3:e graden

By James Patterson and Andrew Gross

"3:e graden" är en pulshöjande thriller, och tredje delen i James Pattersons populära spänningsserie om kvinnorna som löser kallblodiga fall i San Francisco tillsammans.
En bombexplosion sätter en miljardärs bostad i lågor. Polisinspektör Lindsay Boxer tar sig in i huset i hopp om att hinna rädda någons liv, men möts istället av tre redan avlidna människor. Bland resterna av det nedbrunna huset finner San Francisco-polisen ett mystiskt meddelande.
En framgångsrik och välkänd affärsman hittas mördad tre dagar senare med ett liknande meddelande på brottsplatsen, och Lindsay tar hjälp av Cindy, Clare och Jill för att lösa fallet. Men en av kvinnorna döljer en mörk hemlighet som utgör ett hot mot dem alla, och utan vetskap är hon utsedd som mördarens nästa mål.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2024
• ISBN: 9788728553060

James Patterson

James Patterson is the CEO of J. Walter Thompson, an advertising agency in New York. He has written several successful fiction and nonfiction books, including The New York Times best seller The Day America Told the Truth.

Book preview

James Patterson

Andrew Gross

3:e graden

Översatt av Nils Larsson

SAGA Egmont

3:e graden

Översatt av Nils Larsson

Originaltitel: 3rd Degree

Originalspråk: engelska

Cover image: Shutterstock

Copyright ©2006, 2024 James Patterson, Andrew Gross och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553060

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Som alltid ett stort tack till kriminalinspektör Holly Pera och hennes partner, Joe Toomey, vid San Francisco-polisens mordrotel för att ni varje dag tar hand om sådant som vi bara skriver om. Och för att ni presenterade oss för Dino Zografos vid Specialvapens- och taktikenheten, som gjorde något så fruktansvärt som en tickande bomb till något verkligt och hanterbart. Och till polisassistent Joe Sanchez och pensionerade inspektören Steve Engler vid Berkeleypolisen, som var med under galenskaperna på sextiotalet och väckte Folkrepubliken Berkeley till liv för oss i några timmar med dess skövlingar och dess drömmar.

Och till Chuck Zion, en person av mycket sällsynt slag, som dog vid World Trade Center den 11 september 2001.

Första delen

Första kapitlet

det var en klar , lugn, dåsig aprilmorgon, dagen då den värsta veckan i mitt liv började.

Jag joggade nere vid bukten med min bordercollie Martha. Det är det jag brukar göra på söndagsmorgnarna – gå upp tidigt och stuva in min bättre hälft i framsätet på Explorern. Jag försöker springa en halvmil, från Fort Mason ner till bron och tillbaka. Precis tillräckligt för att övertyga mig själv om att jag börjar komma i något som kallas form vid trettiosex års ålder.

Den där morgonen var min kompis Jill med. För att hennes labradorvalp Otis skulle få lite motion, påstod hon i alla fall. Det var nog troligare att hon själv ville värma upp inför en cykeltur till Mount Tamalpais eller vart Jill nu skulle bege sig och motionera på riktigt senare på dagen.

Det var svårt att tro att det var bara fem månader sedan Jill miste sitt barn. Nu var hon här och hennes kropp spänstig och smal igen.

Nå, hur gick det i går kväll? frågade hon och lufsade på snedden bredvid mig. Det sägs på stan att Lindsay hade en dejt.

Man skulle kunna kalla det en dejt … sa jag och riktade blicken mot Fort Masons höjder, som inte kom närmare snabbt nog för mig. Man skulle kunna kalla Bagdad för en semesterort också.

Hon ryckte till. Ledsen att jag nämnde det.

Under hela joggingturen hade jag haft huvudet fullt av irriterande tankar på Franklin Fratelli, asset remarketing-mogulen (vilket var ett fint sätt att säga att han skickade torpeder efter folk som misslyckats inom dot.com-branschen och inte längre klarade avbetalningarna på sina BMW:ar och Franck Muller-klockor). I två månader hade Fratelli stuckit in huvudet på mitt kontor varje gång som han befann sig i stadshuset, tills han tröttat ut mig tillräckligt för att jag skulle bjuda med honom upp på mat på lördagskvällen (mina short ribs bräserade i portvin blev jag tvungen att stoppa tillbaka i kylen efter att han backat ur i sista minuten).

