Dubbelspel

By James Patterson

Lauren Stilwell arbetar som polis vid NYPD och utåt har hon ett fulländat liv med en framgångsrik karriär och det perfekta äktenskapet. Hon har arbetat hårt för att nå dit hon är idag och hon tänker inte låta något komma i vägen för hennes lycka. Men allt raseras när hon ska överraska sin man Paul på kontoret. Till sin förfäran ser hon honom kliva in på ett av New Yorks finaste hotell tillsammans med en ung vacker kvinna. För att hämnas tillbringar Lauren natten tillsammans med sin attraktiva kollega Scott. Men ingenting går enligt plan. När morgonen gryr är katastrofen ett faktum. En är död, en är en mördare och en tredje har bevittnat allt. Lauren kan inte avslöja sin hemlighet för någon, men det visar sig snart att hon inte är den enda som bär på stora hemligheter ..."Dubbelspel" är en pulshöjande thriller om svartsjuka och hemligheter, full av oväntade vändningar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 25, 2023
• ISBN: 9788728553107

James Patterson

James Patterson is the CEO of J. Walter Thompson, an advertising agency in New York. He has written several successful fiction and nonfiction books, including The New York Times best seller The Day America Told the Truth.

Book preview

James Patterson

Michael Ledwidge

Dubbelspel

Översättning: Björn Linné

SAGA Egmont

Dubbelspel

Översatt av Björn Linné

Originaltitel: The Quickie

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 James Patterson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553107

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till John och Joan Downey – Tack för allt.

Prolog

INGEN GILLAR EGENTLIGEN ÖVERRASKNINGAR

Ett

Jag visste att det var en strålande idé, om jag får säga det själv, att överraska Paul på hans kontor på Pearl Street för att äta lunch med honom.

Jag hade kört in till Manhattan enbart för detta och satt på mig min favoritklänning, den lilla svarta. Jag såg lagom tjusig ut i den och den skulle inte vara fel på Mark Joseph Steakhouse. Dessutom var den en av Pauls favoriter, den som han brukade välja om jag rådfrågade honom.

Hursomhelst så var jag på gott humör och hade redan kontrollerat med hans assistent Jean att han var på plats – fast jag hade inte nämnt något om överraskningen, Jean var trots allt Pauls assistent, inte min.

Och så plötsligt fick jag se Paul.

När jag svängde runt hörnet i min Mini Cooper kom han ut från kontorsbyggnaden i sällskap med en blond kvinna i tjugoårsåldern.

De gick tätt tillsammans och pratade och skrattade på ett sätt som omedelbart gjorde mig illamående.

Hon var en sådan där ljus, strålande skönhet som man snarare ser i Chicago eller Iowa City. Lång, med platinablont glänsande hår och gräddfärgad hy som såg alldeles slät ut, utan minsta rynka eller annan skavank.

Fast hon var inte helt perfekt. Hennes ena Manolosko stötte mot en sten i trottoaren när hon och Paul skulle kliva in i en taxi, och när jag såg Paul galant greppa om hennes anorektiska armbåge i den rosa kashmirärmen kändes det som om någon hade kört ett kallt stämjärn rakt in i mitt bröst.

Jag följde efter dem. Ja, följde efter är kanske inte rätt uttryck. Jag förföljde dem.

Jag hängde på taxin som om vi var sammanlänkade aven bogserlina. När den plötsligt svängde in och stannade framför entrén till St. Regis Hotel och Paul och kvinnan leende steg ur, gick en impuls från min reptilhjärna ner till högerfoten som jag höll beredd över gaspedalen.

Jag såg Paul fatta hennes arm och så var de borta, liksom den impuls jag känt. Där satt jag kvar och grät till ljudet av otåligt tutande taxibilar som köade bakom mig.

Två

I stället för att skjuta Paul på kvällen när han kom hem, gav jag honom en chans. Jag väntade till och med tills vi åt middag med att fråga vad han haft för sig vid lunchtid på St. Regis Hotel.

