Vågbrytarnas mer seniora medlemmar och efter att ha gjort militärtjänsten i Israel i sin ungdom gick hon vidare och utbildade sig till helikopterpilot.

En färdighet vi helt klart har nytta av, när saker och ting nu är som de är, konstaterar Linn.

Adela och Leonora träffades för tio år sedan på en skytteklubb, där de snabbt blev vänner när de upptäckte att de hade mycket gemensamt. Både intresset för Valerie Solanas och viljan att straffa våldsamma och idiotiska män. Resten är, som man säger, historia.

Linn betraktar de andra ombord. Veronica, Leo och Bahar. Nya vänner. Nej, nya systrar. Till döden, om det skulle behövas. Allihop ser både livrädda och upprymda ut på samma gång. Kanske var de inte hundra procent säkra på om de skulle tro Adela, när hon under brainstormingen kläckte den här idén och sa att hon faktiskt kunde genomföra den. Att hon kunde flyga ett sånt här monster. Men sen började hon prata om anfallsvinklar på rotorblad, luftmotstånd och lyftkrafter och Linn vet inte allt. Och efter ett tag gick det upp för de andra i gruppen att de faktiskt har haft en militärutbildad helikopterpilot vid sin sida hela tiden.

Kan man flyga en helikopter kan man flyga dem alla, kungjorde Adela självsäkert.

Men Gud, skynda dig! flämtar Bahar, trycker ansiktet mot fönstret och glor mot byggnaden en bit bort, som det just nu finns en hel drös av poliser i.

Yes, please, instämmer Veronica. Fuck alltså, mina nerver, lägger hon till och klappar sig själv på kinderna om och om igen, i nåt slags nervös överslagshandling.

Dagens övning på Björkaområdet är en utbildning av flygoperatörer till polisflygets helikoptrar, det berättade Adela efter att hon hade rekat i över en vecka, och nu – nästan en månad senare – har planen äntligen satts i verket.

Tålamod. Det är inte en av Linns starkaste grenar, men för att både lyckas och komma undan med en så här spektakulär grej måste planeringen vara både genomtänkt och noggrann.

Att sno själva helikoptern medan samtliga deltagare från övningen var inne och käkade middag var faktiskt inte så svårt som Linn skulle ha väntat sig. Hon, Veronica, Adela, Bahar och Leo var ombord tillsammans med sin explosiva last bara några minuter efter att de hade tagit sig in på området. Helikoptern bara stod där på plattan med dörren olåst och väntade.

Det är klart, en helikopter är kanske inget man väntar sig att någon ska försöka stjäla.

Särskilt inte en som har ordet POLIS på sidan med stora mörkblå bokstäver. Och om någon skulle försöka så har de troligen bara ihjäl sig själva, eftersom det är fullständigt livsfarligt att försöka flyga en helikopter om man inte vet vad man sysslar med. Men Vågbrytarna är inte som alla andra, det är en sak som är säker. En sak som hela Sverige håller på att lära sig. Och Adela har inte gjort dem besvikna än. Nu är de på plats.

Visst, det kommer inte att dröja många minuter innan de har halva landets poliskår – och förmodligen också militären – efter sig, men några minuter är också allt de behöver. Trots allt kommer det att ta en stund att organisera jakten på en stulen polishelikopter och härifrån till gården är det max någon minuts flygning. Om de någonsin kommer iväg, vill säga.

Linn betraktar de spända kvinnorna inne i plåtmonstret. Adela, som sitter och studsar upprymt framme vid styrspaken, ser ut som om hon ska explodera av lycka i vilken sekund som helst medan hon bläddrar snabbt i ett häfte som ligger framme på sätet. Bahar, som hela tiden stirrar ut genom fönstret. Veronica, som verkar hålla ett peptalk med sig själv, för läpparna rör sig som om hon ljudlöst pratar oavbrutet. Och så Leo, som är den enda som ser ut precis som hon brukar. Som om hon är utkarvad ur ett jävla klippblock.

Vad är det som dröjer? frågar Leo Adela.

Flight manual, svarar hon och viftar med pappershäftet. När hon höjer blicken och ser allas blickar slänger hon bak sina långa, svarta rastaflätor på ryggen. Vid skalpen ligger de i tätt flätade rader. Hon ser på häftet en gång till, sedan rycker hon på axlarna med ett nervöst leende och kastar bak flightmanualen till de andra. Framme vid hennes sida sitter ingen. Normalt har man alltid en flygoperatör med sig. Det berättade hon tidigare idag. Men det är inget som behövs för att klara av själva flygningen.

Okej, okej, point taken, ladies. Nu jävlar. Nu kör vi!