Han kom aldrig, sa jag, mitt i ett steg. Fråga inte, jag tänker inte ge dig några detaljer.

Vi stannade vid änden av Marina Green, jag skrek till för att rensa lungorna medan Mary Decker därborta hoppade på tårna som om hon skulle kunna springa en runda till.

Jag förstår inte hur du bär dig åt, sa jag med händerna på höfterna och försökte hämta andan.

Min mormor, sa hon med en axelryckning och stretchade en knäsena. Hon började gå åtta kilometer om dagen när hon var sextio. Hon är nittio nu. Vi har ingen aning om var hon är.

Båda började skratta. Det var skönt att se den gamla Jill kika fram. Det var skönt att höra skrattet i hennes röst igen.

Har du lust att följa med och ta en mochachino? frågade jag. Martha betalar.

Jag kan inte. Steve kommer från Chicago. Han vill cykla upp och se Dean Friedlich-utställningen på Legion of Honor så fort han kommit hem och bytt kläder. Du vet hurdan valpen är när han inte får sin motion.

Jag rynkade pannan. På något vis har jag svårt att se Steve som någon valp.

Jill nickade, drog av sig träningströjan och lyfte armarna.

Jill, flämtade jag, "vad i helvete är det där?"

Under axelbandet på hennes sportbehå skymtade ett par små, mörka blåmärken, som liknade smutsiga fingeravtryck.

Hon slängde träningströjan över axeln, uppenbart överrumplad. Råkade stöta emot något när jag klev ur duschen, sa hon. Du skulle se hur det ser ut därinne. Hon blinkade.

Jag nickade men det var något med blåmärkena som inte kändes riktigt rätt. Säkert att du inte vill komma med och fika? frågade jag.

Tyvärr … Du känner El Exigente, om jag kommer fem minuter för sent börjar han se det som ett mönster. Hon visslade på Otis och började jogga tillbaka till sin bil. Hon vinkade. Vi ses på jobbet.

Hur är det med dig då? Jag föll på knä bredvid Martha. Du ser ut som om en mochachino skulle göra susen. Jag satte på henne kopplet och började jogga mot Starbucks på Chestnut.

Marina har alltid varit ett av mina favoritställen. Slingrande gator med brokiga, restaurerade radhus. Familjer, måsskrik, havsluften nerifrån bukten.

När jag gick över Alhambra föll min blick på ett vackert trevånings radhus som jag alltid passerade och beundrade. Med handgjorda träluckor och röda tegelpannor som på Grand Canal. Jag höll in Martha då en bil körde förbi.

Det är vad jag minns från det ögonblicket. Området höll precis på att vakna upp. En rödhårig grabb i FUBU-tröja gjorde några trick på sin sparkcykel. En kvinna i overall skyndade runt hörnet med ett klädbylte i famnen.

Kom då, Martha. Jag drog i kopplet. Jag kan nästan känna smaken av den där mochachinon.

Sedan exploderade radhuset med tegeltaket i lågor. Det var som om San Francisco plötsligt hade förvandlats till Beirut.

Andra kapitlet

å gud! flämtade jag då en våg av hetta och skräp nästan knuffade omkull mig.

Jag vände mig bort och hukade mig ner för att skydda Martha då explosionens ugnsheta chockvågor passerade över oss. Några sekunder senare vände jag mig om för att resa mig. Heliga Guds moder … Jag trodde inte mina ögon. Radhuset som jag nyss hade beundrat var nu ett skal. Lågor slog ut från andra våningen.

I det ögonblicket insåg jag att det fortfarande kunde finnas folk kvar därinne.

Jag band Martha vid en lyktstolpe. Lågor vällde fram bara femton meter därifrån. Jag sprang över gatan till det brinnande huset. Andra våningen var borta. Den som eventuellt funnits däruppe hade inte haft en chans.