Det fanns kanske någon logisk förklaring. Jag kunde inte föreställa mig vad det kunde vara, men jag mindes formuleringen på en bildekal jag sett en gång, Miracles Happen, Too.

Jo, Paul, sa jag så avspänt jag förmådde i min upprördhet. Vad gjorde du på lunchen i dag?

Han hajade till. Trots att jag satt med huvudet nerböjt medan jag nästan sågade igenom tallriken med min mat på, kände jag hur han hastigt tittade upp och såg på mig.

Och sedan, efter en lång skuldmedveten paus, vände han blicken ner mot tallriken igen.

Jag åt en macka vid skrivbordet, mumlade han. Som vanligt. Det vet du ju, Lauren.

Paul ljög mig rakt i ansiktet.

Det klingade till när jag släppte kniven på tallriken. Jag genomströmmades av mörka paranoida föreställningar. Galna tankar som jag inte kände igen hos mig själv.

Hans arbete kanske rentav bara var ett påhitt, tänkte jag. Han hade kanske låtit trycka upp brevpapper med firmanamnet på och bedragit mig från första början när han åkt till jobbet. Och hur väl kände jag egentligen hans arbetskamrater? De var kanske inhyrda skådespelare som dök upp när jag skulle komma på besök?

Varför undrar du det? sa Paul till slut med ansträngt lugn. Det gjorde ont. Nästan lika mycket som att se honom med den attraktiva blondinen på Manhattan.

Nästan.

Jag vet inte hur jag lyckades le mot honom med en orkan av högsta nivå inombords, men på något vis fick jag upp de stela mungiporna.

Bara för att ha något att prata om, sa jag. Jag bara pratar lite med min man vid middagsbordet.

Del ett

SNEDSPRÅNG

Kapitel 1

Trafiken var tät söderut och den tätnade ännu mer närmare Triborough den kvällen, den galna, galna kvällen.

Jag kunde inte avgöra vad som störde mig mest när vi kröp fram över brospannet – brölandet från signalhornen i bilarna som satt fast i trängseln i båda riktningarna, eller brölandet från chaufförens spansktalande radiostation.

Jag var på väg till Virginia på ett seminarium.

Paul skulle träffa en av bolagets största kunder i Boston.

Jag kunde åtminstone vila blicken på en av Manhattans bästa vyer utanför rutan. The Big Apple verkade ännu mäktigare än vanligt med skyskraporna i glas och stål som glänste i kontrast till den annalkande stormens mörka åskmoln.

Paul, sa jag allvarligt, nästan dystert. Paul?

Om Paul hade varit en kille vilken som helst skulle jag kanske ha sett på det som höll på att hända mellan oss som rätt naturligt. Man blir lite äldre, kanske mer cynisk, och så är smekmånaden slut en dag. Men Paul och jag? För oss hade det varit annorlunda.

Vi hade varit ett gift par av den där irriterande bästa vännertypen. Själsfränder som ska dö tillsammans som Romeo och Julia. Vi hade varit så kära – och då räknade vi inte bara de lyckliga stunderna. Det var så vi var.

Vi hade träffats när vi läste juridik. Vi gick i samma grupp men hade inte pratat så mycket med varandra. Jag lade märke till Paul för att han var så snygg. Han var några år äldre än de flesta av oss andra, lite mer studieinriktad och seriös. Jag blev faktiskt överraskad när han ville hänga med till Cancún med gänget på vårlovet.

Kvällen innan vi skulle flyga hem bråkade jag med min dåvarande pojkvän och snubblade av en olyckshändelse in i hotellets glasdörrar och skar mig i ena armen. Min pojkvän sa att han inte brydde sig, och då dök Paul upp från ingenstans och tog över.

Han åkte med mig till sjukhuset och stannade där med mig. Samtidigt som alla andra kastade sig på planet för att inte missa någon föreläsning.

