Flickan som Hoppade från en Spårvagn i Wan Chai

By FAN TONG

Tag, från ett mer eller mindre avlägset förflutet i distriktet Wan Chai i Hongkong, en ung kvinnlig revolutionär och idealist som är dagdrömmare men ändå listig, en gammal tungsint och otidsenlig fransman som är vapenhandlare på nedåtgående, och en snut som är minst sagt korrumperad.

Stoppa ner dem levande i en spårvagn som är upphettad i förväg av en strejk. 

Låt det hela koka upp för att sedan svalna i isande hat och kallblodig hämnd. 

Vispa ner en skvätt blod och krydda med en droppe kärlek.

Smaka anrättningen utan att frukta de lättare matsmältningsbesvär som kan orsaka tidsförvirring för Er liksom för personerna i denna historia.

• Language: Svenska
• Publisher: FRANCOIS BOUCHER
• Release date: Feb 8, 2024
• ISBN: 9798224880997

Book preview

Kapitel 1

I min dröm finns en blomma, en liten skogsblomma. Den är diskret, jag ser den inte. Den är subtil, jag känner inte dess doft. Ändå är blomman det enda jag minns när jag vaknar.

Flickan i qipao ler mot honom där hon dansar med en cigarett mellan sina läppar. Så har hon gjort varje morgon sedan han satte upp affischen med henne på väggen mitt emot sängen. Tio över åtta redan! Slö av luftkonditioneringens rasslande sträckte han på sig och undrade varför väckarklockan inte hade ringt. Så erinrade han sig Valiant Heart, nummer 9 i femte loppet på Happy Valley kvällen innan. Med oddset 3-1 hade han inte precis gjort sig någon förmögenhet, men han var nöjd ändå. Men titta där dummer, där är ju hela kapplöpningsprogrammet från i går, det ligger på din stol. Där står det med stora siffror och bokstäver: 13 juli.

Idag är det alltså fransk nationaldag och ledigt från jobbet. Det var därför han inte hade ställt väckarklockan.

Den 14 juli! Paraderna på de glödheta avenyerna i Haiphong och Hanoi. Från den stålgrå skyn kommer de i tusental, de röda baskrarna, de som vågar och vinner… Pyttsan, det där hade han inte fått ut mycket av. Bara rätten att dö, långt senare, i sin säng eller på gatan, av slaganfall eller hjärtinfarkt. Precis som vem som helst. Se upp med ert kolesterol, monsieur Chambon…

Han steg upp och linkade förbi den rökande flickan. Hon var en present från Martin Mack, en stamkund på kapplöpningarna som var dörrförsäljare för Lucky Strike när han behövde pengar. Affischen var fuktig och missfärgad och den stackars flickan såg mer och mer ut som en cancerdrabbad ikon. Hon hade inte hängt där två månader ens. Detta förbannade klimat! I morgon ska hon bort! Efter detta konstaterande fann han sin garderob i ett ännu värre tillstånd. Den var som en svampodling, som en tropisk källare för Roquefortost. Att aldrig klä sig i annat än polyester ger klåda i skinnet, men det ruttnar i alla fall inte.

Hans badrum kändes redan som en bastu. Tjänstgörande kackerlacka flydde in i luftkonditioneringen. Kall dusch, skrubbning, tandborstning, rakning… Musik, plötsligt, det kom från någon grannes radio, antingen underifrån eller från lägenheten bredvid. Kantopopdrottningen Anita Muis senaste hit, annonserades det.

Vad texten handlar om undgår honom helt eftersom han inte förstår kantonesiska. Men melodin är inte så illa. Rakhyveln skar en välformad linje genom det vita löddret på hans haka, och för ett ögonblick var han tillbaka vid Röda Floden och kämpade sig genom bergen vid Tonkin.

— Jävlar.

Telefonen ringde. Han låtsades inte höra utan var ståndaktig i sina attacker mot skäggstubben på adamsäpplet. De tröttnar snart och lägger på. Men nej då, de framhärdade, det måste vara någon som visste att han var hemma och retade sig på att han inte svarade. Jaja, det är de påfrestande människorna som triumferar nu för tiden. Han resignerade och gick och svarade.

— Hallå, är det Roger Chambon?

— Ja, vad gäller saken?

— Det är Lavinier. Du kommer väl på konsulatets mottagning?

Han bekräftade med en grymtning, men den andre slutade inte.

— Jag måste tala affärer med dig. Vi kan väl diskutera det på konsulatet? Okej?

Ny motvillig bekräftande grymtning. Affärer, så var vi då där igen. Man måste vara försiktig med tips från kapten Lavinier, militärattachén. Nio gånger av tio leder det ingen vart.

Kapitel 2

Johnny Kwok åt färdigt sina nudlar, lade ner ätpinnarna som en lyckobro över skålen och kom sedan på sig själv med att stirra på en peruk. Den tillhörde en medelålders man som satt vid hans bord och som slukade sin nudelsoppa lika stilfullt som en gris.

Johnny gjorde en kraftig utandning i riktning mot syntethåret för att se om det satt fast ordentligt. Mannen tittade upp. När han såg Johnnys ironiska leende ryckte han på axlarna och glufsade i snabbare takt. Johnny glömde mannen omedelbart för att i stället fokusera på annat. På bordet med arbetare där det producerades mer rök än i en indonesisk vulkan, på banktjänstemännen med tjocka glasögon som höll sprinterlopp genom maten, på gubbarna som plockade i sina tallrikar med tarmar, på servitrisen med sin feta bak som hade svårt att tränga sig fram bland folket, och på den kvinnliga kassören vid utgången som var så ful i mun.

Han förundrades alltid över det meningslösa ståhejet kring den där sortens människor. Det var samma sak med hans småkillar som redan hade förlorat alla sina illusioner. Småkillar, punkare, runkare, rövhål, stackare, uslingar, besvärliga typer, lobotomerade idioter, fula finniga ansikten, småpickar, råttansikten, tofuknullare, och alla andra benämningar han hade för dem på vanligt vulgärt språk. Den sorgliga varianten: ödlepickrunkare. Den överflödiga: rövhål för tofuknullare. Varianten för multihandikappade: finniga lobotomerade råttansikten. Sist men inte minst hade han innehållsrika och dubbelbottnade varianter som var lika svåra att säga som en vers i The Peony Pavilion och lika svåra att förutsäga som turerna i en roman av Louis Cha.

Det var på detta sätt polisinspektör Johnny Kwok helst ville beskriva den marginalgrupp av kolonins befolkning som han hade fått order att övervaka i dessa orostider. Studenter och skolungdomar. Johnny Kwoks även vanligtvis dystra fantasi förmörkades så snart han tänkte på dem. Med ditt lugn och din empati kommer du snart att vara kompis med dem, hade chefen sagt.

Johnny hade inte uppskattat chefens motivering det minsta. Varje gång han såg sig i spegeln var det för att kontrollera att han inte såg lugn och empatisk ut. Grrr!!

Men ett jobb är ett jobb. Han måste skilja sig med heder från uppdraget och hårdbevaka dessa dårar som under skydd av Kommittén för patriotiska skolor — ta mig i arslet — krävde ett upphävande av de tretton dekret som den fascistiska kolonialregeringen hade utfärdat för sin hjärntvätt inom utbildningsväsendet. Dessa hetsiga ungdomar apade efter kulturrevolutionens rödgardister som på andra sidan gränsen plundrade Kina. De hade demonstrerat oavbrutet sedan början av maj och rabblade ändlösa citat från Maos lilla röda. De kastade sten på kravallpolisen, tände eld på