Jag trevade i midjeväskan efter mobiltelefonen. Ursinnigt slog jag numret till larmcentralen. Det här är kommissarie Lindsay Boxer vid San Francisco-polisen, bricka tvåa-sjua-tvåa-etta. Det har inträffat en explosion i hörnet av Alhambra och Pierce. Ett bostadshus. Finns troligtvis förolyckade. Behöver fullt pådrag av ambulanser och brandbilar. Det är bråttom!

Jag knäppte av mobilen mitt i örat på telefonisten. Egentligen borde jag ha väntat, men om det fanns någon därinne var det ont om tid. Jag slet av mig tröjan och virade den löst om ansiktet. Å herregud, Lindsay, sa jag och höll andan.

Sedan satte jag fart in i det brinnande huset.

Är det någon där? skrek jag och höll genast på att kvävas av den grå, sträva röken. Den intensiva hettan sved i ögonen och ansiktet och det gjorde ont bara att kika fram genom det skyddande tyget. En vägg av brinnande gipsskivor och murbruk hängde ovanför mig.

Polisen! skrek jag igen. Är det någon där?

Röken kändes som vassa rakblad som skar in i lungorna på mig. Det var omöjligt att höra något för dånet från lågorna. Plötsligt förstod jag hur folk som satt fast högt upp i brinnande hus kunde hoppa och slå ihjäl sig i stället för att stanna i den outhärdliga hettan.

Jag skuggade för ögonen med handen och trängde mig fram genom den bolmande röken. Jag ropade en sista gång: Är någon vid liv därinne?

Jag kunde inte gå längre. Mina ögonbryn var svedda. Jag förstod att jag skulle kunna dö därinne.

Jag vände om och styrde stegen mot ljuset och svalkan som jag visste fanns bakom mig. Plötsligt fick jag syn på två gestalter, en mans- och en kvinnokropp. De var uppenbarligen döda, deras kläder brann.

Jag stannade och kände hur det vände sig i magen. Men det fanns inget jag kunde göra för dem.

Sedan hörde jag ett halvkvävt ljud. Jag visste inte om det var på riktigt. Jag stannade och försökte lyssna mitt i dånet från elden. Det var knappt jag stod ut med den svidande hettan mot ansiktet.

Där var det igen. Det var faktiskt på riktigt.

Någon grät.

Tredje kapitlet

jag svalde luft och fortsatte längre in i det sönderfallande huset. Var är du? ropade jag. Jag snubblade över brinnande spillror. Jag var rädd nu, inte bara för den som gråtits skull utan för min egen också.

Så hörde jag det igen. Ett lågt gnyende från något ställe på husets baksida. Jag satte fart rakt mot det. Jag kommer! skrek jag. Till vänster om mig föll en träbjälke ner. Ju längre in jag kom, desto värre blev min situation. Jag fick syn på en korridor som jag trodde att ljuden kom ifrån, taket var på väg att ge vika där andra våningen hade varit.

Polisen! tjöt jag. Var är du?

Inget svar.

Sedan hörde jag gråten igen. Närmare den här gången. Jag snubblade fram genom korridoren med tröjan för ansiktet. Seså, Lindsay … Bara någon meter till.

Jag trängde mig in genom en rykande dörröppning. Herregud, det är en barnkammare. Eller vad som fanns kvar av den.

En säng stod omkullvält med sidan upp mot en vägg. Den var täckt av tjockt damm. Jag skrek, sedan hörde jag ljudet igen. En dämpad hostning.

Sängramen var brännhet, men jag lyckades knuffa undan den en bit från väggen. Å, Gud … Jag såg de skuggiga konturerna av ett barnansikte.

Det var en liten pojke. Kanske tio år gammal.

Barnet hostade och grät. Han kunde knappt prata. Hans rum var begravt under en lavin av skräp. Jag kunde inte vänta. Om vi stannade här längre skulle röken i sig ta kål på oss.

Jag tänker få ut dig härifrån, lovade jag. Sedan trängde jag mig in mellan väggen och sängen och knuffade den det hårdaste jag orkade bort från väggen. Jag tog pojken om axlarna och hoppades att jag inte gjorde honom illa.

Jag snubblade genom lågorna med pojken i famnen. Det var fullt av svidande, ohälsosam rök överallt. Jag såg ett ljus där jag trodde att jag hade kommit in, men jag var inte säker.