När Paul kom in genom dörren till mitt mexikanska sjukhusrum med vår frukost bestående av milkshakes och tidningar slog det mig igen hur snygg han var, hur djupblå hans ögon var och att han hade fantastiska smilgropar och ett vinnande leende.

Smilgropar och milkshakes, och mitt hjärta.

Vad hade hänt sedan dess? Jag var inte helt säker. Jag antar att vi fallit i slentrianfällan som många andra moderna äktenskap. Vi var helt fast i två krävande skilda karriärer, och vi hade blivit så skickliga på att tillgodose våra individuella behov och önskningar att vi glömt själva huvudsyftet: att vi borde satt vårt gemensamma liv först.

Jag hade ännu inte frågat Paul om den blonda kvinnan jag sett honom med på Manhattan. Kanske för att jag inte var riktigt redo att gå till botten med saker och ting. Och jag visste ju inte säkert om han hade ett förhållande. Jag var kanske rädd för att det skulle innebära slutet för oss. Paul hade älskat mig, det visste jag. Och jag hade älskat Paul av hela mitt hjärta.

Det gjorde jag kanske fortfarande. Kanske.

Paul, sa jag igen.

Han vände sig mot mig där han satt bredvid mig i taxin. Det kändes som om han såg mig för första gången på veckor. Han hade ett urskuldande, nästan sorgset uttryck i ansiktet. Det såg ut som om han skulle säga något.

Då ringde hans jäkla mobil. Jag kom ihåg att det var ett skämt när jag hade valt Tainted Love som hans ringsignal. Ironiskt nog hade en larvig liten låt som vi berusade och lyckliga dansat till en gång nu blivit en träffande beskrivning av vårt äktenskap.

Jag blängde på mobilen och övervägde på allvar att slita den ifrån honom och kasta ut den genom fönstret och se den försvinna mellan brovajrarna ner i East River.

Jag kände igen glimten i Pauls blick när han såg numret.

Jag måste ta det här, sa han och svarade.

Det behöver inte jag, Paul, tänkte jag medan Manhattan tonade bort på andra sidan brons stålkonstruktion.

Det här var droppen, tänkte jag. Han hade faktiskt förstört allting som vi hade tillsammans.

Och där i taxin kom jag på exakt när man når en slutpunkt. När man inte ens kan uppleva en solnedgång tillsammans.

Kapitel 2

Olycksbådande åskmuller hördes på håll när vi lämnade Grand Central Parkway och närmade oss flygplatsen. Sensommarhimlen mörknade snabbt när ovädret nalkades.

Paul babblade på om sina affärer när vi stannade vid Deltas terminal där jag skulle av. Jag väntade mig inte att han skulle göra sig besväret att ge mig en avskedskyss. När Paul talade med sin dämpade affärsröst på telefon kunde inte ens en bomb fa honom att sluta.

Jag sträckte mig snabbt efter dörrhandtaget när chauffören bytte från den spanskspråkiga radiostationen till ekonominyheterna. Om jag inte flydde snabbt befarade jag att räknenissarnas insektssurr skulle få mig att skrika högt.

Tills strupen blödde.

Tills jag förlorade medvetandet.

Paul vinkade genom bakrutan utan att se på mig när taxin rullade iväg.

Jag fick lust att vinka tillbaka med ett finger när jag rullade min resväska genom skjutdörrarna. Men jag vinkade inte alls till Paul.

Några minuter senare satt jag i baren och väntade på att min flight skulle ropas ut och tänkte mycket tunga tankar. Jag tog fram min biljett och smuttade på min cosmopolitan.

Ur högtalarna strömmade en muzakversion av Clashs Should I Stay or Should I Go. Vad sägs om det? Gänget på Muzak hade upptäckt min barndom.

Det var tur att jag var så uppe i varv, för i vanliga fall skulle den insikten ha fått mig att känna mig gammal och eländig.