Adela trycker på ett reglage märkt BAT MASTR och genast tjuter en massa signaler igång som får samtliga bak i helikoptern att rycka till och krypa ihop. Adela hojtar något som inte går att uppfatta medan hon letar bland knapparna som sitter nertill på instrumentbrädan i mitten. Till sist hittar hon rätt, och tjuten tystnar.

Sorry, varningssignaler, förklarar hon, lätt rödflammig i ansiktet och nu låter även hennes andning mer ansträngd. "Jag trycker på mute. Vi skiter i dem", lägger hon till medan hon snabbt trycker till en knapp uppe i taket som det står FADEC på. Därefter startar hon motorerna. När de ryter igång kan Linn knappt tro att det är sant.

Vi kommer kanske att lyckas med det här.

Men nu är det bråttom. En startande helikopter döljer man inte hur som helst. Svett bryter ut i svanken när Linn ser mot byggnaden ett par hundra meter längre bort. När som helst väntar hon sig att det ska störta ut både poliser och militärer. Med skjutklara automatvapen. Hon sväljer hårt.

Leo pratar ofta om att man alltid har längre tid på sig än man tror, när man iscensätter något som chockar människor, eftersom den initiala paniken och förvirringen tar tid för alla att hämta sig ifrån. Så länge man är kyligare än andra på platsen har man alla förutsättningar att klara sig undan.

Det är det vi får förlita oss på nu, tänker Linn.

Motorerna varvar upp och sekunderna senare lyfter faktiskt helikoptern från marken, om än något svajigt. Den står stilla och hovrar bara någon meter ovanför asfalten en kort stund.

"Man måste glida av luftkudden som rotorbladen skapar", tjoar Adela … och sedan bär det iväg.

Linns mage kittlar till av accelerationen medan hon fascineras av hur Adela sköter styrspaken med höger hand och stigspaken med vänster, samtidigt som hon manövrerar pedalerna med båda fötterna i en sällsamt komplicerad dans för att få helikoptern att göra som hon vill.

Det sitter i ryggmärgen till slut! ropar Adela, kanske lättat, medan övningsfältet och alla snopna poliser och flygoperatörselever snabbt försvinner bort bakom dem.

Adela, du är en fucking gudinna! ropar Veronica och andas märkbart ut.

Linn ser på Leo, som har öppnat lådan, rafsat undan lite träull och plockat fram två glasflaskor med bomullstrasor nedstoppade i halsen. Här vid dörren står också Veronica och till henne kommer Bahar att langa flaska efter flaska. Förutom bensin finns det motorolja och tjära i flaskorna. Dels för att bränslet ska fästa vid målen och dels för att skapa tjock, svart rök som i sin tur kommer att göra livet svårare för kräken nere på marken. Totalt har de tjugo stycken med sig.

Molotovcocktails må vara primitiva redskap, men de är effektiva. Särskilt om de kommer uppifrån luften och är riktigt många. Inceläcklen på gården har gjort ett bra jobb med att skydda sig från en attack som kommer från marken. De har byggt en rejäl fästning där nere, i princip omöjlig att ta sig fram till.

Men det här kommer de aldrig att hinna undan.

Vågbrytarna ska bränna ner det där jävla stället till grunden. Gården kommer att stå i ljusan låga innan någon har fattat vad som händer. Idioterna därnere har dessutom helt frivilligt gjort det extremt svårt för räddningstjänsten att komma fram. Det har varit en osedvanligt torr sommar så här långt, så alltihop borde brinna både snabbt och lätt.

Att ta sig fram med en polishelikopter är briljant, om Linn får säga det själv. Har de tur uppstår det tillräckligt med kaos efter att de har slängt ut flaskorna för att de också ska kunna ta sig till landningsplatsen, ungefär tre kilometer åt nordost, där det står tre bilar med falska skyltar startklara. Adela och Bahar ska in i en, Leo och Veronica i en, och Linn själv ska ta den tredje. Sedan ska de köra åt helt olika håll. Blir någon av dem jagad eller tagen så kommer de andra åtminstone att komma undan. Så är det tänkt. Om de har tur. Har de inte det, så …

Så kommer jag i alla fall att ha fått hämnas dig, älskling, tänker Linn och Elenas vackra ansikte uppenbarar sig för hennes inre syn. Glittret i de där ögonen som hon älskade så. Kråksparkarna och det busiga leendet som gav Linn en anledning att leva.

Gangsterdottern, tänker Linn och blir våt i ögonen. Som alltid hade en lösning på allt. Som inte backade för något.

Kvinnan som gång på gång förbryllade och förtrollade Linn med sina till synes aldrig sinande olika sidor. Som om hennes själ var ett kalejdoskop. Just när Linn trodde att hon hade hela bilden av Elena klar för sig, förändrades den. Kvinnan som älskade Linn igenom den där fruktansvärda sommaren för två år sedan, och vidare in i det som var menat att bli en helt ny tillvaro. En lycklig sådan.

Hur kan livet vara så