Jag hostade och pojken klamrade sig hårt fast vid mig. Mamma, mamma, skrek han. Jag kramade honom tillbaka för att han skulle förstå att jag inte tänkte låta honom dö.

Jag skrek högt och hoppades att någon skulle svara. Snälla, är det någon där?

Här, hörde jag en röst genom mörkret.

Jag snubblade över skräp, undvek nya eldhärdar som flammade upp. Nu såg jag ingången. Sirener, röster. En mansgestalt. En brandman. Han tog varligt pojken från min famn. En annan brandman lade armarna om mig. Vi satte kurs utåt.

Sedan var jag ute, jag föll på knä och sög in munfull efter munfull av härlig luft. En ambulansman lade försiktigt en filt om mig. Alla var så snälla och uppträdde så professionellt. Jag sjönk ihop mot en brandbil på trottoaren. Jag höll nästan på att kräkas, och så gjorde jag det.

Någon satte en syrgasmask över ansiktet på mig och jag tog flera djupa andetag. En brandman böjde sig över mig. Var ni därinne när det började?

Nej. Jag skakade på huvudet. Jag gick in för att hjälpa till.Jag kunde knappt prata eller tänka. Jag öppnade midjeväskan och visade honom min bricka. Kommissarie Boxer, sa jag hostande. Mordroteln.

Fjärde kapitlet

det är ingen fara med mig , sa jag och slet mig loss från ambulansmannen. Jag gick fram till pojken, som redan låg fastspänd på en bår. Han rullades in i en ambulans. Det enda som rörde sig i hans ansikte var ögonen som fladdrade till lite lätt. Men han levde i alla fall. Gud, jag hade räddat livet på honom.

Ute på gatan motades åskådare bort av polisen. Jag såg den rödhåriga grabben som hade åkt på sparkcykeln. Andra skräckslagna ansikten skockades bakom avspärrningarna.

Helt plötsligt märkte jag att det skällde. Gud, det var Martha, hon stod fortfarande bunden vid lyktstolpen. Jag sprang fram till henne och kramade henne hårt, medan hon slickade mig i ansiktet.

En brandman styrde stegen åt mitt håll, han hade ett brandkaptensmärke på hjälmen. Jag är kapten Ed Noroski. Är ni oskadd?

Jag tror det, sa jag, men jag var inte säker.

Kan inte ni i stadshuset leka hjältar på era egna skift, kommissarien? sa kapten Noroski.

Jag var ute och joggade och såg hur huset flög i luften. Det såg ut som en gasexplosion. Jag gjorde bara vad jag tyckte var rätt.

Det gjorde ni bra, kommissarien. Brandkaptenen såg på förödelsen. Men det här var ingen gasexplosion.

Jag såg två kroppar därinne.

Ja, sa Noroski och nickade. En man och en kvinna. Ännu en vuxen i ett rum på bottenvåningens baksida. Tur för den där grabben att ni fick ut honom.

Ja, sa jag. Jag fylldes av bävan. Om det här inte var en gasexplosion …

Sedan fick jag syn på Warren Jacobi, min gamle inspektörskollega, som trängde sig fram ur folkmassan och styrde stegen mot mig. Warren hade front nine som vi kallar skiftet på söndagsmorgnarna när vädret börjar bli varmt.

Jacobi hade ett biffigt ansikte som aldrig tycktes le ens när han skämtade och djupt liggande, halvslutna ögon som inte kunde lysa upp av förvåning. Men när han upptäckte hålet där Alhambra 210 hade legat och fick syn på mig, sittande där sotig, smutsig och andfådd hajade han faktiskt till.

Är kommissarien oskadd?

Jag tror det.Jag försökte resa mig upp.

Han såg på huset och sedan på mig igen. Verkar lite risigt, till och med för knarkare att hålla till i, kommissarien. Men ni skulle säkert kunna göra underverk med det. Han fortsatte att le. Har vi en palestinsk delegation i stan som jag inte vet något om?

Jag berättade vad jag hade sett. Ingen rök eller eld, utan andra våningen hade bara plötsligt flugit i luften.

Mina tjugosju år i kåren säger mig att det inte handlar om någon exploderande panna här, sa Jacobi.