Jag trummade med biljetten mot läpparna och rev den sedan mycket dramatiskt mitt itu och tömde glaset i ett svep.

Sedan tog jag barservetten och torkade tårarna i ögonen.

Jag skulle gå över till plan B.

Det skulle inte bli problemfritt. Verkligen inte.

Det spelade ingen roll. Paul hade ignorerat mig alltför ofta.

Jag ringde samtalet som jag skjutit upp.

Sedan rullade jag ut resväskan igen, steg in i baksätet på närmsta taxi och gav chauffören min hemadress.

De första regndropparna slog mot vindrutan när vi körde iväg, och plötsligt såg jag för min inre syn något stort som sjönk i mörkt vatten och började glida iväg, något monumentalt som långsamt och oundvikligt sjönk. Längre och längre ner.

Eller också inte – jag kanske, bara kanske, var på väg uppåt för första gången på länge. En bild av dem tätt tillsammans inramade av hotellets trappsteg och motorhuven på min ljusblå Mini Cooper dök upp i bakhuvudet.

Kapitel 3

Det regnade för fullt när jag steg in i mitt mörka tomma hus igen. Det kändes lite bättre när jag bytt mina våta businesskläder mot en gammal gymtröja och ett par favoritjeans.

Och betydligt bättre när jag satte på Stevie Ray Vaughan på stereon som sällskap.

Jag lät det vara mörkt och öppnade i stället ett dammigt paket liljedoftande ljus.

Snart såg det ut som i en kyrka, eller kanske en galen Madonnavideo med tanke på hur gardinerna rörde sig. Det fick mig att scrolla på min Ipod tills jag hittade popdrottningens Dress You Up som jag körde på hög volym.

Tjugo minuter senare ringde det på dörren och spädlammskotletterna som jag beställt under taxiresan hem anlände.

Jag tog emot den lilla dyrbara papperspåsen av Fresh Directbudet, gick ut i köket och hällde upp ett glas Santa Margherita och hackade vitlök och citroner. När jag satt på potatisen som skulle mosas med vitlöken, dukade jag bordet.

För två.

Jag tog med mig glaset till övervåningen.

Det var då jag lade märke till det ihärdiga röda blinkandet på min telefonsvarare.

Hej, Lauren, det är dr Marcuse. Jag ska just gå hem för dagen och tänkte bara tala om för dig att dina provsvar inte har kommit ännu. Jag vet att du väntar. Jag hör av mig så fort vi hör ifrån labbet.

Svararen stängdes av och jag drog tillbaka håret och granskade mig i spegeln, såg de små rynkorna i pannan och runt ögonen.

Jag skulle haft mens för tre veckor sedan. Vilket i vanliga fall inte hade varit någon stor sak.

Det var bara det att jag var steril.

De labbsvar som min alltid lika hjälpsamme gynekolog, dr Marcuse, anspelade på var från blodproven och ultraljudsundersökningen som han propsat på att jag skulle genomgå.

Det var rena kapplöpningen, tänkte jag och lyfte glaset. Vilket skulle rasa först? Mitt äktenskap eller min hälsa?

Tack för att ni hörde av er, dr Marcuse, sa jag till svararen. Det var perfekt tajmat.

Kapitel 4

Vid det här laget hade jag jagat upp mig och pulsen steg. Middag för två – och ingen av dem var Paul.

När jag tömt mitt vinglas gick jag nerför trappan och gjorde det enda vettiga jag kunde göra under rådande omständigheter. Jag plockade fram flaskan och tog den med mig upp igen.

Jag slog upp ett nytt glas, tog det och mitt bröllopsfoto och satte mig på sängen.

Jag drack och stirrade på Paul.

Till en början hade jag ganska resignerat noterat Pauls ändrade beteende efter hans senaste och mest krävande avancemang på jobbet. Jag tyckte definitivt att det var ohälsosamt att han utsatte sig för sådan stress hela tiden, men jag visste också att han arbetade på ett investmentbolag med allt vad det innebar, som han själv påpekat många gånger.