Känner du någon som bor på ett sådant här ställe med en panna på andra våningen?

Ingen jag känner bor på ett sådant här ställe. Är du säker på att du inte vill fara till sjukhuset? Jacobi böjde sig ner över mig. Ända sedan jag hade blivit beskjuten under Coombs-fallet, hade Jacobi varit som en beskyddande farbror för mig. Han hade till och med skurit ner på sina dumma sexistiska skämt.

Nej, Warren, jag mår bra.

Jag vet inte ens vad som fick mig att lägga märke till den. Den bara stod där på trottoaren, lutad mot en parkerad bil och jag tänkte: Fan, Lindsay, den där borde inte stå där.

Inte mitt i allt det som just hade hänt.

En röd skolryggsäck. En miljon ungar hade sådana. Den bara stod där.

Jag började få panik igen.

Jag hade hört talas om sekundära explosioner i Mellanöstern. Om det var en bomb som hade exploderat i huset, kunde vad som helst hända nu. Jag spärrade upp ögonen. Stirrade stint på den röda väskan.

Jag högg tag i Jacobi. "Warren, jag vill att alla flyttas bort härifrån nu. Flytta bort alla nu på en gång!"

Femte kapitlet

från ett ställe längst bak i en källargarderob drog Claire Washburn fram ett gammalt välkänt fodral som hon inte hade sett på flera år.Å, Gud …

Hon hade vaknat tidigt samma morgon och efter en kopp kaffe på altanen, då hon hört att nötskrikorna var tillbaka för första gången denna vår, satte hon på sig en denimskjorta och jeans och tog itu med den tråkiga uppgiften att städa källargarderoben.

Först lyfte hon ut travarna med gamla brädspel som de inte hade spelat på åratal. Sedan de gamla halvhandskarna och fotbollsbenskydden från knatteserien och Pop Warners tid. Ett hopvikt täcke som bara låg och samlade damm.

Sedan hittade hon det gamla aluminiumfodralet begravt under en illaluktande filt. Å, Gud.

Hennes gamla cello. Claire log åt minnet. Herregud, det var tio år sedan hon hade hållit i den sist.

Hon slet upp den från bottnen av garderoben. Blotta åsynen av den fick en våg av minnen att välla fram: timmar och åter timmar av skalor, övning. Ett hus utan musik, brukade hennes mamma säga, är ett hus utan liv. Hennes man Edmunds fyrtioårsdag då hon hade kämpat sig igenom Haydns D-durkonsert – det var sista gången hon hade spelat.

Claire knäppte upp spännena och stirrade på cellons ådriga träyta. Den var fortfarande vacker, en stipendiegåva från musikinstitutionen vid Hampton. Innan hon förstod att hon aldrig skulle bli någon Yo-Yo Ma och börjat läsa medicin i stället, hade den varit hennes käraste ägodel.

En melodi dök upp i huvudet. Samma svåra passage som hon aldrig fått något riktigt grepp om. Första satsen i Haydns D-durkonsert. Claire såg sig lite generat omkring. För fasen, Edmund sov fortfarande. Ingen skulle höra något.

Claire lyfte upp cellon ur fodralet. Hon tog upp stråken, höll den i händerna. Wow …

Hon ägnade en lång minut åt att stämma instrumentet, de gamla strängarna sträcktes och fick tillbaka sina gamla vanliga toner. Bara att dra stråken över strängarna väckte massor av minnen. Gav henne gåshud. Hon spelade de första takterna av konserten. Det lät lite konstigt, men känslan fanns där. Ha, tjejen kan fortfarande, sa hon med ett skratt. Hon slöt ögonen och spelade lite till.

Sedan fick hon syn på Edmund, som fortfarande i pyjamas stod vid foten av trappan och såg på henne. Jag vet att jag har gått upp ur sängen – han kliade sig i huvudet – jag minns att jag tagit på mig glasögonen och till och med att jag borstat tänderna. Men det är omöjligt, för jag måste drömma.

Edmund nynnade på de första takterna som Claire just hade spelat. Tror du att du kan avsluta nästa passage? Det är den som är den knepiga.

"Utmanar ni