Så jag brydde mig inte om det. Att han fjärmade sig från mig. Att han plötsligt började ignorera mig vid matbordet och i sovrummet. All koncentration och energi gick åt till arbetet. Och det skulle väl gå över, intalade jag mig själv. Bara han fått upp farten, skulle han lugna ner sig. Eller misslyckas. Och jag skulle slicka hans sår så att det blev som vanligt igen. Jag skulle få se de där smilgroparna igen, och det där leendet. Vi skulle bli bästa vänner igen.

Jag drog ut lådan i nattduksbordet och tog fram mitt berlockarmband.

På min första födelsedag efter att vi gift oss hade Paul köpt det i Limited Too, en butik för barn, av alla ställen. Hittills hade jag sex berlocker och den första, min favorit, var ett hjärta i bergkristall – till min älskling, hade han sagt.

Jag vet inte varför, men för varje år kom varje enkel, barnslig berlock att betyda ofantligt mycket mer än middagarna på de lyxiga restauranger han alltid bjöd ut mig på.

Det här året hade Paul tagit oss till Per Se, det nya innestället i Time Warner Center. Men inte ens efter crème brûléen kom det någon present.

Han hade glömt att köpa en berlock till armbandet. Glömt, eller struntat i det.

Det hade varit det första tecknet på att något var allvarligt fel.

Det neonskylten på Times Square hade förebådat var dåliga nyheter i form av en tjugoårig blondin utanför hans kontor på Pearl Street – kvinnan som han tagit med sig till St. Regis.

Kvinnan som Paul ljugit om utan att blinka.

Kapitel 5

Jag var nere i köket och hade just lagt de rosa lammkotletterna i fräsande smör, när det hördes en hård knackning på rutan i bakdörren. Fjärilarna i min mage fick fart och bytte formation. Jag kastade en blick på mikrovågsugnens klocka.

Elva prick.

Nu var det dags, här var han nu, tänkte jag och torkade svetten ur pannan med en kökshandduk medan jag gick till dörren. Det var faktiskt på riktigt.

Här.

Och nu.

Jag tog ett djupt andetag och låste upp dörren.

Hej, Lauren.

Hej själv. Du ser ut att må bra.

Fast jag är dyngsur.

Regnet som stänkte in genom dörröppningen bildade ett stjärnmönster på kökets ljusa klinkergolv.

Och så klev han in. Och vilken entré sedan, måste jag tillägga.

Hans välbyggda, en och åttiosju långa kropp tycktes fylla rummet. I skenet från ljusen såg jag att hans mörka hår var nyklippt och så kort att den ljusa huvudsvålen lyste igenom.

Blåsten som följde honom in i huset förde med sig hans doft av cologne och regn och läder från mc-jackan han bar, och jag blev alldeles matt.

Oprah har förmodligen ägnat ett par timmar åt hur man kommer till det här stadiet, tänkte jag medan jag försökte komma på något att säga. En oskyldig flirt på jobbet som leder till förälskelse som leder till vänskap i smyg som leder till… jag visste ännu inte vad jag skulle kalla det här.

Jag kände några kvinnliga arbetskamrater som ägnade sig åt oskyldigt flirtande, men själv hade jag alltid dragit en gräns i min yrkesmässiga kontakt med män, i synnerhet snygga, roliga män som Scott. Det kändes bara inte rätt att involvera sig på något annat sätt.

Men på något sätt hade Scott lyckats överskrida den gränsen och brutit ner mitt försvar. Det berodde kanske inte bara på att han såg så bra ut, utan också på att det fanns något oskyldigt över honom. Eller på att han uppträdde så korrekt mot mig. Att han var så gammaldags i ordets bästa bemärkelse. Eller på att hans närvaro i mitt liv tycktes ha